Nu kan Real Betis-ikonen sova lugnt om natten

Sommaren 2013 var det mycket som var frid och fröjd i Real Betis. Laget hade slutade sjua i La Liga under våren och lyckades kvalificera sig för Europa League. Pepe Mel, tränaren som förde klubben tillbaka till La Liga ett par åt tidigare, var omåttligt omtyckt av supportrarna.

Men trots harmoni och en fullgod spelartrupp låste det sig. Efter en usel säsongsinledning var Betis tabelljumbo när nyåret närmade sig. Någonting behövde ske. Supportrarna varnade att de kommer göra motstånd om Pepe Mel sparkades – men klubbledningen kände att det var det enda rätta beslutet att göra.

När nyheten nådde fansen samlades flera grupperingar utanför Benito Villamarín och demonstrerade.

“Pepe Mel, Pepe Mel, Pepe Mel” skanderades det på gatorna utanför arenan.

Huvudpersonen själv, som var mycket mer än bara en tränare för klubben, uttryckte sin kärlek till supportrarna efteråt.

– Jag hoppas att allting löser sig och att Betis fortsätter spela La Liga-fotboll. Fansen förtjänar det.

För att komma vidare kritade Pepe Mel i stället på ett kontrakt med Premier League-klubben West Bromwich, och under sin tid i England erkände han hur jobbiga veckor det var efter skilsmässan med Betis.

– Det var en tuff tid. Mitt hjärta kommer alltid vara med klubben. Jag är supporter, före detta spelare, och hela min familj är Béticos. Jag har många vänner inom klubben och jag hoppas alla hjälps åt för att lösa den svåra situationen.

Pepe Mels efterträdare Juan Carlos Garrido sparkades efter lite mer än en månad, och inte ens när Gabi Calderón – precis som Mel en gammal spelare i i klubben – tog över ansvaret gick det vägen. Real Betis ramlade ur La Liga som jumbo med ett historiskt dåligt poängfacit.

I höstas fick klubben börja om i Segunda División. Med den gamle Villarreal-ledaren Julio Velázquez på tränarbänken och många kvalitativa spelare kvar i truppen såg de sportsliga förutsättningarna goda ut för att göra sejouren i andradivisionen kort.

Hösten blev dock allt annat än harmonisk, även om det på ett sportsligt plan gick okej. Hela klubbledningen – som under lång tid var motarbetad av supportrarna – ersattes i november och Juan Carlos Ollero klev in som president. Hans första beslut var att avsätta Velázquez som tränare – något som satte igång spekulationerna om en eventuell Pepe Mel-comeback.

En månad senare var det också ett faktum. Efter att förre Betis B-tränaren Juan Merino lett laget under några veckors tid presenterades Pepe Mel som ny tränare strax före jul. Ett Betis som där och då låg fyra i Segundan – sex poäng bakom serieledande Las Palmas.

– Jag är hemma igen, i mitt lag, med mitt folk. Samtidigt som jag känner mig lyckligt lottad är det en svår uppgift som ligger framför oss. Målet är att ta Real Betis tillbaka till La Liga, där klubben hör hemma. Låt oss hoppas att allting lyckas den här gången, sa Pepe Mel när under sitt välkomsttal.

Med klubbikonen Mel, som själv gjorde över 100 matcher i Betis, tillbaka på tränarbänken började vindarna blåsa allt positivare igen. Och med kvalitetsförstärkningen Francisco Portillo från Málaga höjde sig laget ytterligare ett snäpp.

Nu, fem månader senare, är Real Betis Segunda-mästare efter att ha gått som tåget hela våren och bara förlorat en match. Avancemanget säkrades i och med 3-0-segern hemma mot Alcorcón.

– Min första match sedan comebacken var borta mot Alcorcón. Den matchen slutade oavgjort. Nu var det inget snack om saken. Jag tycker det symboliserar väl vilken enad grupp det här är och hur mycket laget har vuxit under säsongen, sa Pepe Mel efteråt.

Men framför allt var han påtagligt rörd – och uppskattade känslan av att kunna gå till sängs utan stress.

– Jag har inte sovit ordentligt under hela våren. I natt kommer jag göra det.

Real Betis har haft sjätte bäst publiksnitt under säsongen – bättre än den bittra stadsrivalen Sevilla. Närmare 50 000 var på plats mot Alcorcón och fick efteråt fira avancemanget. Namnet som fortfarande ekar högst är precis detsamma som när kaoset var som allra störst för ett och ett halv år sedan. Då hade han precis fått sparken. Nu har han fört Real Betis till Spaniens finrum igen.

“Pepe Mel, Pepe Mel, Pepe Mel”.

Källor: Marca, Estadio Deportivo, Birmingham Mail, DailyMail, RealBetisBalompie.es.

***

Så, vilka figurer kan vi se fram emot att se i Betis nästa säsong?

Målmaskinen Rubén Castro valde bort stålarna för att stanna kvar i Betis när klubben degraderades. Och under säsongen har han inte bara vunnit skytteligan utan också skrivit in sig i historieböckerna då han numera är klubbens främste målskytt genom tiderna. Castro håller inte bara La Liga-kvalité utan också väldigt hög sådan. Fortsätter han spela sin fotboll på Benito Villamarín till vardags har Betis en målgaranti.

Dani Ceballos, en snabbfotad och sevärd yttermittfältare, har fått sitt stora genombrott under säsongen. Blott 18 år gammal (född 1996) har han tagit en ordniarie tröja verkligen tagit för sig. Ämnad för något stort.

Minns ni förresten Antonio Adán? Målvakten som José Mourinho valde före Iker Casillas under en period för ett par år sedan, innan Diego López värvades till Real Madrid och tog över rollen som förstamålvakt. Adán följde med Betis ner i Segundan och har varit etta hela säsongen.

Måste för övrigt slå ett slag för Foued Kadir, som är på lån från Marseille. Det hade ju varit lite trist om han inte får hänga på Betis hela vägen till La Liga, när han som ny i klubben trodde att det var precis där han skulle spela inför säsongen.

– Det känns kul att få spela i en av världens främsta ligor och möta landsmän som Sofiane Feghouli, sa han då.

Vi får väl se om den algeriske landslagsmannen får lira vidare i grönvitt nästa säsong. Klart är i alla fall att Betis spelar La Liga-fotboll till hösten – och det välkomnas förstås med öppna armar.

Diego Costa började spela organiserad fotboll först i sena tonåren. Han är ett levande bevis på att det går att ta sig till toppen trots att man upptäcks sent.

Ett ännu tydligare bevis är Carlos Bacca. När han var 20 stod han fortfarande och rev av bussbiljetter hemma i Puerto Colombia för att få ihop pengar till familjen.

Bacca kommer från fattiga förhållanden. Han lirade fotboll på gatan, på stranden eller vart det än passade, och hade en dröm som många andra att en dag få leva på sporten. När tonåren hade passerat och ingenting hade hänt började Bacca tvivla, och långsamt ge upp hoppet. Ett provspel för Atlético Junior i hemlandet blev till slut räddningen – och startskottet på en sensationell karriär.

Efter ett par lånesejourer gjorde Bacca till slut ett stort avtryck i Atlético Junior, så stort att europeiska klubbar öppnade ögonen. 2012 bar det av till belgiska Club Brügge, där han behövde en säsong för att vinna skytteligan, bli utsedd till ligans bäste spelare och för att locka fram Sevillas intresse.

Resten är, som man så ofta brukar säga, en historia för sig. Colombianens framfart i Sevilla har inte gått obemärkt förbi och just nu sjungs hans namn högre än någonsin i den andalusiska staden.

För åtta år sedan rev han bussbiljetter hemma i Colombia. I går gjorde han två mål och en assist när Sevilla tog andra raka Europa League-titeln och som första klubb någonsin kamma hem turneringen fyra gånger.

Carlos Baccas historia är vacker och unik. Och när han förklarar sin framgång för tidningen El Heraldo är svaret så påtagligt och självklart.

– Hårt jobb, ödmjukhet, att hela tiden ta lärdom av andra och att alltid ge hundra procent. Och familjen, supporten från min familj som alltid har stöttat mig. Det är vad som tagit mig så här långt, och förhoppningsvis finns det mer att vänta.

