Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
SPANIEN

OFFSIDEKLASSIKER inför "el clasico 4": När Messi blev man

Snart smäller det igen och fotbollskanalen.se bjuder på "el clasico"-special med artiklar från Offside. Här är en artikel om den allra bäste. Lionel Messi.

Då superstjärnan Ronaldinho och spelmotorn Deco lämnade Barcelona sommaren 2008 trodde många att klubben skulle falla bort från den översta Europatoppen. I stället tog Barcelonas egenfostrade spelare över rodret – och ledde laget till en osannolik trippel.

Det här är berättelsen om hur en av dem till sist bestämde sig för att bli världens bästa spelare.

Bollen sitter vid hans fötter likt en sjätte tå och de 86 000 åskådarna på Camp Nou reser sig upp av spänning. Så dribblar Lionel Messi av den första motståndaren, han dribblar av den andra, han är redan inne i straffområdet. Nu skriker 86 000 personer högt. Känslan av att de är på väg att få se något fantastiskt vibrerar redan i deras magar.

Om vi i det här ögonblicket vänder bort blicken från Leo Messi kommer vi att missa ett unikt vackert mål. Men om vi tittar på publiken kommer vi att upptäcka att det ljud som hörs när Leo Messi spelar fotboll är ett skratt. Majoriteten av publiken skrattar av glädje för att de knappt tror sina ögon när Messi gör 3-0 för sitt FC Barcelona mot Olympique Lyonnais under marsche­n mot Champions League-titeln 2009.

Det finns ett fåtal fotbollsspelare som vi bara behöver se en enda gång för att vi aldrig ska glömma dem. Leo Messi är en sådan. Med sina dribblingar får han det svåra att se kul ut. När han debuterade för Barça blott 17 år gammal var det lätt att säga att »en vacker dag kommer han att bli bäst i världen«. Fem år senare finns det inget tvivel – trots att bara halva året har gått – om vem som kommer att utses till årets bästa spelare av Fifa. Leo Messi är symbolen för det nya, briljanta Barça.

Det är inte många som vet att det fanns en tid när hans karriär höll på att spåra ur; få människor kan föreställa sig att Barça riskerade att förlora honom sommaren 2008. Leo Messi ville nämligen inte bli bäst i världen. Han ville bara vara bästa kompis med världens bäste.

Ronaldinhos Barça var ett elegant lag som bland annat vann Champions League 2006, men under den deprimerande sommaren 2008 föll detta lag i bitar. Ronaldinho hade inte levererat på två år, klubben anklagade honom för att ha tappat lusten för fotboll och tvingade iväg honom till AC Milan. Man förväntade sig att Leo Messi skulle ta över rollen som Barças andlige ledare.
Men Leo Messi blickade hellre bakåt.
– »Ronnies« sätt att lotsa in mig i laget visar vilken fin människa han är, förklarar han när vi träffas.

Och sedan ser mig Leo Messi, som är så blyg som man överhuvudtaget kan vara, rakt i ögonen. Det är förmodligen första gången det sker under de fem år vi har mötts på Camp Nou.

– Jag kommer aldrig att glömma det som Ronnie gjorde för mig, säger han.
Det må vara menat som en komplimang men det låter som ett hot: han kommer aldrig att glömma hur folk i Barça betedde sig mot Ronaldinho i slutet.

När Leo Messi flyttades upp från Barças U17-lag till A-laget våren 2005, och därmed hoppade förbi fyra lag i ett svep, blev den unge gröngölingen allas favorit. Om han spelade bra fick han översvallande beröm, om han var osynlig under en match slapp han kritik. Han levde gott i Ronaldinhos skugga, där han inte behövde känna någon press. I maj 2005 gjorde Messi sitt första mål som professionell fotbollsspelare, en läcker lobb över Albacetes målvakt. Ronaldinho sprang fram och lyfte upp honom på ryggen.

Ronaldinho var världens bästa spelare. Efter matchen sa han:
– Kolla in den här grabben. Han kommer att bli bättre än oss alla.
Innan dess var det inte många som hade lagt märke till Leo Messi, i varje fall inte utanför planen.
– Messi skulle kunnat vara stum, har Çesc Fàbregas sagt om deras gemensamma tid i Barcelonas ungdomslag. Han satte sig i ett hörn i omklädningsrummet, bytte om, tränade och stack hem igen utan att säga ett ord.

Barcelonas brasilianska koloni bestämde sig för att ta hand om killen. Ronaldinho bjöd in 17-åringen till sin villa i Gavà, vid Medelhavet, utanför stads­larmet. De spelade fotboll med Fireball, Blackie och Courage, Ronaldinhos tre hundar. De pratade om fotboll och kvinnor och Ronaldinho, Deco och Juliano Belletti skämtade tillgivet om hur oskuldsfull Messi var.

