Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

"I Real Madrid stal de mina skor, min mat och sa saker jag inte hade gjort"

Tre fasta inslag i Atlético Madrids mittfält den här säsongen har alla fostrats i klubben. Lagkaptenen Gabi nådde hela vägen till A-truppen via ungdomslagen, men var tvungen att växa som spelare i andra klubbar innan han återvände och blev den stöttepelare han i dag är. Koke har bara representerat Atlético och successivt vuxit från talang till rotationsspelare till fullkomligt vital.

Och så har vi säsongens stora utropstecken: Saúl Ñíguez. Den enes död, den andres bröd brukar man tala om i klyschornas värld. Och allting ont brukar föra någonting bra med sig. Som Tiagos skada i höstas. Första reaktionen från klubben och supportrarna var givetvis katastrofal. Portugisen har bara blivit bättre och bättre med åren och har unika karaktärsdrag i Atléticos trupp.

Men det öppnade dörren för Saúl att kliva in och ta sin plats. Det har han gjort med brutalitet och gediget engagemang. I dagsläget är det ingen spelare som Diego Simeone flyttar på.

Saúl är också en av de i Atléticos trupp som har ett förflutet hos lokalrivalen, antagonisten och CL-finalmotståndaren Real Madrid. Från hobbyfotbollen i kvarteren i Madrid lyckades Saúl imponera tillräckligt för att plockas upp av huvudstadens största klubb. Som 13-åring 2008 lämnade sedan Saúl för Atlético.

Men hans tid i Real Madrid fick huvudpersonen knappast att känna sympati med klubben. I dagsläget är det hans största rival – både för att han tillhör Atlético och på ett personligt plan.

– Den här perioden var en bra erfarenhet då jag fick lära mig väldigt mycket och mognade. Rent sportsligt gick det bra, men det var ett svårt år. Det hände saker som pågick utanför idrotten man som grabb på 11-12 år inte ska behöva gå igenom, berättar Saúl i en intervju med El Mundo.

– De (lagkamraterna) stal mina fotbollsskor, min mat. Jag fick inte heller vistas på Valdebebas (Real Madrids träningsanläggning) under två veckors tid på grund av något som jag inte ens hade gjort. De gav min tränare ett brev och påstod att jag hade skrivit det, men det hade jag inte alls.

Saúl hamnade i stället i Atlético Madrid och fick ett kärt återseende med en gammal tränare (Pepe Fernández). Atletis 94-generation var väldigt talangfull. Óliver Torres, som i senare tonåren ansågs vara den största talangen, är bara en av lagkamraterna som Saúl tidigt fick dela omklädningsrum med.

I Atleti värderades också helt andra egenskaper. När han kom från Real Madrid var han renodlad yttermittfältare. I Atlético fick han spela i en alltmer central position på mittfältet – och växte som fotbollsspelare.

Saúl tog sig stegvis igenom stegen under juniortiden och gjorde seniordebut säsongen 2010/11 med Atléticos reservlag i tredjedivisionen. en officiella debuten i A-laget kom ett par år senare, närmare bestämt i mars 2012, då 17-årige Saúl spelade de sista minuterna mot Besiktas i Europa League (en turnering som Atlético sedermera vann).

Den efterföljande säsongen fick Saúl träna väldigt mycket med A-truppen precis som jämnåriga Óliver och Javi Manquillo. Han spelade två Copa del Rey-matchen 2012/13 i en turnering som Atlético slutligen gick hela vägen och vann – och dessutom bröt en 14-årig spöktrend mot Real Madrid som besegrades i finalen.

Sommaren därpå blev en stor nyckel för Saúl. Han var ung och behövde speltid. Diego Simeone är ingen tränare som lovar speltid. Det är någonting man förtjänar, oavsett hur rutinerad eller oerfaren man är, men ingenting man utlovar. Det slutade med att Saúl lånades ut till Rayo Vallecano, ett beslut som i dag har betytt väldigt mycket för spelarens utveckling både som fotbollsspelare och människa.

– Jag måste alltid se till mitt eget bästa och i mitt fall är det bästa inte att sitta på bänken eller på läktaren. Det gäller alla unga fotbollsspelare, säger Saúl.

Mittfältaren, som i vissa matcher även användes som mittförsvarare under Paco Jémez, gjorde 34 ligamatcher och två mål för Rayo den säsongen och var en av lagets bästa spelare. Han har också gjort en tatuering som symboliserar hur mycket tiden i Vallecas-klubben betydde för honom.

Förra säsongen återvände Saúl till Atlético starkare än någonsin. Medan Óliver och Manquillo hade svårt att få speltid hade Saúl utvecklats till en stabil La Liga-spelare. Han hade utvecklats fysiskt, mental och förbättrat sig i många spelmässiga aspekter.

Han gjorde 24 matcher, varav nio från start, under sin första “riktiga” säsong i Atlético. Största avtrycket gjorde han i det redan historiska Madrid-derbyt mot hans tidigare klubb Real Madrid. Koke tvingades bryta matchen redan efter tio minuter med en skada och Saúl gjorde entré.

80 minuter senare hade Saúl cykelsparkat in ett drömmål och assisterat till ytterligare ett när Atlético demolerade Real med hela 4-0.

– Det viktigaste målet i min karriär utan tvekan, och kanske det snyggaste också, uttryckte sig Saúl efter matchen.

Men det är först den här säsongen som Saúl tagit nästa kliv i sin utveckling. Från stabil till avgörande. Mycket tack vare utrymmet som dök upp när Tiago skadade sig.

Simeone gav snabbt Saúl stort förtroende i portugisens frånvaro, något han med största säkerhet inte ångrat.

Mittfältaren är en av fyra spelare (Oblak, Gabi & Griezmann är de övriga) som spelat samtliga matcher i säsongens Champions League. Och i ligaspelet blev det totalt 31 framträdanden.