Det var symboliskt när Bacca efter att ha dunkat in 3-2 i finalen sprang ut och firade genom att plocka upp en colombiansk flagga. Det här är en seger han vill dela med alla som har stöttat och hjälpt honom för att nå hela vägen.

***

Det är förstås ingen tillfällighet att Monchi, den så beryktade och omtalade sportchefen i Sevilla, står högst på önskelistan hos många storklubbar runt om i fotbollseuropa.

Sommaren 2013 såldes Jesús Navas, Álvaro Negredo och Geoffrey Kondogbia. Sevilla vann Europa League den efterföljande säsongen.

Sommaren 2014 såldes Ivan Rakitic, Federico Fazio och Alberto Moreno. Sevilla vann Europa League den efterföljande säsongen.

Det jobbet som Monchi gör i skymundan är beundransvärt. Och det är inte bara själva handlingen att ersätta en spelare med en annan, utan de kap till affärer han ror i hamn gång på gång. Grzegorz Krychowiak (Reims) och Aleix Vidal (Almería) värvades för struntsumman på drygt åtta miljoner euro inför säsongen. I dagens läge hade Sevilla utan problem fått tredubbla om de skulle sälja duon.

Monchi är ett geni. Den dagen han försvinner tvingas Sevilla bekänna färg på riktigt.

Just nu är jag dock övertygad om att alla Sevillistar struntar i framtiden utan fokuserar på det som sker här och nu. Ja, möjligen alla förutom Monchi. Han ligger förstås långt i planeringen inför nästa säsong. Alla andra firar fjärde Europa League-titeln. Ett historiskt ögonblick, något att känna enorm stolthet över.

***

Lika mycket som Europa League-titeln firas, lika mycket firas säkerligen den säkrade Champions League-platsen till nästa säsong. Det blir fem spanska lag i Europas mest prestigefyllda turnering i höst.

Grattis i dubbel bemärkelse, Sevilla!

(4-3-3)

Keylor Navas
Douglas Arribas Vermaelen Ansaldi
Zuculini Augusto Cani
Cerci Negredo Deulofeu

***

Målvakt: Keylor Navas (Real Madrid)
Bäste slips i ligan förra säsongen och succé i VM. Ändå har han bara fått spela sex ligamatcher och avslutade säsongen knappast på ett positivt sätt när han snubblade bort ett mål till Espanyol. Kan bättre, men måste få spela.

Högerback: Douglas Santos (Barcelona)
Värvades in sent och pekades ut som en framtida ersättare till Dani Alves. 70 taffliga minuter borta mot Málaga senare och Douglas fick snällt vänta tills Barcelona hade säkrat ligatiteln innan det blev speltid igen. Nä, han kommer inte ersätta Dani Alves i framtiden.

Mittback #1: Alejandro Arribas (Sevilla)
Hyperviktig kugge i Rayo Vallecano och stundtals imponerande i Osasuna. I Sevilla har han som bäst varit fjärdeval som mittback och när han väl fått spela snarare skapat oreda än stabilitet i försvaret. Stått för ett par hårresande missar.

Mittback #2: Thomas Vermaelen (Barcelona)
Ja, jag vet vad ni tänker. Hur kan man sätta en spelare som varit skadad hela säsongen i floppelvan? Jo, värvar man en spelare som heter Thomas Vermaelen och de senaste åren spenderat mer tid i gymmet tillsammans med Abou Diaby i Arsenal än ute på fotbollsplanen får man allt skylla sig själv. Barcelona la pengar på en spelare som inte var tillgänglig.

Vänsterback: Cristian Ansaldi (Atlético)
Inledde säsongen bra, men efter uppkäftig attityd och smällt igen dörren på en kvinnlig polis inför Atléticos möte med Barcelona i Copa del Rey fick han först tillbringa halva natten i häktet, och därefter tillbringa resten av säsongen på läktaren eller bänken.

Mittfältare #1: Bruno Zuculini (Valencia/Córdoba)
Det var en ihärdig dragkamp för Bruno Zuculinis signatur i somras, efter hans succé i argentinska Racing Club. Man City vann, men lånade ut honom till Valencia, som var ihärdiga om att få knyta åt sig argentinaren. Men nja, det blev aldrig riktigt som det var tänkt. Bara en ligamatch i Valencia, och vårsäsongen i Córdoba kommer inte heller gå till historien som något positivt.

Mittfältare #2: Filipe Augusto (Valencia)
Handplockades av Nuno Espírito Santo efter deras förflutet tillsammans i Rio Ave. Om det var Nunos bristfälliga bedömningsförmåga eller för stor skillnad mellan Spanien och Portugal låter jag vara osagt. Klart är dock att Felipe Augusto inte satte något avtryck och hans sejour i Valencia lär ta slut här.

Mittfältare #3: Cani (Villarreal/Atlético)

Anfallare #1: Alessio Cerci (Atlético)
Alessio Cerci är allt det som Atlético Madrid inte är. Livet som stjärna har stigit honom åt huvudet. Det funkar inte i Atlético. Det funkar inte ens i Milan.

Anfallare #2: Álvaro Negredo (Valencia)
Han värvades som en frälsare, som sommarens supervärvning. Den utlovade presenten från Peter Lim. Fem ligamål senare och stämpeln blir allt annat än succé på Álvaro Negredos säsong i Valencia.

Anfallare #3: Gerard Deulofeu (Sevilla)
Jag var snabb med att peka ut Deulofeu som sommarens mest spännande värvning. Nu börjar till och med jag inse att det är något allvarligt fel på grabbens attityd. Han är en bolltalang större än de flesta, har mer speed, mer spetskvalitéer och är en poängspelare som få andra kan mäta sig med i Sevilla. Ändå har han knappt spelat någonting under våren. När Unai Emery skrev att “Sevilla består av mästare, men det krävs hårt jobb ocfh ödmjukhet för att nå hela vägen” framstår som en direkt passning mot Deulofeu.

***

Hur ser er floppelva ut?

(4-3-3)

Bravo
Alves Piqué Otamendi Gayá
James Krychowiak A.Gomes
Messi Ronaldo Neymar

***

Målvakt: Claudio Bravo (Barcelona)
23 hållna nollor, 19 insläppta mål. Mer motivering behövs egentligen inte.

Högerback: Dani Alves (Barcelona)
I takt med att hans kontrakt närmar sig sitt slut har Dani Alves successivt höjt sig under säsongen. Hans vår har varit en av hans bästa perioder i klubben.

Mittback #1: Gerard Piqué (Barcelona)
Har svajat sedan Pep Guardiolas första säsonger men nu på allvar svarat upp mot kritiken. Kanske gjorde det bara Gerard Piqué gott att Carles Puyol lämnade och tog stödhjulen med sig så att Piqué fick lära sig att ta eget ansvar.

Mittback #2: Nicolás Otamendi (Valencia)
Ligans i särklass bästa försvarare den här säsongen. Få tydliga svagheter och precis den ledaren som Valencia har behövt. Världsklass.

Vänsterback: José Luis Gayá (Valencia)
Valencia-regionen odlar i snudd på fler kvalitativa vänsterbackar än apelsiner. José Luis Gayá är den i särklass bäste som kommit fram de senaste åren. Flera nivåer bättre än Juan Bernat i samma ålder.

Mittfältare #1: James Rodríguez (Real Madrid)
VM-stjärna, prislapp på 80 miljoner euro och nummer tio på ryggen. Ja, frågan är om det går att samla på sig mer press än den James Rodríguez fick på sina axlar när han klev in i Real Madrids omklädningsrummet. 13 ligamål och lika många assist senare kan colombianen känna sig helnöjd med sin debutsäsong.

Mittfältare #2: Grzegorz Krychowiak (Sevilla)

Mittfältare #3: André Gomes (Valencia)
En liten magiker som bjudit Mestalla-publiken på dans många gånger under säsongen. Har inte varit lika produktiv som mittfältskollegan Dani Parejo, men spelmässigt varit en injektion och bidragit med fysik och finess.

Anfallare #1: Lionel Messi (Barcelona)
43 mål och 18 assist. Ja, det räcker väl så.

Anfallare #2: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
Bara två baljor ifrån Leo Messis La Liga-rekord på 50 fullträffar. Bär upp Real Madrids anfallsspel.

