Det står helt klart att Arda Turan vill – och kommer – lämna Atlético de Madrid i sommar. Efter fyra framgångsrika år i huvudstaden, där delar av fansen numera lever under ardaturanismo, vill turken uppenbart testa någonting nytt. Jag tror ingen av supportrarna klandrar honom, även om en del säkerligen är besvikna.
Men om Arda Turan till slut blir klar för Barcelona, som de flesta rapporterar om i nuläget, skulle jag inte vara den ende att bli djupt förvånad.
Atlético vill i grunden garanterat inte sälja till en ligakonkurrent – men Barça kan betala vad som krävs.
Det som är mest förvånande är varför den katalanska klubben skulle vilja lägga 35 miljoner euro (plus eventuella bonusar) på en spelare som fyller 29 i januari, och inte har någon garanterad startplats.
I Luis Enriques 4-3-3 känns det inte som Arda Turan har någon perfekt position. Han hade säkert funkat bra som ytter – men när konkurrenterna i det här fallet heter Neymar och Lionel Messi blir det en utmaning som inte bara gränsar till, utan känns helt omöjlig.
Turken har definitivt kvalité nog för att användas i en mittfältsroll mer centralt, men även där är konkurrensen stor, samtidigt som Arda inte har någon vana att spela på den positionen i ett 4-3-3-system.
Skulle värvningen ros i hamn av Barcelona känns den aningen desperat snarare än fullt genomtänkt. Jag ser åtminstone ingen tydlig roll för Arda Turan i dagens Barça och speciellt inte med prislappen och åldern i åtanke.
***
Carlos Bacca och Milan blev till slut ett.
Synd för ligan att tappa en profil och en vass målskytt som Bacca. Nu måste Monchi – världens hetaste sportchef för tillfället? – ut på marknaden och leta anfallsfynd igen.
Det var ju inte många år sedan Monchi hittade just Bacca i Club Brügge efter hans succésäsong i Belgien. Därtill plockade han Raul Rusescu (förvisso en flopp, även om han gjorde ett par mål trots lite speltid) och Kevin Gameiro (superlyckad precis som Bacca).
Nu återstår det att se vad som händer i Sevilla-anfallet under sommaren. Hade jag stapplat in på en krog i Sevilla och fått Monchi som bordsgranne vet jag vem jag hade plussat lite extra för. Okej, ni kan få en ledtråd. Han är svensk, har precis vunnit U21-EM, pratar mycket, rappar ibland, showade på Kungsträdgården och spelar gärna i tröja nummer tio.
***
Lokalpressen i Valencia lär knappast hinna med någon semester i sommar. Det händer alltid mycket kring regionens största klubb kring somrarna. Jag trodde – även om Peter Lim har tänkt skjuta in en del pengar och flera värvningar är på gång – att det ändå skulle bli en relativt behaglig Valencia-sommar.
Men nja, vi får väl se hur det blir med den saken.
Tidigare i veckan deklarerade nämligen Amadeo Salvo att han lämnar presidentposten i klubben. Salvo, som är otroligt uppskattad av fansen och egentligen bara bidragit med positiva saker till klubben sedan han tillträdde, år även sällskap av gamla profiler som Rufete och Roberto Ayala, som också lämnar styrelsen.
– Min familj genomgår en tuff tid just nu. Det här jobbet krävder mycket, och jag har värderat min framtid det senaste halvåret. Nu är tiden kommen att annonsera att jag lämnar mitt uppdrag på måndag, sa Salvo.
– Klubben undvek konkurs, och nu ser i stället framtiden väldigt lovande ut. Inom en snar framtid kommer en ny injektion i form av pengar. Den här klubben tillhör fansen, och vill alltid vara en stor klubb på grund av det. Vi ses på Mestalla.
För ett par veckor sedan skrev jag om Rodrigo Caio, som då presenterades som en ny Valencia-spelare. Nu har klubben offentliggjort att det inte kommer bli något avtal med brasilianaren – på grund av hans skadehistorik.
Som sagt. Det finns inte en lugn stund runt Valencia.
***
Spenderade lite drygt 18 timmar i Prag häromdagen och upplevde det som jag rankar som det största i mitt fotbollsliv så här långt.
Med mitt spanska intresse väger det förstås högt att på plats ha fått uppleva el Clásico både i ligaspel och i en Copa del Rey-final, se Atlético vinna en sensationell ligatitel och resa runt till alla underskattade små platser och arenor och bara känna in stämningen.
Men det här, i Prag, var någonting helt annat. Att vi se Sverige bärga en EM-titel kommer kanske aldrig hända igen. Det här har verkligen gjort att svensk fotboll fått ett uppsving – och inte minst U21-spelarna.
Jag ser stor La Liga-potential i många av lirarna från det svenska guldlaget. Victor Nilsson Lindelöf (wow, vilken karaktär och spelare) finns redan i grannlandets mästarklubb Benfica. Och försvarskollegan Ludwig Augustinsson var den som tillsammans med Oscar Lewicki imponerade allra mest på mig genom turneringen. Augustinsson blir knappast kvar länge i FC Köpenhamn, och så moget han spelar för att vara född 1994 kan han gå precis hur långt som helst. Mig förvånar det inte om vi ser honom i en toppklubb, vare sig det rör sig om Spanien eller ej, inom bara några år.
***
Medan många fotbollsligor redan tagit semester sedan en tid tillbaka passar nu också bloggen på att gå på lite ledighet.
Om en dryg vecka sätter jag mig på ett plan som ska ta mig över andra sidan Atlanten och utforska det vi kallar USA. När jag kommer tillbaka hoppas jag att John Guidetti redan kritat på kontraktet med Sevilla och är redo för La Liga-fotbollen i höst.
Tänk, vilket uppsving det hade gett ligan i det här landet. Och tänk vilken utbildning det hade gett John Guidetti. Under en karaktäristisk tränare som Unai Emery, som dessutom alltid roterar mycket i sina lag, och med spelare som Éver Banega, Vitolo & José Antonio Reyes är jag säker på att Guidetti hade stormtrivts och kunnat ta både ett och två kliv till i karriären.
Så Monchi, ge mig John Guidetti till Sevilla.
Trevlig semester allesammans, vi hörs i augusti – men kanske ses innan dess.