Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

En Genua-resa, en vital Madrid-seger & ett segertåg som börjat tuffa

Twitter: @pinthorp

Det blev en helg i fotbollens tecken men för den sakens skull inte lika mycket La Liga-inspirerat som brukligt. I fredags åkte jag, tillsammans med 23 andra från det fantastiska division 7-gänget FC Sampierdarenese, till Genua i Italien. Vi spelade match mot vår systerförening USD Sampierdarenese på deras hemmaborg Campo Sportiva Morgavi Sampierdarena (namnet!) som ligger insprängd i bergen, kollade Genoa-Lazio på Marassi (ballt att se 16-årige Pietro Pellegri stiga mot stjärnhimlen med två baljor i ett annars Iniesta-blekt hemmalag), hann med ett par Premier League-fighter framför TV-skärmen och en halv allsvensk match.

Mycket fotboll, med andra ord. Men desto mindre från den spanska världen. Slängde ett getöga på Metropolitano-invigningen där Antoine Griezmann blev historisk med första målet någonsin, och följde Sociedad-Madrid smått parallellt med tillställningen på Marassi.

Snacka om viktig seger för marängerna. Snacka om ett viktigt förlösande mål för Gareth Bale. Snacka om att Borja Mayoral tog chansen i rätt läge.

Det har varit trevande offensivt utan Cristiano Ronaldo och med ett Barça som ångat på inledningsvis, ett Atlético och ett Sevilla som skrapat ihop sina förväntade poäng och inte minst ett motstånd i Real Sociedad med tre raka segrar var det enorm press på Madrid. Därför understryker också segern återigen vilken mentalitet som råder i laget.

Efter fyra omgångar hittar vi Barça, Sevilla, Sociedad, Madrid, Atlético, Athletic & Villarreal i topp sju. I den ordningen. Det lär kastas om en del över tid, men det förvånar mig inte om det är just de sju lagen som är i topp när vi summerar alltihop efter 38 spelade omgångar.

***

Ett annat lag som har studsat tillbaka är Villarreal. Efter två käftsmällar inledningsvis har laget tre raka segrar om man räknar in 3-1-viktorian mot Astana i Europa League. Och man har framför allt fått igång sina offensiva stjärnor.

Samu Castillejo har tagit flera kliv från förra säsongen. Carlos Bacca har börjat göra mål. Cédric Bakambu ser precis lika bra ut som innan hans brokiga skadeperiod och Málaga-värvningen Pablo Fornals har redan börjat etablera sig.

Det här är en otroligt stark Villarreal-upplaga på pappret. Offensivt finns en helt annan bredd än tidigare. Kan bara Bacca & Bakambu få vara skadefria kommer Villarreal nå väldigt långt den här säsongen.

Och då är en kvartsfinal i Europa League eller en femteplats i ligan inte väldigt långt.

***

Ousmane Dembélé?

Ja, vi måste förstås prata lite om fransmannens skada. Vilken enorm otur, redan i första ligastarten.

Barça har klarat sig bra utan Dembélé inledningsvis och i CL-matchen mot Juventus gjorde han inget större intryck. Men det är förstås tragiskt för spelaren i fråga att skada sig direkt efter klubbytet.

Desto fler chanser kommer Gerard Deulofeu få den närmsta tiden. När det inte blev någon mer storvärvning, Arda Turan är både skadad och satt i frysboxen och Paco Alcácer inte är något gjutet alternativ på en kant känns det som att den här hösten verkligen är Deulofeus stora chans.

Ska han bli långvarig i Barça är det nu han måste ta vara på möjligheterna.

***

Hur det gick för oss i Samp-derbyt på Morgavi Sampierdarena? Nja, bortsett från att Nicke Bergh och Christer Öberg bevisade att de spelat fotboll på en högre nivå än de flesta i laget hade vi svårt att hänga med italienarna som sprang som dårar och hade 90 procent bättre passningsstatistik än oss.

7-2 blev det till slut. Även om de må spela på amatörnivå håller de säkert motsvarande division 4-klass i Sverige.

Sjuan får funka för oss tills vidare. Annars får Nicke Bergh plocka fram sitt trollspö och börja lira varje match.

Bara det faktum att han fick ge bort sig tröja till en liten grabb och krita autografer efter matchen säger allt. Det var Pellegri-nivå med rutin inbakat.

Adam Pinthorp

Det sportsliga kaoset når inte Barça så länge Messi spelar

Twitter: @pinthorp

När Champions League-hymnen rullar igång inför första gruppspelsmatcherna så är fotbollssäsongen i gång på fullaste allvar. Fantastiskt härligt.

Många förhandstipp pekar som vanligt på Real Madrid, där Bayern München, Barcelona och Paris Saint-Germain av många nämnds som de största utmanarna. Jag tror Manchester City blir luriga, liksom Juventus, och som vanligt ska vi alltid ha med Atlético de Madrid i tankarna.

Alla spanska lag fick med förutsättningarna i beaktande en kanonstart på Champions League-säsongen. Den kanske allra tuffaste utmaningen stod Sevilla inför när man i går äntrade Anfield. Och trots ett tidigt Wissan Ben Yedder-mål blev det svettigt värre. Åtminstone i den första halvleken. Liverpools ineffektivitet såg till att Sevilla höll sig kvar i matchen – och hade man haft marginalerna med sig (eller bara en Luis Muriel med självförtroende) hade det lika gärna kunnat bli tre poäng med sig hem till Andalusien.

Nu blev det en, vilket jag är övertygad om att alla Sevillistas är väldigt tillfreds med. Joaquín Correas individuellt skickliga 2-2-mål på slutet kan bli guld värt i slutändan.

Det här är ju en grupp, där Maribor och Spartak Moskva är övriga lag, som Liverpool och Sevilla skall gå vidare ifrån. Just därför, om vi spekulerar kring förstaplatsen, kan det här bortaresultatet för Sevilla bli direkt avgörande.

***

Om Saúl Ñíguez grämde sig på vägen hem från den italienska huvudstaden? Well, han är ju van att göra mål i stora matcher och borde naturligtvis ha gjort så även på Olimpico i tisdags.