Anfallare #3: Neymar (Barcelona)
Har en en mer utpräglad roll som ytter jämfört med i landslaget – men det verkar inte hämma Neymars humör eller målproduktion. Stod för 22 ligamål – 13 fler än under debutsäsongen. Vital.

***

Hur skulle ni forma säsongens elva?

***

Här kommer vårens sista La Liga-svep.

Som att Paco Alcácer, Valencia-sonen som fått utstå en del kritik under våren när målskyttet inte stämt, i slutändan skulle vara den som sköt sitt lag närmare Champions League.

Med tio minuter kvar stod det 2-2 i Almería. Några mil därifrån, på La Rosaleda i Málaga, gasade Sevilla ifrån och gick mot tre poäng. Där och då var Valencia tabellfemma. En ödesdiger position som med stor sannolikhet hade fått spelarna som står i valet om kvalet att lämna definitivt packa sina väskor. Och framför allt hade det inneburit en ekonomisk missräkning för klubben.

Men så klev han fram, Paco. 21-åringen snappade upp en passning från Sofiane Feghouli och smällde in bollen i mål. Alcácer föddes till att göra mål. Och det var skrivit långt uppe bland stjärnorna att just han skulle stå i centrum den här kvällen.

För Valencias del betyder den detaljen, det avslutet, det målet, att chansen till Champions League-spel lever i allra högsta grad. Både på ett ekonomiskt och sportsligt plan var det ovärderligt för klubben att nå fjärdeplatsen för att fortsätta föra projektet framåt i en positiv riktning.

Nu väntar en spännande sommar där Nuno Espírito Santo kan fortsätta bygga sitt lag med hjälp av Peter Lims plånbok. En ny högerback som kan utmana Antonio Barragán (hackkycklingen har faktiskt gjort en fin säsong, men är han verkligen startmaterial för att tillhöra ett lag som vill slåss i den absoluta toppen?), en mittback som bidrar med konkurrens, en defensiv mittfältare av hög kvalité och minst en offensiv spelare som bidrar med ännu mer spets. Det finns en del att jobbas på. Men efter Pacos mål i går är förutsättningarna betydligt enklare.

Det är enkelt att förlåta en spelare som inte gjort vad som förväntas, när han i slutändan kliver fram och gör den viktigaste aktionen på hela säsongen. Pacos mål kan vara värt många miljoner för Valencia.

***

Sevilla behöver inte krypa till korset. De har ju fortfarande chansen – en väldigt god sådan – att nå Champions League. Sätt Dnipro på plats och allt är löst.

På onsdag står mer än en titel på spel.

***

Det var vackra scener på Camp Nou i går. Vi har sett alldeles för många klubbikoner som fått ovärdiga avslut på sina karriärer. Bara om vi pratar Barcelona kan vi minnas hur Carles Puyol i förbifarten hyllades när han la skorna på hyllan förra säsongen.

I går fick Xavi – spelaren som gjort flest matcher och vunnit flest titlar i Barça – ett avslut han förtjänar. Det underlättar givetvis att ligatiteln redan var i hamn och att festen redan höll på, och för Xavis del kunde det knappast sluta på ett bättre sätt.

En av modern tids absolut största fotbollsspelare. I sina bästa stunder världens bästa mittfältare. Och när han var under sin peak vann han allt – både på klubblagsnivå och med landslaget. Det är få som lyckas med det.

Tack för alla dessa år Xavi. Du har förgyllt många fina fotbollsstunder.

Nu återstår, förmodligen, två matcher för Xavi i Barça-tröjan. Två finaler. Två möjligheter att hylla på det redan enorma prisskåpet ytterligare.

***

Gårdagens bragd? Deportivo La Coruña.

Försök tänka er in i Eibars situation. Ledning 3-0 mot Córdoba, tre poäng i sikte. Spelarna, ledarna och supportrarna får garanterat reda på att Barcelona har gått upp i en 2-0-ledning mot Depor – något som gör att Eibar spelar La Liga-fotboll även nästa säsong.

Sedan reducerar Lucas Pérez på Camp Nou. Diogo Salomão kvitterar en stund senare. 2-2. Läget har förändrats radikalt. Nu är Eibar under strecket – Granada och Depor klarar sig.

Det sjukaste i hela historien. Hade Deportivo gjort ännu ett mål, och klivit förbi såväl Eibar och Granada poängmässigt, hade läget förändrats på nytt. Då hade Eibar klarat sig, men inte Granada. Så blev aldrig fallet, och det är svårt att inte tycka synd om Eibar.

Den lilla baskiska klubben låg länge på övre halvan av tabellen efter en storstilad höstsäsong. Sedan, i rakt med att försvarsgiganten Raúl Albentosa gick till Derby och ingen ersättare av rang klev in, har Eibar tappat successivt. Det blev bara en säsong i La Liga. Tack för den här tiden, hoppas supportrarna – och folket i de höga lägenheterna runt om Ipurua – trivdes.

***

Martin Ødegaard fick till slut göra debut på Santiago Bernabéu – som 16-åring. Det är helt osannolikt. För ett år sedan hade klippen börjat florera på det norska underbarnet som gjorde lite vad han ville på seniornivå trots sin ringa ålder. I går bytte han av trefaldige Ballon d’Or-vinnaren Cristiano Ronaldo och fick skoja lite på planen med James Rodríguez & Toni Kroos.

Nu är frågan vad som händer med Ødegaard nästa säsong. Det är en balansgång om vad som egentligen är bäst: dra iväg på lån till en Segunda- eller La Liga-klubb, eller stanna i Castilla och träna regelbundet med a-truppen?

***

Apropå ikoner. Andoni Iraola fick ett vackert och värdigt avslut på San Mamés i går. Högerbacken gjorde sin sista match som Athletic-spelare på hemmaborgen – och fick avsluta kalaset med att bli målskytt i 4-0-krossen mot Villarreal.

***

I kväll sänds säsongens sista Fotbollskanalen Europa. Vi summerar samtliga ligor och plockar ut många godbitar. Och givetvis det viktigaste från helgens omgång.

Missa inte det.

Häromdagen dök jag på en intressant sak om säsongens Atleti. Diego Simeone – som alltid förespråkat kontinuitet – har använt sig av 37 olika startelvor på 37 La Liga-omgångar. Svårt att tro på först, men vid närmare eftertanke är det inte helt ologiskt. Trubbel att hitta rätt man för vänsterbacken, rotation på mittbackarna, mittfältare som inte hållit normal standard och anfallare som blandat och gett.

Jag tänkte därför ta en närmare titt på vad det är som inte riktigt stämt i Atlético de Madrid den här säsongen.

37 anledningar hade ingen orkat läsa. Eller skriva för den delen. Sju får räcka.

1. Diego Costas frånvaro. Ersättaren Mario Mandzukic kämpar och sliter, är duktig på att psyka motståndarförsvar och är ett monster i luftrummet – men han är samtidigt lika långt ifrån Diego Costas styrka i djupled som Córdoba är nära nytt La Liga-kontrakt.

2. Förra säsongen spelade lagkapten Gabi nästan varje match. Ja, den sista månaden till och med med sprucket revben – trots att det inte för den saken försämrade hans prestationer. Den senaste tiden har det varit annorlunda. Lägre intensitet (presspelet som varit en av hans största styrkor) och sämre kvalité i samtliga moment. Gabi har gjort en av sina sämre säsonger i Atlético.

3. Problematiken på vänsterbacksplatsen. Guilherme Siqueira? Vass i offensiven, men slarvig bakåt. Cristian Ansaldi? Förtroendeingivande start på säsongen, sedan tog skadorna och ett onödigt tjafs med en polisofficer över – något som blev droppen för Simeone som därefter inte gett sin landsman en minut. Jesús Gámez? Det är bara inse att en högerfotad spelare har svårt att spela till vänster i backlinjen – även om hans patenterade långa inkast innebar en del mål. Lucas Hernández? Ynglingen fick förvisso bara spela en match “på allvar”, i cupen hemma mot Real Madrid, och stod då för en helt lysande insats. Inte redo för den stora scenen än – men en framtidsman. På det hela taget har Atlético inte kunnat ersätta flyktande Filipe Luís med en i närheten lika skicklig spelare.