När Saúl var på frammarsch i Atlético och ryktet om hans talang började eskalera var det framför allt hans ospanska spelstil som stack ut. Rörelsen, spelet utan boll, styrkan i luftrummet och den taktiska kunskapen. Det är egenskaper han fortfarande besitter och har utvecklat ytterligare under Diego Simeones vingar, men den här säsongen har han också adderat en hel del i sitt fotbollsregister.

Han har tekniskt blivit betydligt bättre. Hans passningsspel och speluppfattning är också på en betydligt högre nivå än tidigare.

För Simeone är han en drömspelare. Han kan spela överallt på mittfältet, behöver inte alltid ha bollen för att göra en superb match och är dessutom ett väldigt farligt anfallsvapen med sin styrka att fylla på i andravågen och skicklighet i luftrummet.

Saúl är också en karaktär som inte hymlar med vad han tycker och tänker. Framför allt är han en vinnare ut i fingerspetsarna.

– Jag har väldigt klara idéer och tänker inte sätta några gränser. Att spela för Atlético betyder inte bara ett klubbmärke för mig. Det handlar om att följa värderingar, en livsstil i anda av ödmjukhet, hårt arbete, uppoffring och samhörighet.

– Det viktigaste är att vinna. Gör man en bra match men förlorar med 1-0 står man där ändå. Det vore otroligt att spela bra och vinna, men det viktiga är att vinna, inte hur det ser ut.

För Saúl Ñíguez har det varit en lång och tuff resa att nå toppen. Han har fått kämpa hårt för att komma dit han är i dag.

I kväll kliver han ut på San Siros gräsmatta för att spela sin största match i karriären. Han gör det med klubben som har trott på honom. Han gör det mot klubben där han blev mobbad som ung grabb.

Adam Pinthorp

Säsongens elva i La Liga

Ligaspelet är över för den här gången. Dags att plocka ut säsongen elva – något som brukar locka åsikter och tankar. Det här är min helt subjektiva elva baserat på insatserna i säsongens La Liga.

Målvakt: Jan Oblak (Atlético de Madrid)
Kommentar: 24 hållna nollor på 38 matcher. Vi pratar alldeles för lite om världsmålvakt och Jan Oblak i samma mening. Slovenen har vuxit enormt den här säsongen. Keylor Navas strax bakom.

Högerback: Juanfran Torres (Atlético de Madrid)
Kommentar: Det är ofta de offensiva ytterbackarna får mest utrymme i rampljuset. Men i grund och botten handlar det ju om att kunna försvara bra. Och i den aspekten är Juanfran helt utan konkurrens den bästa högerbacken i ligan. Hans offensiv går inte av för hackor den heller.

Mittback #1: Gerard Piqué (Barcelona)
Kommentar: Trots att kompisarna Cesc Fàbregas och Carles Puyol har lämnat respektive lagt av så verkar Gerard Piqué trivas bättre än någonsin med tillvaron i Barça. Han har lämnat nonchalansen och det stundtals bortglömda vinnarinställningen åt sidan och fokuserat på fotbollen och det han kan allra bäst. Då är han given här.

Mittback #2: Diego Godín (Atlético de Madrid)
Kommentar: Det blir lätt Atlético-präglat i försvaret när man ska ta ut säsongens elva. Atleti har ligans i särklass bästa defensiv. Diego Godín är bäst av alla.

Vänsterback: Filipe Luís (Atlético de Madrid)
Kommentar: Brassen har passerat 30, och få trodde nog han hade samma nivå i sig som innan han lämnade för Chelsea när han förra sommaren återvände till Atlético. Vilket var helt korrekt. Filipe Luís hade ytterligare en nivå i sig.

Mittfältare #1: Luka Modric (Real Madrid)
Kommentar: En av världens främsta på sin position. Stabil, trygg, bollsäker, magisk touch (framför allt med yttersidan) och otrolig blick för spelet. Gör sällan dåliga matcher.

Mittfältare #2: Bruno Soriano (Villarreal)
Kommentar: En av ligans bästa defensiva mittfältare – och framför allt helt vital för sitt Villarreal. Svårt att se någon spelare som är mer viktig för sitt lag än just Bruno Soriano.

Mittfältare #3: Koke (Atlético de Madrid)
Kommentar: Diego Simeone krävde fler poäng av de offensiva mittfältarna – Koke svarade med att leverera 14 assist.

Anfallare #1: Lionel Messi (Barcelona)
Kommentar: Har poängmässigt inte gjort i närheten sin bästa säsong i karriären. Spelmässigt? Fortfarande ofta helt överlägsen både sina motståndare och medspelare.

Anfallare #2: Luis Suárez (Barcelona)
Kommentar: Det är svårt att peta någon som gjort 40 mål och 16 assist.

Anfallare #3: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
Kommentar: Räddade upp sin säsong på ett personligt plan under våren då han inte bara gjorde mål (det gjorde han ju även under hösten) – utan också klev fram i viktiga lägen. Landade på 35 baljor i ligan. Rätt okej trots allt.

Säsongens tränare: Luis Enrique.
Ja, egentligen vill jag svara Diego Simeone här. För att han gör ett helt osannolikt bra jobb med en trupp som på pappreet inte ska vara i närheten av de resultat som radas upp år efter år. Men jag tål ändå att imponeras av Luis Enrique, som efter trippeln i fjol lyckats hålla spelarna fokuserade, motiverade och hungriga för mer – och dessutom handskats med en hel del tuffa skador under säsongen. Framför allt också att han i slutändan lyckades ena gruppen efter den svåra perioden kring Champions League-uttåget och knyta ihop säcken till en ny ligatriumf.

Säsongens elva:

Oblak
Juanfran – Piqué – Godín – Filipe
Modric – Bruno – Koke
Messi – Suárez – Ronaldo

Adam Pinthorp

Dubbeln räddade Barças säsong

FC Barcelona är Copa del Rey-mästare för andra året i följd. Och för första gången tar klubben dubbeln två år i rad. En sällsynt prestation som givetvis förtjänar att hyllas stort.

