Bara några dagar dessförinnan, närmare bestämt den 26 oktober 1996, möttes Southampton och Manchester United på The Dell inför drygt 15.000 åskådare. I den 70:e minuten, vid hemmaledning med 3-2 (efter bland annat ett mål av David Beckham), byttes Simon Charlton ut.
In kom ett 21-årigt nyförvärv från Stoke City. Hans namn var, och är, Graham Potter. Och eftermiddagen blev bara bättre för Southampton efter det. När domaren Jeff Winter blåste av matchen hade hemmafansen fått jubla tre gånger till. 6-3 mot Manchester United är alltjämt något närmast mytomspunnet i The Saints-kretsar.
Graham Potter hade nog svårt att föreställa sig att han 15 år senare skulle ta över som tränare för en liten svensk klubb, mitt i fotbollsvärldens ingenstans, som när han lämnade The Dell den kvällen inte ens existerade.
”Jag tänker inte ta några djupledslöpningar i alla fall, den saken är klar.” Orden är Östersunds lagkaptens, någon timme innan matchen på Stora Valla. Brwa Nouri är uppsatt som spets i ÖFK:s 4-2-3-1 och jag och kollega Åslund spörjer om sanningshalten i den formationen. Degerfors-Östersund slutar 2-2 och Nouri är en av planens viktigaste och klokaste spelare.
Men någon djupledslöpning tar han inte. En vecka senare är jag på plats på Gamla Ullevi, där ÖFK ska möta Gais. Nouri, som spelar för sin fjärde klubb i Superettan (AIK, Väsby United, Åtvidaberg), står återigen uppsatt som ensam anfallare. På pappret. På planen visar det sig at det snarare handlar om en central mittfältsroll av det lite defensivare slaget den här kvällen.
Istället ges Modou Barrow (nästa export från Superettan?) fullkomligt lösa tyglar från sin ytterposition. Under matchens gång tvingas tränare Potter vifta med sitt taktiska trollspö upprepade gånger när ett par spelare tvingas kliva av med skavanker. Det märks och märks inte. Det märks för att yvighetslågmälde bollbehandlingsgemytlige Alex Dyer helt plötsligt spelar ytterback, det märks inte för att spelet flyter lika bra för det.
Just det där, att många spelare kan spela på olika positioner, är något som fler lag gärna anammar. Hammarby kan både blanda och kupera på mittfältet, Gais har tvingats göra ofrivilligt många positionsbyten på grund av skador, Degerfors har experimenterat en del, och så vidare. Men inget lag har satt det i system på samma sätt som Östersund. Och de kommer undan med det.
”Det kommer ta 20 omgångar innan de andra lagen har begripit oss”, sa ordförande Daniel Kindberg inför 2013. Frågan är om de andra lagen ens har gjort det nu. Inte så att spelet är otydligt, ofta tvärtom, men för att det kan skifta i och mellan matcher. Fjolårets trebackslinje är förvisso nästan övergiven 2014, men det finns andra uppställningsvarianter, som ibland för tankarna till ens egna desperata pildragningar och millimeterförflyttningar när man lägger upp taktiken i Football Manager.
Skillnaden är att det verkar fungera i praktiken. Potter skulle förmodligen varva FM. Och då ska vi ha i åminne att Östersund har varit långt ifrån förskonat från avbräck. Mendiola, Smajic och Boakye är exempel på spelare som hela och friska håller hög Superettanklass. För att inte tala om Ammar Ahmed. Matchtempodespoten, vars roll jag fick hjälp med att beskriva av ”Krikar88” på twitter en gång när jag trasslade in mig i offensiv/defensiv mittfältare; ”Tror att den officiella benämningen på Ammar Ahmeds position är en så kallad ’Skön lirare’.”
Östersund vinner matchen mot Gais med 3-1, Barrow gör två mål, och norrlänningarna lämnar ett paralyserat Gamla Ullevi i rykande emotionella ruiner efter sig. Sedan dess har ÖFK två raka 1-0-vinster och om jag hittills legat lite lågt med den där varningsflaggan jag hissade inför säsongen vad gäller Östersunds inblandning i kampen om kvalplatsen så viftar jag desto ivrigare med den nu. Det är lika bra att passa på, för innan serien tar sommarlov ska ÖFK möta både Hammarby (hemma) och Sundsvall (borta). Det är svåra matcher. Det kan bli noll poäng och placeringstapp.
Var det slutar för den gamle Southamptonliraren och hans gäng har vi ännu ingen aning om. Men jag hävdar åtminstone att jag begripit mig på hur Östersund spelar. Det är den något okonventionella 11-0-0-uppställningen, den som ÖFK och Graham Potter simultant varit på väg emot sedan oktober 1996. Den där alla spelar ”Skön lirare”.