4. Målproduktionen från de offensiva mittfältarna. I fjol gjorde Raúl García, Koke & Arda Turan tillsammans 18 mål. Den här säsongen har de mäktat med hälften.

5. Januarivärvningarna. I fjol kom Diego Ribas och José Sosa in med spetskvalitéer som gjorde båda unika i Atléticos trupp. Årets januarivärvningar – Fernando Torres och Cani – har förvisso ökat intresset kring laget (åtminstone en av herrarna), men på fotbollsplanen har ingen gjort underverk.

6. João Mirandas form. Skador kan säkerligen fungera som en liten ursäkt, men faktum är att en av ligans främsta mittbackar de senaste åren inte alls hållit samma standard som tidigare. Ersättaren José María Giménez har varit allt annat än dålig, och har all potential för att bli ännu bättre, men en 95-modell går inte bara rakt in och bildar samma trygghet som Miranda-Godín har svetsat samman och byggt upp under flera års tid.

7. Ja, rotation var det. 37 olika startelvor på 37 omgångar. Det vittnar tydligt om att Diego Simeone haft svårigheter med att hitta kontinuitet. Förra säsongen var det alltmer givet vilka elva som var prioriterade. Medan Carlo Ancelotti och Luis Enrique haft sina givna elvor att jobba med under hela våren har Simeone slitit med flera olika positioner utan att hittat något klart svar. Detta har speglat resultaten, och kommer givetvis spegla Atléticos kommande transferfönster.

***

I dag (lördag) avgörs La Liga. På sina håll är det redan avgjort (Barcelona mästare, Córdoba åker ur) – men i övrigt lever det.

Alexandra har på ett utförligt sätt förklarat och dragit alla förutsättningar för bottenstriden HÄR.

Mitt tips: Almería och Deportivo La Coruña ramlar ur, Granada och Eibar fixar kontraktet.

I toppskiktet finns mycket att spela om. Jag tror ändå Atlético grejar tredjeplatsen i och med seger borta mot Granada – men kring fjärdeplatsen blir det en rysare. Valencia ska åka till Almería – som kämpar för överlevnad – medan Sevilla möter Málaga på La Rosaleda. Jag har svårt att se att båda lagen kammar full pott. Mitt tips är ändå att Valencia blir tabellfyra, och fixar den där viktiga CL-kvalplatsen.

Sevilla har ju trots allt en chans till på sig att nå Europas finrum. Slå Dnipro, så är biljetten i hamn.

När en omgång återstår i La Liga är Rayo det enda laget som varken legat på nedflyttningsplats eller Europa-plats. Mitt i ingenmanslandet har Paco Jémez byggt sitt passningsorienterade lag i lugn och ro. Trepoängarna började trilla in tidigt. Rayo var aldrig ens i närheten av en bottenstrid den här säsongen.

Paco är mannen som ska hyllas främst. La Ligas mest välklädde man viker inte en tum för sin spelidé. Bollen ska rullas och behållas inom laget. Passning, ny position, passning. Det är ingen tillfällighet att det var just Rayo, ett av Europas bästa lag på att hålla i bollen, som bröt Barcelonas flera år långa svit när det gäller att ha mest boll på Camp Nou. Defensiven har aldrig varit högprioriterad för Jémez. Han spelar hellre med Insúa som vänsterback för hans offensivlust än en bättre defensivt skolad ytterback. Det är så han alltid jobbar.

Samtidigt har Rayo blivit ett bättre kollektiv när det gäller försvarsarbetet – vilket har gett resultatet av färre rejäla plumpar i protokollet.

När Rayo tar emot Real Sociedad på Campo de Vallecas till helgen lever fortfarande hoppet om en Europa-plats. Många resultat måste gå Rayos väg, och tre poäng måste inkasseras mot La Real. Men hoppet lever, och det kan räcka långt.

– Vi kommer göra precis allt i vår makt för att sluta så högt upp i tabellen som möjligt. För fansen, för oss själva, för hela Rayo, har Roberto Trashorras slagit fast.

När Rayo smått sensationellt slutade åtta i La Liga för ett par år sedan var jag övertygad om att det skulle dröja länga innan klubben ens var i närheten av en sådan placering igen. Efter succésäsongen lämnade i stort sett alla nyckelspelare klubben: Javi Fuego (Valencia), Chori Domínguez (Olympiacos) & Piti (Granada). Men den viktigaste pjäsen satt kvar på sin post: Paco Jémez.

Med ett nästan helt nytt spelarmaterial höll han Rayo kvar i La Liga förra säsongen, innan det var dags för en drös nyckelspelare att lämna Paco kvar med ett söndertrasat lag att åter bygga upp igen. Och det har han gjort med bravur.

Jag gillar Paco Jémez av många anledningar. Hans galna offensiv i all ära, det kan bli lite väl mycket av det goda, men framför allt gillar jag hans sätt att få ihop en grupp. Han har under sina år i Rayo verkligen bevisat sin storhet då han år efter år har fått i stort sett helt nya spelare att jobba med. Och de bästa lämnar efter varje säsong, undantaget Roberto Trashorras, som blivit kvar.

Just Trashorras fungerar som en perfekt symbol-spelare för att förklara Jémez på bästa sätt. I grund och botten är Roberto en ytter med fint tillslag, och det var just den detaljen som fick Paco att gå igång. När Javi Fuego lämnade för större uppdrag och få direkta ersättare värvades in valde Jémez att ta en annan väg.

– Trashorras har allt för att hantera en roll som spelmotor.

De senaste säsongerna har Roberto Trashorras slagit fler passningar än någon annan i La Liga. Och nästan alla når till rätt adress. Från ytter till spelmotor. Trashorras har aldrig varit lika bra som nu.

Inte nog med att Paco kan ta Rayo till en historisk sjundeplats i La Liga – han är också på god väg att krita på ett nytt kontrakt med klubben.

Det kommer fortsätta vara lika kul så länge det varar, men förr eller senare kommer 45-åringen ta klivet till någon annan tränarbänk.

Efter Leo Messis enda mål på Vicente Calderón står det klart, även i teorin, att Barça ror ligatiteln i hamn trots att en omgång återstår. Jag tänkte pränta ner några punkter som jag anser har varit de största nycklarna till varför det Barcelona står överst på den spanska tronen igen.

Los tres amigos
Visst fanns det en del frågetecken inför säsongen. Lionel Messi, Luis Suárez och Neymar. På pappret såg det oslagbart ut. Men hur skulle det fungera i praktiken? Tre världsstjärnor som alla vet hur det känns att vara nummer ett i sitt lag – och trivs med att stå i centrum.

Resultatet blev lika bra som det såg ut på pappret. Tre superstjärnor som knappast har stjälpt varandra utan snarare hjälpt varandra under säsongens gång. I stället för att se till sitt eget bästa ser Barças “tres amigos” ut att vara bästa vänner, både på och utanför planen.

Det är svårt att förbise en anfallstrio som tillsammans har bidragit med 79 mål – fler än 18 lag i ligan.

Luis Enrique
När det tidigt deklarerades att Gerardo Martino inte skulle fortsätta på sin tränarpost var Luis Enrique ett ganska självklart val som efterträdare. Klubben ville ha in någon som visste hur saker och ting fungerade, och med Luis Enriques bakgrund både som spelare och ledare i Barcelona, var valet ganska enkelt.

Efter ett par smekmånader inledningsvis där Barça såg omöjliga ut att göra mål på, började det sakteliga storma kring Enrique under delar av hösten och inte minst kring årsskiftet efter förlusten på Anoeta mot Real Sociedad. Samtidigt kanske just den förlusten gav en positiv effekt i slutändan. Luis Enrique har svetsat samman den här gruppen, och fyllt den med hunger och energi.

Enrique har också varit väldigt modig. För första gången på över ett decennium har en hemmatränare på Camp Nou vågat ge bort bollen till motståndarna. Luis Enrique har inte prioriterat på samma sätt som sina föregångare. Hans taktik grundar sig inte fullt ut på ett stort bolleinnehav, och kretsar inte kring mittfältet, som fallet var tidigare där Busquets, Iniesta & Xavi, med viss hjälp av en droppande Messi, styrde det mesta.

