Det är snarare mer en regel än undantag nu för tiden, att benämna Valencia och kris i samma mening. Ett konstant inferno de senaste åren som bara verkar eskalera för var dag som går.
Detta trots Peter Lims intåg för några år sedan, som inbringade ett helt annat kapital och helt andra förutsättningar om att slåss ekonomiskt med de största elefanterna.
Nu står ändå Valencia här. En mardrömssäsong i fjol i bagaget och nu, fyra omgångar in, har man inte lyckats ta en enda poäng.
Det var i sedvanlig ordning ganska kaotiskt i klubben i somras. Till en början var det ovisst om Pako Ayestarán verkligen skulle bli kvar då de allra flesta spädde på sin övertygelse om att han kom in som ett substitut till Gary Neville i slutet bara för att segla säsongen i hamn med någon sorts värdighet.
Kvar blev ändå Pako, men frågan är hur länge till.
SuperDeporte, den största tidningen i Valencia-regionen, skickade ut frågan tydligt på sin sajt efter söndagens förlust mot Athletic: “Bör Pako lämna?”.
90 procent svarade ja.
Det är ganska tydliga siffror. Och det ska ändå poängteras tydligt att Pako – i jämförelse med exempelvis Gary Neville – har haft en klart längre inkörsport. Han känner klubben väl och under sin tid som assisterande till Rafa Benítez mellan 2001-04 regnade det in titlar i Valencias troféskåp. Det är inte konstigt att supportrarna gav ett länge förtroende i hopp om att saker och ting skulle redas ut.
Men nu är det krisstämpel och ingenting annat. Jag minns när jag i augusti tippade tabellen inför säsongsstarten och fick direkt en reaktion när jag hade presenterat undre halvan.
“Tror du verkligen Valencia klarar topp tio?”.
Just nu är ju det en lika rimlig fråga att ställa som om Pako Ayestarán borde lämna.
Och det handlar inte bara om fyra inledande förluster i teorin, utan också hur det sett ut i praktiken. Dålig kontinuitet (19 olika har spelat från start på fyra matcher), en väldigt diffus spelidé och framför allt spelare som inte verkar anammat tanken om att kriga för varandra.
Dani Parejo är slarvig. Nani ser mest lat ut. Enzo Pérez har inte agerat som den kapten han blivit utnämnd till. Och ingen kan göra mål.
Om man jämför med säsongsinledningens andra fiaskolag så här långt, Celta Vigo, så finns det ändå ganska stora skillnader. Celta har, bortsett från premiären mot Leganés, haft ett väldigt tufft spelschema.
Valencia? Tja, supportrarna hade – oavsett kaoset – definitivt räknat med 7-9 poäng efter fyra omgångar. Las Palmas, Eibar och Real Betis är lag som till och med ett Valencia i spillror fortfarande ska ta poäng av. Athletic på San Mamés en desto svårare uppgift men själva matchbilden i sig – att tappa ledning till förlust – är också ganska symboliskt för problematiken.
Det är noll harmoni i Valencia för tillfället. Ledargestalterna och fanbärarna existerar inte längre. Hemmasonen Paco Alcácer valde att lämna en tämligen given startplats för att sitta på bänken på Camp Nou. Shkodran Mustafi som var lagets självklare ledare valde att flytta till Arsenal.
Jämför med Valencia bara för några år sedan, eller om vi till och med backar ett decennium. Oavsett upplaga har det funnits tydliga fanbärare. Nu känns Diego Alves som den ende – och till och med han var nära att lämna under sommaren.
Någonting måste ske bland slipsnissarna i styrelsen. Vad vill Peter Lim med projektet Valencia? Och vad vill demonagenten Jorge Mendes som för ett par somrar sedan hade ett finger med i alla stjärnvärvningar som klubben gjorde. Det har lyckats… sisådär.
Det måste bli mer självklart, mer tydligt, mer noggrant. Annars vetifan vart det här slutar.
Det kanske var fullt rimligt att placera Valencia på nedre halvan ändå.