Att matchen mellan Roma och Atlético slutade 0-0 med tanke på möjligheterna som fanns är ett smärre under. På förhand var det dock det mest givna resultatet. Det var precis vad Diego Simeone ville ha ut av den här matchen. Två extra poäng hade varit en bonus, det primära var att stänga butiken och fixa ett kryss.

Nästa runda? Atlético-Chelsea på nya Metropolitano. Kanske den matchen jag ser fram emot mest under det här gruppspelet.

***

Cristiano Ronaldo tillbaka = Real Madrid vinner behärskat med portugisen som matchens huvudperson.

Laget har lidit offensivt utan Ronaldo de senaste veckorna och även om det kunde blivit större siffror än 3-0 mot APOEL tror jag Madrid fick den boost man behövde inför fortsättningen.

Att Marco Asensio inte kom till spel på grund av en infektion efter att han rakade benet är dock en helt bisarrt rolig story i sig. Påminner förstås om Santiago Cañizares olycka när han tappade en parfymflaska i duschen. Han missade dock ett mästerskap. Asensio verkar det inte vara någon större fara med.

***

Det är mycket som sker i Barcelona. Den tidigare presidentkandidaten Agustí Benedito har startat en missförtroendeförklaring gentemot den nuvarande styrelsen. Det gäller att få underskrifter av 15 procent av medlemmarna, vilket motsvarar 16 500 personer, innan den 19 september. Tidigare krävdes enbart fem procent av medlemmarnas signaturer, men Sandro Rosell (som många hävdar fortfarande styr Barcelona bakom lås och bom) ändrade det när han tillträdde 2010.

Nuvarande presidenten Josep María Bartomeu är pressad till max. Den sportsliga ledningen likaså efter ett transferfönster bakom sig som lämnade stora frågetecken.

Men nere på planen då? Jo, där rullar det på ganska bra. Tre inledande segrar i ligaspelet och 9-0 i målskillnad var facit inför säsongens första stora utmaning: Juventus. Och 90 minuter senare och 3-0 på resultattavlan fanns idel positiva intryck av dagens Barça. Åtminstone rent sportsligt.

Andrés Iniesta i gammal god form, en stabil backlinje, Sergio Busquets tillbaka till sin standardnivå men framför allt en spelare av alla 22 som spelade på en nivå betydligt högre än alla andra. Leo Messi, ännu mer centralt placerad under Ernesto Valverde, var magnifik. Direkt inblandad i alla mål och kunde mycket väl ha gjort ett par till.

Det är ingen diskussion om att Barça kommer vara med och utmana om samtliga titlar så länge Messi håller den här nivån. Missförtroendeförklaringen mot styrelsen är ett steg för att rädda upp det som sker efter Messi. Det är först då den sportsliga krisen kan komma att bli ett faktum.

Adam Pinthorp

Det kommer bli tufft för Guidetti att slå sig in

Twitter: @pinthorp

Knappt tre omgångar in på säsongen och det har redan hunnit hända enormt mycket. Den största snackisen från helgen blir ofrånkomligen Real Madrids nya poängtapp. Alla tappade poäng på Santiago Bernabéu är en missräkning för Madrid, men ännu mer att tappa poäng mot Levante än ett historiskt svårspelat Valencia.

Zinedine Zidane har tidigare blivit hyllad för sitt rotationssystem men kanske vilade en eller ett par för många inför Champions League.

Karim Benzema och Gareth Bale har sannerligen haft sina chanser de senaste matcherna – men inte har tagit till vara på dem. Kritiken mot anfallsduon är fullt befogad och Real Madrid saknar Cristiano Ronaldo väldigt mycket.

Barcelona kan rycka rejält
Med både Real och Atlético Madrid som bara tagit varsin trea och kryssat två matcher inledningsvis har Barcelona helt plötsligt ett gyllene läge att rycka ifrån duon rejält. Barça hade inga problem att avfärda Espanyol i derbyt i lördags och Ernesto Valverde fick dessutom väldigt många sköna svar. Ousmane Dembélé fick göra debut i ett väldigt okomplicerat läge och hann med att noteras för en assist innan 5-0-historian var färdigskriven.

Barça har fått en smakstart på ligasäsongen med tre raka segrar och har ett väldigt förnämligt spelschema även framöver. Getafe (b), Eibar (h), Girona (b) och Las Palmas (h) är de fyra närmsta omgångarna innan det första stora testet väntar på Metropolitano mot Atlético.

Att jämföra med Real Madrid som möter ett formstarkt Real Sociedad borta redan nästa helg, samtidigt som Atleti både har match på San Mamés mot Athletic och hemmamöte med Sevilla innan bataljen mot Barcelona.

***

En av de förhandstippade utmanarna till den väntade topptrion är givetvis Sevilla. Och det har sannerligen sett bra ut under nye tränaren Eduardo Berizzo så här långt. Hans återförening med Nolito och Jesús Navas återkomst till Sánchez Pizjuán ser redan väldigt bra ut. Och på bara några omgångar har lyxproblemen hunnit bli stora för Berizzo.

På det centrala fältet, framför en given städare och fördelare i Steven N’Zonzi, kommer det bli trångt om platserna. Jag tror inte ens Éver Banega kommer vara helt självskriven när han är tillgänglig. Inte som han lagkamrater presterar för tillfället.

Gansos inledning bådar gott
För är det möjligen nu vi kommer få se Ganso få sitt stora lyft i karriären? Ni vet, det var ju han och Neymar som det pratades om från den brasilianska ligan. Landets två nya superstjärnor där det förvisso aldrig var något snack om vem som stod före i ledet. Men ändå. Ganso var där, han var med i snacket och halva Europa jagade honom under en period.

Det dröjde först till förra sommaren innan Ganso lämnade Brasilien och São Paulo, och det går inte påstå något annat än att första säsongen i Sevilla var ganska slätstruken. Det klart att man ser att det finns en del boll i honom, men spelmässigt var det mer neråt än uppåt.

