Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

SUPERETTAN

Jarelind: Halvvägs till 2015 - summerar superettan

Niklas Jarelind går till halvtid i superettan och summerar säsongen så här långt.

Niklas Strömstedt, som hejar på ett lag i en annan serie, sjöng en gång för länge sedan om att vara halvvägs till framtiden. Det läge där vi just nu befinner oss i Superettan. Femton omgångar är avverkade och ingenting kan längre avfärdas som någonting annat än vad det är. Glöm motvind, motlut, motstuds. Det enda mot- som finns att förhålla sig till är motstånd. Och det kan vara illa nog, för somliga.

Hur som helst, Superettan tar sommarlov och här är Vårens:

Bästa lag: Ljungskile

Tabell ljuger inte, det gör den aldrig. Ljungskile har varit bäst hittills. Att Tor-Arne Fredheim hittar någon slags trollformel för att göra den här dagssländan till en Fågel Fenix, eller Sländan Fenix, om ni så vill är lika imponerande vecka efter vecka. Men kanske är det dags att sluta förvånas nu. Att startelvan är stark, det visste vi på förhand. Att kvalplatsmöjligheten fanns, det visste vi också. Men att de grönvita från västkusten skulle ligga i topp halvvägs till 2015, det trodde åtminstone inte undertecknad.

Två raka förluster i maj (Öster och Hammarby) följdes av 4-0 mot AFF och 5-0 mot ÄFF och så var den formsvackan glömd.

Ståtar inför uppehållet med fyra raka segrar. I tre av dem gjordes elva mål sammanlagt. I den fjärde och senaste gjordes bara ett, men det gjordes mot formstarka Sirius på tilläggstid. Ett vinnarsätt att vinna matcher på.

Mitt tips är ända att trupperna i övrig topptrio är bredare och starkare framåt hösten, men att LSK skaffat sig ett mycket fint spurtläge att ta kvalplatsen.

Sämsta lag: Gais

Som sagt, tabellen ljuger inte, det gör den aldrig. Gais har varit sämst hittills. Och om LSK:s topplacering är en smula ögonbrynshöjande, vad ska man inte säga om Makrillarnas djupdykning?

Här finns, eller menade i alla fall jag fanns, förutsättningar för att vara med och slåss om en kvalplats. Kval uppåt alltså. Som det är nu lutar det åt att det blir en hård kamp för att få kvala neråt. (Mot Örgryte?) För som jag har påtalat förr, ligger en sist så här långt in på säsongen, då kommer man att harva där i höst också.

Vad som talar emot det? Tja, att P-O Ljung är duktig på att bygga sjödugliga skepp av vrakspillror. Å andra sidan räddade han inte kvar ÖSK, utan behövde en höst, en vinter och ett 2013 på sig för att få svartvitt på rätt köl igen. Å andra sidan igen, läget för ÖSK var än mer hopplöst då än det är för Gais nu. Med anfallsbesättningen på väg tillbaka, och energiknippet Krasniqi som extra konkurrens, samt med den rutin och stabilitet som ändå finns närmare det egna målet så SKA inte Gais åka ur.

Det är tre poäng upp till kval, fyra poäng till fast mark. Jämfört med fjolårets tabelljumbo Brage är det ett markant bättre läge. De hade nio respektive 11 poäng upp vid samma läge. Men Örgryte, som åkte ur, hade faktiskt ett mer gynnsamt läge (enbart målskillnad respektive två poäng).

Hör ni alarmet

Sören Kierkegaard: Jönköping och Syrianska

Jag gillar den danske filosofen Sören Kierkegaard, det får ni tugga i er. Han har bland annat skrivit ”Antingen – eller”, en titel som halvvägs till 2015 bäst appliceras på Jönköping och Syrianska. Resultatraderna 7-1-7 talar sitt tydliga språk. Det är antingen himmel eller helvete.

Jag hade hoppats kunna styrka min tes med siffror som pekar på att det är hela havet stormar under matchernas slutskede också, men njae. Målskillnaden 6-9 under sista kvarten för J-södra skvallrar förvisso om någonting sådant, men det är inte något primalskrik direkt. Och SFC:s 5-6 under motsvarande tidsperiod är i än mindre utsträckning något mistlurslarm. Men däremot kan vi hitta en gemensam nämnare vad gäller tränarbiten. Zvezdan Milosevic slängdes in oerhört plötsligt och Jimmy Thelin kanske inte lika plötsligt, men med mindre rutin.

Gästvänligaste: Assyriska

Alltså 0-2-6, vad ÄR det?

Jag kan tala om vad det inte är: det är inte en godkänd resultatrad på hemmaplan. Den är knappt ens underkänd, så erbarmlig är den. Om resultatraden hade varit ett brännbollsslag på skolgympan hade den få gå om.

Detta är naturligtvis ohållbart genom sensommar och höst, Assyriska måste börja vinna hemma.

Det som genom alla år varit akilleshälen för AFF, bortaspelet, det är klart godkänt i år. Resultatraden 3-3-1 är densamma som tabellettan Ljungskiles.

”Kan vi behålla vårt hemmaspel, men vinna ett par bortamatcher fler, då kan vi vara med där uppe”, lät det från ledarhåll inför säsongen. Och tja, ja, målsättningen med bättre bortaspel klarade man av.

Men hälften av matcherna, till och med drygt hälften i år, spelas i Södertälje.

