Mimmi Larsson är tillbaka i Algarve. Det var här som hon för ett år sedan slog igenom med ett hattrick mot Schweiz, något som banade väg in i VM-truppen.
Men lika kul var det inte i klubblaget. Linköping spelade med en central anfallare och den platsen la Stina Blackstenius beslag på. Det gjorde att Mimmi Larsson fick spela på en kant. En position hon helst inte ville vara på.
Det gjorde att hon var den enda spelaren från bronslaget som inte kom med i den första landslagstruppen efter VM. Någon som ledde till att anfallaren valde att lämna Linköping för svenska mästarlaget Rosengård.
- Jag vill spela forward och det är den positionen jag gör mig bäst på. På hösten när jag tappade landslagsplatsen och inte blev uttagen på grund av position så kände jag att en förändring behövde ske, och Rosengård har ett väldigt bra lag och det är en bra miljö att vara i. Så valet kändes ändå ganska lätt, säger Larsson till Fotbollskanalen.
Hur var det att konkurrera om anfallsplatsen i Linköping med Stina Blackstenius, ni är väldigt nära vänner?
- Vi har en väldigt bra relation så det var ändå inget speciellt. Men jag tycker med facit i hand, när man ser hur Linköpings säsong gick, att man kanske skulle ha vågat att testa något annat. Vi fick ju till exempel aldrig spela tillsammans. Men att vi konkurrerade var inget som påverkade mig. Det var mer frustration över att man kunde ha använt oss och fått ut mer av båda två på ett bättre vis.
- Jag tror att vi hade kunnat komplettera varandra bra. Det känns absolut inte som att det skulle vara dåligt att spela båda två. Sedan har ju båda två sina styrkor i djupledsspelet, men jag tycker att vi båda har visat att vi också kan hantera det mötande spelet också. Så jag tror absolut att det hade kunnat vara bra.
Pratade du med din tränare?
- Det är klart att jag och tränaren hade en dialog under säsongen, men det är något som stannar mellan oss. Men jag tycker att jag försökte påverka så mycket jag kunde. Sedan vill jag se mig själv som en spelare som alltid ger hundra procent och tar min roll lika seriöst var den än är. Så jag gjorde allt jag kunde för att påverka det, men sedan är det ju inte mitt beslut.
Hur var det efter VM att bli av med landslagsplatsen?
- Det var tungt. Landslaget är ju verkligen något man vill vara med i och strävar efter och det är ett kvitto på att man har gjort det bra. Sedan är jag otroligt glad och tacksam, eftersom jag hade en ganska tung vår i klubblaget på ny position och så, att jag lyckades ta mig med till VM. Men det är klart att det var tufft.
Lärde du dig något av den tuffa perioden?
- Klart att det var lärorikt. När man var i det så tänkte man inte så, men med facit i hand så har det mentala fått prövas lite och det är verkligen att knyta näven och det tycker jag att jag har utvecklat. Sedan även min roll lite mer och att utmana backlinjen på ett annat sätt än man kanske gör som forward. Så det känns som att jag har tagit kliv där också.
Nu har du lämnat Linköping för Rosengård och under försäsongen har du fått spela forward och nu tagit dig tillbaka till landslaget.
- Jag knöt näven och körde på. Nu är jag här igen och det är bara att fortsätta jobba hårt och försöka hålla kvar platsen.
- Jag ville spela forward och kunna förlita mig på att det är på den positionen det kommer att satsas på mig. När Rosengård dök upp med en väldigt bra miljö och väldigt skickliga spelare så kändes det lockande.
Det har varit jättebra nu i början. Det tar ju alltid ett tag när man är ny och man ska lära känna spelarna och tränarna och spelet. Men jag har kommit in i det snabbt. Jag har spelat mycket och det har varit kul.
Nu är du tillbaka i Algarve där du slog igenom förra året med tre mål mot Schweiz - hur är det att vara tillbaka?
- Jag tänkte på det när vi kom till arenan inför matchen mot Tyskland, att just det, det var ju här. Det är ett bra minne och kul, men man kan ju inte leva på gamla meriter så det är bara att köra på.