Kanske krävdes ett år i den spanska fotbollen för att acklimatisera sig ordentligt och ni kunna ta det där berömda men ack så svåra steget.

Inledningen har i alla fall varit bra. Faktum är att Ganso gjort fem mål på sina nio senaste matcher för Sevilla. 1-0-baljan mot Eibar i helgen var inte hans svåraste, men det lyser mer om Ganso än tidigare och bara det faktumet att han får fortsatt förtroende av Berizzo tyder på någonting.

Just mot Eibar överglänster dock Ganso av mittfältskollegan Pablo Sarabia. En av de mest underskattade på sin position i La Liga just nu, skulle jag säga. Han var fantastisk redan förra säsongen med åtta mål och åtta assist i Sevilla-tröjan, och det finns ingen anledning att tro att 25-åringen kommer växla ned framöver.

Hans andra halvlek mot Eibar var superb och fortsätter han leverera på den nivån blir han svår, ja snudd på omöjlig, att hålla utanför en startelva.

Lyxproblem, Berizzo. Lyxproblem.

***

Ett annat lag vi inte kan förbise är förstås Real Sociedad. Full pott och tio gjorda mål på tre omgångar är väldigt imponerande. Juanmi verkar stortrivas i La Real, Asier Illarramendi har till och med lärt sig dribbla och veteranen Xabi Prieto har visat att han håller ett tag till.

Det är mycket positivt kring Real Sociedad som har ett ungt och spännande lag men det första stora testet kommer först nästa helg då Real Madrid besöker Anoeta. All press ligger på Madrid inför den matchen och det kommer bli intressant att se hur man hanterar det.

***

John Guidetti är fortfarande skadad och väntar på sin ligadebut. Däremot kommer det bli otroligt tufft för svenskan att ta en plats som anfallsspets i Celta Vigo där konkurrensen är benhård.

Den nye uruguayske anfallaren Maxi Gómez har gjort fyra mål på de inledande tre matcherna (delade turer om målet kring Betis ska ses som ett självmål eller ej) vilket är 100 procent av Celtas målskörd och lika många ligamål som Guidetti gjorde förra säsongen.

Utan någon Europa-spel och given chans till rotation kommer det bli svårt för svensken att ta en plats. Nu gäller det verkligen att ta vara på varje chans som kommer.

Adam Pinthorp

Den viktigaste byggklossen blir kvar i Atlético

Twitter: @pinthorp

Det kom som en chock för många när Atlético de Madrid i fjol gick ut med uppgifterna att Diego Simeones kontrakt har förkortats med två säsonger. I stället för att sträcka sig till 2020 så var det nya avtalet bara till sommaren 2018.

Kunde vi ses slutet på framgångssagan? Skulle det bara bli en säsong på nya arenan Wanda Metropolitano och sedan var det finito?

Spekulationerna vad många, men jag är tämligen övertygad om att Simeone själv aldrig haft intentionen om att lämna innan 2020. Han vill bara vara säker på att han får arbeta med en så stark trupp som möjligt.

Ett av kraven från tränarens sida om det skulle bli en förlängning av kontraktet var att behålla nyckelspelarna och stärka truppen ytterligare. Diego Costa är och förblir en Chelsea-spelare ett tag till, men eftersom Atléticos registreringsförbud är det ingen stress utan det finns gott om tid att hitta en lösning innan januari. Utöver det har Atlético behållit alla nyckelfigurer i truppen och får dessutom ett välkommet tillskott i form av Vitolo som ansluter efter höstsäsongen.

Det är lätt att förstå Simeones sätt att se på saken också. Han har trollat med knäna i vissa avseenden. Förlorat storstjärna på storstjärna – men alltid levererat bra resultat år efter år.

Nu har Atlético varit ett stabilt topplag, både i Spanien och i Europa, under många år vilket gjort att de ekonomiska förutsättningarna är helt annorlunda än hur det såg ut under Simeones första år som tränare i klubben. Nu behöver man inte sälja sina bästa spelare, utan kan snarare fokusera på att spetsa till truppen.

Den sportsliga ledningens gedigna arbete har nu också lett till att den viktigaste byggklossen också förblir i Atlético ett tag framöver. I veckan offentliggjordes det att Diego Simeone kritar på ett nytt kontrakt till 2020. Han blir klart bäst betald i klubben och har nu en utköpsklausul på 75 miljoner euro.

Ole Ole Ole, Diego Simeone. Atléticos saga kommer fortsätta ett tag till.

Jag tror inte den slutar förrän Simeone lyfter den tyngsta av titlar.

Adam Pinthorp

Isco förtjänar att nämnas bland de bästa nu

Twitter: @pinthorp

Det är sällan det spanska landslaget spelar sina hemmamatcher på de stora arenorna runt om i landet. På San Mamés är det baskiska folket mer intresserade av Athletic. På Camp Nou förekommer bara katalanska flaggor.

Det är på arenor som La Romareda och Ciutát de Valencia som “La Roja” kan sälja ut arenorna och skapa en hemmakänsla.

Landslaget har alltid varit en fråga som delat befolkningen – även om det blivit en större angelägenhet att följa matcherna under den senaste tioårsperioden i takt med den enorma dos av framgång.

Redan på förhand var det därför något alldeles extra inför Spaniens hemmamöte med Italien i VM-kvalet i helgen. Stort publikt intresse, global mediabevakning och inte minst: Santiago Bernabéu som spelplats.

Lägg där till matchens vikt då Spanien och Italien stod på samma antal poäng inför. Det här skulle förmodligen avgöra vilket lag som kammar hem gruppen.

Och Spanien var hänsynslösa. 3-0 i en match som gick precis enligt Julen Lopeteguis plan och nu är VM-biljetten väldigt nära.

Något som förstås var extra anmärkningsvärt var Lopeteguis laguppställning – helt utan någon renodlad anfallare. Inte heller utan någon “ytterforward”, som annars varit vanligt förekommande de senaste åren, med en Pedro Rodríguez exempelvis.

