Rivaliteten mellan Sevillas två klubbar har alltid funnits där, faktum är att det var en intrig inom Sevilla FC 1909 som gjorde att Real Betis grundades.
Sevilla Football Club grundades 1890, vilket gör klubben till Spaniens näst äldsta efter Recreativo de Huelva. Men det var inte förrän 1905 som klubben fick sitt första officiella fotbollslag och därför ansens det idag att klubbens riktiga startdatum var den 14 oktober 1905.
Fyra år senare vägrade tre av Sevillas nyligen valda styrelsemedlemmar att acceptera värvningen av en spelare då hans familj tillhörde arbetsklassen. Beslutet fick två andra styrelsemedlemmar att lämna klubben. Med dem följde ett flertal spelare och tillsammans grundade de en ny klubb Betis, som naturligt blev laget för stadens arbetarklass. Inte bara hade Betis skapats utan även en stadsrivalitet utöver det vanliga.
1913 slog Betis ihop med Sevilla Balompié en annan klubb i staden som hade grundats 1907 och de två bildade dagens Real Betis Balompié.
Rivaliteten fanns där med andra ord redan från början och idag kan de två klubbarna inte ens komma överens om när det första derbyt spelades. Vissa fans menar att det var i oktober 1914 och att Sevilla vann mötet med 3-0. Andra menar att det första derbyt vanns av Betis med 1-0 i januari 1915. Det tredje alternativet är att det första mötet tog plats den 8 februari 1914 och att Sevilla ledde matchen med 4-3 innan den avbröts efter en aggressiv planinvasion från fansen.
Därefter har rivaliteten mellan lagen utvecklats och runt milleniumskiftet gick rivaliteten över till rent hat och splittrade staden totalt.
När Sevilla kämpade för att nå den spanska andradivisonens play-off säsongen 1998-99 anklagades Real Betis dåvarande president Manuel Ruiz de Lopera för att ha betalt Albacetespelarna pengar för att motivera dem till att göra ett bra resultat mot Sevilla. Vilket de gjorde och fick ett 1-1 resultat som försvårade Sevillas situation (även om de till slut lyckades vinna uppflyttning). Det hela resulterade i ett öppet krig mellan de två klubbarna och ett skrivet dödshot adresserat till Lopera från en anonym Sevillasupporter.
Om Lopera hade erbjudit Albacetespelarna pengar - det är spelare som berättat att det hände, så var det inga Betissupportrar som hade något emot det. Även om Betis ekonomiskt hade tjänat på att ha Sevilla tillbaka i högsta divisionen så var hatet mot rivalerna så stort att de hellre betalade ett motståndare lag för att vinna över dem än att dra in pengar på derbymatcher.
1999-2000 åkte båda lagen ner i andradivisionen. Sevilla som matematiskt inte hade någon chans att rädda sig kvar i högsta ligan valde att medvetet förlora en hemmamatch mot Real Oviedo för att se till att även rivalen Real Betis åkte ur den spanska högstaligan.
Den 17 september 1999 arresterades fyra Sevilla spelare efter att hade hamnat i slagsmål med några Betis supportrar. I sitt vittnesmål uttryckte spelarna att de hade blivit hånade av Betis-supportrarna och inte hade något annat val. En av spelarna rättfärdigade även deras agerande med “Men, de var ju Betisfans”.
I oktober 2002, med båda lagen tillbaka i högsta divisionen, hade stämningen runt derby matcherna vuxit sig så hatisk att ingen gick säker. En matchväktare på Sevillas hemmaarena Sanchéz Pizjuán misshandlades så illa av ett gäng unga Sevilla supportrar att han tvingades föras till sjukhus. Detta efter att väktaren försökt stoppa ungdomarna från att stjäla en av Betis målvakten Antonio Prats uppvärmningsbollar. Senare under samma match attackerades Prats av en Sevilla supporter som sprungit in på planen.
Den hatiska stämningen resulterade även i stora gatuslagsmål mellan de två lagens ultras inför och efter matcherna.
- Betis ultras är Nazis, men det är Sevillas med. Det hatar varandra, där har varit några mord, knarkkrig och allt det där, berättade en taxichaufför i Sevilla för den engelska journalisten Phill Ball när han frågade om lagens ultras i slutet av 1990-talet.
