Nyss nämnda städer har färgsprakande derbyn att bjuda på – men i Sevilla ligger krutröken tät över staden när Andalusiens två stora söner i Real Betis och Sevilla gör upp om den ack så viktiga titeln ”bäst i stan”.
Lidelsen och passionen för fotbollen nere i södra Spanien ter sig gränslös – varje fall i mitt tycke. Då dessa klubbar av både spanska och internationella mått mätt är ”stora” klubbar så är det svårt att kategorisera in klubbarnas respektive supportrar i olika fack.
Klubbarnas anhängare kommer från alla möjliga olika delar av samhällets olika skikt. Ska man hårdra det hela är Real Betis ”arbetarklassens” klubb samtidigt som lokalkonkurrenten Sevilla då med rimlig logik bör vara ”medelklassens” klubb.
Men fullt så enkelt är det naturligtvis inte. Klubbarna har mycket gemensamt där högljudda supportrar och allmänt kaos i respektive styrande sportslig ledning kan nämnas.
Av tradition är Sevilla den mer stabila klubben med UEFA-Cup-titlarna 2006 och 2007 som det stora höjdpunkterna. Men likt sin utbrytarkollega i öst – Betis bildades efter ett bråk i dåvarande Sevilla FC – så har man bara vunnit ligan en enda gång.
Sevilla har etablerat sig som en spansk toppklubb, främst via höga ligaplaceringar efter millenniumskiftet. Men kaosets vindar blåser återigen över Ramón Sánchez Pizjuan då president Del Nido ertappats med handen i syltburken. Mannen med hatten ska skaka galler i sju år – är det åtminstone konstaterat – men tillåt mig tvivla om det verkligen kommer att verkställas.
Real Betis, bortsett från ligatiteln på 30-talet, hade sin kanske bästa och värsta period under galningen Manuel Ruiz de Lopera. Den minst sagt excentriske ägaren räddade förvisso klubben från konkurs men många mindre genomtänkta beslut senare och Betis satt återigen på ruinens brant.
Att han dessutom döpte om arenan efter sig själv tyder på visst storhetsvansinne. Likt Atléticos gamle gudfader, Jesus Gil y Gil, var Lopera en lös kanon på däck. Utbrotten är många och Loperas namn avsattes som Real Betis arenanamn när man återigen tog tillbaka namnet ”Benito Villamarín”.
Ett hårt slag för Lopera och hans ego – men supportrarna minns säkerligen presidentens plånbok som under sent 90-tal satte transferrekord när brassen Denílson handlades in för på den tiden enorm 300 miljoner kronor.
Visst, det kan rentav vara en ”klasskamp” när de båda klubbarna möts nu på lördag. Men det är slaget om stan som är det viktiga ty man som supporter aldrig kan överskatta det övertag man får på sina antagonister när helgen blir till arbetsvecka och fikarummet ett inferno av glädje, sorg och yvigt kroppsspråk.
Europas kanske läckraste fotbollsderby står bakom dörren – ta er tid att kolla, ni lär inte bli besvikna!