Nej, nu gick förbundskaptenen helt efter linjen att “de bästa spelar”. Ska formtoppade Marco Asensio och Isco (båda på sin normala hemmaplan dessutom) petas till förmån för en spetsanfallare? Nej, jag tycker inte det. Jag köper Lopeteguis resonemang. Och även om han hade kunnat välja att slopa någon av de centrala fälgarna djupare i banan, exempelvis Koke, ansåg han helt enkelt att balansen var alldeles för viktig.

“Låt Asensio och Isco agera fritt och leka lite som de vill”.

Tja, det är ofta då de är som bäst.

Jag har tjatat mycket om Asensio den senaste tiden. Med all rätt förstås. Han är för bra för att inte hugga på en startplats i Real Madrid och precis lika bra för att inte göra detsamma i landslaget.

Men jag tänkte ägna lite mer tid åt den spelare som faktiskt utmärkte sig mest i landskampen mot Italien. Den andre store lille TV-spelsliraren som Real Madrid förfogar över. För det ser så retfullt enkelt ut när Isco spelar fotboll för tillfället. För ett år sedan var det långt ifrån självklart att han skulle bli kvar i huvudstadsklubben utan det pågick mycket rykten som placerade honom på andra ställen.

Speltiden var problemet, knappast hans prestationer.

Under 2017 har dock någonting hänt. I takt med att Madrid åkt på offensiva skador har Isco fått fler chanser i de stora bataljerna och tagit varenda en. Inte varit bra, utan helt avgörande.

Det är precis därför han också måste anses vara ordinarie i det spanska landslaget nu. Han är för bra för att inte spela. På en ovan position? Det spelar ingen roll. Just nu är anfallarna i landslagstruppen alldeles för ojämna. Och innan Diego Costa är tillbaka på allvar köper jag idén med att spela med sex mittfältare.

Det har ju om inte annat varit ett framgångsrecept för Spanien tidigare. I EM-finalen 2012 startade man på det sättet, med Cesc Fàbregas i den centrala spetsrollen, och slog Italien med 4-0.

Och när Isco är så bra som han är just nu borde det pratas om honom med ännu större ord än vi tidigare gjort. Vilka mittfältare är bättre för tillfället? Lika bra på att styra en match? Får spelet att se lika enkelt ut?

Att han dessutom är mångsidig gör honom ännu mer unik. Han knorrar in frisparkar, borrar in mål med fel fot och får Marco Verratti att se ut som en juniorspelare.

Isco har förtjänat sin gjutna plats i både klubblaget och landslaget. Han förtjänar att bli omnämnd som en av världens absolut bästa fotbollsspelare också.

Adam Pinthorp

Barcelona – en förlorare under Deadline Day

Twitter: @pinthorp

Huvudprioriteringen för Barcelona inför sommarens övergångsfönster var att förstärka mittfältet. Storvärvningarna Arda Turan och André Gomes, åtminstone sett till summorna, har varit tvättäkta floppar. Andrés Iniesta blir knappast yngre, Sergio Busquets saknar en vettig konkurrent och varken Rafinha eller Denis Suárez har lyckats lyfta till nästa nivå.

Det var på mittfältet Barça behövde förstärka. Plocka in spetskvalitét och stärka upp för framtiden. Vad händer egentligen efter Iniesta antingen pensionerar sig eller drar i väg för att avsluta karriären på annan ort?

Huvudprioriteringen var en mittfältare, men förändrades givetvis efter Neymar-övergången.

Men nu står den katalanska klubben här, dagen efter deadline, med en försvagad trupp jämfört med förra säsongen. Den där mittfältsvärvningen? Marco Verratti gick i stöpet, Philippe Coutinho likaså. Det blev Paulinho – men det är långt ifrån den spelartypen som egentligen var grundtanken.

Jag tror förvisso Ousmane Dembélé kommer bli bra, även om det kan ta sin tid att acklimatisera sig, men sett över helheten har Barcelona misslyckats kolossalt med sommarens fönster.

Panikförsöket att landa Ángel di María under de sista timmarna understryker vilket undermåligt arbete som den sportsliga ledningen och president José María Bartomeu stått för.

***

Spaniens store vinnare under deadline day?

Jag skulle tveklöst peka ut Valencia.

Operation utrensning av spelare har pågått sedan Marcelino tog över som tränare och det sista han ville göra innan truppen kunde spikas vad att skeppa Nani och plocka in en ersättare. Det pratades om Gonçalo Guedes från PSG eller Andreas Pereira från Manchester United. Med en dag kvar av övergångsfönstret rapporterades det från båda håll att en affär kommer bli svår att ro i land – men i slutändan löste klubben båda spelarna.

Nu förfogar Marcelino över en fantastiskt intressant trupp som är en av ligans yngsta sett till snittålder. Och har han redan, baserat på de två första omgångarna, fått ordning på en del grejer finns det all anledning att fortsätta hålla Valencia som ett potentiellt topplag.

Topp tre? Nej, inget lag kommer hota topptrion. Det skulle vara en stor överraskning.

Men lagen som kommer kriga om fjärdeplatsen får se upp.

***

Häftigt att det till slut löste sig för Lucas Pérez och en återkomst till Deportivo La Coruña.

Hans hjärteklubb behöver honom lika mycket som Pérez behöver Depor.

***

En av hela sommarens mest spännande övergångar till Spanien är annars Emre Mor till Celta Vigo. Jättetalangen som har haft svårt att etablera sig i Borussia Dortmund har köpts loss på permanent basis och kommer tveklöst få fler chanser att ta plats i Celta.

Juan Carlos Unzué representerar den offensiva och spelglada fotbollen som Emre Mor borde passa som klippt och skuren in i. Jag tror det här kommer bli ett perfekt giftermål.

Adam Pinthorp

Mest Valencia-glans i en av årets matcher på Bernabéu

Twitter: @pinthorp

Vilken sanslös urladdning på Santiago Bernabéu i går kväll. Jag må vara subjektiv, men jag skulle sträcka mig så långt att säga att det var en av årets bästa matcher.

