Lämna aldrig Sergio Ramos omarkerad vid en hörna. Det låter bekant va?
För oavsett hur många straffar han dragit på sig, hur många röda kort han tagit i sin karriär eller hur han kan blanda och ge rent spelmässigt kvarstår det faktum att Sergio Ramos är en vinnarskalle ut i fingerspetsarna och en matchvinnare av sällan skådat slag.
Snacka om att ha anammat vad som är och betyder Real Madrid sedan sin första dag i klubben och i mångt och mycket personifiera just det.
Spela till sista sekunden präntas in varje dag i Real Madrid. Inget är omöjligt. Så länge det finns tid, finns det möjligheter. Så länge det återstår en fast situation i ett El Clásico kan man stånga in ett kvitteringsmål – ett mål som mycket väl kan väga guld i vår.
***
Själv såg jag bara den andra halvan av El Clásico. Satt dessförinnan och kommenterade Nordiska Mästerskapet i futsal, men hann snabbt ner för att åtminstone skaffa en någorlunda uppfattning om matchen i sig.
Det kändes, av rent logiska skäl, att Barça skulle ta över alltmer och dominera matchen efter Luis Suárez 1-0-mål. Men det är någonting i det annars så ofta harmoniska som saknas. Ett lag med långt ifrån hundraprocentigt självförtroende, ett lag som inte vågar spela på samma sätt som tidigare utan snarare blir passivt i vissa avseenden.
Jag tycker den andra halvleken symboliserade Barças höstsäsong, eller åtminstone sista månad, helt perfekt. Elva spelare med otroligt mycket individuell kvalité – ett lag som inte alltid är helt synkroniserat.
Real Madrids förmåga att komma tillbaka från svåra underlägen och ta sig upp över ytan när läget känns kört är ofantligt imponerande. Nästa match kan man tangera sitt eget rekord av 34 förlustfria matcher i följd – alla turneringar inräknade. Ett helt bisarrt facit. Det är i princip en hel ligasäsong, sett till antalet matcher.
Och än så länge är Zinedine Zidanes lag obesegrat den här säsongen.
Fyra poäng i bortamatcherna mot Atlético och Barcelona luktar guld. De senaste åren har matcherna topplagen sinsemellan varit avgörande. Nu är Madrid i förarsätet så det sjunger om det.
***
Ja, det klart Lucas Vázquez skulle haft straff i början av matchen.
Det hade varit en solklar utanför straffområdet. Det borde varit en solklar straff.
***
Rätt typiskt att ALLA närliggande topplag misslyckas fatalt med att kapa avståndet och göra toppstriden lite jämnare. Sevilla torskar (!) regionsderbyt mot Granada som i sin tur tar säsongens första seger. Den såg man inte komma.
Samtidigt missar Atlético alla sina chanser framåt mot Espanyol – och har Jan Oblak i sin egen bur, icke att förglömma – vilket gör toppen helt oförändrad.
***
Futsal var det ja. Kommenterade Nordic Cup innehållande värdnationen Sverige, favoriten Finland, italiensktränade Norge, halvtråkigt Danmark och underdogen Grönland.
Enormt rolig sport inte bara att utöva utan även att titta på och jobba med. Ett öppet landslag fyllt av vettiga människor som är bra ambassadörer för att driva sporten framåt.
Den är redan på rejäl frammarsch, och kommer bara fortsätta växa. För några veckor sedan slogs publikrekord i SFL (Svenska Futsalligan) då närmare 1 600 såg derbyt mellan Örebro SK och Örebro FC. Hammarby har startat i gång sitt futsal-lag den här säsongen och går som tåget, medan andra föreningar som IFK Göteborg redan tagit futsal under sina vingar.
Under mina dagar i Skövde och Jönköping, var turneringen spelades, fick jag också höra att en av Sveriges största futsal-klubbar kommer inleda ett samarbete med en spansk klubb nästa år. Något som inte bara skulle innebära helt nya möjligheter vad gäller utbildning, utan högst sannolikt att det också kommer existera spelarbyten mellan klubbarna.
Finland vann Nordic Cup efter att ha avgjort allt mot Sverige redan under fredagen. En liten känga till arrangören att lägga Sverige-Finland redan tredje dagen, då det på förhand kändes ganska väntat att det mötet skulle fungera som en finalmatch.
Nåja, Sverige avslutade starkt och känns på uppåtgående inför EM-kvalet i januari.