Efter Real Madrids 6-0-kross på Cornellà-El Prat skrev journalisten Sergi Domínguez följande på Twitter: “Jag kommer bli kallad bitter efter det här, men allvarligt, Ronaldo gjorde fem mål och alla var tap-ins, förutom en straff”.
Jaja, han har givetvis rätt i sak, den gode Sergi. Men oavsett hur enkla mål man må göra, är det aldrig enkelt att göra fem i samma match. Aldrig.
Hade det varit någon annan som gjort fem mål i en match, någon mindre profilerad spelare, hade det skrivits hem noveller om insatsen. Vi har vant oss vid Cristiano Ronaldos målproduktion. Enkla mål eller ej, det är vansinnigt imponerande likväl.
Och Cristiano har på en match gjort fler mål än vad Chelsea tagit poäng i Premier League. Dags att steppa upp för Diego Costa & Co om inte Manuel Pellegrini och hans gäng uppe i Manchester ska springa hem ligatiteln redan nu.
***
Nog om Premier League, fokus ligger främst på en annan liga i den här bloggen. Uefa:s högst rankade. Och i lördags drabbade två av de fem högst rankade klubbarna i Europa samman på Vicente Calderón.
Jag utnämnde Atlético till superfavorit – med reservation för att ta i lite väl hårt – inför matchen. Framför allt på grund av Barças skadeproblem och med Gerard Piqué avstängd. Och bättre blev det givetvis inte när Leo Messi – med noll träningspass i benen efter landslagsuppehållet – sattes på bänken.
Inte heller när Fernando Torres (uppe i tvåsiffrigt mot Barça nu) rann igenom och placerade in 1-0 i upptakten på andra halvlek. Det var upplagt för Atleti. Var det någon gång de skulle möta Barça och ha perfekt slagläge var det nu.
Ändå slutade det med katalansk seger. Och den lille store med nummer tio på ryggen hoppade in och satte dit 2-1-målet som följd på Neymars frisparkskvittering.
Det är en sjujäkla styrka, att trots en skadetyngd trupp och sin bäste spelare på bänken i en timme, ändå kunna vända och vinna mot ett Atlético som bara hade släppt in två mål på elva matcher den här säsongen (försäsongen inräknad).
***
På tal om Barça. Läget blir ju inte bättre för spelarna som står utanför en ordinarie startplats att verkligen etablera sig i laget, nu när både skadorna duggar tätt och Arda Turan & Aleix Vidal ännu inte får lira.
Sergi Roberto och Rafinha är två exempel. Båda har varit lysande så här långt.
Den förstnämnde testades som högerback under försäsongen när Douglas gick sönder – och svarade upp med idel lysande prestationer. När sedan Dani Alves följde sin brassekollegas mönster att skada sig i ligapremiären borta mot Athletic fick Sergi Roberto chansen på allvar.
Efter att ha genomfört tre ligamatcher som högerback på en helgjutet sätt känns det verkligen som Roberto går en framtid till mötes som exempelvis den andre högerspringaren i lördags, Juanfran. När han för ett antal år sedan värvades från Osasuna till Atlético var han yttermittfältare, men skolades sedermera om till högerback på grund av skadeproblem på den positionen. I dag vet vi vad han uppnått och vilken status han har, både i klubblaget och numera även landslaget.
Sergi Roberto är fortfarande i ett tidigt stadie, men som mittfältare – hans naturliga position – har han ännu inte lyckats imponera tillräckligt för att etablera sig i Barcelona. Kanske är det som högerback han har sin chans att kriga sig till en plats i laget för lång tid framöver.
***
Joaquín!
Debut från start, assist till Rubén Castro, 1-0-triumf för Real Betis.
Hans namn skanderas konstant i de grönvita delarna av Sevilla just nu. Leyenda.
***
Celta Vigo, eh?
3-1-ledning en bit in i andra. Javi Varas utvisad för Las Palmas. Hemma på Balaídos.
Det ska inte vara möjligt att tappa. Men all cred till Las Palmas, som fortsätter visa ett jävlar anamma, som lyckades med det som tycktes omöjligt.
John Guidetti? Tredje inhoppet för svensken, men hans tid kommer. Så länge han fortsätter få sina 20-25 minuter så här under inledningen finns ingen anledning alls att vara orolig. Gäller att han själv tar vara på chanserna till max också.
***
Hade personligen en maxad helg fylld av jobb, födelsedagar och flytthjälp. Och lite annan fotboll vid sidan om det.
Tiden räckte inte till för att skriva ihop några rader på bloggen. Det fick bli nu i stället.
Och mycket finns ju att se fram emot i veckan. Redan i kväll träder Champions League in i våra liv igen, och det känns högst välkommet.
Tre spanska lag klampar rakt in i turneringen i afton. Real Madrid med elva mål framåt på två matcher bör inte ha några bekymmer att avvärja ett erkänt bortasvagt Shakhtar.
Tuffare blir det nog för övriga två. Atlético har åkt till Istanbul för att ta sig an Galatasaray inför 55 000 elektriska supportrar. Arda Turan uppges för övrigt ha hjälpt sin hjärteklubb – ja, Galatasaray alltså – med lite tips och råd för att bemästra detta Atlético.
Som om en övergång till Barcelona inte vore nog, menar jag. Arda Turan har snabbt gått från Vicente Calderóns kelgris till alltmer sågad. Det finns inte lika mycket kvar av Ardaturanismon. Nu tror jag de flesta håller sig till Cholismon. Rätt och slätt.
Sevilla ska också in i turneringen i kväll. Förra säsongens succé men hittills ett stort Bundesliga-fiasko i form av Mönchengladbach – fyra raka torsk i ligan!?! – kommer till Sánchez Pizjuán. Hyperviktigt för Sevilla att inleda med en start i dödens grupp där City & Juve också går i gång i kväll på Etihad.
Jag hoppas vi får se ett fartfyllt Sevilla mot Gladbach. Ett klassiskt 4-4-2 á la 2006 med enorm kraft på kanterna och två skickliga anfallare i boxen hade varit spännande att se. Däremot osäker på om Unai Emery vågar låta Kevin Gameiro och Fernando Llorente starta båda två. Eller snarare om han vågar peta en av kreatörerna på mittfältet till förmån för en anfallare.
Den som lever får se. Skoj är det i alla fall, att både ligafotbollen, och snart även Champions League, är åter hos oss.