Väger pengar mer än att bli kultförklarad?

Det är inte alla som blir ett med en klubb och håller fast vid densamma från barnsben och genom seniorkarriären. Det finns en del genuint vackra undantag och för mig är det fotbollens allra största förebilder. Allt ifrån de största som Paolo Maldini, Carles Puyol och Francesco Totti till mindre profiler som Bruno Soriano.

Och just Bruno är ett intressant exempel i sig för en spelare som motbevisat andra genom att följa sitt hjärta och spela sin fotboll precis där han vill. När Villarreal ramlade ur La Liga 2012 hade mittfältsgeniet mängder med anbud på bordet. Större klubbar, saftigare lönekuvert och en rimligare chans till tunga titlar.

Han fick också höra från dåvarande förbundskaptenen Vicente del Bosque att “chanserna minskar att spela i landslaget om du inte byter klubb”.

Bruno gav blanka fan i vad del Bosque hade att säga. Han följde med Villarreal ner, var lagets mest bärande spelare när man studsade tillbaka till högsta divisionen direkt, och har minsann – trots att han fortfarande är kvar i Villarreal – fått spela landslagsfotboll därefter.

Jag förstår absolut hur en del spelare tänker när de på pappret betyder upp sig och går till klubbar där pressen är högre och mediabevakningen större. Får man spela mycket och gör det bra ökar automatiskt chanserna till att nå landslaget. Det är inga konstigheter i sig.

Och det klart att även Marc Bartra under sin tid i Barcelona liksom Nacho Fernández i Real Madrid gynnas av att representera Spaniens största klubbar – trots att speltiden inte alltid är särskilt regelbunden.

Men det ska också understrykas att det är långt ifrån garanti att nå högre höjder som individualist bara för att man tar steget till en större klubb. Se på Paco Alcácers höst så här långt. Ni vet, Valencia-sonen som var tänkt att vara med och hjälpa Valencia upp från kvicksanden, ge supportrarna hopp om framtiden och bära klubben in till en ny storhetstid.

Det påstås – förutom de uppenbara ekonomiska skillnaderna – att landslaget ska ha spelat en stor roll i Pacos beslut att lämna Valencia för Barcelona.

Hur då? Är det ens möjligt att resonera på det sättet?

Lämna ett lag där speltiden hade varit maximal så länge prestationerna är någorlunda, för ett lag där en startplats är så långt bort det går att komma.

Jag tror, på fullaste allvar, att Paco inte ens hade startat i de viktigaste av matcher även om Luis Suárez hade saknats. Trots att han är uruguayarens naturlige ersättare och den andra renodlade “nian” som existerar i truppen.

Om nu landslaget betyder så mycket för Alcácer har han gjort ett direkt klumpigt karriärsval. Det tydligaste beviset på det är väl att Iago Aspas i dag kallades in i den spanska landslagstruppen i stället för Diego Costa.

Aspas som i sin tur inte gjort en enda landskamp tidigare men knappast fick chansen när han tillhörde en större klubb. Varken i Liverpool eller Sevilla. Där tjänade han givetvis mer pengar och hade större chans på titlar (han spelade fyra matcher när Sevilla vann Europa League 2014/15 – hur delaktig tror ni han egentligen kände sig?), men var aldrig med i någon diskussion om en landslagsplats.

Nu, tillbaka hemma i Celta, har han både hittat tryggheten och fått enormt förtroende. Då hade målen kommit på löpande band och i dag likaså betalningen i form av en landslagsplats.

Hade Paco stannar kvar i Valencia och gjort sina mål hade det förmodligen varit han som hade tagit Costas plats i truppen.

Men allt handlar ju om hur man prioriterar. Pengar? Titlar utan att spela nämnvärt?

Ibland begriper jag mig inte på spelare som tänker så oförskämt naivt och sumpar både sina chanser till landslagsspel och att faktiskt bli någon i en klubb, i en stad och ha någonting större att bära med sig in i tiden efter karriären.

***

Rätt givet, apropå landslagsanfallare, att Aritz Aduriz åter tar plats i truppen efter en fin start på säsongen och fem (!) mål i Europa League häromveckan.

Vi svenskar känner ju igen det där. Anfallare som bara blir bättre och bättre mellan 30 och 35.