I dagens Barça fokuseras det mer på individualisterna. Mittfältet är inte lika styrande, utan försvaret och anfallet är lagdelarna som glänser. Luis Enriques manskap förlorade bollinnehavet på Camp Nou både mot Real Madrid och Bayern München – men lyckades vinna båda matcherna. El Míster har lyckats skapa ett mer oförutsägbart Barcelona.

Försvarsspelet
Det har blivit modernt att kritisera Barcelonas försvarsspel, individualisterna i försvaret och inte minst lagets problem på fasta situationer.

Men faktum är att när Mehdi Benatia nickade in 1-0 på Allianz Arena häromveckan var det första målet som Barça släppte in på en fast situation i år. Det här är någonting som givetvis hänger ihop med Luis Enrique och hans ledarstab, som jobbat väldigt hårt med just den här biten. Och det har gett resultat.

Javier Mascherano, Andrés Iniesta eller Jordi Alba har inte blivit längre på köpet. De har bara lärt sig hantera fasta situationer på ett bättre sätt. Som ett lag.

Därtill har många spelare höjt sig både en och två nivåer. Dani Alves har varit fundamental hela hösten och Gerard Piqué har visat 2009-form.

Lyckade värvningar
Luis Suárez siffror talar för sig själv. Ivan Rakitic är den förste som lyckats peta Xavi på mittfältet. Claudio Bravo har hållit nollan i 23 av 37 matcher. Jérémy Mathieu har aldrig varit helt ordinarie – men bidragit med en enorm konkurrenshöjning och gjort en lysande säsong. Och så har Rafinha plockats tillbaka från lånet i Celta Vigo och har en formkurva som pekat uppåt hela våren.

Även om ett par värvningar så här långt varit pengarna i sjön (Thomas Vermaelen och Douglas Pereira) har de tyngsta och mest profilstarka nyförvärven varit väldigt lyckade.

Grattis till ligaguldet, FC Barcelona.

***

I går gjorde Jonathas två nya baljor för Elche. Efter den högst osannolika förlustmatchen mot Athletic (Elche ledde med 2-0 när tio minuter återstod) meddelade brasseanfallaren att det inte blir någon fortsättning i klubben. Hans avtal sträcker sig en säsong till, men succén har knappast gått obemärkt förbi och många klubbar, både i Spanien och runt om i Europa, har hört sig för.

Det mest troliga scenariot är att Elche först köper loss Jonathas från Pescara för €1,5 miljoner, för att sedan sälja vidare och försöka mjölka ur så mycket stålar som möjligt.

För Elche blir det förstås ett sportsligt väldigt stort avbräck, men får man in några miljoner euro på kontot kan det i sin tur styra upp mycket inför kommande säsong.

Vart Jonathas hamnar? Pratar vi Spanien har Sevilla varit en het potatis. Men det beror till stor del på vad som händer med klubbens nuvarnade anfallare. Jonathas ersätter knappast Iago Aspas, utan skulle värvas för att vara en av två som i första hand slåss om platsen som spjutspets.

Atlético har också varit inne på Jonathas-spåret, och eftersom han är en lightversion av Diego Costa känns det på förhand som en perfekt matchning.

Klart är i alla fall att han inte förblir i Elche, utan tar karriären vidare i en större klubb – eller en klubb där han får väldigt mycket mer pengar – till hösten.

***

Inför gårdagens fulla spanska omgång tippade jag och Rastadanne – som redigerade La Liga-svepet till FK Europa – samtliga matcher.

Mitt tipps på Real Sociedad-Granada: 3-0.
Slutresultatet: 0-3.

Solklart omgångens skräll – även om Granada visat bra form. Rubén Rochinas pärla i slutet fullbordade krossen.

Granada fixar nog nytt kontrakt till slut.

***

Här är för övrigt alla mål från gårdagens fulla omgång.

Och i Europa League möter man Dnipro Dniprotetrovsk i finalen. Blir det seger inkasserat den fjärde titeln på nio år i turneringen. Inget annat lag kan stoltsera med fyra triumfer i Europa League, eller det som tidigare kallades UEFA Cupen.

Spännande tider för Sevilla. Men att den alldeles lysande ligasäsongen, där Sevilla egentligen aldrig dippat utan hållit en jämn och stabil nivå, inte räcker till en Champions League-plats är unikt. Att komma femma med så mycket poäng är också unikt. För bara några år sedan, närmare bestämt 2006/07, krigade just Sevilla med giganterna Barça och Madrid om ligatiteln, som till slut hamnade i huvudstaden. Då vann Real Madrid på 76 poäng. I dagens La Liga räcker det kanske till en Champions League-plats.

I takt med att de stora elefanterna bygger på sitt varumärke och bara blir ännu bättre och mäktigare, har också lagen som historiskt brukar slåss precis under toppen blivit rejält mycket bättre sportsligt. I ligan har Sevilla inte skuggan av en chans att vinna titeln. I Europa får man slå tillbaka och visa att det ändå kryllar av kvalité i laget.

***

Ja, apropå det här med att skapa historia. Barcelona kan ju också sluta upp med en av sina främsta säsonger genom alla tider. Speciellt en det blir en trio titlar när allting summeras. Fyra matcher återstår för Barça – tre titlar kan vinnas.

Klyschan “varje match är en final”, som ofta används i Spanien, har sällan känts så realistiskt som för Barça i dessa tider.

I kväll kan första titeln seglas i hamn. Och klubben kan få revansch mot Atlético – som i fjol vann ligatiteln på Camp Nou – då en katalansk seger innebär att Barça kan fira på Vicente Calderón.

***

Det blev förstås ingen strejk i slutändan. Kan ändå inte låta bli att se det komiska i att Eibar, med deras historiska första säsong i La Liga, var över nedflyttningsstrecket i princip hela säsongen, men för första gången halkade nedanför strecket i omgång 36.

Nu får Eibar en ärlig chans att fixa kontraktet, även om det blir väldigt tufft. Nyckelmatch i kväll borta mot Getafe.

***

Alla matcher i omgång 37 spelas i kväll med avspark 19.00. Det blir en svettig kväll på redaktionen för att få ihop alla pusselbitar till Fotbollskanelen Europa senare i TV4.

Den här gången nickade han över.

Det var en ganska symbolisk situation för hela matchen, för hela Real Madrid-våren, och för hela Gareth Bale-säsongen. Det som gick vägen förra våren har inte gått vägen i år. Och utan att klandra eller hänga ut en spelare, tror jag vi alla kan vara ganska överens om att Gareth Bale är den spelare som sjunkit mest i nivå jämfört med i fjol. Då kunde han ha halvdana matcher där mycket gick snett, men där han ändå klev av 90 minuter senare som en matchvinnare. Den sortens Gareth Bale har vi inte sett under 2015.

När James Rodríguez blev nersparkad och Cristiano Ronaldo sparkade in den efterföljande straffsparken var jag övertygad om att det bara var början. Det sker otaliga gånger per säsong att motståndarlagen på Bernabéu inleder starkt, för att sedan kapitulera helt när Real Madrid har tryckt dit 1-0-bollen. Juventus är av annan skola – i alla fall Max Allegris Juventus – och målet och den efterföljande pausen verkade vara precis det som behövdes.

Efter Álvaro Moratas 1-1-mål i upptakten på andra spelade Juventus extremt noggrant. Inte helt olikt det spel Atlético Madrid har använt sig av på Santiago Bernabéu och spelat hem bra resultat. Organiserat, stabilt, resolut och fysiskt.

Real Madrid hade inte det som krävdes för att luckra upp det italienska låset – trots tre finlirare på det centrala mittfältet. Och återigen uppdagades det hur fundamental Luka Modric har varit för Madrid de senaste två åren. Kroaten hade behövts på planen i andra halvlek.

***

Álvaro Morata. Igen.

Real Madrid – med Florentino Pérez i spetsen La Décima i bagaget – spenderade över en miljard på spelare den gångna sommaren. James Rodríguez, Toni Kroos, Keylor Navas, Chicharito.

Ändå var det en av spelarna som släpptes, den förre Real Madrid-junioren Álvaro Morata, som dräpte klubbens drömmar om en elfte stor Europa-titel den här gången.

