Det är svårt att beskriva hur pass mörka molnen är som hopas kring Öis. Klubbens aktiebolag har gått i konkurs, alla spelare utom David Leinar har entledigats från sina kontrakt, storsponsorer och finansiärer backar undan. Dessutom sprack planen om sammanslagning med Qviding – vilket gör att Örgryte spelar i division 1 under säsongen 2011.
På onsdagen tillkännager tränaren Bosse Backman, som anställdes för bara några månader sedan, och ordföranden Lars Ranäng att de tackar för sig. Den sistnämnde meddelar att han som 70-åring känner att drygt två decennier inom styrelsen kan räcka. Han är besviken på alla motgångar, men ser inga konkreta åtgärder han själv borde ha vidtagit.
- Jag vet inte riktigt vad vi skulle ha gjort annorlunda. Många säger nu i efterhand att när vi ramlade ner från allsvenskan till superettan, då borde vi ha avrustat på en gång. Men vilken förening hade gjort det i vår situation, frågar sig Ranäng.
Han pekar på att en samlad journalistkår – plus superettans föreningar – vid förra årets upptaktsträff förutspådde att göteborgarna var ett av lagen som kunde räkna med direktuppflyttning till allsvenskan. Den optimismen delade Örgryte också.
- Det var ju 13 av 16 superettanklubbar som sade att vi skulle gå rakt upp. Vi och Hammarby. Det var förstås vårt mål, och då rustar man inte ned. Men problemet blev ju sedan att när vi inte gick tillbaka, då satt vi med allsvenska kostnader i superettan. Under mer än ett år går inte det, säger Ranäng.
Du nämner Hammarby som var i samma situation. Men de tycks ändå ha klarat att sanera sin ekonomi hjälpligt. Varför gick det inte för er?
- Fast vad hade hänt om de inte fått Hallenius såld? Vad hade hänt med Gais om de inte sålt Wanderson? Alltså, det är rätt många som sitter pyrt till i Sverige, och vi hade ingen sådan gubbe att sälja. Den vi möjligen kunnat göra något med, det var ju Santos. Men han var bara skadad hela tiden så det gick inte.
Hur pass betydelsefull blev ”missen” med Santos?
- Det är klart att det hade stor betydelse. Särskilt 2009 när både han och Marcus Allbäck försvann på grund av skador. Alla hade varnat för vårt ”livsfarliga” anfallspar och så blev det ingenting. Vi kunde inte använda dem, och samtidigt förlorade vi många matcher.
Ja, många trodde nog att ni hade ett starkt vapen där.
- Sådant känns lite konstigt nu. Det är samma skribenter som höjde oss till skyarna för att vi lyckades med de värvningarna, som nu sågar oss för samma sak. ”Hur kunde ni ta hem de gubbarna”? Men det är lätt att vara efterklok också.
Lars Ranäng konstaterar att när nämnda forwardsduo inte kunde leverera och den onda spiralen tog vid hände allt mycket snabbt. Från degraderingen ur högsta serien fortsatte det bara utför, i ett eskalerande tempo.
- Vi missade ju oerhört mycket på den sportsliga sidan. Och det får ju som resultat att ekonomin dalar fort. Publiken uteblir, sponsorer drar sig ur och när det gäller tv-pengar tappade vi flera miljoner. Inte bara för att vi åkte ur allsvenskan, utan för att vi dessutom kom långt ner i superettan. Den ena grejen staplas på den andra, säger Ranäng.
Han tror ändå att Örgryte har en framtid som starkt fotbollslag i Sverige. Man har dippat förut och ändå tagit sig tillbaka.
- Och det ska gå igen. Kanske tar det lite tid, men på ett eller annat sätt går det att klara av. Föreningen står ju pall, Örgrytes Idrottssällskap är inte hotat av det ekonomiska läget. Det är bara Örgryte Fotboll AB.
Vad ska du själv ägna dig åt?
- Tja, hur mycket ska en pensionär göra? Det är frågan. Men jag går inte sysslolös. Jag har andra styrelseuppdrag som jag ägnar mig åt, och så räknar jag med att det blir lite sidouppdrag för Örgryte. Bland annat hotellprojektet som är på gång. Om det nu ska bli verklighet behöver någon hålla i det. Men det är upp till den nya styrelsen att avgöra. Även om jag har blivit ombedd finns inget formellt beslut, säger Ranäng.