I dagens cupfinal mellan Malmö FF och Djurgården lär Fouad Bachirou bli en av de stora aktörerna. Han har blivit kallad MFF:s viktigaste spelare av Magnus Pehrsson, som även tidigare sagt att Bachirou konstant varit en av lagets bästa spelare under våren.
Att MFF kan ha Bachirou (cirka 170 centimeter) i sitt lag kan faktiskt ha att göra med en annan, lite större, cupfinal för snart 20 år sedan. Frankrikes VM-guld 1998 och EM-guld 2000 var en resultatmässig succé, men en spelfilosofisk framtida olycka. Det sa L'Équipes Vincent Duluc i en intervju i Blizzard för några år sedan.
- Vår liga är fortfarande påverkad av det. Vi har den toppligan där det görs minst antal mål och som är minst intressant. Varför? För att alla franska tränare som har kommit fram sedan 1998 är formade av Aimé Jacquet.
Jacquet var förbundskapten under VM 1998, men lämnade för att istället styra över hur landets talanger och tränare skulle utvecklas. Hans titel var Directeur Technique National (DTN) och under hans år där reducerades talanger till fysiska egenskaper. Storväxta spelare prioriterades över allt annat.
- Man kan koppla allting tillbaka till Jacquet. Efter att han blev DTN så började alla tränare predika hans försiktiga och atletiska fotbollsstil, sa Matt Spiro till ESPN.
Laurent Blanc sa under sin tid som förbundskapten att en Xavi eller Andres Iniesta aldrig skulle ha kunnat komma fram i fransk fotboll i början av 2000-talet. Landslagets enda alternativ som spelfördelare blev oftast Yohan Cabaye, som slet med att visa sig vara tillräckligt bra. Francis Cagigao, scout i Arsenal, gick hårt fram i en intervju med So Foot.
- Det fanns sedan tidigare en tradition av sådan fotboll i Frankrike, men efter framgångarna 1998 och 2000 så blev allt upp och ner. Då blev fransk ungdomsfotboll fokuserat på sina överdrivna idéer om fysik på bekostnad av teknik. Om generationen franska spelare blev sämre efter det så berodde den på den policyn.
I dag har fransk fotboll återhämtat sig, delvis på grund av att den tidigare Liverpooltränaren Gerard Houllier kom in som DTN istället för Jacquet. Problemet var att många spelare hade kommit i skymundan under ungdomsåren. Både Mathieu Valbuena och Antoine Griezmann har pratat om att de inte prioriterades på grund av sin korta längd. Valbuena behövde börja om långt ner i divisionerna, Griezmann behövde flytta till Spanien.
Fouad Bachirou upplevde samma känsla.
- När jag var yngre och spelade i Clichy så var Auxerre där, en då massiv klubb. De scoutade mig och gillade mig, men sa ändå ”du är för liten”. Jag hade en kompis som jag hade mött några gånger och han var min motsats. Han var större, lite slöare. Jag hamnade inte i akademin, men han gjorde det för att han hade vad de letade efter. Storlek.
- Det gjorde ont att se. Jag förstod inte varför. Jag hade varit mer ett fan av AC Milan och spansk fotboll. Det var mina referenser. Jag kollade mycket på Claude Makélélé. Jag undrade varför det inte fanns fler sådana för han var undantaget. Det var istället andra typer. Patrick Vieira, Emmanuel Petit. Alla ganska stora spelare.
- Jag var tvungen att bli riktigt bra på andra saker för att folk skulle se mig. Jag kunde inte vara halvbra på det och halvbra på det där, för jag var för liten. Nu har det förändrats i Frankrike, men då var det ett stort problem. Akademierna hade kvar sina idéer som hade fungerat tidigare.
Poya Asbaghi har tidigare kallat Bachirou för det närmaste vi har en N'Golo Kanté i allsvenskan, och även Kanté fick vara utanför de stora akademierna. Hans genombrott kom först som 22-åring i franska tredjedivisionen.
- I fransk fotboll ville man generellt ha två sittande mittfältare som var storväxta. Jag var tvungen att kompensera. Jag fick använda mer energi, springa mer, täcka fler ytor jämfört med större spelare. Jag fick förbättra mitt duellspel. Tidigare försökte jag vinna boll med positionsspel, men jag fick lära mig kontaktspel, säger Bachirou.