Ödets ironi.

Redan efter första semifinalmötet, där Morata som bekant också nätade, tog ryktena fart om en återkomst till den spanska huvudstaden. Nu lär det eskalera än mer.

***

Iker Casillas, allvarligt talat?

Inte ens Matte Büman i mitt division sju-gäng FC Samp hade misslyckats med ett inkast om han så fick kasta hundra gånger.

Nu tillhör det förvisso inte till Casillas huvuduppgifter att ta hand om inkast. Men om han inte ens vet hur de ska kastas kan man fråga sig vad han skulle ut dit och göra.

***

Medan jag tyckte guldgossen Paul Pogba var tämligen blek lös det om Arturo Vidal. Vilken krigare. Han har – med all rätt – blivit hyllad under sin tid i Juventus, men ändå fått stå en del i skuggan bakom två andra finlirare på det där mittfältet.

Ska vi därför säga att det är Vidal, och inte Pogba, som Florentino Pérez pekar ut som ett huvudmål i sommar?

Omgång 37 i La Liga har varit tänkt att spelas till helgen – även om det är högst oklart om det kommer bli så. Strejken har inte lagt sig, kriget är i full gång.

Och vi kan väl dra en vända kring vad det hela handlar om återigen, för i dag avgörs nämligen vad som händer framöver. Det är åtminstone vad som är annonserat utåt. Man kan ju aldrig vara helt säker.

Nåväl. I slutet av april godkände den spanska regeringen en lag som handlar om att fördelningen av TV-pengarna ska fördelas på ett jämnare sätt. Tidigare förhandlades det individuellt, nu ska allting förhandlas kollektivt. Grundtanken är förstås otroligt bra för att inte låta de stora drakarna sluka allting och bara lämna smårester åt de mindre klubbarna. Men alla är inte helt nöjda med det nya avtalet.

Ángel Villar från fotbollsförbundet (RFEF) är en av dessa. Han tycker att förbundet får en alldeles för liten andel stålar av det nya TV-avtalet (bara 4,55 %) – något som ledde till att RFEF gick ut och strejkade. Från och med den kommande helgen ställs all fotboll i Spanien in, vilket innebär två avslutande La Liga-omgångar, Copa del Rey-finalen, samt fem Segunda-omgångar och efterföljande play-off.

Bakom sig har förbundet även spelarfacket (AFE) med Luis Rubiales i spetsen, som hävdar att de sociala och ekonomiska förutsättningarna för spelarna i mindre klubbar är alldeles för undermåliga. Det är skillnad, men inte tillräckligt stor skillnad.

Rubiales har även fått stöd från många storspelare i ligan som knappast ligger sömnlösa och är oroliga över pensionen. Det här är ingenting som nämnvärt påverkar toppklubbarna. Det är de mindre klubbarna som hamnar i kläm.

En del, som anrika Racing Santander och Real Zaragoza, står vid ruinens brant och klär sig i ekonomiska problem. Ett nytt TV-avtal med större skillnader skulle kunna rädda klubbarna från att falla.

På andra sidan stridselden står regeringen samt ligaförbundet (LFP). Och det klart att klubbarna givetvis inte är på spelarnas sida i det här fallet. Hur många arbetsgivare ställer sig egentligen bakom sina arbetare när det handlar om strejk?

Det pratas ofta om hur bra systemet är i Premier League. Personligen har jag svårt att se ett likartat system i Spanien som i England, där TV-pengarna fördelas väldigt jämnt. Som en parallell kan det poängteras att Atlético Madrid, ligamästare i fjol, får mindre än nykomlingarna i Premier League. Så stora är differenserna.

De största elefanterna ska och kommer alltid ha ett förnämligt TV-avtal i Spanien. Något annat vore fel. Barcelona och Real Madrid bär upp en gigantisk del av ligans varumärke utåt sett. Det är de som lockar mest intresse, som drar det stora lasset.

Men i grunden handlar allt om att pengarna måste fördelas på ett jämnare och sundare sätt. Barcelona och Madrid får in stålar på många sätt, de överlever trots att andelen TV-pengar sjunker. För en klubb som Racing Santander kan ett nytt och mer rättvist avtal däremot rädda hela verksamheten.

I dag onsdag ska en domare meddela huruvida strejken kommer att kvarstå eller skjutas upp till efter säsongen. Man kan förstås ifrågasätta tajmingen att strejka med ett par omgångar kvar när det snart väntar ett par månader av spelledighet, men det är förstås för att förbundet vill sätta press.

Aldrig någonsin har väl det vedertagna uttrycket “La Liga spelas av genier, men styrs av idioter” fallit mer väl till pass än nu.

En sådan fin fotbollsliga tappar så mycket i värdighet när fel folk sitter på fel positioner. Låt oss nu bara hoppas att det hela kommer till en lösning så vi kan fortsätta njuta av det som sker på planen i några veckor till. Sedan kan tjafset fortsätta i sommar.

***

Det här inlägget hade kunnat handla betydligt om Neymar och hans två kamrater som sänkte Bayern München och sköt Barcelona till Champions League. Men kaoset utanför planen kändes befogat att ta en vända kring. Det är trots allt en viktig dag som väntar.

Samtidigt har jag, och alla andra, redan skrivit spaltmeter om “los tres amigos”. Vi vet hur bra anfallstrion är. De har bevisat det, och gjorde det återigen på Allianz Arena.

Nu är Barcelona i Champions League-final för fjärde gången på tio år – ett imponerande facit.

Oavsett vad som händer kommer vi i alla fall få se mer av tre spanska lag i vår. Upp till Real Madrid och Sevilla om det blir en eller två matcher till utanför Spaniens gränser.

Regeringen mot fotbollsförbundet. Och en massa andra parametrar som inte jag eller någon annan ens orkar med.

Grejen i stora drag är att regeringen just nu håller på att förhandla fram ett nytt TV-avtal. Bra i grunden, men det gäller ju att göra alla till freds. Framför allt är det mindre klubbar och spelare i mindre klubbar som inte känner sig helt nöjda. Fotbollsförbundet tog i med hårdhandskarna när de då bestämde att ställa in all fotboll från och med den 16 maj. Med andra ord de två avslutande ligaomgångarna och likaså Copa del Rey-finalen.

I morgon väntas ett nytt sammanträde och vi får se vilka parter som kommer överens, eller inte överens, och om vi får klarare besked om vad som sker kommande vecka. I värsta fall blir det ingen ligafotboll nästa helg. Och då är den stora frågan när den omgången ska spelas.

Kaos.

***

Det smygfiras redan i Katalonien. Och även om ingenting är klart förrän det är klart, är det lätt att förstå att det champagnen redan står på kylning. Barcelona kommer vinna La Liga säsongen 2014/15. Att det mer eller mindre är klart redan nu, med ett par omgångar kvar, såg Valencia till i går.

Med ett par snabba mål i första halvlek och en gigant mellan stolparna i form av Diego Alves fixade Valencia 2-2 på Santiago Bernabéu. Ett resultat som gör att gapet mellan Madrid och Barcelona nu är fyra poäng. Därmed kan Luis Enriques manskap åka till Vicente Calderón och till och med ha råd att förlora mot Atlético i nästa omgång, så länge det blir seger mot Deportivo på Camp Nou därefter. Att Barça, som inte släppt in mål sedan mitten på april (då var det till och med Jérémy Mathieu som gjorde det i egen bur) och gjort 21 mål på fem matcher, ska misslyckas att vinna i sista omgången känns som en minimal chans.

***

Diego Alves, ja. Han var inte bara bäst på plan mot Real Madrid i går – han slog ett nytt rekord också. Och inget dåligt sådant.

Straffspecialisten har nu räddat 16 (!) straffar i La Liga genom åren. Tillsammans med Andoni Zubizarreta är han bäst någonsin med det facit.

***

När vi ändå är inne på rekord. Jag har hånat David Barral i smyg hela säsongen – men han har verkligen satt mig, och många andra, på pottkanten. Ligamål nummer elva petade han in mot Atlético under söndagen, hans bästa notering i karriären. Dessutom är han nu Levantes främste målskytt i La Liga genom alla tider, med totalt 18 baljor.

