Redan som 17-åring gjorde Ferhad Ayaz debut för Degerfors IF i superettan. En utlandssejour i turkiska Gaziantepspor och flera år av allsvenskt spel senare blev yttermittfältaren i fjol klar för en återkomst till klubben där resan startade.
- Det är skitkul att vara tillbaka, det är ett bra gäng. Jag är i Degerfors för att hjälpa klubben och kommer ta framtiden som den kommer. Jag tänker inte ett år framåt, utan mitt mål nu är att få vara skadefri och må bra. Det är prio ett.
Att just få vara fri från skador är en verklighet som Ayaz inte har varit alltför van vid. Åren efter att han lämnade Stora Valla och den klassiska bruksorten har skadorna och bakslagen duggat tätt, men under hösten fick dribblern vara skadefri. En höst som inte var vilken som helst.
- Hela laget gick väldigt bra. Vi tänkte aldrig att vi kunde nå en kvalplats, utan vi tog en match i taget. Skulle det ha varit tre, fyra matcher kvar tror jag att vi skulle ha gått upp till allsvenskan. Jag menar, vi vann nästan varje match.
Om du jämför med fjolåret, vad tycker du om årets trupp?
- Vi har starkare trupp i år än vad vi hade förra året. Vi har bra spelare på varje position, till och med de som kommer sitta på bänken. Säsongen ska bli spännande.
Finns det några som utmärker sig?
- Egentligen vill jag inte nämna någon, men vi värvade Christos (Gravius) från AIK – han har sett jävligt bra ut. Många ser väldigt fina ut, men det är svårt att säga när vi inte har spelat några träningsmatcher. Träning är en grej och match en helt annan.
Med fokus på laget i stort, hur har det känts?
- Vi har haft bra tempo och många har sett väldigt pigga ut. Men samtidigt är det bara träning, vi har inte spelat matcher på otroligt länge. Det har varit världens längsta försäsong.
Men trots den flera månader långa förberedelsefasen är Ayaz osäker till spel när hans Degerfors möter Brage i superettanpremiären kommande onsdag. Den skadeskjutne mittfältaren har under flera år haft bekymmer med en baksida lår och under gårdagen genomfördes en magnetröntgen.
- Det är en bristning i min vänstra baksida, men jag tror inte det ska vara någon fara. Jag kan ändå springa ganska snabbt, men inte på maxtempo än.
Han fortsätter:
- Vid tidigare skadeperioder har jag stressat en del, men nu har jag lovat mig själv att absolut inte gå den vägen. Jag ska ta det jävligt lugnt.