Det var åtminstone per definition en ren fullträff i vad spansk fotboll står för och betyder för mig. Och anledningen varför jag hamnade på det här spåret från första början, för drygt 15 år sedan.

Intensiteten, ett känslosvall som att allt stod på spel, en kokande arena, böljande spel, individuell skicklighet och adderat på allt en tillställning som blev så spännande det bara kan bli.

Real Madrid-Valencia innehöll allt förutom ett segrande lag. Men sett över 90 minuter tycker jag 2-2-resultatet var väldigt rättvist.

Det dök upp många frågor i går kväll om “vi inom media hypat Real Madrid för mycket under säsongsinledningen”. Det tycker jag inte. För det första ska man ha med i ekvationen att Madrid spelade utan sitt ordinarie mittförsvar där dessutom Casemiro fick kliva in och agera i en ovan position. Dessutom saknades Cristiano Ronaldo och övriga anfallsspelare lider uppenbarligen av allt som rimmar på självförtroende.

Därtill ska det verkligen understrykas att Madrid inte ställdes mot vilket lag som helst. Valencia har – trots de senaste fem årens stora bekymmer – varit lite av ett mardrömsmotstånd för Real på Bernabéu. Gårdagen var inget undantag och med marginalerna på sin sida hade “Los Ché” återvänt hem med alla tre poäng.

Mängder med ljuspunkter att ta med sig för Valencia
Framför allt var matchen på Bernabéu en batalj som gav sken om ett Valencia i balans. Marcelino visade på stort mod när han kastade in 19-årige Toni Lato på vänsterbacksplatsen i sin blott femte La Liga-start någonsin. Att döma på försäsongen har han varit redo. Det visade han även under matchen.

Marcelino använde sig av totalt fem egna produkter under 90 minuter. De tre som startade tog för sig rejält, och jag vågar lova att alla Valencia-anhängare knöt näven lite extra ordentligt av glädje när trion José Gayá (22), Toni Lato (19) och Carlos Soler (20) samspelade sig fram till 1-1-målet i den första halvleken.

Det är där Valencias framtid finns. Det är dem man måste bevara och fortsätta bygga ett lag runt.

Adderat med vad som åtminstone verkar vara lyckade nyförvärv kommer det här garanterat bli en roligare säsong för Valencia än föregående. Jag såg väldigt mycket av Geoffrey Kondogbia i både Sevilla och Monaco. Hur han hanterade uppgiften i Inter kommer jag inte uttala mig om, men jag har sett alldeles för mycket av spelaren i fråga att jag vägrar tro att hans kvalité dalat markant under det senaste året. För det var knappast inget han visade i går heller.

Kondogbias debut i Valencia-tröjan var snudd på fläckfri. Framför allt också precis en sådan spelare som Dani Parejo behöver vid sin sida för att prestera på en hög nivå.

Jeison Murillo? Också klart godkänd debut. För att inte tala om Neto (förvisso match två, men han var bra även mot Las Palmas då han höll nollan) som gjorde en strålande insats mellan stolparna.

Valencia lever och andas normalt igen. Åtminstone ur ett sportsligt perspektiv, och så länge det gör det finns det hopp om allt runt omkring.

Nästa omgång, efter landslagsuppehållet som nu väntar, står Valencia-Atlético på agendan. De två lag som tillsammans med Real Sociedad (3-0 på Villarreal hemma och just nu i serieledning) imponerade mest den här omgången. För övrigt också de två lag som hade lägst snittålder. Atlético strax under 24, Valencia strax över.

Det finns mycket att se fram emot och hoppas på framöver.

Adam Pinthorp

Blir det här Thomas Parteys stora genombrottssäsong?

Twitter: @pinthorp

Först om tre veckor kommer Atlético de Madrid spatsera in på sin nya arena Wanda Metropolitano, med plats för knappt 68 000 åskådare, då Málaga kommer på besök. Man har redan spelat två bortamatcher den här säsongen, men innan hemmapremiären väntar både Valencia på Mestalla i ligaspelet och Roma på Olimpico i Champions League.

Diego Simeone och hans team känner till smaken av en tuff säsongsinledning.

Efter den något sargade, ur Atléticos synvinkel, ligapremiären borta mot Girona där man ändå lyckades hämta sig och fixa ett kryss studsade de rödvita sannerligen tillbaka med full kraft i går mot Las Palmas.

Trots en avstängd Antoine Griezmann och en del skavanker i truppen kom man till Estadio Gran Canaria och spelade taktiskt ut Las Palmas. Givetvis mycket tack vare den fenomenala starten som gav Atleti en 2-0-ledning redan innan fem minuter var spelade, men styrkan att i den andra halvleken också döda matchen efter Las Palmas reducering var imponerande.

I skuggan av Kokes två oerhört vackra mål. Yannick Carrascos poängexplosion och Ángel Correas fina form är det dock en spelare jag skulle vilja lyfta fram lite extra i Atlético från gårdagen: Thomas Partey.

Grabben med det minst sagt festliga namnet har hunnit fylla 24 år nu, och förlängde sitt kontrakt med Atlético för några månader sedan till 2022. Thomas har tillhört Atléticos organisation sedan 2011, och gjorde sitt första framträdanden i A-laget för fyra år sedan.

Efter lånesejourer i Mallorca (Segunda División) och Almería (La Liga) återvände Thomas till Atlético inför säsongen 2015/16 och har sedan dess varit en del av Simeones A-trupp. Däremot har han väntat tålmodigt på sina chanser och sannerligen inte överösts med speltid. Men Atlético-tränaren själv har alltid varit tydlig – oavsett om Thomas spelat, suttit på bänken eller varit på läktaren – hur mycket han tror på honom.

– Det är en spelare som inspirerar med sin inställning. Han ger alltid hundra. Han tänker alltid på lagets bästa. För oss är han väldigt viktig.

Thomas har precis den inställningen som krävs för att lyckas i Atlético. Den som också Koke har, liksom Saúl – två andra spelare som kommit underifrån i klubben och så småningom etablerat sig i A-laget.

