Rieks dominerar - Svanberg kan vara en startspelare för MFF i år
Medspelare och ledare kommer ofta med beröm till Mattias Svanberg. Hur han ser ut på träningar, kvaliteten i enskilda aktioner, attityden. Ibland känns det dock som att han ofta kommer i samma sekvens: med boll, ute till vänster, går inåt, stannar av någon meter ifrån ytterback, blick på mark/boll, sedan ett ryck förbi. Men även om motståndarna vet att vad han gör så är ändå deras bästa svar att på ren chans slänga ut ett ben eller sin kropp.
Han gör många saker med hög kvalitet, och det känns som att han kommer ifrån sina längre formsvackor (förra året hade han två) så kommer han ofta starta matcher i MFF 2018. Även om konkurrenterna heter Arnor Traustason och en allt bättre Sören Rieks.
Jag tycker Rieks hade problem sin första månad i MFF, att han inte syntes ofta. De senaste tre halvlekarna har han dock varit en av de absolut viktigaste anfallsframdrivarna i MFF.
Viktigt mål, usel regel
Bättre lag än Malmö FF kan ha svårt mot ett bra BP, så det var viktigt med Carlos Strandbergs sena 3-0 som gjorde att MFF gick från segerkrav till att det räcker med oavgjort i sista cupmatchen.
Men även om förbundet har skött många saker bra med det här nya cupformatet så är inte seedningsregeln en av dem. Om MFF och BP spelar oavgjort mot varandra har de lika många poäng, lika många gjorda mål, samma målskillnad, och lika i inbördes möte, och därför går MFF vidare på bättre seedning. Sånt kan mycket väl hända i ett gruppspel med bara tre matcher, det höll på att hända förra året i tre av grupperna.
Regeln känns som ren lathet för att slippa hitta en bättre lösning. Varför bestraffas i en underdogsituation?
Gefle får nog snarare växa än utmana i superettan
Det är inte bara Poya Asbaghi som inte finns kvar i Gefle. Utan Diego Montiel, Bajram Ajeti, och Deniz Hümmet (vars nyttighet var i ungefär den ordningen) är det ett kvalitetsdränerat Gefle, och Johan Mjällby har knappt någon beprövad kvalitet att använda.
Det är en rejält ung trupp. Det är i princip bara Jonas Lantto och ett par i defensiven som är över 25-strecket. Det här känns byggt för att växa under en längre tid i superettan, inte trycka sig upp mot allsvenskan 2019. Det syntes mot MFF, även om det också syntes att en viss bollskicklighet är kvar.
Finns det någon allsvensk mittback som är bättre än Bengtsson?
Jag tycker att många allsvenska lag har en mittback som kan slängas in i ett fack någonstans runt ”bland de bästa i allsvenskan”, vilket skapar inflation i högt rankade mittbackar. Bengtsson är dock en av få spelare som verkligen är där.
Hade han gjort några få matcher till 2017 hade jag nog slängt in honom i ”årets allsvenska elva”, trots speltidsbristen på grund av skada, och han inleder 2018 likadant. Finns det någon som definitivt är bättre?
Malmö FF kan numera verkligen dominera och kontrollera matchbilder
Under Magnus Pehrssons drygt första halvår i Malmö FF blev det ofta diskussioner om sena avgöranden, om matcher vunna med individuellt kvalitet snarare än metodiskt lagarbete, om tur med rätt studsar, om osäkerhet i måstevinster.
Men. Sedan ungefär augusti har Malmö FF kunnat ta hand om matchbilder på ett otroligt mycket bättre sätt. MFF var bättre än motståndarna under de flesta matcher 2017, men i början av året var det ofta utan självklarheten i räknade chanser och resultaten. Nu är inte 3-0 mot Gefle något som bekräftar dominans, men det var åtminstone en beställningsvinst med god säkerhetsmarginal. Trots alla spelartapp så har signalerna för 2018 snarare visat att MFF bygger vidare på höstens dominansnivå. Konkurrenterna kanske blir bättre 2018, men en del tyder på att även MFF blir det.
Se höjdpunkter i spelaren ovan.