- Jag var också tvungen att bli modigare med bollen. Jag var mindre än de andra så jag ville ha bollen längs marken. Jag brukade se till att jag hade bollen så länge som jag kunde. Jag spelade ofta med min storebror och han ville att jag skulle spela med hans kompisar istället för mina egna. Jag fick massa tacklingar, de skrek på mig att hålla i bollen, att sluta gråta, att resa mig upp och fortsätta.
I vanliga fall hamnar de bästa 12-13-åringarna i franska storklubbars akademier, men inte Bachirou. När han dock istället var 16 år så kom en chans i Paris SG. Han tränade med A-laget ibland, men var bortprioriterad på centralt mittfält. Han var inte vad de var ute efter. Han fick då testa att vara högerback i ungdomslaget.
- Jag såg det bara som en sätt att tillfälligt hjälpa laget. Jag gjorde en bra match och fick fortsätta där på träningen. Jag var inte nöjd med det, det var inte det jag ville göra. Jag gick till tränaren och sa ”jag hjälper mer än gärna laget, men se det inte som en permanent lösning”. Även om jag inte var en startspelare som mittfältare så ville jag utmana om platserna där.
- Sedan gjorde de samma sak med Brice Dja Djédjé. Han var mittfältare tillsammans med mig, sedan blev han högerback och fick en karriär där. Han har spelat i Olympique de Marseille, Watford... De testade mig som högerback precis innan Dja Djédjé, och eftersom jag inte ville och vi behövde en högerback så testade de honom där.
- Det är fantastiskt för honom, men jag gillade inte att vara där. Jag kan bara hjälpa till där. Jag var högerback ett par gånger i Östersund förra året, men det var samma sak där. Jag pratade med tränaren för att se till att det inte var något långsiktigt, säger Bachirou med ett leende.
Under Bachirous år i PSG så var Paul Le Guen tränare för A-laget. I en match mot Valenciennes slängdes fyra tonåringar in i startelvan i ligan – inkluderat 17-åriga lagkaptenen Mamadou Sakho – tillsammans med ett gäng andra talanger. Bachirou var inte en av dem, men han kände av närheten till speltid.
- Jag insåg inte vilka möjligheter jag hade då. Man klagade mycket och tyckte att saker var jobbiga, men när man tittar tillbaka så var det allt man kunde drömma om som ungdomsspelare.
- Det är tufft i akademin, men du är också i en ”comfort zone”. Ibland glömmer man sitt mål, man glömmer bort att kämpa. Du får allt serverat. Du tror att du kämpar på, men du inser inte att du faktiskt inte kämpar. I PSG trodde jag alltid att jag gjorde det. Jag var inte spelaren som fuskade eller slappade mig till något, men när jag lämnade och flyttade till Skottland och Östersund så insåg jag en sak. Jag trodde att jag hade kämpat tidigare, men det hade jag inte gjort. Det är vad de lägre divisionerna får en att inse, när du exempelvis har lagkamrater som också måste har ett arbete vid sidan av fotbollen.
- Men det är också för att man är en ung människa när man är i en akademi. Du kan inte förvänta dig för mycket av en ung människa. Man ska hitta rätt balans och få dem att ha roligt. Det ska inte vara ett arbete på samma sätt, det ska vara ren passion.
Tiden i Greenock Morton i Skottland blev en tid med analys för Bachirou. Hur blir man egentligen en bättre fotbollsspelare? Han insåg att han oftare behövde ha självkritik.
- Jag började att göra fler saker än det som folk sa åt mig att göra. Saker som hjälpte mig att nå min maximala potential.
- Man förväntar saker när man är i en akademi. Du gör det bra, folk säger åt dig att du gör bra saker. När man ser sina kompisar slå sig in i A-laget så tänker man ”herregud, han spelar för Paris SG”. Du tänker ”jag spelar bra så jag kommer att få min chans”. Det är där det kan bli fel. Du tänker ”jag kommer få chansen”, inte ”jag ska verkligen försöka att fånga upp chansen”. Du väntar på det istället.
Allt var bra de första åren i Skottland. Han pratar om att han härdades och börja få större perspektiv på saker. Att förlora några matcher i rad kunde göra att han själv eller någon annan fick sparken och blev utan arbete under en längre period.
