POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
SUPERETTAN

Jarelind: En liten text om längtan

Vi har alla längtat.

Hela det förbannade tomrummet mellan säsongerna har vi längtat.

Läs fotbollskanalens nyblive superettankrönikör Niklas Jarelind.

Vissa har längtat efter doften av nyklippt gräs, andra efter betongen. Vissa har längtat efter att ta på sig matchkläderna i exakt rätt skrockordning, andra efter att dra på sig klubbtröjan för första gången.

Vissa har längtat efter den där sittplatsgrannen en egentligen inte känner, men alltid kramar om lite tafatt när det blir mål. Andra har längtat efter att vakna dagen efter segern med en målvrålsraspig strupe. Vi har alla längtat efter att bli levande igen.

Längtan har förenat oss under vintern. Nu är det dags att börja skiljas åt. För i vår fortsatta längtan är vi olika.

Det finns de som längtar efter lättnaden i höst. Längtar efter att det ska vara över. Att det har gått bra. Att laget klarade sig kvar i elitfotbollen. Tog några skalper på vägen, gick på några nitar, men krånglade sig igenom. Längtar efter att pusta ut.

Det finns de som längtar efter varje enskild kamp. Rädslan för att bli utkastad för liten, hoppet om att få kliva av uppåt för fåfängt. Längtan ligger och pulserar, vecka in och vecka ut. Nästa match, nästa avspark, nästa mål, nästa glidtackling. Det är ett slitage. I drygt sju månader ska själen eroderas av varje bortslösat frisparksläge. Att fortsätta längta kan vara en kamp.

Och så finns det de som längtar bort, som längtar tillbaka, som vill härifrån.

Sundsvall har förlorat ett novemberkval två år i rad nu. Det är som att stå där längst fram i karusellkön och upptäcka att en är två centimeter för kort, att en går fri under den där klämkäcka träfiguren som sträcker ut sin arm och basunerar ut att en måste vara Så Här Lång för att få åka med. Att känna av tivolistämningen, men inte riktigt få delta. Kanske nästa gång. Kanske nästa år.

Öster var uppe i Allsvenskan och vände. Som att hinna ta klivet in på högstadiediscot, se hen en spanat efter hela kvällen, bara för att bli utslängd direkt. Förmodligen för att ens polare har druckit för många folköl. Eller bara för att dörrvakten är dum i huvudet.

Gais sa inför förra säsongen att man satte upp ett treårsmål. 2016 ska grönsvart spela allsvenskt igen. Senast. Så egentligen är det inte bråttom. Men ändå. Du kan ta nästa tåg, det hinner du med. Men ändå. Det är enerverande när du märker att du kanske hunnit med det tidigare, om bara ... Om bara inte chefen velat snacka "en minut" på väg från jobbet, om bara inte personen framför dig i kiosken hade tagit sådan tid på sig att betala, om bara inte de där fartkamerorna fanns. Om bara. Då.

Hammarby går in i sitt femte år i serien. Fem år är en lång tid att vänta på något för den som känner att detta något rätteligen tillhör en. Hammarby är hen som vill ut på krogen, svänga sin lurviga lite, skråla, skåla, kanske hitta någon att bli kär i. Men som inte kommer ifrån den där förfesten. Det är varken fel på polarna eller spellistan, men sofftyget kliar, groggvirket är slut och genom fönstret strömmar nattlivets neon och locktoner.

Själv har jag längtat efter varje sekund. Jag har i vissa fall inte ens varit medveten om det, men jag känner igen ögonblicken när de dyker upp, när de övermannar mig.

Jag har längtat efter att knyta den ena fula slipsen efter den andra framför buckliga speglar på toaletter som borde rivits på 1900-talet. Jag har längtat efter att stå bredvid Sancho Panza på en i övrigt öde långsida på Olympia och se ett förvisat Ängelholm lira. Jag har längtat efter kallnande kaffe i pappmuggar, efter knattelagsbollkallars märkliga high five-vurmande, efter ändlöst klichéstaplande staketrävar. Jag har längtat efter att vara min egen bilstereodiktator timme efter timme i småländska skogar.

Jag har längtat efter att se nykomlingarna. Längtat efter att återigen gå längs Fyrisån, att flyga norrut och söderut, höra halva landets taxichaufförer såga sina lags tränares taktiska kunnande, att äta skräpmat på oregelbundna tider, att vara hungrig och kissnödig och ändå tvingas le in i den satans kameran. Allt detta.

Och jag har längtat efter att höra nästan 30 000 supportrar, detta bespottade släkte, samstämmigt sjunga att de längtat så länge på just denna dag och att det är skönt när den äntligen kommer.

Jag har längtat efter er.

Vi har alla längtat, och vi längtar alla. Låt vara efter olika saker, men det är inte minst i denna latenta längtan vi hittar respekten för varandra inom det vi benämner fotbollsfamiljen.

---

Ett tips? Så här med en femtondel avverkad är jag inte lika övertygad som för några veckor sedan, men jag nödgas väl stå fast vid att Giffarna tar en av direktplatserna. Det är en i princip identisk trupp som den som kom trea ifjol. Det anser jag talar för dem. Det borde tala för dem. Men, och ja, jag vet, jag fegar här, samtidigt hävdar jag att det kommer vara oerhört tätt i år. Från plats två ner till kanske nio eller tio kommer det inte skilja många poäng.

Från plats två och neråt? Men plats ett då? Jo, så här: Hammarby försvinner härifrån i höst. Det trodde jag förra våren också, men Gregg Berhalter blev lite för hemmastadd på den där sliriga förfesten. Nanne Bergstrand kommer inte att bli det. Nanne vill ut och svänga sina lurviga. För hittat någon att bli kär i, det har han sannolikt redan gjort.

Publicerad 2014-04-16 kl 13:22
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå