FC Barcelona är Copa del Rey-mästare för andra året i följd. Och för första gången tar klubben dubbeln två år i rad. En sällsynt prestation som givetvis förtjänar att hyllas stort.
Men det hade mycket väl kunnat sluta med en mörk säsong för Barça. Tre dystra veckor under våren skickade laget ur Champions League och bjöd in såväl Real Madrid som Atlético i striden om ligaguldet.
Laget som under hösten klarade sig galant i nästan två månader utan Lionel Messi, som krossade Real Madrid på Santiago Bernabéu med 4-0 och som sprang sig till cupfinal utan vidare bekymmer höll på att snubbla helt på mållinjen.
– Resultaten betyder ingenting om det inte leder till titlar, sa Luis Enrique när halva säsongen var spelad.
Då pratade fotbollsvärlden om “ett av tidernas bästa lag”. Att det var en unik upplaga av Barça. En stjärntrio i anfallet som alla formtoppade samtidigt. En dynamik, en harmoni och en känsla av att inget lag kunde sätta stopp för framfarten.
Sedan mom den där nästan månads långa dippen. Atlético blev numret för stort i CL-kvartsfinalen. Real Madrid vann ligamötet på Camp Nou. Valencia likaså. Och Real Sociedad drog längsta strået på Anoeta.
Barça var inte oövervinneligt längre. När resultaten gick emot laget började harmonin svaja, stjärnorna sura och kritik delas ut.
När allt ändå kommer kring så står FC Barcelona efter säsongen 2015/16 med fyra inkasserade titlar av sex möjliga. Det är ingenting man snackar bort. Andrés Iniestas tårar efter CL-debaclet får symbolisera den enda dåliga perioden som laget haft den här säsongen och misslyckandet att vara första klubb som tar hem Champions League två år i rad.
Men den inhemska dubbeln väger i slutändan upp för att summera Barças säsong som väldigt lyckad. Många historiekapitel har skrivits och troféskåpet har fyllts på ytterligare.
Och nu kan till och med Luis Enrique njuta till fullo av 4-0-segern mot Real Madrid och den imponerande vägen till final i Copa del Rey. Resultaten räknas ju om titlarna bärgas.
***
Cupfinalen i sig? Maken till underhållande, måste man säga. Jag hade aldrig i hela mitt liv gissat på en mållös tillställning efter 90 minuter. Världens kanske bästa offensiv mot ett formstarkt Sevilla i självförtroende efter Europa League-triumfen.
Det var upplagt för målfyrverkeri. Det blev raka motsatsen.
Däremot långt ifrån en gråtrist 0-0-batalj. Javier Mascheranos utvisning i slutet på första halvlek fick Barça att bekänna färg, och det är omöjligt att inte imponeras av den uppoffringen som krävdes av laget och på vilket sätt som spelarna klarade av det.
Unai Emery kanske borde satsat ännu fler kort framåt, kastat in en stångandes Fernando Llorente i straffområdet tidigare än i förlängningen, men även i numerärt underläge är Barcelona ett så pass spelskickligt lag att det är svårt att sätta in den press och få det etablerade spel som annars önskas.
Sevilla gjorde det stundtals väldigt bra, fick in lite tryck emellanåt, men lyckades aldrig hela vägen. De hade behövt marginalerna med sig för att vinna. Det räcker inte bara med att spela bra för att vinna mot Luis Enriques gäng.
***
Och några avslutande ord om Lionel Messi också. Båda hans assist i går var helt makalösa prestationer.
Jag får känslan av att fler och fler tar Messi för givet. Han drog inga jätterubriker i går – trots att hans insats var helt vital och totalt avgörande. Hade någon annan serverat samma passningar i en cupfinal hade rubrikerna varit självskrivna.
När matchen stod i 0-0-läge och Barça behövde rätt nyckel för att luckra upp försvarsdörren så klev han fram och visade vägen igen. Leo Messi har inte gjort lika många poäng den här säsongen – men är definitivt lika bra som tidigare.