Toni Calvo, en gammal kompis från ungdomslaget som senare såldes till Aris Saloniki, kunde inte fatta att det var sant.
– De sa att han till och med gick och fikade med Ronaldinho och Deco. Han som inte ens ägde ett par jeans när han var med oss, han gick alltid i tränings­overallsbyxor!
En gång tog Deco med Messi till frisören. Men argentinaren vågade inte ta steget; han ville till varje pris ha kvar sitt långa hår som han haft under hela sin uppväxt.

Ingen oroade sig för att den tilltagande berömmelsen skulle stiga honom åt huvudet. Efter en landskamp mellan Argentina och Kroatien i Basel ansåg sig det argentinska förbundet tvunget att spara 300 euro. Alltså fick Leo Messi flyga hem till Barcelona med lågprisbolaget Easyjet. Han övervägde inte ens att klaga.
Ronaldinhos Barça vann Champions League-finale­n i Paris 2006. Tränaren Frank Rijkaard ansåg inte att Messi höll för spel eftersom han nyligen hade kommit tillbaka efter en sträckning i knäsenan. Messi flyttade sig längst ut på avbytarbänken, där han inte skyddades av något tak. Sedan satt han orörlig och lät sig bli dyblöt i Parisregnet.

Laget firade men Messi tjurade, och gömde sig i omklädningsrummet. När Ronaldinho och Deco upptäckte att en person saknades sprang de ut från plane­n. De muntrade upp Messi och på flyget hem var han så inspirerad och uppfylld av något som kan ha varit hans livs första berusning, att han bad en steward om att få använda planets PA-system.
– Presi!
Messis röst fyllde planet och den blyge killen snackade som om han inte kunde sluta.
– Får vi bonus nu eller? Herr president! Gå ner till lagkaptenerna och gör upp om bonuspengarna! Och inga mer klockor, tack! Du tror jag skojar, Presi, men jag menar allvar! Vi är trötta på klockor! Vi vill ha hus!
Det tog några sekunder innan lagkamraterna förstod att det var Messi som tagit ton, det tog några sekunder till innan de förstod att han skämtade. Spelarna som var med kan fortfarande prata om Messis förvandling den där kvällen.

Strax efter Paris syntes de första tecknen på förfal­l hos Ronaldinhos Barça. Ronaldinho kom inte förbi motståndarna längre. Marc Ingla, en av klubbens vicepresidenter, hade ett samtal med Leo Messis pappa. Han varnade för att Ronaldinho kunde ha dåligt inflytande på grabben.
När det handlar om bankdirektörer och höga chefer finns det ett namn för det som Ronaldinho drabbades av: utbrändhet. När det handlar om fotboll säger folk bara: »Äsch, det var kvinnorna som drev honom till vanvett.« Ena dagen ville han visa vad han kunde, nästa dag kände han sig bara trött, apatisk. Ena dagen festade han vilt med kvinnor och trummor, nästa dag låste han in sig och satt ensam i sitt hus.

Mot slutet av säsongen 2007-2008 hade Barça tappat sin fräschör. Det fanns bara en enda människa i världen som fortfarande ansåg att Ronaldinho var större än Messi.

– För mig är han fortfarande nummer ett, sa Messi när vi träffades efter ännu en match där Barcelona hade försökt bygga spelet på Ronaldinho, men där Ronaldinho visat att han inte längre var en stadig grund att bygga på.
Men ursäkta Leo, han har ju inte ens spelat särskilt mycket på sistone.

– Nej, visst, okej, men jag vet att han fortfarande är bäst.
Förmodligen ansåg han att det var så man visade sin lojalitet, att det var detta som var vänskap. Tränaren Frank Rijkaard blev tvungen att huta åt honom offentligt:
– Leo passar bara till Ronaldinho, så kan man inte göra. Så funkar inte fotbollen.
När Ronaldinho och Deco tvingades lämna Barcelona gav Messi inga kommentarer. Inom sig kokade han av ilska. Samtidigt försökte Barça hindra honom från att spela med Argentina i OS i Peking. Argentinas gudfader Diego Maradona hånade honom offentligt:

– Det är dags för Leo att börja bete sig som en man. För att få Barça att släppa honom till OS måste han slå näven i bordet. Men han har inte den karaktär som krävs för att göra det. Jag ber till Gud att hans karaktär ska förändras, men jag kan inte se honom som en ledargestalt.

