Vi kan alla himla över hur fantastiskt facit Lars Lagerbäck har i att ta Sverige till mästerskap. Eller hur ofta han lyckas krångla Sverige vidare i VM och EM.
Fast det är inget mot Tyskland.
Tänk, nu är Ballack, Klose, Schweinsteiger och de andra i EM-semifinal och det hajpade och haussade Portugal lett av VM-vinnaren Felipe Scolari är på väg hem.
Det var aldrig något snack i Basel.
Kan inte sluta fascineras över Tyskland som fotbollslandslag. Visst, man hade några tunga år kring sekelskiftet och floppade i Portugal men 2002 blev det VM-silver och senast blev det VM-brons efter att man just sänkt Portugal med 3-1.
Det blev nästan en favorit i repris på S:t Jakob-Park i Basel. Plöstligt var tyskarna så där tunga att möta och vann de flesta dueller och skapade tryck.
Under några minuter i mitten av första halvlek avgjorde man kvartsfinalen när man kontrade och Bastian Schweinsteiger gjorde 1-0 och samme man tätt därefter lyfte en frispark som Klose nickade in till 2-0.
Trots den dubbla reduceringen var aldrig Ronaldo och hans mannar nära den form som krävs i en avgörande match, i stället var det lagkaptenen Michael Ballack tryckte in 3-1 på nick och efter 3-2 så höll man ut.
Tyskland visade att darrandet mot Kroatien och den krampaktiga segern mot Österrike var som bortglömda. Snarare var det nya Tyskland, som gick starkt i hemma-VM för två somrar sedan, som var tillbaka och dominerade över hela planen.
Att nye Chelsea-tränaren Felipe Scolari såg ut att må fysiskt illa går att förstå. För det fina spelet från gruppspelet var borta.
Vad är det som gör att tyskars bästa gren är att prestera när det bhövs? Får de något annat i mjölken än vad svenska barn får? Eller portugisiska för den delen?
Eller är det drillningen?
Inte utan att man undrar en dag som denna när Zlatan och de andra i landslaget klev ombord ett flygplan i Lugano och drog hem till midsommar. I stället för att försöka få revansch mot Holland på lördag.
Baksmällan vilade över Lugano dagen efter rysslandslektionen. Solen hade tittat fram och stekte presstältet där Lars Lagerbäck höll sitt försvarstal. Det var absolut inte en dåres försvarstal, snarare tvärtom.
Förbundskapten Lagerbäck var rak och redig i sina svar och lade fram sina argument. Inga fel har gjort. Inget har lämnats åt slumpen. Allt har varit perfekt och de bästa 23 spelarna var här - och de bästa spelarna av dem fick varje gång starta.
Varför Sverige inte kunde prestera mot Ryssland kunde Lagerbäck inte svara på. Han hänvisade till kommande analyserande av turneringen och allt runt om kring.
Nu kunde han bara bemöta besvikelsen med att de är lika besvikna som alla andra.
Att avgår var inget att diskutera. För redan när han i vintras förlängde snackade man igenom den här typen av scenarier och därför var det bara att ta nya tag mot VM-kvalet.
För Lagerbäck sa sig både vara sugen, motiverad och priviligierad.
Egentligen kan man inte klandra honom, för han gör bara sitt jobb på bästa sätt, utan ansvaret ligger högre upp om man nu vill ha förändring. Lars-Åke Lagrell är den som är högste chef och han ger Lagerbäck fortsatt förtroende.
Kanske inte så konstigt. Lars Lagerbäck har fixat fem raka kassasuccér i form av stora mästerskap och lägger man ihop alla värden i form av prispengar, tv-avtals värden och sponsorintäkter till ett hett förbund är det säkert värt flera hundra miljoner.
Frågan är därför vad Lars-Åke Lagrell och familjen fotboll - vilket i princip är Lagrell - vill att landslaget ska åstadkomma.
Om man vill höja ribban eller ligga kvar på den här nivån.
För ingen kan säga att inte Lars Lagerbäck fått arbeta under kontinuitetens starkt lysande stjärna under elva år och gjort det bra.
Fast det betyder inte att man ska köra på i all evighet.
På alla arbeten kan det behövas att någon ny ledare kommer in och börjar om från början. Alla mår bra av det och då skulle vi åtminstone få en genomlysning av spelarmaterialet och lite nya idéer.
Risken är dock att kvalet skulle gå åt helvete - och det gillar nog inte Lagrell som vill se flödet av pengar fortsätta.