Men det hade mycket väl kunnat sluta med en mörk säsong för Barça. Tre dystra veckor under våren skickade laget ur Champions League och bjöd in såväl Real Madrid som Atlético i striden om ligaguldet.

Laget som under hösten klarade sig galant i nästan två månader utan Lionel Messi, som krossade Real Madrid på Santiago Bernabéu med 4-0 och som sprang sig till cupfinal utan vidare bekymmer höll på att snubbla helt på mållinjen.

– Resultaten betyder ingenting om det inte leder till titlar, sa Luis Enrique när halva säsongen var spelad.

Då pratade fotbollsvärlden om “ett av tidernas bästa lag”. Att det var en unik upplaga av Barça. En stjärntrio i anfallet som alla formtoppade samtidigt. En dynamik, en harmoni och en känsla av att inget lag kunde sätta stopp för framfarten.

Sedan mom den där nästan månads långa dippen. Atlético blev numret för stort i CL-kvartsfinalen. Real Madrid vann ligamötet på Camp Nou. Valencia likaså. Och Real Sociedad drog längsta strået på Anoeta.

Barça var inte oövervinneligt längre. När resultaten gick emot laget började harmonin svaja, stjärnorna sura och kritik delas ut.

När allt ändå kommer kring så står FC Barcelona efter säsongen 2015/16 med fyra inkasserade titlar av sex möjliga. Det är ingenting man snackar bort. Andrés Iniestas tårar efter CL-debaclet får symbolisera den enda dåliga perioden som laget haft den här säsongen och misslyckandet att vara första klubb som tar hem Champions League två år i rad.

Men den inhemska dubbeln väger i slutändan upp för att summera Barças säsong som väldigt lyckad. Många historiekapitel har skrivits och troféskåpet har fyllts på ytterligare.

Och nu kan till och med Luis Enrique njuta till fullo av 4-0-segern mot Real Madrid och den imponerande vägen till final i Copa del Rey. Resultaten räknas ju om titlarna bärgas.

***

Cupfinalen i sig? Maken till underhållande, måste man säga. Jag hade aldrig i hela mitt liv gissat på en mållös tillställning efter 90 minuter. Världens kanske bästa offensiv mot ett formstarkt Sevilla i självförtroende efter Europa League-triumfen.

Det var upplagt för målfyrverkeri. Det blev raka motsatsen.

Däremot långt ifrån en gråtrist 0-0-batalj. Javier Mascheranos utvisning i slutet på första halvlek fick Barça att bekänna färg, och det är omöjligt att inte imponeras av den uppoffringen som krävdes av laget och på vilket sätt som spelarna klarade av det.

Unai Emery kanske borde satsat ännu fler kort framåt, kastat in en stångandes Fernando Llorente i straffområdet tidigare än i förlängningen, men även i numerärt underläge är Barcelona ett så pass spelskickligt lag att det är svårt att sätta in den press och få det etablerade spel som annars önskas.

Sevilla gjorde det stundtals väldigt bra, fick in lite tryck emellanåt, men lyckades aldrig hela vägen. De hade behövt marginalerna med sig för att vinna. Det räcker inte bara med att spela bra för att vinna mot Luis Enriques gäng.

***

Och några avslutande ord om Lionel Messi också. Båda hans assist i går var helt makalösa prestationer.

Jag får känslan av att fler och fler tar Messi för givet. Han drog inga jätterubriker i går – trots att hans insats var helt vital och totalt avgörande. Hade någon annan serverat samma passningar i en cupfinal hade rubrikerna varit självskrivna.

När matchen stod i 0-0-läge och Barça behövde rätt nyckel för att luckra upp försvarsdörren så klev han fram och visade vägen igen. Leo Messi har inte gjort lika många poäng den här säsongen – men är definitivt lika bra som tidigare.

Adam Pinthorp

Sevilla gör vad Sevilla gör – och kommer alltid göra

Man kan ha tillfälligheter med sig en gång. Men det sker aldrig två gånger i följd utan att arbetet har gjorts på rätt sätt. Framför allt inte tre gånger.

Sevilla är först i historien att vinna Europa League tre gånger i följd, och har hunnit turneringen – eller tidigare UEFA Cupen – fem gånger på elva år. Det är ett smått osannolikt facit.

Ändå har klubben inte den höga europeiska status som den borde. Folk tar inte Sevilla på lika stort allvar trots att resultaten, år efter år, talar sitt självklara språk.

Det som framför allt är imponerande är sättet som klubben jobbar på, med kontinuiteten i form av tränare Unai Emery (som varit med alla tre år) och sitt sätt att värva spelare, låta dem växa för att senare sälja dyrt.

Det är ett recept som många klubbar använder sig av. En del bättre än andra. Benfica och Porto är skolboksexempel när det gäller “värva billigt, sälja dyrt”. Sevilla likaså.

Att ha en stabil grund att stå på, men hela tiden byta ut spetsspelarna. Det är inte det enklaste – Sevilla vet hur man gör det bäst.

Efter första Europa League-segern under de här tre åren, säsongen 2013/14, försvann såväl Ivan Rakitic som Diego Perotti. Den mytomspunne sportchefen Monchi, som jagas av alla, fyndade Aleix Vidal från Almería som såldes extremt mycket dyrare året efter och lyckades skaka liv i Éver Banega igen. Genidrag.

Även Gregorz Krychowiak anslöt till truppen och polacken måste vara en av de smartaste värvningarna Sevilla gjort på ett decennium. Så mycket klass.

Förra sommaren drog storstjärnan Carlos Bacca till Milan. Ersättaren behövde man aldrig leta efter, han fanns redan i truppen. Kevin Gameiro fick ta över tröja nummer nio, fick mer förtroende och ansvar – och besvarade allt med att göra 24 baljor.

Det går att sitta timmar och diskutera Sevilla värvningstaktik, Monchis briljans bakom kulisserna och alla små drag som växer ut till stora och helt avgörande detaljer.