På två säsonger har den ghananske landslagsmannen bara startat nio ligamatcher. Han har dock hoppat in i otaliga viktiga Champions League-matcher och Simeone har aldrig varit rädd att använda honom när det väl gäller. Men det har sällan blivit kontinuerligt med speltid.

Fram tills nu, om jag får gissa. För vissa tar det längre tid än andra att acklimatisera sig till den krävande, både fysiskt och taktiskt, spelfilosofi som Atlético använder sig av. Jag tror att Thomas är redo för betydligt större uppgifter den här säsongen och att den alldeles enastående insatsen under 90 minuter mot Las Palmas i går bara var ett smakprov.

Han spelade trots allt från start före kapten Gabi. Bara det säger en del. Och då ska vi komma ihåg hur viktigt det var för Atlético, efter poängtappet senast, att faktiskt gå för seger.

Thomas fick chansen. Han tog den bäst av alla. Ofta väldigt bra positionsmässigt, resolut i sitt beslutsfattande, bra passningsspel och också – som han förvisso visat genom hela sin karriär – väldigt farlig i offensiven.

Jag tror det här är säsongen då Thomas Partey på allvar får sitt genombrott i Atlético.

***

Apropå spelare som letar efter sitt genombrott. Sergi Samper lånas ut från Barcelona till just Las Palmas – en på förhand bra destination för en spelare som behöver speltid och behöver utvecklas i en miljö där det offensiva fotbollstänket prioriteras.

En annan spelare som många trodde skulle få sitt stora genombrott men aldrig fick det, Alberto Aquilani, är också klar för Las Palmas. Jag vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss där. För mig förblir han alltid Rom-sonen som svängde runt med sitt mörka hår som 18-åring på Olimpico och spåddes bli “the shit”.

Han blev aldrig det. Men han har en del fotboll i sig. Och det bådar trots allt för en väldigt rolig höst i Las Palmas. Fullkomligt kryllar av spelskickliga lirare på det mittfältet nu.

Adam Pinthorp

Reflektioner från La Liga-helgen: Det kittlar kring Valencia

Twitter: @pinthorp

Premiärhelgen är avklarad. Det återstår fortfarande ett par matcher innan vi kan summera den första omgången, men gatan vad härligt att den internationella fotbollen – på alla håll och kanter – är igång igen.

Det om något är ett verkligt ljus i det smygande höstmörkret.

Här kommer några av mina tankar och reflektioner från helgens bataljer.

Det kittlar kring Marcelinos Valencia
Vi har ju lärt oss vid det här laget att aldrig ta någonting för givet när det gäller Valencia. Och utan att just ta ut någonting i förskott eller prata i termer som ett potentiellt topplag måste jag säga att det känns kittlande under Marcelino.

Kanske för att jag alltid gillat Marcelino och att hans cv är imponerande. Eller för att jag innerligt hoppas att Valencia ska tillbaka till det toppskikt jag varit van vid att laget tillhör.

Förra säsongens ligapremiär spelade Valencia också hemma på Mestalla. Även då mot Las Palmas. Den matchen förlorades med 4-2 och även om delar av spelet såg lovande ut var det svängdörrar bakåt och det satte takten för ett stort debacle till säsong.

Den här gången såg det betydligt bättre ut som helhet. Och det var enormt underhållande. Valencia avlossade totalt 22 skott mot Las Palmas – fler än något annat lag har gjort under premiärhelgen. Bara ett gick i mål, men det var tillräckligt för att vinna matchen.

Simone Zaza blev matchvinnare och ser verkligen ut att ha hittat rätt. En skön karaktär med mycket vilja och mycket boll i sig, som kan göra mål på väldigt många olika sätt och fungerar bra som spetsanfallare.

Men det är framför allt den klan av egenproducerade spelare som är på väg uppåt jag är ännu mer spänd på inför framtiden. Carlos Soler presenterade sig redan i våras och stod för framspelningen till Zazas mål. Ett ytterbackspar med Nacho Vidal till höger och José Gayá till vänster har superpotential, Nacho Gil, Rafa Mir, Toni Lato & Javi Jiménez är andra spelare som säkerligen kommer synas mer framöver.

Det är inte lika stjärnspäckat (även om det verkar fyllas på med bra namn) och det är få som tror att Valencia faktiskt ska blanda sig i en toppstrid. Likväl är det mycket som kittlar och jag hoppas man har tålamod med Marcelino och det här lagbygget. I sådana fall kommer det bli bra. Till slut.

***

Charmiga Girona höll inte ända in på upploppet mot Atlético de Madrid i sin första La Liga-match någonsin. En poäng hade förstås de flesta Girona-anhängare tagit på förhand mot ett topptippat Atleti, men som matchen utvecklade sig känner det katalanska förstås viss besvikelse att det inte blev tre. En bra bit in på den andra halvleken hade laget en 2-0-ledning och mötte ett decimerat Atlético som hade fått Antoine Griezmann felaktigt utvisad.

Jan Oblak mästerlig i Atléticos mål – igen
Vi har lärt oss att inte räkna bort Atleti i något sammanhang. Inte heller i en ligapremiär mot en nykomling – hur sargat man än må vara. Laget kom tillbaka och lyckades efter mål av först Ángel Correa (en av få spelare som har sjukligt bättre statistik som inhoppare än startspelare) och därefter José María Giménez.

Men matchen hade kunnat vara avgjord i ett tidigare skede. Jan Oblak storspelade i Atléticos mål och gjorde ett par galna parader. Slovenen har sett bättre ut än någonsin på försäsongen och visar att formen håller i sig.

Jag tror inte något lag kommer åka till Estadio Montilivi och skoja hem poäng den här säsongen.

***

Det verkar ha varit en galen match mellan Celta Vigo och Real Sociedad som jag själv missade. Nyförvärvet Maxi Gómez – som blir en stor konkurrent till John Guidetti i höst – gjorde båda Celtas mål i matchen men La Real vände och vann med 3-2.

Alltid sjukt starkt att vinna på Balaídos.

