Jag vet, lite radiotystnad från undertecknad den senaste veckan. Förklaringen är enkel. Jag har varit på sydligare breddgrader med mitt eget fotbollslag, FC Sampierdarenese (kan ni uttala det?). Närmare bestämt i Florens – hjärtat av Toscana.
En helt underbar stad som jag rekommenderar alla att besöka. I stadskärnan känns det som att vandra runt i ett museum med fantastiska byggnader och många kulturella anekdoter runt varje hörn.
Vad vi gjorde där? Well, vi spelade match mot ett lokalt lag (och vann, förstås), besökte vingård, hade långa middagssittningar, såg en deppig tillställning på Artemio Franchi mellan Fiorentina-Milan och höll livsnivån däremellan på topp.
***
Från ett mästerligt lag till ett annat. Det har ju spelats en hel del fotboll de senaste dagarna. I går mellan Atlético och Bayern München, och jag förvånas över att så många fortsätter förvånas över Atleti.
Har vi inte gått igenom det här hundra gånger?
Diego Simeones manskap är världens bästa lag defensivt. Det är mästarklass från Jan Oblak i mål, två av världens bästa ytterbackar, en gormande Diego Godín centralt, Gabis intelligens på mittfältet, Antoine Griezmanns grovarbete på kanten i kombination med kreativitet offensivt och hela vägen fram till Fernando Torres som i går fick i uppdrag att punktmarkera Xabi Alonso.
Punkt och pricka. Minutiös och enormt detaljerat. Simeone fick sitt lag att följa matchplanen till snudd på perfektion. Och så länge laget då nitar dit en boll framåt så vinner man fotbollsmatcher.
I går hade Atleti till och med råd att bränna en straff. Vilket annat lag har råd med det?
Jag förstår dock inte hur så många människor fortfarande ser som en underdog. Både i ett möte hemma med Bayern München, men också när vi pratar Champions League-finalister.
Är det inte ganska givet sett till prestationer de senaste åren i kombination med respektive trupp att Atlético tillhör topp fyra om vi nu ska prata favoriter?
Om det blir så eller ej får den långa säsongen utvisa. Men Atlético fortsätter bemästra mantrat “offensiv vinner matcher, defensiv vinner titlar” bäst av alla. Och med en så pass ramstark defensiv som mot Bayern i går kommer man definitivt utmana om en ny finalplats.
Jag tror knappast Atleti bryr sig dock. Kan de efter fem år av enorm framgång fortsätta surfa på en underdog-våg så är det bara till en fördel.
***
Que partidazo!
Dortmund-Real Madrid i tisdags. En av höstens mest underhållande matcher.
Jag hade så enorma förväntningar eftersom det är två av Europas bästa lag när det kommer till omställningsspel. Man hoppas att det ska svänga fram och tillbaka och att båda lagen vågar spela ut ordentligt.
Jag tror ingen neutral hade kunnat hoppas på mer underhållning än vad som serverades.
Dortmund ser ofantligt starkt ut, men Real Madrid har fortfarande gruppsegern i egna händer.
***
19:e plats i tabellen, noll segrar på sex matcher och ett spel som faktiskt inte övertygat nämnvärt heller.
Då fick Granadas sportsliga ledning nog och gav Paco Jémez foten.
Den såg man sannerligen inte komma. Min tanke inför säsongen var snarare tvärtom. Att Granada verkligen tog in en prestigetränare som skördat fina framgångar i Rayo Vallecano trots degraderingen förra säsongen.
Jag älskar ju sättet som Paco vill spela fotboll på. Enormt bollinnehav, intensitet, klapp-klapp, hög backlinje, aldrig långbollar och hela faderullan. Inte konstigt att Rayo vann bollinnehavet på Camp Nou för första gången på ett halvt decennium.
Men det är knappast en resultatinriktad taktik. Rayo, eller för all del Granada, har inte spelarmaterialet för att spela på samma sätt i varje match. Tyvärr har Paco Jémez naivitet fällt krokben för honom alldeles för många gånger.
***
Cesare Prandelli till Valencia? Ett namn som slår högt och som imponerar på mina öron.
Framför allt det faktum att han verkar vara en tränare som fångar ett omklädningsrum och lyckas tygla de största individualisterna. Som Mario Balotelli i landslaget och Adrian Mutu i Fiorentina.
Upp till bevis om den italienska framgångsvågen fortsätter i La Liga.
***
Jag och Marcelo Fernández har surrat igång i podden igen, för övrigt. Veckans avsnitt finns här.
Om allt från Real Madrids svaga poängskörd, Málagas framtid, underbare Samu Castillejo i Villarreal och kulturbärare i Barcelona.
***
Undertecknad stod själv för sin kanske läckraste assist i “karriären” mot Florens-laget CFC Antella i fredags.
Som vår vikarierande keeper David Fjäll beskrev det efteråt: “jag har aldrig sett någon göra en så långsam fint men få ett helt lag att försvinna”.
Det var innan jag yttersidade fram en boll i djupet till vår superstar Olle Eriksson som – tacka högre makter – gjorde mål. Hade aldrig förlåtit honom annars.
5-4 slutade matchen för övrigt. De 70 starka åskådarna på arenan var lyriska efteråt. Aldrig skrivit så många autografer.