När jag var liten, ännu mindre än idag, var en av mina absoluta favoritböcker Lars Klintings "Örjan – den höjdrädda örnen". Den handlar, som titeln avslöjar, om en kungsörn vid namn Örjan, som tycker att det här med höjder inte är världens hoolabaloo. Han vill gärna hänga med andra örnar där uppe i skyn, men kommer liksom inte till skott på egen hand. Till läsarens stora förtjusning får han hjälp av en klurig liten kungsfågel att steg för steg ta sig allt högre upp, tills han majestätiskt svävar över skogsvidderna.
Syrianska FC bildades som Suryoyo sommaren 1977. Sakta men säkert påbörjades genast klättringen uppåt. Med undantag för ett och annat magplask längs vägen, trots hjälp från mängder av små kuttrande kungsfåglar, så var klubben ständigt hack i häl på sina under resans gång uppdaterade målsättningar.
1996 gick man in i säsongen under parollen "division 1 2001". Det gick nästan. 2001 vann man division 2, men på grund av serieomläggningen tvingades man ändå kvala för att nå Ettan. Det blev förlust mot Åtvidaberg.
SFC gav sig inte. Ett nytt delmål, att vara i Superettan senast 2006, sattes upp. När det året kom var man kvar i division 1. Men hösten 2008 kunde de rödgula äntligen fira. Resan från division 7 till svensk elitfotboll var slut.
2009 spelade man alltså i Superettan och man inledde säsongen med att besegra Åtvidaberg, laget som stått i vägen för första etappmålet, på Kopparvallen med 2-1. (En viss Denis Velic blev för övrigt tvåmålsskytt i den matchen.) Drygt ett halvår senare, när 30 omgångar var spelade, var Syrianska en enda sketen poäng ifrån kvalplatsen uppåt. (Det slår mig nu, när jag skriver detta, att Andreas Alm är skyldig mig en hundralapp. Vi hade någon gång under våren ingått ett vad angående vem som skulle bli bäst i Södertälje. "Mitt" Assyriska kom trea. Så Andreas, om du läser detta, jag hör av mig.)
När Syrianska slog Väsby med 3-0 (en viss Yussuf Saleh gjorde sista målet i den matchen) den 23 oktober 2010 och tog klivet upp i Allsvenskan så var jag där. Såklart. På Vilundavallen fanns människor som rest från diverse europeiska hörn för att få vara med om detta. Det var ett glädjekaos av i sammanhanget sällan skådat slag. Det var inte snack om att låsa in sig i ett omklädningsrum, tondövsskråla Seven Nation Army (ni vet, ooooh-oh-oh-oh-oooh-ooh) och vaska skumpa till tonerna av dobbsmatter mot sunkigt linoleumgolv. Nej, här var det kramkalas och kindpussar och konfetti och en röra som var svår att "göra TV" av. Det var underbart.
Jag minns att jag, trots att jag naturligtvis förstod från början att Örjan skulle kunna flyga till slut, blev så rörd som ett barn kan bli av en saga när det väl hände, när min mors röst förkunnade att "hans vingar kändes starka och det pirrade lite i magen när han såg ut över landskapet under sig".
Den arameiska flaggan har en röd botten med en gul örnsymbol på. Detaljerna i symbolen har ändrats genom åren och det finns olika uppgifter vad gäller exakt uppkomst. Men att det är en örn, därom råder intet tvivel. Ibland är huvudet en solskiva, ibland en eld, ibland hälften av varje. Härifrån har Syrianska hämtat sitt klubbemblem. Örnen med utsträckta vingar. Flygredo.
När jag så sakteliga började formera den här texten i huvudet så hade jag från allra första början tänkt exemplifiera med ett annat fjäderfä, nämligen den multimytiska Fågel Fenix. På vissa håll beskrivs Fenix som en örn, avbildad i rött och gult. På andra håll som en purpurfärgad örnliknande varelse med en stor guldring runt halsen. Hur som helst så är väl den i vår (eller i alla fall min) vardag mest spridda bilden (t.o.m. JK Rowling har utgått ifrån den) av Fenix den av en stor fågel som vid sitt frånfälle brinner upp för att återuppstå ur sin egen aska. Som en symbol för evigheten, odödligheten eller kanske okuvligheten.
Sedan dök Örjan upp i skallen. Den charmören. Örjan skulle också krångla sig ur en skuld på närmare 2,5 miljoner i sista stund, det är jag övertygad om. Fenix hade väl sannolikt bränt stålarna.
Till skillnad från Örjan (åtminstone när vi lämnar honom i boken, jag antar ändå att han tar mark när han avlider så småningom, dummare än så var jag inte som barn heller) så kraschlandade Syrianska i höstas. Man föll inte lite försiktigt ur Allsvenskan, man störtdök så att urbergssprickor uppstod. Det tog ett bra tag att hämta sig. Skulle klubben ens finnas kvar? Truppen tunnades ut, som luften ovan molnen. Eller som i punkterade lungor. Skulderna hopade sig, likt solförmörkelser. Många tippade att SFC skulle åka vidare rakt igenom seriesystemet. På stapplande ben och med brutna fjädrar kom man ändå till start när det var dags för seriepremiär. Tyvärr hade man vinglat ut på vägen, mitt framför den uppvarvade sportbilen Sirius. 1-5, på hemmaplan, och de som snickrat upp sina domedagsväderkvarnar till donquijoteiska vidunder fick ösa på ytterligare några skopor vatten.
Men så. Där kom en kungsfågel. Vid namn Zvezdan Milosevic. Och undan för undan, halvlek för halvlek, har Örjan nu möjligen börjat likna Fenix ändå. Tre raka trepoängare, elva raka ryggar på planen.
Syrianska är hett, eventuellt brännhett.
Ur den egna askan, mot ... vadå? Solen? Eller (skärs)elden?