La Liga spelas av genier, styrs av idioter

Omgång 37 i La Liga har varit tänkt att spelas till helgen – även om det är högst oklart om det kommer bli så. Strejken har inte lagt sig, kriget är i full gång.

Och vi kan väl dra en vända kring vad det hela handlar om återigen, för i dag avgörs nämligen vad som händer framöver. Det är åtminstone vad som är annonserat utåt. Man kan ju aldrig vara helt säker.

Nåväl. I slutet av april godkände den spanska regeringen en lag som handlar om att fördelningen av TV-pengarna ska fördelas på ett jämnare sätt. Tidigare förhandlades det individuellt, nu ska allting förhandlas kollektivt. Grundtanken är förstås otroligt bra för att inte låta de stora drakarna sluka allting och bara lämna smårester åt de mindre klubbarna. Men alla är inte helt nöjda med det nya avtalet.

Ángel Villar från fotbollsförbundet (RFEF) är en av dessa. Han tycker att förbundet får en alldeles för liten andel stålar av det nya TV-avtalet (bara 4,55 %) – något som ledde till att RFEF gick ut och strejkade. Från och med den kommande helgen ställs all fotboll i Spanien in, vilket innebär två avslutande La Liga-omgångar, Copa del Rey-finalen, samt fem Segunda-omgångar och efterföljande play-off.

Bakom sig har förbundet även spelarfacket (AFE) med Luis Rubiales i spetsen, som hävdar att de sociala och ekonomiska förutsättningarna för spelarna i mindre klubbar är alldeles för undermåliga. Det är skillnad, men inte tillräckligt stor skillnad.

Rubiales har även fått stöd från många storspelare i ligan som knappast ligger sömnlösa och är oroliga över pensionen. Det här är ingenting som nämnvärt påverkar toppklubbarna. Det är de mindre klubbarna som hamnar i kläm.

En del, som anrika Racing Santander och Real Zaragoza, står vid ruinens brant och klär sig i ekonomiska problem. Ett nytt TV-avtal med större skillnader skulle kunna rädda klubbarna från att falla.

På andra sidan stridselden står regeringen samt ligaförbundet (LFP). Och det klart att klubbarna givetvis inte är på spelarnas sida i det här fallet. Hur många arbetsgivare ställer sig egentligen bakom sina arbetare när det handlar om strejk?

Det pratas ofta om hur bra systemet är i Premier League. Personligen har jag svårt att se ett likartat system i Spanien som i England, där TV-pengarna fördelas väldigt jämnt. Som en parallell kan det poängteras att Atlético Madrid, ligamästare i fjol, får mindre än nykomlingarna i Premier League. Så stora är differenserna.

De största elefanterna ska och kommer alltid ha ett förnämligt TV-avtal i Spanien. Något annat vore fel. Barcelona och Real Madrid bär upp en gigantisk del av ligans varumärke utåt sett. Det är de som lockar mest intresse, som drar det stora lasset.

Men i grunden handlar allt om att pengarna måste fördelas på ett jämnare och sundare sätt. Barcelona och Madrid får in stålar på många sätt, de överlever trots att andelen TV-pengar sjunker. För en klubb som Racing Santander kan ett nytt och mer rättvist avtal däremot rädda hela verksamheten.

I dag onsdag ska en domare meddela huruvida strejken kommer att kvarstå eller skjutas upp till efter säsongen. Man kan förstås ifrågasätta tajmingen att strejka med ett par omgångar kvar när det snart väntar ett par månader av spelledighet, men det är förstås för att förbundet vill sätta press.

Aldrig någonsin har väl det vedertagna uttrycket “La Liga spelas av genier, men styrs av idioter” fallit mer väl till pass än nu.

En sådan fin fotbollsliga tappar så mycket i värdighet när fel folk sitter på fel positioner. Låt oss nu bara hoppas att det hela kommer till en lösning så vi kan fortsätta njuta av det som sker på planen i några veckor till. Sedan kan tjafset fortsätta i sommar.

***

Det här inlägget hade kunnat handla betydligt om Neymar och hans två kamrater som sänkte Bayern München och sköt Barcelona till Champions League. Men kaoset utanför planen kändes befogat att ta en vända kring. Det är trots allt en viktig dag som väntar.

Samtidigt har jag, och alla andra, redan skrivit spaltmeter om “los tres amigos”. Vi vet hur bra anfallstrion är. De har bevisat det, och gjorde det återigen på Allianz Arena.

Nu är Barcelona i Champions League-final för fjärde gången på tio år – ett imponerande facit.

Oavsett vad som händer kommer vi i alla fall få se mer av tre spanska lag i vår. Upp till Real Madrid och Sevilla om det blir en eller två matcher till utanför Spaniens gränser.