- I akademier kan du missa en match och vara tillbaka i startelvan nästa vecka. Du visste att du skulle få speltid igen, för det är en del i din utveckling. När jag kom till Skottland så blev det så mycket hårdare. Jag har sett lagkamrater ha dåliga matcher och få publiken emot sig. Sedan hör tränaren att en spelare blir utbuad och då börjar han också att fundera. ”Han borde inte spela”. Sedan får han inte spela, tappar självförtroendet, och återhämtar sig aldrig.
Problemet var att de mänskliga lärdomarna bara räckte till en viss gräns. Efter en tid blev Bachirous fotbollsliv mer monotont. Han fastnade i att göra samma saker hela tiden och det fanns ingen sportslig utmaning.
- Det hade kommit till en punkt i Skottland där jag inte tyckte om fotboll längre. Jag visste inte om det då, men omedvetet blev allt bara ett arbete man gick till.
- Jag gillar verkligen att tänka på fotboll. När jag var i PSG som 18-19-åring så var jag även tränare för min lillebrors lag i Clichy. Jag älskade att vara tränare. När jag flyttade till Skottland så tappade jag allt intresse för det. När jag fick frågan om jag ville bli tränare efter spelarkarriären så hade jag alltid tidigare svarat ”Ja”. När jag flyttade till Skottland så blev alltid svaret ”Nej”. Jag ville inte ha någonting att göra med fotboll.
Känner du att du förlorade några år av din karriär där i Skottland?
- Ibland tänker jag också så, men jag hade inte varit den spelaren jag är i dag om jag inte flyttade till Skottland och Östersund. Du kan aldrig veta det. Du kan aldrig säga ”det här är rätt väg” eller ”det här är fel väg”.
- Det viktiga är när du är 26-27 år. Det är då du ska spela på den högsta nivån som du bara kan. Att du då får ut maximalt av din karriär. Jag hade kompisar i PSG som folk kallade för ”den nya Zidane”. När de sedan blev 20-21 år så hade de spelarna ingen klubb längre. Jag har kompisar från akademin som spelade Europa League-matcher med PSG och i dag är de klubblösa. De spelarna tycker att jag har haft en bättre karriär än vad de har haft, för att jag gick till Skottland och vidare. Jag hade kunnat stanna ett år till i PSG, spelat fler reservlagsmatcher, och vänta på att något skulle hända, och sedan kanske varit i deras situationer.
Det behövdes dock en ny brytpunkt i Bachirous karriär, och han fick det via ett samtal från en klubb i svenska superettan.
- Jag började att lära mig saker igen. Passionen kom tillbaka. Jag ville spela fotboll, jag ville vara tränare. Allt förändrades. Jag älskar fotboll. Vara med mina lagkamrater. Jag njuter verkligen av att jobba med fotboll. Det är dels att man har mognat, dels att man har lärt sig mycket taktiskt.
- Man fick vara med personer som var riktigt bra på sina jobb. Dels fotbollsbiten, men också när det kom till det mänskliga. De hjälpte en att få upp ögonen. Hur man skulle se på livet, hur man skulle njuta av det man höll på med.
Var det så att du i Skottland gick in i matcherna med mycket energi och improviserade, sedan kom du till Östersund där det handlade mycket mer om matchplaner, strategier, och detaljer?
- Exakt så. I Skottland var det mycket ”gå ut och gör din grej”. Det var också bra för man blev mer spontan. Man tar mer ansvar. Ibland lyckas man, ibland inte. Man märker vad man klarar av och inte klarar av under press.
- Men det kom till en punkt där jag inte lärde mig något längre. Det är det luriga i fotbollen. När du inte lär dig mer så utvecklas du inte mer. Det är oroande. Man vill inte gå till träningen längre, man vill bara spela matcher för att atmosfären är bra. När du inte får se vad du gör bra och vad du gör dåligt, då blir du kvar på samma nivå.
Bachirou pratar om hur han kände sig som att han nästan blev som en tränare i Östersund på grund av de uppgifterna han fick av Graham Potter. Han fick ta ansvar och försökte konstant förbättra både sig själv och laget.
Men i vintras blev det ännu en brytpunkt. Bachirou fick välja: två Europa League-matcher mot Arsenal, eller en flytt för att försöka lära sig något nytt. Det blev det senare, en flytt till Malmö FF för att försöka dra sina gränser och sin karriär ännu längre fram.
- För att bli en bättre fotbollsspelare, det är den bästa känslan som du ha.
Malmö FF spelar i dag cupfinal mot Djurgården, en match som börjar 15.00 och sänds via C More och TV12.