I Spanien går man och tittar på fotboll som en familjeaktivitet men i Sevilla hade hatet vuxit så stort att föräldrar inte längre vågade ta med sina barn på matcherna. Rädda för att inte få dem levande med sig hem.
Hatet splittrade familjer där familjemedlemmar hejade på olika lag, det splittrade hela staden och trots ett flertal försök så fann man inget sätt för att stoppa den våldsamma utvecklingen.
Stadens kommunfullmäktige träffade ledarna för de olika supportergrupperna vid ett flertal tillfällen tillsammans med polis, väktare, delegater, representanter från klubbarna även psykologer och präster deltog på mötena. Huvudfrågan var tydlig “Hur ska vi lösa dessa problem?”
- Det kommer aldrig att hända. Vi hatar varandra för mycket, svarade en av supportergruppernas ledare.
Han lämnade därefter rummet för att några sekunder senare återvände, räcka fingret åt den andra supportergruppens ledare och lova att problemen skulle bli ännu värre innan han åter lämnade.
Hela situationen blev inte bättre av att de två klubbarnas dåvarande presidenter, Sevillas José Maria Del Nido och Betis Manuel Ruiz de Lopera, hade ett öppet krig emot varandra.
När en Real Betis supporter 2007 kastade en whisky flaska i huvudet på Sevilla tränaren Juande Ramos, som fick tränaren att förlora medvetandet, var det tydligt att Spaniens största rivalitet hade gått för långt.
En förändring skulle komma kort därefter, men det krävdes en stor tragedi.
Den 25 augusti 2007 skakades staden Sevilla och hela fotbollsspanien hamnade i chock. Ligasäsongen 2007/08 var runt två timmar gammal och matchen mellan Sevilla och Getafe på Sanchéz Pizjuán hade precis tagit sin början, när den 22-år gamla sevillaspelaren Antonio Puerta plötsligt föll ihop. Läkarteamet som rusat in på planen fick liv i Puerta och spelaren kunde på egen hand lämna planen. Men senare i omklädningsrummet skulle han kollapsa ännu en gång. Puerta fördes i hast till sjukhus där han hamnade i koma.
Tre dagar senare kl 14:30 den 28 augusti 2007 dödförklarades Puerta. Hans liv gick inte att rädda.
Antonio Puerta hade kommit upp genom Sevilla FC ungdomslag och trots sin unga ålder så hade han redan gjort ett stort avtryck inom klubben. I Spanien sågs Puerta som en framtida landslagsman, en spelare som skulle bli en av de allra bästa. Vid sidan av planen var han en omtyckt person som inte ens Betis-supportrarna hade något emot.
Puertas död kom som en chock och skakade om staden Sevilla. Tragedin fick fansen till stadens två klubbar att lägga allt det hat som under de senaste åren vuxit fram åt sidan. Istället gick de ihop och sörjde tillsammans, grät på varandras axlar och höll varandras händer.
När begravningen tog plats stod Real Betis supportrar utanför kyrkan och sjöng Puerta-hyllningar. Hela Betis lag deltog på begravningen och fick se när Puertas lagkamraterna Kepa Blanco, Diego Capel, Dani Alvés, Fredrico Fazio, Jesús Navas och presidenten José Maria Del Nido bar kistan. Det var en stark syn, känslorna tog över och alla grät.
Relationen mellan de två lagens fans skulle aldrig bli den samma igen.
Rivaliteten mellan Sevillas två lag kommer alltid att finnas och El derbi Sevilliano kommer alltid att vara Spaniens hetaste och mest känsloladdade derby. Fansen kommer trakassera varandra, håna varandra. Men hatet kommer aldrig vara detsamma. Sevilla derbyt är inte längre en hatmatch utan är idag en fotbollsfest.
Staden förbereder sig en hel vecka inför matchen, gatorna målas i de två lagens färger, det är fest. Istället för hat är det idag mer “syskonbråk” emellan de två klubbarna. Stämningen under derbymatcherna är en av de bästa som existerar i Spanien, men idag är hatet som fick föräldrar att hålla barnen hemma borta.
Antonio Puerta kommer aldrig att glömmas bort i Sevilla, han är älskad och saknad av både Sevilla och Betis supportrar och i staden Sevilla har man insett att kärlek är större och vackrare än hat.