En speciell klubb. På alla sätt och vis. Medlemsägd, har en policy att bara använda sig av baskiska spelare (även om reglerna är väldigt diffusa) och har en djupt rotad historia med mängder av framgångsår där man dessutom är en av tre klubbar som aldrig trillar ur Primera División. Ni får en gissning på er att lista ut vilka övriga är.
Den andra stora klubben i Baskien, Real Sociedad, använde sig av samma policy att bara använda regionala spelare fram till 1989. Då kom verkligheten i kapp. Och efter att den irländske anfallaren John Aldrigde kom som första utlänning till San Sebastián och vann den interna skytteligan två säsonger i rad fanns väl ingen större anledning att avpollettera klubbens nya regler.
För Athletic har fallet varit annorlunda. Trots att vi har en fotbollsverklighet som grundar sig i att spelare köps och säljs – för allt större buntar pengar – har Athletic hållit fast vid sin grundpolicy med stolthet och trott stenhårt på sitt koncept.
Baskiens klubb. Bilbaos hjärta.
Medan yngre förmågor runt om i landet, och för all del i världen, drömmer om att representera Barcelona eller Real Madrid drömmer de som växer upp i Bilbao om att byta läktarplatsen på San Mamés till en plats på fotbollsplanen.
Att Iker Muniain tatuerade in den spanska supercup-titeln på hela vaden efter totalt 5-1 mot Barcelona i augusti förra året säger en del. Muniain var då fortsatt på skadelistan och spelade inte en minut. Men det var Athletics första titel på 31 år. Sådant betyder – oavsett om man spelar eller ej. För det är inte det som är det viktiga.
Det som fortsatt är mest imponerande år efter år är att Athletic klamrar sig fast som ett topplag i Spanien. Tre Copa del Rey-finaler de senaste åren, Europa League-final 2012 – och så sent som i augusti alltså en spansk supercup-titel.
Spelschemat har varit tätt för Athletic den här säsongen då laget fått kämpa på flera fronter. Men laget förstärktes också rejält inför med gedigna prestigevärvningar. Inte minst den av Raúl García från Atlético Madrid.
För ett par månader låg Athletic i La Ligas mittenskikt. Men i takt med att motståndarlagen haft sina formsvackor och drabbats av slitage har Athletic klivit upp en nivå. I kväll klev laget förbi Celta Vigo upp på sjätte plats efter säkra 2-0 mot Sporting Gijón – och tog ett stormsteg mot Europa-spel även nästa säsong.
Efter de gyllene åren i början av 80-talet, då klubben tog två ligatitlar och ett cupguld, skulle jag sträcka mig så långt och säga att Athletic aldrig haft ett så bra lag som nu. Man förfogar över en mästerlig tränare i form av Ernesto Valverde, givetvis från Baskien, som valde bort en högre lön, ett bättre spelarmaterial och en helt annan budget att röra sig med i Valencia för att komma hem och träna Bilbaos stolthet. Nu har han också förlängt kontraktet över ytterligare en säsong.
I laget kryllar det av kvalitetsspelare – utan att det för den sakens skull är några världsstjärnor. Framför allt är det nästan ironiskt hur många “snudd-på-landslagsspelare” som finns i truppen.
Aritz Aduriz, Beñat Etxebarria, Mikel San José, Markel Susaeta, Raúl García och även Iker Muniain har alla landslagsmeriter, om än få. Aymeric Laporte borde vara given i en fransk EM-trupp – men har ännu inte fått chansen.
Och återkopplar vi till Spanien hade Óscar de Marcos varit en het kandidat till en EM-trupp om han inte konkurrerat med några av världens främsta högerbackar. Iñaki Williams har en realistisk möjlighet att spela till sig en plats – och Xabi Etxeita gjorde landslagsdebut tidigare i år.
Spetskvalitén finns. Den här säsongen även bredden. Den här upplagan av Athletic är en fröjd att skåda och det ska bli ännu mer intressant att följa utvecklingen framöver. För det är ju inget lag som en spelare bara lämnar så där. Och kan Iñaki, Iker och övriga ungtuppar ta nästa steg i respektive karriär så kan laget helt plötsligt ha ett par världsspelare till förfogande.
Baskiska världsspelare. Det tål att understrykas hur många gånger som helst.