Och det kommer förmodligen aldrig bli någon skillnad. För att Sevilla ska lyckas behålla sina storstjärnor varje sommar krävs en betydligt större budget och en nivå uppåt i ligaspelet.

Just nu gör Sevilla bara vad Sevilla gör bäst. Både på och utanför planen.

Det har lett till tre raka Europa League-titlar och på söndag spelas Copa del Rey-finalen mot Barcelona.

Om det blir Gameiro, Krychowiak eller Banegas sista match för klubben återstår att se – men supportrarna har ingen anledning att oroa sig. Monchi kommer trolla fram tillräckligt många nya äss ur rockärmen och Sevilla kommer fortsätta göra samma sak som tidigare.

***

Snacka om två helt olika matchkaraktärer i Basel. Liverpool hade första halvleken – Sevilla andra.

Många lag hade, i underläge och 45 minuter kvar, haft det tungt att komma tillbaka. Unai Emery kunde motivera spelarna, ändra om och få mer fart på kanterna, och se laget gå ut och förändras helt. Vinnarmentaliteten som finns i Sevilla och den aspekten att många varit med och vunnit tidigare spelade garanterat också in till stor del.

***

Jag minns när jag såg Coke harva runt på Campo de Vallecas högerflank med Rayo i Segunda División för ett antal år sedan. I onsdags bar han kaptensbindeln i finalen, vikarierade som högerytter, gjorde två baljor och utnämndes till matchens spelare.

Även efter en lite svajig första säsong i Sevilla kunde jag aldrig ana den utvecklingen.

Det är en sådan spelare jag innerligt hoppas blir kvar länge i klubben. Det känns som han inte kommer ta sig särskilt mycket längre upp på karriärsstegen – och i Sevilla kommer han för evigt bli ihågkommen.

***

Sevillas bortafacit har varit uruselt hela säsongen, men i enstaka matcher och när det väl gäller lyckas Unai Emery allt som oftast plocka fram det där lilla extra ur spelarna.

På söndag är det cupfinal. Barcelona står på andra sidan.

Sevilla har redan spöat Barça en gång under säsongen – om alla detaljer sitter finns alla möjligheter att göra det igen.

Ändå, förstås, vilar ett stort favoritskap på Barcelona.

***

Apropå Barça… det pratas mycket om Victor Nilsson Lindelöf nu. AS publicerade uppgifter i dag om att både Barcelona och Real Madrid är ute efter den svenske mittbacken.

Mycket större kvitto än så går det knappast få för Lindelöf efter en kanonsäsong med Benfica.

Ska han gå till en större liga redan nu – vilket jag inte tycker att han borde – känns dock Sevilla-standarden som ett bättre steg. Topplag och spel ute i Europa, men ändå inte översta hacket.

Jag hoppas oavsett vilket vi får se Lindelöf i Spanien nån gång i framtiden. Hans moderna försvarsstil passar som handen i handsken i La Liga.

Adam Pinthorp

Rätt lag åkte ur – och EM-truppen ser guld-kompatibel ut

Om någon hade frågat min inför säsongen vilka lag jag vill ramlar ur La Liga hade två självklara val varit Levante och Getafe.

Och nu, 38 omgångar senare, kan vi konstatera att båda lagen parkerar under nedflyttningsstrecket.

Getafe har gått upp och ned hela säsongen. Levante hade en urusel höst som grusade stora delar av planerna till nytt kontrakt, och trots ett kanonfönster i januari där en handfull väldigt bra namn värvades in lyckades inte trenden vändas.

Man kan inte gilla alla lag lika mycket. Och vissa lag känner man, av en eller annan anledning, inte särskilt mycket för. Getafe och Levante är två sådana rent personligen. Anledningen är däremot enkel. Båda klubbarna, framför allt Getafe, saknar den längre storyn i La Liga och har ingen stor supporterskara.

Det ser i ärlighetens namn väldigt dött ut, både på Coliseum Alfonso Pérez och på Ciutat de Valencia. Alldeles för dött. Det är klubbar som håller till i storstäder men som aldrig kommer bli i närheten av störst. De kommer alltid vara underdogs.

Att Getafe visade både humor och självdistans när man publicerade en video för ett antal år sedan och bad de mest hängivna supportrarna att donera sperma för att fylla på skaran supportrar var förvisso väldigt roligt. Men jag har svårt att se att El Geta någonsin kommer bli den typen av publiklag.

Detsamma gäller Levante, som alltid har storebror Valencia i staden. Eller för all del Villarreal några mil norrut, som drar betydligt mer folk till sina matcher.

Båda klubbarna har krigat länge och väl och dessutom fått testa på spel ute i Europa. Att Getafe hållit sig kvar i över ett decennium är svårt imponerande.

Men allting har sin tid. Och vad det – utifrån ett större ligaperspektiv – några som skulle lämna plats för andra bekantskaper så var det Getafe och Levante. Det är inga lag jag kommer sakna.

Annat är det förstås med Rayo Vallecano, ett annat lag från en Madrid-förort, men med skillnaden att supporterskaran är relativt stor. I Vallecas är det Rayo som gäller. Supportrarna lever, andas och dör Rayo. De står upp för sin klubb, skickar ofta budskap från läktarplats och är en välbehövlig färgklick i den spanska fotbollen.

Även på planen har Paco Jémez gäng förgyllt många stunder med sin attraktiva, modiga men likväl naiva fotboll. Jag är övertygad om att Jémez kommer vandra vidare och ta över någon ny klubb i högstadivisionen inom kort. För Rayo är det bara börja om på ny kula. Trots en katastrofal ekonomi så finns alla chanser för att studsa tillbaka snabbt. Det finns åtminstone supportrar i ryggen i vått och torrt.

***

Sporting Gijón blev förstås söndagens stora vinnare som klarade sig kvar nyss nämnde trions bekostnad.