***

Det var vackra och emotionella scener som utspelade sig på Camp Nou när offren i Barcelona hyllades. Barça bar också stadens namn på ryggen i stället för sina namn.

Matchen i sig vann hemmalaget med 2-0. Det hade kunnat bli större siffror med mer effektivitet. Men Betis hade likväl ett par möjligheter man borde ha utnyttjat.

Jag trodde faktiskt Betis skulle vara bättre i den här matchen och vara ännu närmare. Det var rätt läge att möta Barça som ställde upp med en startelva som i ärlighetens namn inte skrämde många.

Reserverna tog chansen
Däremot var det flera av spelarna som inte är helt givna som imponerade. Sergi Roberto gjorde det från sin naturliga mittfältsroll, även om han slarvar en del i passningsspelet så så bidrar han med mycket jobb i det tysta och springer i ytor som ingen annan gör.

Gerard Deulofeu var också bra. Han gjorde en strålande insats i presspelet som Ernesto Valverde tydligt tryckt på måste bli bättre den här säsongen. Sedan måste Deulo lära sig att värdera situationer bättre så han inte tar slut efter en timmes spel – men det kommer med åren.

Överlag gjorde han en fin insats och var framför allt inblandad i båda målen. Det om något kommer ge en positiv skjuts för hans självförtroende.

Paco Alcácer gick av mållös. För er som missade det.

***

Bra jävla drag på Riazor i går kväll, måste jag säga. Bra intensitet under matchinledningen också men efter Casemiros 2-0 kändes det som bara ett mirakel kunde rädda poäng för Deportivo.

Det blev 3-0 till Madrid. En ny, stabil seger med många positiva svar för Zinedine Zidane.

Marcelos utvecklingskurva är läskigt bra
Något som slagit mig, och många andra för den delen, de senaste åren är Marcelos galna utvecklingskurva. Bortsett från alla unga spelare som huserar där ute (Marco Asensio etc) och av logiska skäl tar stora kliv i rask takt, finns det någon redan etablerad världsspelare som haft en sådan skyhög utvecklingskurva som Marcelo senaste 1-2 åren?

Apropå något annat ifrån matchen. Har någon rett ut om Karim Benzemas lilla chipp till Gareth Bale vid 1-0 verkligen var med mening? Genialiskt i sådana fall.

Adam Pinthorp

Inför La Liga 2017/18: Real Madrid, Real Sociedad, Sevilla, Valencia & Villarreal

Twitter: @pinthorp

Ligapremiären är i skrivande stund bara några timmar ifrån att se dagens ljus. Det är som vanligt inför första omgången. Förväntningarna är höga. Inget lag har hunnit floppa. Inget lag har gjort succé. Bara enorma förhoppningar ligger och susar i luften.

Vill ni ha ännu mer inför La Liga-säsongen så spana gärna in senaste avsnittet av Tutto Balutto med Gusten Dahlin & Thomas Wilbacher där jag gästar kramar ur en timme spansk fotboll.

Men nu kör vi igenom de sista fem lagen innan säsongen kan sparka igång på allvar. Och det är ingen halvdan kvintett som återstår.

REAL MADRID
Förra säsongen: 1:a i La Liga.
Tränare: Zinedine Zidane.

Jag kan ärligt talat inte minnas senast Real Madrid gick in i en säsong och var så stor ligafavorit som nu. När José Mourinho ledde laget till titeln 2011/12 var man knappast storfavorit. Det kanske var inför Frank Rijkaards sista år i ett decimerat Barça – men frågan är om favoritskapet ens var lika stort då som nu.

Det klart att en alldeles enastående prestation i Supercupen – där Cristiano Ronaldo, Gareth Bale & Isco inte ens spelade retörmötet – spär på förhoppningarna. Men jag tycker uttalandet från Gerard Piqué, den störste Barcelona-patrioten av alla, efter matchen i onsdags säger allt.

– Under mina nio år i Barça är det här första gången jag känner att vi är underlägset Madrid.

Det råder harmoni i Real Madrid för tillfället. Laget ser bättre ut än någonsin och har framför allt utrymme för att utvecklas ännu mer, med spelare som Isco, Marco Asensio, Casemiro, Raphaël Varane och för all del Dani Ceballos som har tiden för sig.

Spetskvalitén. Kollektivet. Talangen. Bredden.

Och inte minst en tränare i Zinedine Zidane som bevisat att han är föredömlig på att få ihop en grupp och inte rädd för att ta tuffa beslut.

Det enda jag tror hade spetsat Madrid ännu mer inför säsongen är att få in en ny anfallsspelare för Gareth Bale (han går ju mest som anfallare i laget). Jag tror inte walesaren kommer vara ordinarie när de viktigaste matcherna duggar tätt nästa vår och Real har ett bra läge att få en del stålar för honom nu, och i stället plocka in en yngre ersättare.

Oavsett vilket talar allt för att Real Madrid går mot sin andra raka ligatitel. Man är åtminstone storfavorit för första gången på väldigt, väldigt länge.

Håll koll på: Han blev ett världsnamn redan förra säsongen men nu kommer Marco Asensio utmana om en startplats på riktigt. TV-spelsgubben är för bra för att inte göra det.

***

REAL SOCIEDAD
Förra säsongen: 6:a i La Liga.
Tränare: Eusebio Sacristán.

Det har inte hänt så mycket i Real Sociedad under sommaren. Carlos Vela spelar hösten ut i klubben innan han äntrar sitt äventyr i Los Angeles (han kommer därmed dela stad med sina stökpolare Giovani och Jonathan dos Santos – grattis LA) och kommer förstås bli ett blytungt tapp. Yuri Berchiche var bra på sin vänsterkant förra säsongen men 16 miljoner euro från PSG är är välkommet tillskott i La Reals klubbkassa.

Man har använt en del av pengarna till att köpa loss Adnan Januzaj, som helt klart känns som en chansning, och Diego Llorente från Real Madrid som var i klubben förra säsongen. Bortsett från en del breddspelare är laget annars intakt. Däremot ska det mycket till om Eusebio leder laget till lika stora framgångar den här säsongen. Inte för att Real Sociedad nödvändigtvis kommer göra en sämre säsong, utan snarare att konkurrenterna ser betydligt starkare ut än tidigare.

