Det blir Madrid-derby i Champions League-finalen för andra gången på tre år. Ett kvitto på hur dominant den spanska fotbollen är och har varit de senaste åren – och inte minst hur starka giganterna från den spanska huvudstaden fortsätter att vara.
Det är väl ingen överdrift att säga att Atlético hade det tuffaste vägen till finalen. Först Barcelona i kvartsfinalen, där underläge på Camp Nou vändes till seger på Vicente Calderón, och i semifinalen Bayern München.
Det är nästan att två så pass stora skalper är värd en Champions League-trofé. Men nu är bara ett hinder kvar för Atleti. Och jag är helt säker på att laget inte hade velat ha något annat lag än just Real Madrid. Historisk storebror i huvudstaden, mesta mästaren – och framför allt med tanke på den sena vändningen i finalen 2014.
Det blir en drömfinal. Ett klimax utan dess like med så många runt-omkring-storys att det räcker och blir över.
Men det lät vi få anledning att återkomma med framöver. Till semifinalerna igen och ett gäng tankar och slutsatser från veckans möten.
***
Gareth Bale har klivit fram när han som mest behövts.
Jag trodde hans glansdagar var över i Real Madrid. Den finfina debutsäsongen, i alla fall poängmässigt, med mål i både CL-finalen och segerskytt i Copa del Rey-finalen mot Barça skulle det bli svårt för Bale att nå samma höjder.
Förra säsongen var han inte ens i närheten. Spelmässigt under all kritik och det höjdes snabbt röster om att hans tid i klubben snart skulle vara ett minne blott.
Men icke.
Gareth Bale blev kvar – och har bevisat att han är långt ifrån mätt. Tvärtom. Den här våren har han växlat upp, och när Cristiano Ronaldo haft skadeproblem har walesaren varit den som ofta fått bägaren att rinna över åt Real Madrids håll.
Matchvinnare tre matcher i följd nu. Fler ligamål än tidigare i karriären. Ett lysande självförtroende och en aura som skriker om harmoni och spelglädje.
Gareth Bale kommer aldrig nå upp i samma nivå som Cristiano. Han kommer alltid vila i skuggan av nummer ett i Real Madrid. Men han värvades för att kliva fram när det behövs, för att avgöra matcher och vinna titlar åt klubben. Det gjorde han under sin första säsong. Det återstår att se om hans form leder till en titel även den här gången.
***
På tal om bra form ja.
Diego Simeone rör nästan mer på sig än utespelarna under en match. Det känns så. På Allianz Arena var han så energisk att han till och med slog till en i egna ledarstaben i samband med att han ville byta in Stefan Savic sent i matchen.
Han lyckades igen, Cholo. Föra Atlético till en ny Champions League-final.
– Det är ingen chans till revansch, det ger oss en möjlighet att vinna en titel, sa han efteråt.
Han är speciell på många sätt, Simeone. Han har vigt hela sitt liv till fotbollen, och sina senaste fem år till Atlético de Madrid. Jobbet han och ledarstaben har gjort får till och med drömmaren att drömma om att allting är möjligt. Med en budget betydligt mindre än toppkonkurrenterna i Europa fortsätter Atleti utmana på alla fronter.
Slå ut FC Barcelona och FC Bayern på väg mot en final. Det är en sanslös bedrift värd att ta in och fundera över.
En del tyckte Atlético spelade långt över gränsen, fuskade och använde otillåtna medel för att komma åt Bayern.
– Vi spelar efter våra förutsättningar. Jag försöker se till att få ut max av mitt spelarmaterial, ingen spelidé.
Diego Simeones ord förstås. Atlético fick bara ett guld kort på Allianz Arena. Det var José María Giménez i samband med Bayerns straffsituation.
Att Atlético spelar på gränsen är ett faktum och knappast någon diskussion. Men över gränsen? Jag skulle kalla det intelligens och i många fall rutin. Småsaker som förstöras. Detaljer som sker i varenda match.
Atlético kommer aldrig åka till Bayern och spela tiki-taka-fotboll. Det spelarmaterialet finns inte. Men de kan åka till Allianz Arena och ställa en mur av soldater vars enda uppgift är att göra livet surt för motståndarna. Inget lag i världen än Atleti på just det.
Jag köper att Simeone inte vill kalla det en spelfilosofi, för Atlético spelar knappast på samma sätt i varje match. Det är en av styrkorna hos argentinaren. Han anpassar laget, spelplanen och taktiken efter motståndet.
Men när allt kommer kring har Atlético slagit ut just Barça och Bayern just för att laget är bäst i världen på att göra det svårt för de spelskickligaste lagen.
***
Finns det någon bättre mittfältare än Luka Modric just nu? I sin roll är han outstanding.
Tveklöst en av Real Madrids bästa värvningar de senaste åren.
Gillar för övrigt att Isco äntligen fick chansen från start i går i Casemiros frånvaro. Bollbehandling från en annan planet.
***
Spanien-England 17-1. Statistik i de senaste 18 mötena mellan spanska och engelska lag i Europa-spelet.
Anglofiler förblir anglofiler. Men allt helt orealistiskt snack om överlägsenhet och nummer ett kring Premier League börjar bli så löjligt överdriven.
Skönt att statistik aldrig kan blunda för verkligheten.
Sju spanska lag gick in i Europa-spelet den här säsongen. Två är i Champions League-final. Två spelar Europa League-semifinal i kväll. Resterande tre? Slogs ut mot inhemskt motstånd.