Och har inte David Villa tjänat ihop tillräckligt med stålar nu för att äntligen komma hem till Gijón och avsluta karriären i Sporting?

***

Det var banns mig ett par överraskningar i Vicente del Bosques preliminära EM-trupp som presenterades under tisdagen.

Diego Costa har dragits med skadebesvär och föll bort av den anledningen. Att däremot Paco Alcácer – La Rojas främste målskytt i kvalet – ratas är häpnadsväckande. Han har sett allt vassare ut under våren, även om argumentet att han borde hålla en jämnare går att köpa. Álvaro Morata har inte heller levererat på kontinuerlig basis och knappast varit helt ordinarie i Juventus.

Nåväl, i generella drag är jag nöjd med den truppen del Bosque valt ut. Två namn av de 25 spelare som har plockats ut kommer falla bort innan maj blir juni.

Jag gissar att de två skrällarna, Bruno Soriano och Lucas Vázquez, ligger i farozonen. Själv hade jag tyckt det vore absurt om Mikel San José, trots att han hunnit samla på sig en del landslagsrutin det senaste året, gick före Bruno i en slutgiltig trupp.

Villarreal-kaptenen har hållit en extremt hög nivå i en herrans massa år nu. Han förtjänar chansen i ett mästerskap.

Juan Mata och Sergi Roberto föll bort på grund av den mördande konkurrensen på mittfältet. Santi Cazorla har varit skadad. Iñigo Martínez och Víctor Ruíz har varit efter Marc Bartra i landslaget ett par år – det vore märkligt att ändra på det nu. Däremot är jag förvånad att inte Javi Martínez – som var med och vann både VM-guld 2010 och EM-guld 2012 – tar plats med sina spetskvaliteter och flexibilitet.

Fernando Torres? Har varit i kalasform, bäst av alla spanjorer de senaste två månaderna, men jag förstår att den ungdomliga hungern någonstans går före.

Framför allt gillra jag att Saúl Ñíguez (del Bosque hade blivit hängd om han vågat rata Atlético-mittfältaren) får en plats i truppen helt utan någon A-landskamp på meritlistan. Ynglingen har varit helt fantastisk hela säsongen och gjutit sig fast i Atléticos startelva. Hans enorma styrka i luftrummet, skicklighet i spelet utan boll och anpassningsbara förmåga att spela överallt på mittfältet kommer göra honom väldigt användbar i EM.

Det här är mycket väl en trupp som kan ta Spanien till ett tredje raka EM-guld. Min gissning är att hemmanationen blir den tuffaste utmanaren.

Adam Pinthorp

Tre stora anledningar varför Barça tog ligatiteln

FC Barcelona är spansk ligamästare för andra året i följd. Det som under säsongens gång såg ut att bli en promenadseger blev till sist en rafflande slutsport där tre lag länge slogs på titeln in på målsnöret.

Barça åkte till Granada och behövde vinna för att utan tvivel ta titeln till Katalonien – vilket var precis det man gjorde. Luis Suárez x3. Inte de svåraste målen han gjort i karriären – men hans förmåga att hugga på precis allt och befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle är fascinerande.

Jag tänkte också börja i precis den änden när jag spaltar upp tre anledningar varför Barça tar hem titeln.

LUIS SUÁREZ
Uruguayanen gör sin bästa säsong i karriären, tveklöst. 40 mål och 16 assist på 35 matcher är ett facit som är svårt att greppa. Ett facit som egentligen bara ska vara möjligt i spel. Lionel Messi och Cristiano Ronaldo har uppnått sådana siffror förr, till och med bättre, och då var jag en av de som snabbt höjde rösten och fastslog att det kommer dröja länge innan vi upplever något liknande från en annan spelare.

Luis Suárez har bevisat raka motsatsen. Hans killerinstinkt, arbetsmoral, vilja och ständiga hunger efter mer gör honom till världens bästa nummer nio.

Barcelona har inte haft en spelare av den profilen sedan Samuel Eto’o var i klubben. Det har gått ganska bra ändå – men Suárez intåg i Barça har blivit en enorm injektion. Förra säsongen var bara uppvärmning. Med en hel försäsong och en kropp i fysiskt perfekt skick har Luis Suárez nått helt nya höjder.

Jag håller fortfarande såväl Messi som Neymar högre än Suárez som fotbollsspelare. Men de är helt andra spelarprofiler som är mer delaktiga och syns på ett annat sätt. Att däremot inte lyfta fram Suárez som den enskilt största anledningen till ligaguldet vore fel.

Han har klivit fram i de stora matcherna, hållit en rysligt hög och jämn nivå över hela säsongen.

BÄST I DE STORA MATCHERNA
2014 vann Atlético Madrid ligatiteln tre före Barcelona och Real Madrid – mycket tack vare att man hade fördel gällande inbördes möten mot båda giganterna.

Och även den här säsongen blev matcherna topplagen sinsemellan en avgörande faktor. Där var också Barça bäst. 4-0-seger på Santiago Bernabéu och två 2-1-segrar mot Atlético. Att det blev förlust i El Clásico-fighten på Camp Nou gav hopp för såväl Real som Atleti i titelstriden – men det spelade till slut ingen roll.

Barça har varit det bästa lagen i de viktigaste matcherna. Det blev avgörande den här gången också.

LUIS ENRIQUE
Han hade en ganska tuff uppgift på förhand, Luis Enrique. Om vi uttrycker det milt alltså. Att ta hem trippeln under sin debutsäsong är snudd på omöjligt att överträffa. Det vore väl att lyckas med bedriften på nytt – fast i ännu mer överlägsen stil.

Och någon trippel blir det ju inte. Uttåget i Champions League blev ett hårt slag under bältet för Barça – som också höll på att ställa till det rejält i ligaspelet.