Han gör sällan de mest spektakulära målen, men håller sig ofta på rätt plats. Och när målskyttet snarare börjar bli en vana än ett undantag är det omöjligt att klassa det som enbart tur.

Väl krigat, Barral. Förmodligen får du spela La Liga-fotboll till hösten också.

***

Hörni, Villarreal har vaknat upp från de döda. Elva raka utan seger blev tillräckligt. Och hur symboliskt är det inte att lagkapten Bruno Soriano, efter tre månaders skadefrånvaro där Villarreal visat urusel form, återvänder och direkt får fira en trepoängare?

I regionsderbyt mot Elche blev Joel Campbells fullträff matchens enda, och nu har Villarreal definitivt säkrat sjätteplatsen i ligan. Det blir Europa-spel även nästa säsong – trots en vår fylld av skador och undermålig form.

Om fler pusselbitar faller på plats nästa säsong har Villarreal alla möjligheter att nå ännu bättre resultat. Men då gäller det att Marcelino håller sams med utlånade Javi Espinosa och ersätter en potentiellt flyktande Luciano Vietto på ett bra sätt. Att Bruno Soriano håller sig skadefri kan också räcka långt.

***

Man ska inte ropa hej än, men Sevilla är väldigt nära en ny Europa League-final. Jag är genuint imponerad av Unai Emerys arbete i klubben och hans flexibilitet. Det är sällan man ser ett spansk lag som kan skifta i spelidé från match till match.

Och Aleix Vidals fina insats var det få som missade. Två mål och en assist som högerback är förstås ett kalasfacit. Han är ju förvisso extremt offensiv och bara omskolad från högerytter till högerback – men ändå. Det börjades spekuleras om både landslaget och att han är Barcelonas utvalda ersättare till Dani Alves. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Därför var det ingen tillfällighet att Guardiolas lag åkte till Camp Nou och vann bolleinnahavet mot ett Barcelona som varit snudd på oövervinneliga på den punkten det senaste decenniet. Fram tills den här säsongen.

Det är nya tider under Luis Enrique. Bollinnehavet spelar mindre roll så länge något vettigt görs när bollen väl är i lagets ägo och chanser skapas. Det går att vinna matcher mot Real Madrid och FC Bayern på hemmaplan utan att för all del ha mest boll. Och framför allt verkar inte supportrarna på Camp Nou för ett ögonblick tycka mindre om sitt lag för det.

Under kvällens match, några minuter in i andra halvlek, förundrades jag verkligen gång efter annan över vilken fantastisk fotboll som spelades. Så många skickliga individer, så många svåra smådetaljer som ser så enkla ut. Men det var en spelare, en individ, som stack ut ur mängden.

Matchen var jämn. Bayern ägde mestadels bollen – Barça skapade de stora chanserna. När allt kommer kring kommer det inte handla om Pep Guardiolas lyckades eller misslyckade taktik. Det kommer handla om världens främsta fotbollsspelare i modern tid. Ja, förmodligen genom alla tider.

Inför matchen skrev jag att “det mest intressanta är just hur Guardiola har planerat för att störa bort Messi ur matchen”.

Pep visste vem som satt inne på de offensiva nycklarna i Barça. Vem som skulle stoppas, vem som skulle störas, vem som skulle provoceras bort ur matchen.

Ändå sitter vi här och summerar en match mellan två av världens absolut bästa fotbollslag. Barcelona vann med 3-0, Leo Messi gjorde två av målen och spelade fram till det tredje.

Den här kvällen behövde han inte dominera fullständigt i 90 minuter för att bevisa att han är överlägsen konkurrenterna.

***

Det hade varit intressant att se en ny match där, låt säga, Thomas Müller byter lag och plats med Leo Messi. Hade det varit Bayern som vunnit med 3-0 då?

***

Barcelonas försvar har fått alldeles för mycket oförtjänt kritik den senaste tiden. Det är mycket som har utvecklats under Luis Enrique. Hur ofta ser vi insläppte mål från fasta situationer?

Bara en sådan sak, som var ett gigantiskt problem tidigare, har gjort att mängden insläppta mål sjunkit markant.

***

Jag har pratat om Ivan Rakitic betydelse för den här upplagan av Barcelona förut. Det är på tiden att ta upp det igen.

Och varför inte dra en jämförelse med Cesc Fàbregas, det var trots allt spelaren han köptes för att i mångt och mycket ersätta. Fàbregas var otroligt bra varenda höstsäsong i Barça, men tappade varje vår. Poängen trillade inte i, spelet hackade, och till slut var han inte längre lika ordinarie.

Rakitic har valt en omvänd väg att vandra. I höstas tog det tid för honom att komma in ordentligt i laget och spelsystemet. Efter nyår har Luis Enrique hittat kontinuitet i sitt lag och matchat ihop en sammansvetsad startelva. Och till skillnad från Fàbregas har Rakitic, i de allra viktigaste av matcher och skeden, klivit fram.

Många glömmer bort kroaten när “los tres amigos” drar åt sig rubrikerna. Mot Bayern visade han än en gång hur fundamental han är för Barcelona.

Nåväl. Jag tror de flesta är överens om att Juve överraskade i den form de verkligen satsade framåt och inte höll tillbaka, och att resultatet i slutändan var fullt rättvist. Real Madrid var visserligen bara en James-nick ett par meter ifrån mållinjen att få med sig ett drömresultat till den spanska huvudstaden. Nu får de flyga hem med ett helt okej-resultat sett till att uddamålsförlust med inkluderat bortamål ändå inte är så pjåkigt.

***

Chicharito har varit en fröjd att skåda de senaste veckorna. Han gör inte alltid mål – men han springer, springer och springer. Och han skapar, skapar och skapar. Den senaste tiden har målen kommer därtill.

Det är många som tror att jag verkligen hyser agg mot Gareth Bale. Det handlar inte om det. Jag har ingenting emot walesaren och tycker han, i sina finaste stunder, är en otrolig fotbollsspelare. Men ibland funderar jag över hur han kan vara så prioriterad jämfört med andra.

Bale har precis läkt ihop från en skada och kommer till spel med osäker form. Vore det inte ett perfekt läge att låta honom, med pigga och fräscha ben, komma in och springa slut på Juventus försvar sista halvtimmen?

Att döma av de senaste veckornas prestationer förtjänade Chicharito att starta i Turin.

***

Kul för Álvaro Morata – även om han själv givetvis höll glädjen inombords – att göra mål mot sin gamla klubb. Anfallaren, som har bakgrund även i Atlético och Getafe, började spela i Real Madrids ungdomsakademi 2008. Bara ett par år senare gjorde han sin första La Liga-match för klubben.

Många hoppades på att Morata var på väg mot något stort i Madrid. Men när laget hade skadebekymmer förra säsongen valde Carlo Ancelotti att satsa på ett år yngre Jesé Rodríguez i stället. Tyvärr fick han aldrig en ärlig chans i a-laget – trots att han i ungdomslagen och inte minst i Real Madrid Castilla producerade mål i mängder.

Att lämna Madrid var helt rätt karriärsval för Morata. I dag är han given i en nybliven Serie A-mästare, erhåller en plats i det spanska landslaget och gör mål på de allra största av scener – till och med mot klubben som aldrig gav honom chansen på riktigt.

Hade Morata blivit kvar i Madrid hade det förmodligen varit han som fått lämna plats för Gareth Bale i startelvan.

***

Varför jag ratade mötet i Turin? Stöttade i stället mina lagkamrater i FC Sampierdarenese under brinnande stormöte ute på Djursholms IP. Det blev tre poäng in på kontot och ett lyft upp i delad serieledning.

Lagkamrat och kollega Jeppe Hussfelt fick en biscotti-påse av styrelsen efteråt för matchens prestation (en målgivande passning) – något som fick en annan TV4-kollega i form av Patrick Ekwall att gå i taket. Och det klart, alla vill åt biscottin. Tur det kommer fler chanser. Förhoppningsvis fortsätter segertåget – och utdelningen av biscotti – på fredag.

Man of the Match var annars Johan Fensby – säkerheten själv i mittförsvaret. Och har man spelat elitfotboll i Serie C med en gammal Napoli-räv och en nuvarande filippinsk landslagsman vore det väl märkligt om man inte visade viss kvalité i division sju. Det gjorde Johan med bravur.

