När jag var ett litet barn och gick sommarfotbollsskola så delade vi upp oss i ”landslag”. Mitt åttaåriga jag, som helst velat tillhöra Italien eller möjligen Holland, hamnade i England. Det var två jobbiga veckor, det där. Förnedring. Nåja. Jag berättar detta enbart för att visa att jag vet hur det känns att tillskrivas något en inte känner sig bekväm med. Se det som en ursäkt på förhand. Men nu är det jag som bestämmer. Så, här är Superettan ur ett VM-perspektiv. Förlåt mig.
Ljungskile är Colombia
Ett lag som på pappret kan utmana de allra bästa, men som ingen riktigt väntar sig ska vara med och slåss om uppflyttning/medaljer hela vägen. Uppåtgående formkurva, vilket borde rendera i fler hissade varningsflaggor än jag sett hittills, men fortfarande ändå inte tagna helt på allvar. Guarin, Cuadrado och James Rodriguez har sina möjliga motsvarigheter i Kitic, Sema och Johannesson. Och Pekerman är såklart Fredheim.
Sundsvall är Holland
Så väldigt nära förra gången, med en kvaltorsk som måste ha känts som en finalförlängningsförlust.
Har en av de starkaste startelvorna, men är samtidigt relativt beroende av ett par offensiva pjäser. Går till exempel Eklund/Robben sönder så försvinner en hel del slagkraftighet. Har utan större åthävor besegrat ett lag som de flesta höll högre på förhand (Hammarby respektive Spanien).
Stadens husband The Kristet Utseende är Red Light District.
Hammarby är Brasilien
Man har det tveklöst största stödet från läktarplats. Precis alla förväntar sig en topplacering. Pinones-Arce är Neymar. Vissa frågetecken för backlinjen kan ställas så här långt. Har fått känna på hopplösheten i att möta en motståndare vars målvakt (Pyzdrowski respektive Ochoa) framstår som ett vidunder. Leds nu av män som hellre ser gräsytor avskärmas än klacksparkar.
Medis är Manaus, Götgatan Copacabana. Eller nåt. Jag vet inte.
Värnamo är Costa Rica
Alla, eller åtminstone de flesta, trodde på sorti den här gången. Men på något sätt har man inte bara tagit poäng utan även spelat över alla utomståendes förväntan. Konstanten Claesson på mitten är Borges och unge Fadi, utlånad från MFF, får vara Campbell (som Arsenal lånar ut kors och tvärs.)
Blev friköping från Jönköping stad och självständigt från Spanien under 1800-talet.
Varberg är Grekland
Gravt underskattat av många inför starten. Varken gör eller släpper in särskilt många mål, men ser till att ta de poäng som behövs. Inte för att vinna hela grejen, men för att vara med och irritera tungviktarna. Har erfarna åldermän i Wulff och Karagounis. Tranberg är Samaras, det vill säga inte riktigt så bra att de allra bästa vill ha honom, men egentligen för bra för att spela (eller inte spela) där han gör (eller gjort).
Bra ställen att vistas på under sommarsemestern. Om man gillar saltvatten. Och det gör man.
Östersund är Tyskland
Mångsidiga lag med potential att härja högt upp och långt fram. Spännande och relativt unga tränare. Kan spela forwardslöst utan att det känns defensivt. Nouri är Müller, kanske inte som spelartyp, men som betydelsefaktor.
Sirius är Frankrike
Kan få för sig att underprestera när man minns anar det. Som i exempelvis Superettan 2009 eller VM 2002. Nämnda här och där som outsiders på förhand. Båda är, åtminstone enligt undertecknad, alltjämt en aning svårbedömda och blir mycket intressanta att följa framöver. Stefan Silva är Karim Benzema, en skyttekungskandidat som kunde/borde gjort ännu fler mål.
Jönköping är Nigeria
Grönvita manskap som inte ger de största rubrikerna i andra delar av världen. J-Södra har haft femårsplaner där Allsvenskan varit målet, Nigeria sågs under en period som det största afrikanska hoppet vad gällde att ta sig riktigt långt i ett VM. Men det har inte funkat. Och i år väntar sig omgivningen en insats i paritet med matchdräkternas laktosmotsvarighet i kyldisken. Tabellmässig mellanmjölk. Just nu med uddamålssegrar av liknande dignitet (Öster/Bosnien) som färskaste prestation.