Andrés Iniesta satt och grät i spelarbussen från Vicente Calderón efter CL-debaclet. Bara en sådan sak. Nästan alla i Barças trupp har mängder med titlar på prishyllan – men det betyder fortfarande lika mycket att vinna. Det säger förstås någonting om individerna som karaktärer och vinnarskallar, men även Luis Enrique förtjänar en stor eloge för sitt arbete och sin prestation att hålla spelarna högst motiverade och fokuserade under säsongen.

Bortsett från dippen mitt några veckor kring i samband med Champions League-kvartsfinalen har Barça bara visat hänsynslöshet och enorm hunger hela säsongen.

Dessutom verkar det finnas en storslagen harmoni i truppen där ingen ser sig större än laget. Neymar hade kunnat avsluta själv i går vid ställningen 2-0 – men valde att spela fram Suárez till ett hattrick och mål nummer 40 i ligaspelet. Det är bara siffror. Siffror som givetvis betyder – men som inte är större än laget.

Grattis Barcelona till ligaguldet! Värdig vinnare sett över helheten och prestationen i de avgörande matcherna. Tack också för underhållningen under slutspurten, precis som det ska vara under en ligasäsong. Ovisst in på målsnöret. Ett mål åt ena eller andra hållet som kan skifta förutsättningarna helt.

Adam Pinthorp

Därför är Valerón så stor på Gran Canaria

Jag hade precis varit på semester i Las Palmas, hunnit beta av två fotbollsmatcher på Estadio Gran Canaria och framför allt fått se Juan Carlos Valerón sväva fram på fotbollsplanen. Det här var i januari tidigare i år. Det var första – och troligen sista – gången jag såg Valerón live.  Allt når inte fram genom TV-rutan. Han må ha fyllt 40 år och tappat snabbheten men har fortfarande en högerfot av guld och en unik blick för spelet.

Några dagar efter hemkomsten åkte jag i väg till Helsingborg på uppdrag av Svenska Fotbollsförbundet. Jag skulle kommentera två futsal-landskamper. När jag efter den första matchen varvade ner i hotellobbyn framåt kvällningen så träffar jag Miguel Beas, landslagets fystränare.

Det framgår ganska snabbt att han är spanjor, vilket ganska naturligt leder oss in på fotboll. När han berättar att han jobbat i såväl Málaga som Granada är jag förstås helt såld.

Det ter sig även logiskt att jag berättar om min Las Palmas-resa, uppskattningen att få se Valerón och det faktum att det inte riktigt går att beskriva hur stor han faktiskt är på ön om man inte varit där. En klar majoritet sprang runt med Valerón-tröjor. Det spelar ingen som helst roll att han inte är en ordinarie nyckelspelare längre. Han är fostrad i klubben, gjorde sina första seniormatcher där och vände tillbaka och var med och hjälpte Las Palmas upp till Primera División igen.

Det visar sig att Miguel faktiskt jobbat på Gran Canaria. Inte i Las Palmas, men en klubb som heter Unión Deportiva Vecindario. En säsong i Segunda División 2006/07 är den största meriten, men just nu håller laget till i en regional serie.

I Vecindario träffade Miguel en tränare som heter Francisco Verona – som för övrigt var den som senare lockade Miguel till Sverige. Verona har en väldigt bra relation med hela Valerón-familjen, som är väldigt speciell och otroligt uppskattad på hela Gran Canaria. Inte bara av fotbollsmässiga skäl.

Mellanbrodern Juan Carlos är så klart mest känd. Det var han som lyckades. Även den äldre brodern Pedro hade stor talang, för att inte tala om lillebrorsan Miguel Ángel. Talangmässigt var det många som ansåg att han hade potential att bli allra bäst – men skador förstörde karriären innan den ens hunnit börja på riktigt.

Den äldsta brorsan Pedro startade i stället för fotbollskarriären ett eget lag. En social förening som håller till i motsvarande division sju. Han samlar folk som har sociala problem, haft långa skadebekymmer eller är i behov av social verksamhet. Pedro är tränare. Han gör allt. Men han får en del hjälp också när tillfällen finns, av båda brorsorna.

Juan Carlos köpte en minibuss till laget för att kunna åka i samlad trupp till matcher. Sådana aktioner som kan få hela laget att växa och lyfta sig några extra nivåer.

Det är träningar två till tre gånger i veckan. Alla är välkomna, alla är accepterade.

– En av målvakterna har down syndrom – men alla hjälper honom hur mycket som helst. Han tror själv att han är Casillas men släpper in nästan varje skott. Men det är ingen som bryr sig om det. En annan har suttit i fängelse, berättar Miguel.

Hur går det till under träningarna? Finns det några regler eller spelas det bara?
– Träningarna är alltid likadana. Först lite passningsövningar och i slutet alltid en match. Det spelar ingen roll hur många som är där. Är det 32 på träningen så spelar man 16 mot 16, är det tio så spelar man fem mot fem. Och det finns två regler. 1) Strongt förbud att lyfta bollen. Den ska alltid vara på marken – annars blir det frispark till andra laget. 2) Alla hjälper varandra. Uppstår någon diskussion eller dispyt efter tackling måste spelarna be om förlåtelse och skaka hand eller kramas innan allt sätts igång igen.

– Det handlar om värderingar. Det är sådan otrolig stämning där.

Familjen Valerón är otroligt uppskattad på Gran Canaria. Laget, som för övrigt heter Abrisajac vars namn ursprungligen kommer från de bibliska karaktärerna Abraham, Isaac och Jacob, är en av anledningarna till att familjen har ett gott rykte.

Det gäller även den störste och mest profilerade – Juan Carlos Valerón. Han har haft en fantastisk proffskarriär som han om en vecka lägger bakom sig. Men trots alla framgångar och alla miljoner på kontot har han aldrig tappat ödmjukheten.

När han under sina semestrar haft chansen att resa överallt i världen har han prioriterat att åka hem till Gran Canaria och vara behjälplig för brorsan Pedro med fotbollslaget.

Han öppnar omklädningsrummet, fyller på vattenflaskor, tar smutstvätt, håller lite uppvärmningar och står med och pushar laget längs sidlinjen.

