Nio mål. Hög dramatik. Spännande in på mållinjen.
Barcelona-Sevilla 5-4.
Även om det var en europeisk supercup kan man väl säga att det också var startskottet på den spanska fotbollssäsongen.
Däremot vet jag inte hur snabba vi ska vara med att dra slutsatser baserat på lagens insatser. Även om ett gäng av målen var rena och skära individuella prestationer fanns där också en del vilsenhet i båda försvaren. Ändå känner sig Unai Emery och Luis Enrique garanterat nöjda på olika sätt såhär i efterhand, men det finns en del att jobba på framöver.
Och visst känner man med Sevilla som hämtade upp 1-4-underläge till 4-4. På mindre än en halvlek. När Yehven Konoplyanka (vilket fynd han kan bli) stötte in kvitteringen strax före full tid och ordnade fram en förlängning var det odiskutabelt att Sevilla hade skakat om Barça ordentligt.
Sedan kastades han in, 28-åringen som gjort mål i fem tidigare finaler, och precis som i den europeiska supercupen 2009 frälste han sitt blåröda lag i matchminut 115. Det kändes så ingjutet i sten att just Pedro skulle få sista ordet. Efter att ha ryktats till Manchester United stora delar av sommaren, och kommit allt närmare en flytt, uppgav de spanska medierna att Barcelona “blockerade” flytten inför supercupen för att Neymar nyligen skadat sig.
Personligen blir jag ändå inte förvånad om det var Pedros sista match i klubben. Ska jag lita på de spanska källorna – vilket jag i det här fallet gör eftersom de flesta mer eller mindre uppger samma sak – vill Pedro söka efter en ny utmaning. Han har kommit överens med Manchester United – det enda som kan sätta krokben för att affären spelas hela vägen in i mål är att klubbarna sinsemellan inte kommer överens om priset.
I slutändan, även om det sker i morgon eller om två veckor, tror jag Pedros saga i Barcelona börjar lida mot sitt absoluta slutskede. Och efter att ha vunnit allt som går att vinna på klubblagsnivå, inklusive tre Champions League-titlar och fem ligatitlar, finns det väl inget bättre sätt för anfallaren att avsluta på än att trycka dit ett finalmål för klubben för sjätte gången i ordningen.
***
Fan vad han roterar, snurrar, vrider och vänder, den gode Unai Emery. Jag hade velat bevaka basken på nära håll under en vecka (en dag kanske räcker) för att få en inblick i hans tankesätt.
Det är omöjligt att pricka rätt vilka som spelar. Ny startelva varje match.
***
Han påstås ju vara familjens mest talangfulle fotbollsspelare, Rafinha. Och då har han en VM-guldmedaljör till farsa och en Bayern-Thiago till storebror. Även en Valencia-Rodrigo till kusin, om vi ska hårdra det hela.
Nåväl. Ska Rafinha ta nästa kliv och lyckas bli en stöttepelare för lång tid framöver i Barcelona kommer den här hösten vara vital. Han är odiskutabel trea på det offensiva mittfältet efter Xavis exit, och försvinner även Pedro öppnas dessutom en möjlighet som fjärdeanfallare.
Det gäller att han gör det bra och stärker sina aktier under de kommande månaderna. Efter nyår finns både Arda Turan och Aleix Vidal knackandes på dörren. Ja, kanske även Nolito.
***
Det ska för övrigt bli intressant att följa den franska klanen i Sevilla det kommande året. Trémoulinas, Kolo och Gameiro är kvar sedan förra säsongen och väl ingjutna i laget. Rami, Kakuta och N’Zonzi har anslutit – där de två sistnämnda känns så mycket Monchi-värvningar det kan bli.
***
Allting pekar på att Sergio Ramos stannar i Real Madrid och får sitt nya monsterkontrakt han hela tiden velat ha. Ett kontrakt innehållandes en lön på 10 miljoner euro om året.
Det hela känns rakt igenom som ett partytrick från grunden där huvudpersonens intention aldrig var att lämna huvudstadsklubben, där han nu dessutom tagit över kaptensbindeln, utan snarare pressa fram ett fetare kontrakt.
Smart.
Och hade jag suttit på någon form av makt i Real Madrid hade jag också gått med på villkoren. Klubben behöver Sergio Ramos. Inte bara för att han är en fotbollsspelare i yppersta världsklass. Han är i nuläget den ende helt självklare ledaren i truppen. Sådant är ovärderligt.