***

I kväll återvänder Pep Guaridola till Camp Nou. Arenan där han vunnit otaliga titlar som spelare, som ledare och där han suttit och hållit sig för skratt tidigare under säsongen när Leo Messi bjudit på fotbollskonster.

Och det mest intressanta inför mötet mellan Barça och Bayern, i mina ögon, är just hur Guardiola har planerat för att störa bort Messi ur matchen. Lyckas han med det är mycket vunnet – även om det återstår två vänner i Barças anfallstrio.

Så många matcher i matchen. Så mycket prestige. Det kommer bli något utöver det vanliga.

Sommaren 2011 betalade Valencia närmare 60 miljoner för Parejos tjänster. Efter att ha fått sin fotbollsfostran i Real Madrid, hunnit med en låneperiod i Queens Park Rangers, och därefter haft två lyckade säsonger i Getafe var förväntningarna stora till hans ankomst till Valencia.

En och halv säsong senare hade Parejo placerats i kategorin misslyckade värvningar. Han gjorde inte tillräckligt med poäng för att hantera nummer tio-rollen, och tappade för många enkla bollar för att axla den mer defensiva playmaker-rollen. Och med tvåvägsspelaren Tino Costa och bollgeniet Éver Banega före i kön fick Parejo aldrig någon kontinuitet. Han fick sina chanser, då och då, men tog dem aldrig till fullo.

Under hösten 2012 startade mittfältaren bara tre matcher i La Liga. Det pratades om att Valencia skulle göra sig av med Parejo. Stämpla honom som en fullständig flopp och skicka i väg honom till en ny klubbadress. Sedan kom Ernesto Valverde in i leken – och började använda Parejo som en viktig spelpjäs.

Det är inte en fråga om att Valverde gjorde Parejo till en bättre fotbollsspelare. Han hade grundtalang redan i Real Madrid och hade visat upp en hög högstanivå i Getafe. Det handlade om att våga och att låta Parejo få känna delaktighet, ansvar och framför allt få kontinuitet.

Våren 2013 blev en stor vändning för Parejo. I dagsläget är det svårt att ens inbilla sig att samma spelare som trampar omkring med kaptensbindeln och tröja nummer tio i Valencia bara var tredjevalet på sin position för ett par säsonger sedan.

Dani Parejo har vuxit med ansvaret på planen, och därtill blivit en stark figur i omklädningsrummet. 26-åringen är ett av affischnamnen för det nya och storsatsande Valencia som har som målsättning att inom de närmsta åren utmana i toppen såväl inhemskt som i Europa.

Poängmässigt gör klubben en kanonsäsong, och hade i de allra flesta fall det senaste decenniet slutat minst trea, men med ett ramstarkt Atlético som susat förbi har konkurrensen i toppen blivit benhård.

I går tog dock Valencia ett stort steg mot den åtråvärda fjärdeplatsen, som genererar Champions League-kval i augusti, något som är vitalt för klubben om projektet ska fortsätta i en stadig och tydlig riktning framåt. Att kvalificera sig för Champions League nästa säsong är inte bara finansiellt och sportsligt av högsta betydelse, utan även ur ett prestigesyfte.

En av förgrundsfigurerna bakom viktorian mot Eibar var förstås Parejo. Han var inblandad, om än inte i högsta grad, i ledningsmålet, smällde själv in 2-0 och slog frisparken som till slut landade framför fötterna på Paco Alcácer och innebar 3-0.

Nu är Parejo uppe i tolv gjorda ligamål under säsongen. Personbästa och ett utomordentligt facit för en central mittfältare. Hand upp ni som föreställde er det för ett par säsonger sedan.

***

Ett Cristiano-hattrick ser till att det fortsätter vara snorjämt i toppstriden. Tre omgångar kvar. Ett poängtapp kan avgöra hela utgången. Och till helgen väntar Valencia hemma på Santiago Bernabéu för Real Madrid.

***

Det mesta talar ändå för att allting kommer avgöras i ett möte mellan Atlético och Barcelona – precis som fallet var när lagen drabbade samman på Camp Nou i en ren ligafinal i fjol. Nu är Atleti borta från titelstriden – men lär med stor sannolikhet ha en tredjeplats att kriga om.

I näst sista omgången möts de på Vicente Calderón. Räkna med att en och annan Madridista håller på stadsantagonisten i den matchen.

***

Passar på att slå ett slag för Elche här i bloggen också. Fina, hårt arbetande Elche som nu har klarat av det erkänt tuffa andraåret. I går, via 2-1 på La Rosaleda, fixade klubben nämligen nytt kontrakt.

Fran Escribá kan fortsätta sitta lugnt på tränarbänken. Men nu måste klubben börja förbereda med alla medel som går inför nästa säsong. Mycket vill till för att storstjärnan Jonathas är kvar – och utan brassens målproduktion hade Elche i La Liga snart varit ett minne blott.

***

Här är för övrigt La Liga-svepet från helgens matcher, signerat undertecknad och redigeraresset Steph J.

Ja, kort förklarat är det ungefär så det ser och har sett ut i Spanien. FC Barcelona och Real Madrid har på egen hand förhandlat med TV-bolagen vilket har gjort att de – med sin makt och globala styrka – lyckats ro väldigt angenäma avtal i hamn.

Inför 2016 kan turerna vara annorlunda. Den spanska regeringen vill, efter att ha blivit pressade av en klar majoritet av elitklubbarna under väldigt lång tid, nu ändra systemet. Tanken är att hela ligan gemensamt förhandlar fram ett TV-avtal och att pengarna fördelas mer jämnt. Ungefär som i Premier League, som har en modell man börjar se efter i Spanien.

Det främsta och klart tydligaste argumentet att en ändring är ett måste för att ligan på ett naturligt sätt ska utvecklas i en positiv riktning är att nykomlingarna i Premier League får in mer stålar än Atlético, Valencia och Sevilla. Och eftersom La Liga är den högsta rankade av de europeiska ligorna framstås det hela som än mer obegripligt.

Ingenting är hundraprocentigt än men det mesta talar för att ett nytt system kommer se dagsljuset nästa år.

Den första frågan som många ställer sig är hur detta påverkar Barcelona och Real Madrid. Tiden får – förhoppningsvis – utvisa hela svaret, men ska jag spekulera kommer det inte påverka någon av giganterna nämnvärt mycket. Båda klubbarna är så pass stora rent globalt och har byggt ett varumärke som sträcker sig över alla världsdelar. Ett nytt TV-avtal kommer inte göra att Real Madrid backar för att värva en James Rodríguez för 80 miljoner euro. Det kommer snarare bidra till en mer stabiliserad ekonomi för många andra klubbar i ligan. Många av lagen på övre halvan, som sitter inne på starka trupper men lever på att sälja stjärnor, kanske inte behöver öppna för en försäljning vid varje transferfönster.

Ett nytt TV-avtal kan enbart innebära positiva saker till en mer jämnare liga i Spanien. Låt oss hoppas att det blir verklighet också.

***

12 säsonger och över 400 ligamatcher. Tidigare i veckan deklarerade Andoni Iraola att resan tar slut i sommar. Högerbacken lämnar Athletic Club, som han har tillhört sedan 1999.

Personligen kommer jag mest minnas Iraola som den gigant längs högerflanken han var under Marcelo Bielsas tid som tränare i klubben. Genom hela Europa League-äventyret, som nästan gav klubben en åtråvärd titel, men åtminstone satte Athletics namn på kartan för gott.

Iraola har tappat i tempo och kvalité de senaste två åren. I dag är han inte längre en given spelare på San Mamés högersida. 32-åringen gör nog rätt att lämna innan det blir alldeles för sent – även om det känns beklagligt att se en trotjänare säga tack och adjö.

Vad som händer för Iraola härnäst återstår att se, men jag är ganska säker på att han en dag kommer återvända i en ny roll till Athletic.

***

Oj, vilken fin fotbollslördag som väntar. Aptitretarna Córdoba-Barcelona och Atlético-Athletic innan den på förhand häftigaste matchen, Sevilla-Real Madrid, tar vid på Sánchez Pizjuán.

Det är mycket som kan avgöras i kväll.