Det är enkelt att förstå, av mer än bara sportsliga skäl, varför Valerón är så stor i Las Palmas och på hela Gran Canaria. En man av folket som alltid varit lojal och ödmjuk.

Det är lika enkelt att förstå vilka enorma hyllningar som 40-åringen fick när han i söndags spelade sin sista match på Estadio Gran Canaria. Från start och med kaptensbindeln runt armen inför en nästintill helt fullsatt arena. Bilder från hans karriär visades upp på storbildsskärmen under matchen och med knappa 20 minuter kvar byttes han ut för att ta emot publikens hyllningar en gång för alla.

Personligen har jag aldrig känt till fotbollen utan Juan Carlos Valerón. Det är framför allt minnen från tiden i Deportivo – tiden då han var som allra bäst och en av hela Europas största magiker.

Han har alltid haft något speciellt. Något som är svårt att sätta fingret på.

Och han fick en värdig avslutning och avtackning i sin sista hemmamatch. Hans hjärtas klubb hade redan uppnått säsongens mål genom att säkra nytt kontrakt. Allt fokus var på Valerón. Och lite därtill.

Det är förstås inte omöjligt att vi får se Juan Carlos återvända till Estadio Gran Canaria i en roll som tränare framöver. I annat fall kanske som materialare – det har han ju trots allt en del erfarenhet av.

Gracias Valerón!

Adam Pinthorp

Derbyfinal, Bale, Simeone & den totala dominansen

Det blir Madrid-derby i Champions League-finalen för andra gången på tre år. Ett kvitto på hur dominant den spanska fotbollen är och har varit de senaste åren – och inte minst hur starka giganterna från den spanska huvudstaden fortsätter att vara.

Det är väl ingen överdrift att säga att Atlético hade det tuffaste vägen till finalen. Först Barcelona i kvartsfinalen, där underläge på Camp Nou vändes till seger på Vicente Calderón, och i semifinalen Bayern München.

Det är nästan att två så pass stora skalper är värd en Champions League-trofé. Men nu är bara ett hinder kvar för Atleti. Och jag är helt säker på att laget inte hade velat ha något annat lag än just Real Madrid. Historisk storebror i huvudstaden, mesta mästaren – och framför allt med tanke på den sena vändningen i finalen 2014.

Det blir en drömfinal. Ett klimax utan dess like med så många runt-omkring-storys att det räcker och blir över.

Men det lät vi få anledning att återkomma med framöver. Till semifinalerna igen och ett gäng tankar och slutsatser från veckans möten.

***

Gareth Bale har klivit fram när han som mest behövts.

Jag trodde hans glansdagar var över i Real Madrid. Den finfina debutsäsongen, i alla fall poängmässigt, med mål i både CL-finalen och segerskytt i Copa del Rey-finalen mot Barça skulle det bli svårt för Bale att nå samma höjder.

Förra säsongen var han inte ens i närheten. Spelmässigt under all kritik och det höjdes snabbt röster om att hans tid i klubben snart skulle vara ett minne blott.

Men icke.

Gareth Bale blev kvar – och har bevisat att han är långt ifrån mätt. Tvärtom. Den här våren har han växlat upp, och när Cristiano Ronaldo haft skadeproblem har walesaren varit den som ofta fått bägaren att rinna över åt Real Madrids håll.

Matchvinnare tre matcher i följd nu. Fler ligamål än tidigare i karriären. Ett lysande självförtroende och en aura som skriker om harmoni och spelglädje.

Gareth Bale kommer aldrig nå upp i samma nivå som Cristiano. Han kommer alltid vila i skuggan av nummer ett i Real Madrid. Men han värvades för att kliva fram när det behövs, för att avgöra matcher och vinna titlar åt klubben. Det gjorde han under sin första säsong. Det återstår att se om hans form leder till en titel även den här gången.

***

På tal om bra form ja.

Diego Simeone rör nästan mer på sig än utespelarna under en match. Det känns så. På Allianz Arena var han så energisk att han till och med slog till en i egna ledarstaben i samband med att han ville byta in Stefan Savic sent i matchen.

Han lyckades igen, Cholo. Föra Atlético till en ny Champions League-final.

– Det är ingen chans till revansch, det ger oss en möjlighet att vinna en titel, sa han efteråt.

Han är speciell på många sätt, Simeone. Han har vigt hela sitt liv till fotbollen, och sina senaste fem år till Atlético de Madrid. Jobbet han och ledarstaben har gjort får till och med drömmaren att drömma om att allting är möjligt. Med en budget betydligt mindre än toppkonkurrenterna i Europa fortsätter Atleti utmana på alla fronter.

Slå ut FC Barcelona och FC Bayern på väg mot en final. Det är en sanslös bedrift värd att ta in och fundera över.

En del tyckte Atlético spelade långt över gränsen, fuskade och använde otillåtna medel för att komma åt Bayern.

– Vi spelar efter våra förutsättningar. Jag försöker se till att få ut max av mitt spelarmaterial, ingen spelidé.

Diego Simeones ord förstås. Atlético fick bara ett guld kort på Allianz Arena. Det var José María Giménez i samband med Bayerns straffsituation.

Att Atlético spelar på gränsen är ett faktum och knappast någon diskussion. Men över gränsen? Jag skulle kalla det intelligens och i många fall rutin. Småsaker som förstöras. Detaljer som sker i varenda match.

Atlético kommer aldrig åka till Bayern och spela tiki-taka-fotboll. Det spelarmaterialet finns inte. Men de kan åka till Allianz Arena och ställa en mur av soldater vars enda uppgift är att göra livet surt för motståndarna. Inget lag i världen än Atleti på just det.

Jag köper att Simeone inte vill kalla det en spelfilosofi, för Atlético spelar knappast på samma sätt i varje match. Det är en av styrkorna hos argentinaren. Han anpassar laget, spelplanen och taktiken efter motståndet.

