Och det är ju kul, med vissa historiska kvaldagar och händelser. Men effekten för klubblagen betyder ofta rätt mycket elände också. Under det här landslagsuppehållet har Neymar, James Rodríguez, Nani, Jonathan dos Santos, Pablo Hernández, Felipe Caicedo, Saúl Ñíguez, Jordi Alba och Sergi Roberto alla åkt på någon form av skada, vissa värre än andra.
Vi kan åtminstone gotta oss med att det kommer fler tävlingslandskamper och färre träningsmatcher från och med 2018. Fast det är också på gott och ont, ur klubblagens perspektiv. Mer på sin spets, mindre lägen för experiment och att chansa. De bästa spelarna kommer spela ofantligt många matcher.
Men när vi ändå surrar landslag är det väl på sin plats med några rader om La Roja. Ny förbundskapten i Julen Lopetegui – men i mångt och mycket ett snarlikt landslag i paritet med tidigare.
Fast alla tränare vill så klart sätta sin prägel och har sina favoriter. Vitolo är uppenbart en spelare som Lopetegui gillar. Han har prioriterats på en av anfallspositionerna i början av det här VM-kvalet före spelare som Nolito, José María Callejón och Isco.
Jag diggar Vitolo stenhårt. Han har skakat av sig en del bud och varit Sevilla trogen under många säsonger nu. Faktiskt en av ytterst få som varit med på hela resan och vunnit tre Europa League-titlar i följd. Helt ensam om att göra det och vara tongivande samtliga säsonger.
Det är svårt att inte uppskatta Vitolo som den ambassadör han är för sin födelseö Gran Canaria. Många hoppas innerligt att han gör en Valerón och avslutar karriären i Las Palmas när den nu barkar åt det hållet.
Han är bra, Vitolo. Men är han tillräckligt bra för att starta i ett spanskt landslag?
“La Roja” kommer gå till VM oavsett vem som spelar på den som vad på pappret känns som den mest öppna positionen i startelvan. Jag har dock svårt att se en spelare som Vitolo ta ytterligare en steg i karriären och vara en bärande spelare för Spanien i ett mästerskap.
Han är perfekt för Sevilla. Den typen av klubb.
Sedan är det långt ifrån omöjligt att förtroendet – och leveransen – i landslaget kommer skjuta mod i Vitolo för att utvecklas ännu mer.
Hittills har han i alla fall inte ruckat för pressen utan snarare bidragit med poäng direkt. Vitolo gjorde Spaniens enda mål i 1-1-matchen mot Italien i Turin och lär behålla sin startplats ett tag till.
Tiden får utvisa om det är ett genidrag eller ej från Lopetegui.
***
Hörni, visst kommer ni ihåg Miguel Pérez Cuesta? Förmodligen säger det namnet ingenting. Han är däremot betydligt mer känd under artistnamnet Michu.
Ni vet, 15-baljorsmannen i Rayo Vallecano 2011/12. Som offensiv mittfältare. Jag kan faktiskt inte minnas någon spelare i La Liga de senaste åren som varit bättre när det gäller att dyka upp på precis rätt plats i en andravåg. Möjligt Raúl García.
Hur som helst. Från Rayo till omedelbar succé i Swansea – där som mer renodlad anfallare – med stor målskörd och en betydande roll i lagets ligacup-seger 2013. Efter första säsongen har det dock gått grus i maskineriet. Enorma problem med hälsenorna, en misslyckad sejour i Napoli som präglades av just skador och helt plötsligt fick Michu börja om på ruta ett.
Han började spela med brorsan i Langreo, ett lag baserat i den spanska fjärdedivisionen. Där var han smått överlägsen och gjorde nio mål på 16 matcher. Han var redo att ta klivet upp mot toppen igen.
Och snacka om att han är på väg att knyta ihop säcken på allvar nu. För Michu, som är född i Oviedo, Asturien, började karriären i stadens lag Real Oviedo. En klubb som på 2000-talet präglats av enorma ekonomiska stridigheter. Klubben var under konkurshot och det gick så långt att man uppmanade supportrar och fotbollsälskare världen över att köpa aktier för att klubben skulle överleva.
Stora spelare med förflutet i klubben, framför allt Michu, Santi Cazorla, Juan Mata och Adrián López, bidrog med stora summor för att hålla Real Oviedo över vattenytan.
Det lyckades.
Och sedan dess har klubben avancerat i seriesystemet och är nu topptippat lag i Segunda División. Vägen har varit lång och krokig men nu är situationen bättre än på väldigt, väldigt länge.
På tränar bänken finns Real Madrid-ikonen Fernando Hierro. Och som fixstjärna och nyförvärv har Michu återvänt till klubben där allt en gång i tiden började. Han är 30 år gammal nu, Michu, och borde ha många bra år till i kroppen.
I dag ställdes han mot sin gamla klubb Rayo Vallecano. Välfyllda läktare där två historiska klubbar med hängivna supportrar ställdes mot varandra slutade med en 2-0-seger för Real Oviedo. Michu spelade hela matchen och även om han är långt ifrån toppformen är det en glädjande start att han åtminstone är tillbaka på professionell nivå.
I Oviedo är drömmarna större än någonsin i nuläget.
***
En sexskandal var väl knappast vad charmiga, oskyldiga och mirakelklubben Eibar behövde.
Snacka om att sudda ut ett rykte – oavsett vad Antonio Luna och Sergi Enrichs intentioner och avsikter var.
***
Atlético Madrid, Europas bästa lag just nu (som jag och Marcelo dessutom pratar 45 minuter om i vår senaste podd här), har förlängt kontraktet med Simeones länk ute på planen: Gabi.
Lagkaptenen, nummer 14, och en stor del av själen och grunden i laget har kritat på ett nytt kontrakt som binder honom till 2018. Det pratades redan för ett par-tre år sedan om att Atleti ville skriva ett “livstidskontrakt” med Gabi. Det här är inte särskilt långt ifrån. Gabi har hunnit fylla 33 år nu och konkurrensen blir allt tuffare i laget.
Det vore vackert om han avslutade karriären i Atlético. Och sen tar över som tränare en dag.