För Leo Messi kändes det som om hela världen var emot honom.
När livet efter Ronaldinho började med försäsongs­träning behandlade Messi Bojan Krkic, anfallaren som hade slagit hans rekord som Barças yngste målskytt någonsin, med tyst förakt. Han gav sig på backen Rafael Márquez med svordomar och knuffar efter en olycklig tackling på träningen. Och under uppvärmningarna ställde han sig demonstrativt bland de nya killarna från reservlaget, långt bort från spelare som Márquez och Samuel Eto’o. Han ansåg sig veta vilka som hade förrått »Ronnie«.

Under träningslägret vid Skottlands kust tog Pep Guardiola tag i saken:
– Leo, om man är missnöjd med något måste man prata om det.
Och så pratade de.
Det är så ofta inom fotbollen som folk bara pratar om varandra, inte med varandra. Det är så ofta som problemen kan lösas väldigt lätt. Guardiola berättade hur roligt han själv hade tyckt det var att spela OS-fotboll i Barcelona 1992 och sa att han tänkte rekommendera styrelsen att Messi skulle få spela OS.
– Och när något inte är som det ska en annan gång, så kommer du till mig igen. Okej? sa Guardiola.

När Leo Messi kom tillbaka från Peking, jublande glad över sin guldmedalj, bestämde sig 21-åringen för att visa världen att han hade växt upp. Han gick till frisören och klippte håret kort. Han bad också om att få ta över tröja nummer 10, Ronaldinhos tröja. Fem dagar efter hemkomsten förlorade Barcelona och en blek Messi liga­premiären mot Numancia med 0-1. Sedan följde en säsong där nästan ingenting gick snett för Barcelona och Leo Messi. Laget var minst lika kreativt som med Ronaldinho och Deco, och det var betydligt mer effektivt och hårt arbetande.
Men Messi komme­r aldrig att instämma i ropet »Kungen är död, leve kungen«.

När jag inför den här säsongen frågar honom om han fortfarande saknar Ronaldinho, svarar han:
– Ja, det är klart, jag saknar honom jättemycket! Han var min bästa kompis. Han kommer alltid att vara min kompis. Vi pratar ofta i telefon.
Men förstår du att klubben var tvungen att göra sig av med honom?
– Jag inser att epoker kommer och går i fotboll…

Men?
– Jag kommer inte att glömma hur vissa personer behandlade Ronnie i slutet.
Är det här din epok?
– Jag tror inte på ord som »ledare«. Jag har alltid varit minst på planen. Jag ger inte order till folk. Jag pratar inte mycket. När jag har något att säga uttrycker jag mig med bollen.

Det ser ut som om du rör dig rent instinktivt när du har bollen.
– När jag har bollen vid foten tänker jag inte. Jag bara spelar. På planen har jag bara en enda tanke: ge mig bollen! Jag funderar inte på hur jag ska dribbla, jag tänker inte hur jag ska springa. Det bara kommer instinktivt.

Men du verkar ha gjort Barças spelstil till en del av dig själv.
– Jag har varit i klubben sedan jag var 13. Jag vet hur vi spelar. Men när man väl är ute på planen kan inte tränaren säga åt en något. Man bara spelar.
Med den attityden, har du någon gång fått problem med dina tränare?
– På ungdomsnivån var det två tränare som satte mig på bänken för att de tyckte att jag dribblade för mycket.
Tittar du mycket på fotboll för att bli inspirerad?
– Nej.
Inte?
– Rent allmänt tittar jag inte på fotboll på TV.

Allvar?
– Jag tycker inte det är kul. Ärligt talat vet jag inte mycket om fotboll. Jag lägger inte motståndarnas namn på minnet. Och jag är inte särskilt intresserad av vilka arenor jag spelar på.

Messi kommer aldrig att leda ett lag genom passion och karisma. Han kommer aldrig att ha någon utstrålning. Men killen i träningsoverallsbyxor bär numera ibland kavaj (vanligtvis tillsammans med ett par illasittande jeans) och har lärt sig att prata med pressen utan att rodna vid varannan fråga (numera rodnar han bara vid var fjärde fråga).

Bara folk som inte minns Ronaldinhos storhet och fall kommer att utnämna Messi till den nya Maradona eller den nya Pelé, den unika spelaren som präglar ett helt decennium eller mer. Det går för fort i dagens fotboll: pressen på att alltid vara bäst tar kål på topp­spelarna. Många fantastiska spelare knäcks redan efter några år av skador, hybris eller allt runt omkring: Ronaldo, Sjevtjenko, Owen, Kluivert…
Frågan är alltså inte om Messi är den nya ­Maradona. Tvärtom måste det räknas som en framgång om han inte blir en ny Ronaldinho.

Text: Ronald Reng
Översättning: Johan Nilsson

FRÅN OFFSIDE 5/2009

Publicerad 2011-04-29 kl 08:46
Annons
Annons
Annons