Degerfors är USA
Nu gnisslar det väl betänkligt i diverse brukssjälar, men den risken får jag ta. Istället för en imperialistvinkel så tittar jag på fotbollslagen. Werner och Klinsmann känns likvärdigt listiga och den senare skulle dessutom smälta in bra på Valla med sin VM-skrud. Jag är medveten om att fotbollen är mycket viktigare i Degerfors än i USA, att läktarrepresentanterna är värda en mer smickrande jämförelse, men se hur det sett ut innanför linjerna. USA kickar ju rolig boll. Precis som DIF. Och på samma sätt får man inte resultaten med sig ändå.
Syrianska är Algeriet
Tämligen utdömda på förhand och fick stryk i början. Det här skulle väl inte gå? Mjovars. Repade sig rätt bra, med tre raka vinster respektive ångvältsöverkörning av Sydkorea. Känslan är att det kan sluta hur som helst, men att det finns några riktigt smäckra farkoster som glidit under mångas radar råder det ingen tvekan om. Taider, Slimani, Feghouli, Bentaleb, Ghilas, det går att fortsätta en stund här. Precis som när en börjar rabbla upp Ghoddos, Nwosu, Diego Brum, Grubjesic, Delic och så vidare.
Öster är Ryssland
Här finns fina traditioner, röda dräkter och en uppenbar väderstrecksreferens att dra. Båda med korta stormaktstider bakom sig, men med en kämpig nutidshistoria. Det ska kunna gå så mycket bättre, med givna förutsättningar. Kan en tycka. Besvikelser hittills, men alltjämt med hyfsad chans att rädda upp insatsen till åtminstone godkänd. Sena insläppta mål en röd (ah!) tråd. Denis(ov) Velic måste nämnas …
Fina litterära förmågor, med Lagerkvist och Dostojevski som flaggskepp.
Ängelholm är Australien
Man gillar ju ÄFF och Socceroos på något sätt, det gör man. Sorglösheten och framåtandan. Ställer betydligt högre krav på sig själva än vad omvärlden gör. Många unga spelare med potential. Ängelholm förvisat av SvFF till Olympia och Australien flyttat av Fifa till Asien. (De senare lär väl inte flytta tillbaka i sommar dock.)
Maskoten Djärven (ihärdig på twitter, för övrigt) är den skånska uppblåsbara kängurun.
Gais är Italien
Ingen krävde att det skulle gå fantastiskt, men många trodde, och hoppades, på att man skulle undvika sådana här motgångar. Makalöst svajiga resultatmässigt genom åren. Hur som helst är få oberörda av lagets resultat, på gott och ont. Drugges mittcirkels roll i kombination med Asgeirssons (Islands Gattuso) skägg är Pirlo, eller kanske snarare var Drugge ifjol det många hoppades att Pirlo skulle vara i sommar. Askebrand och Prandelli lämnade sina poster.
Gais himla cykellopp är Giro d’Italia och Håkan Hellström är Gianna Nannini (aj, den sved).
Husqvarna är Bosnien & Hercegovina
En charmig debutant som efter lovvärda inledningar (uddamålsförlust mot Argentina är trots allt inte fy skam) nu fått känna på hur snålt det kan blåsa den här nivån. Entusiastisk supporterskara som väntat länge på att få göra avtryck på en större scen. Har länge legat i fotbollsmässig skugga av Jönköpings Södra samt Kroatien.
Landskrona är England
Klassiskt lag och liksom alltid med på ett hörn, men det var länge sedan man kunde utmana om mer framskjutna placeringar. Har framgångar i svunna tider i form av allsvenska brons och EM-brons, men bara varsin titel; Svenska Cupen 1972 och VM 1966. Förfogar över en handfull mycket dugliga (och lovande) spelare, men det är ingen som direkt räds laget för stunden.
Assyriska är Spanien
Det fanns de som var oroliga för att det skulle gå sämre den här gången. Men naturligtvis inte så här dåligt. Har spelare som individuellt håller hög klass, men har inte fått ihop det. Aganovic är Diego Costa, med en stor kravbild efter en fin säsong bakom sig.
Spelschemat denna onsdag alltså:
Italien – Spanien
England – Holland
Algeriet – Bosnien & Hercegovina
Tyskland – Australien
Bra matcher.