Barcelona har halva benet i Copa del Rey-final efter 2-1-seger på Vicente Calderón i onsdags.
Ja, nästan mer än halva benet. Att Atleti i sin nuvarande svajiga form – inte minst bakåt – ska åka till Camp Nou och vinna med två bollar ger jag minimala chanser.
Men trots segern är det ändå ingen höjdarinsats av Barça. Jag var själv i väg på annat jobb och såg bara slutet av matchen, men av det längre sammandrag att döma var känslan genomgående i hela matchen att Luis Enriques lag fortsatt har svårt att styra och kontrollera matcher på sedvanligt sätt.
Barça fick matchen precis dit man ville. Ett tidigt ledningsmål tvingade Atlético att ta större risker. Ett relativt tidigt 2-0-mål tvingade Atlético att ta ännu större risker. Att det därför inte rann i väg, som för Real Madrid på Calderón i höstas, utan tightade till sig i andra halvlek säger faktiskt en del.
Barcelona anno 2016/17 är långt ifrån trippelsäsongen tillika Luis Enriques första som tränare. Och den stora skillnaden är stabiliteten på mittfältet. Från Sergio Busquets, som hela säsongen blandat och gett, till ett flitigt rotationssystem längre fram som bara har fungerat ibland.
Att Barça står med mer än ena foten i cupfinal har med individuell kvalité att göra. Luis Suárez gör ett av sina vackrare, och mest betydelsefulla, mål i den blåröda tröjan. Att han dessutom gör det så tidigt in i matchen sätter en enorm prägel på hela dubbelmötet.
Leo Messis 2-0? Tja, inte så pjåkigt det heller, även om det inte innehöll lika många moment av briljans som Suárez mål.
Så länge Enrique har sina tre superstjärnor framåt att vila huvudet mot kommer Barça aldrig kunna räknas ut. Trots ett svajigare mittfältsspel än på väldigt länge. Men ska det bära hela vägen i ett Champions League-slutspel kommer Andrés Iniesta behövas – av precis alla anledningar.
Att det däremot gick vägen på Calderón den här gången säger också en del om att Diego Simeone inte alls fått ihop sitt annars väldigt starka lag på det sättet han hade velat. Grunden, stabiliteten, tryggheten? Det är inte samma Atleti som tidigare. Bra, men inte lika bra. Framför inte defensivt.
Borträknat i ligan. Snudd på borträknat i cupen.
Det är tydligt vart Atlético kommer rikta sitt största fokus i vår – så länge inte ligaspelet och den där fjärdeplatsen (minst) blir lidande.
***
Gerard Piqué blev alltså 30 i går. Årgången 87 fyller 30. Overkligt. Smått osannolikt.
Det var ju inte längesen dom var talanger, hela högen.
***
Historiskt möte på Balaídos i går kväll. Celta Vigo mot Deportivo Alavés. Ett av lagen spelar final mot – förmodligen – Barcelona senare i vår.
Det här dubbelmötet betyder så extremt mycket för båda klubbarna att det är svårt att sätta ord på det. För Alavés skulle det innebära största framgången sedan Europa-äventyret i början av 2000-talet. För Celta Vigo det största sedan Champions League-spelet för över ett decennium sedan.
En finalplats innebär inte bara prestige, pengar utan också en biljett rakt ut i Europa. För två lag som knappast är hundraprocentiga att spela till sig en plats utanför Spaniens gränser i ligaspelet gör den hela ännu mer intressant.
Och kanske är det just därför, när så mycket står på spel, som underdogen Alavés rent av går hela vägen? I går gick ingenting Celtas väg. Ribbträff, stolpträff, bollar som studsar snett i straffområdet och en makalöst regnig plan som ställde till det för Eduardo Berizzos passningsskickliga lag.
Alavés fick 0-0 på Balaídos. Ett kanonresultat givetvis. Samtidigt räcker det för Celta Vigo att göra mål och lösa oavgjort på bortaplan för att gå vidare. Det är inget uselt utgångsläge heller.
Om den första semifinalen talar för Barcelona på precis alla sätt är den andra helt vidöppen.
Och när Celta Vigo faktiskt behöver göra mål – 0-0 tar ju förvisso semifinalen till förlängning – kan det tala för att John Guidetti i bra form faktiskt får starta i returmötet.
Hans energi, löpstyrka och vilja kan behövas i en bortamatch av den digniteten.