Det går dock att sluta på övre halvan, även om man är ett bättre lag borta än hemma.

Fråga bara:

Oartigaste gäst: Hammarby

Hammarby var redan i fjol mer poängsamlande borta än hemma. Då hade de sällskap av Värnamo, vad gällde den saken. Halvvägs till 2015 är det en ganska stor samling lag som gått bättre borta än hemma. Sirius, Jönköping, Ängelholm, Öster, Landskrona och ovan nämnda Assyriska. Men bäst i klassen är alltså Hammarby. Skillnaden mellan hemma- och bortapoäng må vara större för andra lag, men 5-1-2 och alltså 16 poäng, kan inget lag matcha.

Många pratar ofta Bajens publik, storleksmässigt unik i den här serien, och att den kan hjälpa till någon extra poäng här och där. Verkligheten har snarare varit en annan, åtminstone vissa år. Den tyngd (börda?) som Spelare nr 12 lägger på de andra grönvitas axlar har märkts mest när den saknats. (Eller minskat är kanske mer adekvat.) I år tror jag inte det är det som är den huvudsakliga orsaken. Nanne Bergstrand är, som betraktare utifrån, minst lika viktig för Hammarby vad gäller ”allting annat”, det där flummiga, än själva taktiken. Personligen är jag exempelvis väldans svag för när han talar om att det är tomrummen, mellanrummen mellan motståndarna som är viktiga, inte motståndarna mellan de där ytorna.

Målgladaste: Syrianska, Degerfors och Landskrona

”Vill man se mål ska man gå på ishockey”, brukar det heta. Ja, eller se denna trios matcher i år. Det har blivit 51 mål i lagens matcher. Det är 3,40 mål/match. Seriens snitt ligger på 2,90. Halvvägs till 2014 låg snittet på 2,64. Varberg, vars matcher innefattade 112 mål ifjol, hade då sett 59 mål, åt ena eller andra hållet. Mest det andra.

Syrianska, Degerfors och Landskrona får öka takten för att hinna ikapp. Och framför allt vad gäller mål framåt, om man inte vill sluta som fjolårets kvallag.

Överraskning: Värnamo

Detta blir naturligtvis en mer subjektiv punkt, men jag tror att många håller med mig. Värnamo har tvingats kvala sig kvar år efter år och denna säsong hade jag svårt att se vilka fyra lag man skulle kunna ha bakom sig.

IFK Värnamo inledde med nio raka utan förlust, tills man uddamålsföll borta mot seriens hittills bästa lag. Det har varit en chilensk mittback (Robledo) här och det har varit en 34-årig hemvändare (Cederqvist) där. Och det har varit en landslagsmeriterad globetrotter från Kamerun (Tchami) här och det har varit en från MFF inlånad tonåring (Fadi) där.

Och det har inte minst varit den sistnämndes gamla klubb hemma i Ghana, Heart of Lions, precis överallt.

Så här långt. Resten av säsongen kan bli en prövotid, för formkurvan pekar inte lägre åt samma håll. Värnamo har bara en poäng på de fyra senaste matcherna. Halvvägs till 2015 har smålänningarna imponerat. Men hur går det nu, när avtagsvägarna och rastplatserna börjar kännas allt mer lockande?

Varbergs femteplats då, undrar somliga? Nja, inte alls lika överraskande, om ni frågar mig. Inte så att jag trodde Varberg skulle ligga femma kanske, men jag tippade inte klubben i bottenskiktet heller.

Målfarligaste: Nikola Grubjesic

Sirius (hur länge till?) Stefan Silva leder skytteligan med sina elva mål. Alltså är han målfarligast. Eller? Tja, beror ju lite på hur man definierar. Jag väljer här att definiera utifrån effektivitet. Och då är det ingen som slår Syrianskas 30-årige serb på fingrarna.

Nikola Grubjesic ligger trea i skytteligan, med nio gjorda mål. Det är ju fint så, men det som imponerar mest är siffrorna bakom de där nio målen. Han har kommit till avslut 16 gånger. Det är väldigt lite. Jämför med Silvas 36 avslut, eller Sundsvalls Johan Eklunds 43 avslut. Av de 16 avslut som Grubjesic tagit har ett gått i målställningen och elva gått på mål.

Alltså, en gång till, så här: 16 avslut, varav 12 på mål eller i målställning, varav 9 i mål.

Karln gör 0,56 mål per avslut. Eller om ni vill; karln behöver 1,78 avslut för att göra mål.

Det är hiskeliga siffror.

Näst bäst av de (18 st) spelare som gjort minst fem mål? Ängelholms Monday Samuel, som gjort sex mål på 14 avslut.

Skytteligatvåan, Ljungskiles David Johannesson, har nätat tio gånger på 34 försök.

Visst, men kan leta lite längre ner i skytteligan och hitta smått fantastiska fyra mål på fem avslut hos Robin Cederberg i Husqvarna. Men bakom de siffrorna ligger, som ni säkert känner till, idel straffsparkande.

Nej, Grubjesic har, i tuff konkurrens, varit vassast enligt mig. Och statistikkolumnerna. Åtminstone så här långt, halvvägs till 2015.

Njut av semestern nu. Den 18 juli startar vi upp och svänger ut från pitstop igen. Sancho Panza, brasilienbrunbränd, och undertecknad, lika Iniestablek som vanligt, är med er från Östersund.

Publicerad 2014-07-03 kl 18:26

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER