Jag hade precis varit på semester i Las Palmas, hunnit beta av två fotbollsmatcher på Estadio Gran Canaria och framför allt fått se Juan Carlos Valerón sväva fram på fotbollsplanen. Det här var i januari tidigare i år. Det var första – och troligen sista – gången jag såg Valerón live. Allt når inte fram genom TV-rutan. Han må ha fyllt 40 år och tappat snabbheten men har fortfarande en högerfot av guld och en unik blick för spelet.
Några dagar efter hemkomsten åkte jag i väg till Helsingborg på uppdrag av Svenska Fotbollsförbundet. Jag skulle kommentera två futsal-landskamper. När jag efter den första matchen varvade ner i hotellobbyn framåt kvällningen så träffar jag Miguel Beas, landslagets fystränare.
Det framgår ganska snabbt att han är spanjor, vilket ganska naturligt leder oss in på fotboll. När han berättar att han jobbat i såväl Málaga som Granada är jag förstås helt såld.
Det ter sig även logiskt att jag berättar om min Las Palmas-resa, uppskattningen att få se Valerón och det faktum att det inte riktigt går att beskriva hur stor han faktiskt är på ön om man inte varit där. En klar majoritet sprang runt med Valerón-tröjor. Det spelar ingen som helst roll att han inte är en ordinarie nyckelspelare längre. Han är fostrad i klubben, gjorde sina första seniormatcher där och vände tillbaka och var med och hjälpte Las Palmas upp till Primera División igen.
Det visar sig att Miguel faktiskt jobbat på Gran Canaria. Inte i Las Palmas, men en klubb som heter Unión Deportiva Vecindario. En säsong i Segunda División 2006/07 är den största meriten, men just nu håller laget till i en regional serie.
I Vecindario träffade Miguel en tränare som heter Francisco Verona – som för övrigt var den som senare lockade Miguel till Sverige. Verona har en väldigt bra relation med hela Valerón-familjen, som är väldigt speciell och otroligt uppskattad på hela Gran Canaria. Inte bara av fotbollsmässiga skäl.
Mellanbrodern Juan Carlos är så klart mest känd. Det var han som lyckades. Även den äldre brodern Pedro hade stor talang, för att inte tala om lillebrorsan Miguel Ángel. Talangmässigt var det många som ansåg att han hade potential att bli allra bäst – men skador förstörde karriären innan den ens hunnit börja på riktigt.
Den äldsta brorsan Pedro startade i stället för fotbollskarriären ett eget lag. En social förening som håller till i motsvarande division sju. Han samlar folk som har sociala problem, haft långa skadebekymmer eller är i behov av social verksamhet. Pedro är tränare. Han gör allt. Men han får en del hjälp också när tillfällen finns, av båda brorsorna.
Juan Carlos köpte en minibuss till laget för att kunna åka i samlad trupp till matcher. Sådana aktioner som kan få hela laget att växa och lyfta sig några extra nivåer.
Det är träningar två till tre gånger i veckan. Alla är välkomna, alla är accepterade.
– En av målvakterna har down syndrom – men alla hjälper honom hur mycket som helst. Han tror själv att han är Casillas men släpper in nästan varje skott. Men det är ingen som bryr sig om det. En annan har suttit i fängelse, berättar Miguel.
Hur går det till under träningarna? Finns det några regler eller spelas det bara?
– Träningarna är alltid likadana. Först lite passningsövningar och i slutet alltid en match. Det spelar ingen roll hur många som är där. Är det 32 på träningen så spelar man 16 mot 16, är det tio så spelar man fem mot fem. Och det finns två regler. 1) Strongt förbud att lyfta bollen. Den ska alltid vara på marken – annars blir det frispark till andra laget. 2) Alla hjälper varandra. Uppstår någon diskussion eller dispyt efter tackling måste spelarna be om förlåtelse och skaka hand eller kramas innan allt sätts igång igen.
– Det handlar om värderingar. Det är sådan otrolig stämning där.
Familjen Valerón är otroligt uppskattad på Gran Canaria. Laget, som för övrigt heter Abrisajac vars namn ursprungligen kommer från de bibliska karaktärerna Abraham, Isaac och Jacob, är en av anledningarna till att familjen har ett gott rykte.
Det gäller även den störste och mest profilerade – Juan Carlos Valerón. Han har haft en fantastisk proffskarriär som han om en vecka lägger bakom sig. Men trots alla framgångar och alla miljoner på kontot har han aldrig tappat ödmjukheten.
När han under sina semestrar haft chansen att resa överallt i världen har han prioriterat att åka hem till Gran Canaria och vara behjälplig för brorsan Pedro med fotbollslaget.
Han öppnar omklädningsrummet, fyller på vattenflaskor, tar smutstvätt, håller lite uppvärmningar och står med och pushar laget längs sidlinjen.
Det är enkelt att förstå, av mer än bara sportsliga skäl, varför Valerón är så stor i Las Palmas och på hela Gran Canaria. En man av folket som alltid varit lojal och ödmjuk.
Det är lika enkelt att förstå vilka enorma hyllningar som 40-åringen fick när han i söndags spelade sin sista match på Estadio Gran Canaria. Från start och med kaptensbindeln runt armen inför en nästintill helt fullsatt arena. Bilder från hans karriär visades upp på storbildsskärmen under matchen och med knappa 20 minuter kvar byttes han ut för att ta emot publikens hyllningar en gång för alla.
Personligen har jag aldrig känt till fotbollen utan Juan Carlos Valerón. Det är framför allt minnen från tiden i Deportivo – tiden då han var som allra bäst och en av hela Europas största magiker.
Han har alltid haft något speciellt. Något som är svårt att sätta fingret på.
Och han fick en värdig avslutning och avtackning i sin sista hemmamatch. Hans hjärtas klubb hade redan uppnått säsongens mål genom att säkra nytt kontrakt. Allt fokus var på Valerón. Och lite därtill.
Det är förstås inte omöjligt att vi får se Juan Carlos återvända till Estadio Gran Canaria i en roll som tränare framöver. I annat fall kanske som materialare – det har han ju trots allt en del erfarenhet av.
Gracias Valerón!