Jag har svårt att se La Real upprepa sin fina sjätteplats.

Håll koll på: Mikel Oyarzabal. 20-åringen var fantastisk förra säsongen på det offensiva mittfältet och redan här känns Carlos Velas ersättare funnen.

***

SEVILLA
Förra säsongen: 4:a i La Liga.
Tränare: Eduardo Berizzo.

Sommar i den andalusiska huvudstaden är som vanligt synonymt med intensivt, hektiskt och nervkittlande.

Det här transferfönstret har klubben klarat sig utan demon-sportchefen Monchi, men hans högra hand de senaste åren, Oscar Arias, har tagit vid och Monchi lämnar en stor organisation efter sig som han byggt upp under alla dessa år vid rodret. Jag är knappast orolig för Sevilla ur den aspekten.

Speciellt inte när man säljer i väg Vicente Iborra, som inte var en startspelare, för 16 miljoner euro till Leicester och gör i princip samma summa plockar in både Éver Banega och Nolito.

Det är inte det enda rätta som Sevilla gjort på förhand i det här fönstret. Luis Muriel har investerats en hel del stålar i och han är tilltänkt att producera majoriteten av målen den här säsongen. Samtidigt blir det givetvis spännande att se en pånyttfödd och hemvändande Jesús Navas kliva in på Sánchez Pizjuán igen.

Tappen av Vitolo och Samir Nasri kommer givetvis bli kännbara, men offensivt har Sevilla rustat väl. Dessutom har Eduardo Berizzo ersatt Jorge Sampaoli på tränarbänken och vi kan räkna med en lite mer lugnare manager som leder laget in i 2017/18. Fortfarande en Marcelo Bielsa-skolad till en annan, och av de alternativ som fanns känns Berizzo mitt i prick.

Sevilla blir ett lurigt lag och får man det att klaffa kan man slå vilket gäng som helst. Att utmana om topp tre? Nja, svårare att tro. Det krävs nog mer tid för att krossa topptrion.

Håll koll på: Utöver de uppenbara är det värt att hålla ett öga på Pablo Sarabia, som gjorde en otrolig debutsäsong i klubben och hade ett makalöst poängsnitt. Tar nästa kliv nu?

***

VALENCIA
Förra säsongen: 12:a i La Liga.
Tränare: Marcelino García Toral.

Valencia, Valencia, Valencia… Snart tar bläcket slut efter allt skrivande om den här klubben. Det mesta negativt, sett till de senaste åren. Uppblåsta förväntningar som slås hål på. Tomma ord från ägare med pengar. En arena som stått i princip orörd i tio år och bara samlar damm.

Men kanske tar Valencia åtminstone ett steg i rätt riktning den här säsongen. Jag vill i alla fall tro att valet av Marcelino García Toral som tränare, tidigare Sevilla & senast Villarreal, är ett bra sådant. Det är en långsiktig tränare som jag hoppas klubben har tålamod med.

Laget ser helt okej ut. Man har skeppat de spelare som suttit på enorma löneposter – Enzo Pérez, Álvaro Negredo, Diego Alves – och bara lagt stora pengar på en spelare: Simone Zaza. Italienaren kom till ett ruckel till lag i våras och gjorde klart godkänt ifrån sig. Han har köpts loss permanent för dryga 16 miljoner euro.

Annars är det ungefär som tidigare; ett bra lag på pappret som underpresterat i alldeles för många år. Det har aldrig varit spelarna rent individuellt det är fel på.

Det känns som jag skriver samma mening år efter år. Men det kan inte bli värre för Valencia. Marcelino kan inte leda laget till en sämre placering än tolva. Det är helt omöjligt. Sedan ska vi inte vara alltför optimistiska om omedelbar succé, men nog är det dags för Valencia att kliva upp på övre halvan till att börja med.

Håll koll på: Ynglingen Carlos Soler presenterade sig på allvar under våren och belönades även med en plats i den spanska U21-EM-truppen. Den offensiva kreatören är född 1997 och lär få ett stort ansvar under Marcelino.

***

VILLARREAL
Förra säsongen: 5:a i La Liga.
Tränare: Fran Escribá.

Har spenderat närmare en halv miljard under sommarens transferfönster och kliver in i säsongen med ett lag som är på pappret långt mycket bättre än förra säsongens.

Mateo Musacchio kommer bli en svår byggkloss att ersätta, men där har man lagt en del pengar på Sporting Clubs Rubén Semedo. Jag ska villigt erkänna att jag inte sett honom spela och det återstår att se hur han hanterar uppgiften i mittlåset bredvid Víctor Ruiz.

I övrigt är det bara rejäla uppgraderingar. Roberto Soldado och Adrián López har försvunnit, den turkiske talangen Enes Ünal och Carlos Bacca (!) har kommit in. Jag tror Bacca gör minst 15 mål så länge han förblir skadefri. Bara där har Villarreal mycket vunnit.

Det ändå mest intressanta nyförvärvet än Pablo Fornals som man värvar in från… Málaga. Det var någon som skämtsamt skrev till mig häromdagen och påpekade att “Villarreal borde börja spela i blått” och syftade till alla spelare man roffat åt sig från Málaga. Fornals är den senaste i raden och kanske den med mest råtalang. Det blir hårt konkurrens på Villarreals offensiva mittfält framöver.

Likt fallet Sevilla tror jag Villarreal, trots ett bättre lag på pappret, får svårt att utmana topptrion. Avståndet är fortfarande lite för stort. Man står fortfarande och faller med några spelare.

Men kampen om fjärdeplatsen kommer garanterat bli knivhård.

Håll koll på: Samu Castillejo inledde förra säsongen starkt men gjorde en sämre andra halva. Nu har han klivit in och tagit över nummer tio och vi har alla sett vilken potential som finns i den passningsskicklige, finurlige och löpvillige mittfältaren.

Adam Pinthorp