Rafa Benítez, Rafa Benítez, Rafa Benítez…
Inledde säsongen i Real Madrid. Nu tar han över Newcastle.
Kanske inte den utvecklingen som huvudpersonen själv varken hade hoppats på eller förutspått. Men förmodligen är han mer rätt i Newcastle än i den spanska huvudstaden.
Hade han tagit ytterligare ett toppjobb hade manuskriptet till decenniets komedi redan varit klappat och klart.
***
Mycket skön fotboll som hägrat runt om i Europa den här veckan. Real Madrid har kvalificerat sig för CL-kvartsfinal utan att anstränga sig i någon överdriven grad mot Roma. Inga konstigheter.
Det råder inga som helst tvivel om att det är i Champions League som Madrid riktar sitt fulla fokus den här våren. Ligan är körd, ingen cupfinal väntar. Chansen att rädda säsongen finns i den mest prestigefyllda turneringen – lite som i fallet var där “La Décima” säkrades för snart två år sedan.
Själv var jag och kollade CL-fotboll på annat håll, närmare bestämt i London. Och det är imponerande hur mycket Paris Saint-Germain har vuxit som lag de senaste säsongerna. Förra säsongen visade man karaktär och vilja när man, om än med marginaler på sin sida, slog ut Chelsea. I år var det aldrig något snack om saken. PSG blir ett lag att räkna med på allvar den här säsongen.
Är det någon gång Zlatan Ibrahimovic ska vinna den där jävla Champions så är det nu. Han är i sällan skådad form. Och PSG har fått in en extra injektion och dimension i sitt spel med Ángel di María. Samtidigt har många andra höjt sig ytterligare en nivå – det märktes inte minst när Chelsea besegrades utan Marco Verratti på PSG-mittfältet.
Upp till de två övriga spanska lagen att visa samma kraft och styrka nästa vecka. Barcelona har redan ena benet i kvartsfinalen, Atlético har åtminstone ena foten där. Det borde gå.
***
Mest intressant ur spansk synvinkel den här veckan har annars varit systerturneringen Europa League. Och mycket talar för att tre La Liga-klubbar kommer återfinns även i nästa runda.
Athletic vann första mötet mot Valencia, och även om det är vidöppet inför returen, talar formen och rutinen för Bilbao-laget.
Villarreal är fortsatt det laget som har imponerat mest i turneringen. Jag slutas aldrig fascineras över den här klubben och det här laget som Marcelino har snickrat ihop.
Klar fyra i La Liga, och efter 2-0 hemma mot Bayer Leverkusen på väg mot kvartsfinal i Europa League. Igen. Detta trots ett par tunga spelartapp inför säsongen.
Villarreal är en klubb att se upp till. Sansad ekonomi, en av Spaniens främsta ungdomsakademier, ett reservlag på väg upp i andradivisionen (jag ska ägna mer tid åt det laget vid ett annat tillfälle) och ett A-lag som går som tåget utan en trupp som kryllar av stjärnor.
Om fem-sex år, när vi sitter i TV-soffan och följer europeisk toppfotboll och får se Samu Castillejo, Nahuel Leiva, Denis Suárez och Eric Bailly forcera fram – förmodligen i olika klubbar – kommer vi kunna minnas tillbaka på den här tiden. Vilken sanslös uppsjö av talang och potential som detta Villarreal förfogar över i dag.
Alla kommer inte stanna för evigt. Bruno Soriano-karaktärer växer inte på träd i den moderna fotbollen.
Men Villarreal är en perfekt språngbräda för många av spelarna för att ta nästa kliv i karriären. Och så länge klubben fortsätter utvecklas i rask takt både ungdomsmässigt och på seniornivå kommer intäkterna bli allt större och lockelsen av att representera Villarreal även den öka.
Bortsett från fallet Bruno Soriano – han är ovärderlig – skulle jag säga att Villarreal inte är beroende av någon annan spelare för att kunna gå hela vägen i Europa League. I går, mot Leverkusen, spelade varken Mateo Musacchio eller Jonathan dos Santos – två spelare som normalt sett är givna.
På anfallspositionen finns sparkapital i såväl Adrián som i Léo Baptistão. För att då inte tala om alla femtioelva talangfulla yttrar som susar fram och delar kraftigt på speltiden.
Nu hoppas jag bara att det kan gå hela vägen över mållinjen den här gången. Klubben har stupat i både Champions League- och Europa League-semifinal det senaste årtiondet. Det här laget har alla möjligheter att nå ännu längre. Att föreviga denna generation med en finalplats och i bästa fall en titel.