Tabellen är naturligtvis aldrig intressant i egentligen mening förrän efter 30 spelade omgångar, men jag tänker ändå krysta fram någonting av den redan nu. För även om det är två tredjedelar kvar, så finns det ändå indicier. Precis på samma sätt som man hade en rätt bra aning om vartåt kvällen barkade på 90-talets hemmafester vid 22-snåret. Men kände av stämningen, vissa hade kanske börjat flörta lite, andra var på väg att spåra ur.
Om Superettan 2014 utvecklas enligt samma mönster som Superettan 2013 skulle vi få följande sluttabell i höst:
1. Hammarby
2. Sundsvall
3. Värnamo
4. Jönköping
5. Öster
6. Landskrona
7. Varberg
8. Östersund
9. Ljungskile
10. Ängelholm
11. Husqvarna
12. Sirius
13. Syrianska
14. Gais
15. Degerfors
16. Assyriska
Visa paralleller blir såklart smått bisarra att dra. Som till exempel att Landskrona i år skulle få samma rekyleffekt som Ängelholm i fjol, eller att (med matchen Sirius-Hammarby i färskt minne) nykomlingen från Uppsala skulle falla tillbaka igen, på samma sätt som Landskrona ifjol.
Men andra saker i tabelländarna är måhända lite mer intressanta att notera.
Att skamlöst Allsvenskan-flörtande Sundsvall och Hammarby stannar kvar där uppe inbillar jag mig att få vågar satsa emot, även om de inte har samma poängglapp som ÖSK och FFF redan tillskansat sig efter tio omgångar.
Dåliga nyheter för Värnamo, däremot, är att man inte har den fyrapoängslucka som ifjol fanns mellan trean och fyran. Inom det spannet finns nu Ljungskile, Varberg och Östersund.
Jag tyckte själv att det var svårt att sia om bottenstriden i år. Vilka som skulle bli berusade för tidigt, fulragga på fel person, spilla rödvin på heltäckningsmattan och bli utslängda från festen under högljudda tillika hotfulla eder.
Jag nämnde Värnamo, Husqvarna och lite motvilligt J-Södra samt skickade in en liten brasklapp om Syrianska. Det är kanske bara Husqvarna av de lagen som är aktuellt för en placering under något av de förhatliga strecken, så är känslan just nu.
För hur mycket spetskvalité, grundtrygghet i spelet, tradition i föreningen eller talang i startelvan det än finns så ÄR det svårt att ta sig uppåt i tabellen när man väl hamnat där nere. Det finns såklart orsaker till att man krälar runt där efter (hela) tio omgångar. Och, för att låna ett uttryck av Nanne Bergstrand, det är ont om quick fixar i den här sporten i allmänhet och kanske i den här serien i synnerhet. Det finns inga nykterhetspiller eller tidsmaskiner.
Nuvarande jumbon Assyriska har, liksom Brage gjorde ifjol, ändrat på tränarsidan. Och AFF har två poäng fler än Brage hade skrapat ihop, men samtidigt är differensen upp till stabil mark lika stor.
Vad gäller de andra två besvikelserna hittills, Degerfors och Gais, så är poängavståndet till samma jordmån faktiskt större än för motsvarande lag 2013. Som motargument kan anföras att Örgryte och Värnamo hade lite klenare manskap "på pappret" än Rödvitt och Makrillarna nu har, men ... som sagt, har man en gång hamnat i dyn är det krångligt att bli hel och ren igen. Du kan ha en hel del socialt patos med dig in på festen, men har du en gång pissat i balkongblomsterlådan så är det svårreparerat, hur många sköna vitsar du än radar upp resten av aftonen.
Ljungskile är det enda lag som ligger på samma tabellposition i år som man gjorde för ett år sedan. Då gjorde de grönvita en svag höst och blev nia. Med relativt tunn trupp kan det såklart hända även i år, det vore ingen monsterfadäs. Men jag har svårt att se det. Faktum är att Ljungskile just nu framstår som kanske den allra hetaste kandidaten till kvalplatsen. I mina ögon. Men mycket kan hända.
LSK kör med mystisk-i-hörnet-taktiken och den får man relativt ofta hångla på. Ibland med en söt fjärdeplats och ibland (om man råkar dåsa till lite där i fåtöljen) med en snäll niondeplats. Det funkar en vanlig jävla fredagkväll. Man vet åtminstone att man får sitta där och vara lite skönt ifred under stora delar av även nästa fest.
Partyts vinnare? Hen som traskar därifrån hand i hand med den dittills semihemliga och till synes ouppnåeliga förälskelsen. Tja, ska vi fortsätta anamma samma synvinkel så skulle jag vilja be er att hålla ögonen på trion Pa Dibba, Moses Ogbu och Ken Sema. För lite i skymundan av stereoskötande vardagsrumskungarna Pablo Piñones-Arce och Stefan Silva så kan det vara saker i görningen nere i gillestugan ...