Men när allt kommer kring har Atlético slagit ut just Barça och Bayern just för att laget är bäst i världen på att göra det svårt för de spelskickligaste lagen.

***

Finns det någon bättre mittfältare än Luka Modric just nu? I sin roll är han outstanding.

Tveklöst en av Real Madrids bästa värvningar de senaste åren.

Gillar för övrigt att Isco äntligen fick chansen från start i går i Casemiros frånvaro. Bollbehandling från en annan planet.

***

Spanien-England 17-1. Statistik i de senaste 18 mötena mellan spanska och engelska lag i Europa-spelet.

Anglofiler förblir anglofiler. Men allt helt orealistiskt snack om överlägsenhet och nummer ett kring Premier League börjar bli så löjligt överdriven.

Skönt att statistik aldrig kan blunda för verkligheten.

Sju spanska lag gick in i Europa-spelet den här säsongen. Två är i Champions League-final. Två spelar Europa League-semifinal i kväll. Resterande tre? Slogs ut mot inhemskt motstånd.

Adam Pinthorp

Det kan bli Villarreals bästa säsong någonsin

Det är många parametrar att väga in när man ska summera en säsong. Vad värderas högst? Ligaplacering eller resultaten ute i Europa? En svår avvägning där det inte finns något självklart svar.

Oavsett vilket kommer säsongen 2015/16 gå till historien som en av Villarreals främsta så här långt. Även om det tar stopp i semifinalen i Europa League – där 1-0-triumfen från första mötet på El Madrigal mot Liverpool ändå ger en klar fördel inför returen – har klubben redan uppnått stora mål.

Under söndagskvällen säkrades fjärdeplatsen i ligan. Och på vilket sätt sen.

2-0 på Mestalla mot lokalrivalen Valencia – med ett reservbetonat men likväl väldigt imponerande lag. Samuel García visade att han är tillbaka och att räkna med efter flera månader av skadefrånvaro. Rodrigo Hernández, blott 19 år gammal, som imponerat stort i Villarreal B och var en nyckelspelare i Spaniens U19-landslag som tog EM-guld förra sommaren, gjorde första ligastarten som Bruno Sorianos ersättare på mittfältet. Adrián López följde upp fullträffen mot Liverpool med nytt mål. Roberto Soldado har haft svårt med målskyttet men fortsätter vara spelmässigt aktiv. Och Manu Trigueros är som alltid ett underskattat geni.

Det blåser positiva vindar i Villarreal, minst sagt. Nu är ligamålet avklarat och kvalplatsen till Champions League nästa säsong säkrad. Om det blir en direktplats? Tja, då måste först Liverpool avvärjas och en Europa League-final vinnar därefter. Två matcher. Ingenting är omöjligt – och med den högstanivån som Villarreal visat upp den här säsongen vore ingen förvånad om så också blir fallet.

Men det är inte bara klubbens A-lag som går som tåget. Även Villarreal B, som tvångsdegraderades från Segunda División för några år sedan då A-laget överraskande nog ramlade ur La Liga, har gjort en alldeles enastående säsong.

Laget elder just nu Segunda División B och kommer onekligen vara med hela vägen in i kaklet om striden uppåt i seriesystemet. Oavsett om det sker eller ej är det ett hyperintressant lag som kryllar av talangfulla spelare. Rodrigo Hernández har vi redan gått in på. Adrián Marín, även han 19 år, spelade också från start på Mestalla för A-laget.

Fran Sol, Alfonso Pedraza och Pablo Iñíguez har också A-lagsmeriter. Den argentinska mittfältaren Léo Suárez, 20 bast, kom som ett prestigeförvärv från Boca Juniors inför förra säsongen och har successivt börjat acklimatisera sig till sin nya miljö och är en spelare många tror kan slå igenom riktigt stort inom kort.

Namnen är många, talangen skyhög och prestationen har varit bättre än väntat. Både Barcelona B och Real Madrid Castilla har haft ett par upplagor de senaste säsongerna som varit väldigt bra. Inte minst Barça B under Luis Enrique, med lirare som Thiago Alcântara, Nolito, Jonathan Soriano, Sergi Roberto och Jonathan dos Santos i laget.

Men det här B-laget är inte långt efter vad gäller potential.

Sättet som Villarreal arbetar på när det gäller sin ungdomsakademi, sin scouting och sitt sätt att slussa in spelare underifrån och hela vägen upp till A-laget är anmärkningsvärt och ruggigt imponerande.

En CL-semifinal 2006 och en andraplats i ligan 2008 i all ära – men det här kan bli Villarreals bästa säsong någonsin.

Och för klubben, supportrarna och alla i den lilla staden behöver det knappast oroas inför framtiden. Om en stjärna skulle lämna, så fyller nästa på underifrån.

Dessutom är min gissning att Villarreal, på ett eller annat sätt, spelar Champions League nästa säsong och därmed har det ännu bättre ställt i klubbkassan än nu.

***

På tal om att säkra Europa-spel nästa säsong. Det har nämligen Sevilla gjort, igen, men det mest anmärkningsvärda är att man gjort det utan en enda ligaseger på bortaplan.

Det säger kanske mer om hur bra Sevilla faktiskt är på hemmaplan än faktumet att bortaspöket fortsätter förfölja laget.

Det går åtminstone rätt bra i Europa League. 2-2 på bortaplan mot Shakhtar är ett lysande resultat. Banne mig att det blir en tredje finalplats i följd.

***

Real Sociedad-Real Madrid 0-1. Gareth Bale hjälte i Cristiano Ronaldos frånvaro.

Atlético-Rayo 1-0. Antoine Griezmann hjälte på nytt. Den här gången som inhoppare när Simeone för ovanlighetens skull roterade friskt.

Real Betis-Barcelona 0-2. Slarvigt Betis blev straffat av egna misstag.

En poäng skiljer fortfarande. Bara två omgångar kvar nu. Det här är guld.

Adam Pinthorp