"Jag vill alltid ha en bask i mitt lag".
Detta sa Johan Cruyff en gång, när han skulle markera det speciella med spelare från Baskien. Den lilla regionen vid den spanska atlantkusten var känd för fysiska och löpstarka spelare, som uppträdde med hjärta och intelligens.
Numera har stereotypen suddats ut. Både Athletic Club och Real Sociedad fostrar idag moderna, bollsäkra spelare som sprids vidare till större klubbar i Spanien och övriga Europa. Men hela Baskien bidrar, en region som utgör 1,4 procent av Spaniens yta respektive landets befolkning.
Adderar man grannregionen Navarra till det baskiska upptagningsområdet (vilket många gör) så utgör baskiska klubbar 25 procent av lagen i La Liga. Det fanns en tid då klubbarna härifrån dominerade spansk fotbol
Se det baskiska derbyt från 2011 här - med Griezmann i Sociedad, och en glödhet Llorente i Marco Bielsas Athletic.
Real Sociedad vann ligan två år i rad mellan 1981 och 1982. De följande två säsongerna vann Athletic och krönte allt med att också vinna Copa del Rey 1984. En remarkabel bedrift med tanke på klubbarnas rekryteringspolicy, som välkänd vid det här laget.
Athletic från regionens största stad Bilbao använder bara spelare med baskisk bakgrund, vilket också kan sträcka sig till den del av sydvästra Frankrike som också kallar sig för Baskien. "La Real" från San Sebastián utgick från samma princip fram till 1989, då de värvade irländaren John Aldrigde som stänkte in 45 mål på 70 matcher i Spanien.
Historiskt har Athletic varit störst. De är faktiskt Spaniens tredje mest framgångsrikaste klubb med 34 titlar, tre fler än Atlético Madrid. Athletics tränare Gaizka Garitano, med bakgrund i fyra baskiska klubbar, försöker sätta ord på klubbens mentalitet.
- Det finns i vårt DNA, sättet vi är. Du kan prata om böcker om olika stilar men jag har inte läst några sådana. Detta är vi, och det smittar av. Folk på San Mamés njuter av det och vi måste överföra det till dem, den insatsen. Vi må ha en dålig match men känslan måste demonstreras. Gemenskapen med läktarna är väldigt viktig. Vår historia har både visat ett sätt att spela på och värderingar, och vi måste uttrycka dessa varje dag.
Athletic Club har börjat tänja på gränserna vid spelarrekryteringar. De hittade den blivande franske landslagsbacken Aymeric Laporte utanför det vanliga upptagningsområdet. Ernesto Valverde, tränaren som skulle leda Athletic till klubbens första titel på 31 år efter cupvinsten Barcelona 2015, flyttade tidigt till Baskien men är född nära den portugisiska gränsen.
Efter det spanska inbördeskriget 1936-39 var Athletic en klubb utan pengar. När de skulle bygga en ny identitet blev lösningen bara basker i laget. Nu har fokuset utvidgats till att också hitta färdiga La Liga-stjärnor med baskisk bakgrund, eller köpa tillbaka tidigare akademispelare.
- Det blir svårare och svårare med fem baskiska klubbar i högstaligan. Barcelona, Real Madrid, och klubbar som Villarreal och Valencia har scouter här med. Men det borde inte vara så svårt att få unga spelare att välja Athletic, om det görs på rätt sätt. Möjligen dras de mer till Sociedad i San Sebastián-regionen, men om spelaren är fri att välja är det oftast inga större problem att övertyga den, säger Kike Linero, som jobbade 19 år inom Athletic Club.
Den mest kända Athleticupplagan på senare år är Marcelo Bielsas lag från början av 10-talet. Den argentinske tränaren nådde bara en tionde- och en tolfteplats i La Liga åren 2012 och 2013, och slutade efter en konflikt med klubbledningen.
Men Bielsas tid i rödvitt kommer alltid bli ihågkommen för resan mot Europa League-finalen 2011/12. Bland annat spelade Athletic ut Manchester United på Old Trafford i åttondelsfinalen och vann dubbelmötet med 5-3 mot den regerande Premier League-mästaren.
Ett klassiskt derby i nutid spelades på Sociedads hemmaplan Anoeta hösten 2011. Athletic inledde säsongen med fem vinstlösa matcher, innan derbyvinsten som utgjorde en svit på 21 matcher där laget bara förlorade tre. Fernando Llorente gjorde två klassmål på Anoeta mot ett Sociedad som mönstrade spelare som Antoine Griezmann, Claudio Bravo och Asier Illarramendi.
Bielsas lag charmade hela Europa med en frenetisk och intensiv attackfotboll. Men säsongen slutade på ett sätt som blivit typisk för Bielsas energikrävande stil. De sjönk till en mittenplacering i ligan under den långa EL-våren, förlorade i Bukarest mot Diego Simeones Atlético Madrid, och föll i Copa del Rey-finalen mot Barcelona.
Numera är det Real Sociedad som har vunnit fyra av de fem senaste derbyna. De spelar en flödande anfallsfotboll som väcker beundran i La Liga, där de ligger på fjärde plats med elva omgångar kvar. La Real gör det förstås med egna produkter, men också med utländska stjärnor som Martin Ødegaard, Alexander Isak och Willan José
Se Alexander Isaks derbysuccé här - sätter avtryck med mål mot Atlethic
Real Sociedad har tio spelare med bakgrund i den egna akademin. Minst fyra måste starta varje match, och de har börjat plocka scouter och tränare med förflutet i Athletic Club. Bilbaoklubbens dyraste värvning kom faktiskt från Sociedad när mittbacken Iñigo Martínez värvades för 32 miljoner euro för två år sedan.
Vid bara två tillfällen har Athletic spenderat över 12 miljoner euro på en värvning, och alla spelare som vuxit ut till stjärnor och sålts vidare har gjort Athletic till en av Spaniens mest välmående klubbar ekonomiskt.
188 miljoner euro finns i eget kapital och spelarna har till skillnad från de flesta lag i La Liga inte behövt gå ner i lön under coronakrisen. Men med den begränsade rekryteringsmöjligheten blir Athletics fokus att förädla talanger. Något som de och Real Sociedad bevisligen gör väldigt bra.
- Varje baskisk plan var täckt i lera och fotbollen påminde mer om rugby. Baskiska spelare var stora, starka killar som kunde överleva på dessa planer. Motsatsen hittade du om du åkte till Sevilla; där kunde man inte hitta en enda plan med grästuvor kvar på grund av hettan. Men med konstgräsplaner och bättre faciliteter runt om i landet har spansk fotboll förändrats. Dessa spelartyper har förändrats och det har Real Sociedad också, säger klubbens U19-tränare Aitor Zulaika.
Till Sevilla är det tänkt att både La Real och Athletic ska åka någon gång i sommar. Den uppskjutna Copa del Rey-finalen spelas där mellan de baskiska storklubbarna. Så här långt har ni förstått att "El derbi Vasco" inte handlar om klassisk fotbollsrivalitet.
Med tanke på att det autonoma Baskien var en förtryckt region under General Francos fascistepok fram till 1975 så har klubbarna alltid haft en yttre fiende att enas kring. Året efter Francos död gick därför Athletics lagkapten José Angel Iríbar ut med den då förbjudna baskiska flaggan tillsammans med Reals dito Inaxio Kortabarria inför ett derby. Ett handling stark som något.
Under derbyn kan fans från båda lagen ses ladda tillsammans inför och sedan sitta bredvid varandra på matcherna. Här finns inte samma hatkänslor som i Sevillarivaliteten, eller i andra nordspanska derbyn som Sporting Gijón-Real Oviedo och Celta Vigo-Deportivo La Coruña.
Athletic och Real kan även enas i deras nya stadionprojekt. Athletic byggde om mytomspunna San Mamés, "katedralen" som kallades för den mest engelska av spanska arenor. I San Sebastián helrenoverades den sterila Anoeta, löparbanorna togs bort, och Sociedad spelar idag på ett modernt bygge med plats för 40 000 åskådare.
Athletic Club och Real Sociedad fortsätter att ömsa skinn i det nya århundradet men utan att tumma på traditionerna. Toppfotbollen verkar ännu ha plats för en gnutta lokalpatriotism från ett regnigt hörn i norra Spanien.
Källor: The Guardian, The Athletic, Caño Football, Wikipedia