Dags för Zećira Mušović?
Höga förväntningar, det var nog något Arsenals och Chelseas respektive supoortrar hade inför toppmötet mellan den engelska ligaettan och tvåa i söndags på Emirates stadium. Höga förväntningar hade nog också de 22 spelarna som entrade planen innan avspark, utvalda av Jonas Eidevall och Emma Hayes att få starta i en match som inte bara hade fått 46.811 stycken att köpa biljetter men vars resultat också med stor sannolikhet kan spela en stor avgörande roll i vilken klubb som ska hem ligatiteln i säsongen 2022/23 upplaga av Women’s Super League.
Londonderby mellan, vad en av BBC:s reportrar några dagar innan kallade för den “största klubblagsmatchen” i Europa inom damfotboll.
Man kan diskutera det för jag tror att matcher mellan FC Bayern München och Vfl Wolfsburg men också mellan Olympique Lyonnais och Paris Saint-Germain skulle platsa att ha det epitetet. Säkert så även FC Barcelona och Real Madrid men då kanske av andra orsaker än en väldigt jämn fotbollsmatch då Fridolina Rolfös Barcelona hittills har vunnit relativt enkelt i varje El Clasicó som hittills har spelats. Nåväl, nog om det. I Londonderbyt på Emirates fanns det fyra svenskor på planen när de 22 utvalda startspelarna avslöjades en timme innan avspark; Lina Hurtig och Stina Blackstenius i Arsenal och Magdalena Eriksson och Zećira Mušović i Chelsea. Johanna Rytting Kaneryd började på ligaledarnas bänk men fick komma in och byta av just Magdalena Eriksson i 86:e minuten när Chelsea tryckte på för ett kvitteringsmål efter att ha fått en ytterst tveksam straff emot sig i minut 57. Matchen slutade 1-1 efter att Jelena Čanković (som också blev inbytt) serverade Sam Kerr inne i straffområdet som nickade in kvitteringsmålet i 89:e minuten.
Att Mušovićs namn var i elvan som startande målvakt var både en överraskning och samtidigt inte. I Chelseas sista match innan jul spelade man för att behålla förstaplatsen i grupp A i Champions League för att få en bra position inför kvartsfinalerna som spelas i mars. Den matchen spelades på Chelseas stora arena, Stamford Bridge, och där fick Mušovićs revansch efter lagets tunga 4-0 förlust mot Wolfsburg på bortaplan året innan som gjorde att de engelska ligamästarna inte ens tog sig från gruppspelet i den anrika turneringen. På Stamford Bridge höll Mušović en säker nolla mot självaste Paris Saint-Germain och den svenska landslagskeepern, vars kontrakt med Chelsea går ut till sommaren 2023, måste ändå ha gått på julledighet med ett leende på läpparna.
Om matchen på Emirates mot Arsenal var ett test från tränaren Emma Hayes sida så borde Mušovićs aktier om ett förlängt kontrakt ha stärkts. Att Arsenals kapten Kim Little säkert dunkade in straffen som gav Arsenal ledningen överskuggade inte hennes räddningar, när hon tycktes befinna sig på rätt plats, vid rätt tillfälle, varje gång Arsenal försökte gå på avslut från öppet spel. Att på den stora scenen i Europa inta platsen som förstemålvakt i ett av de största klubblagen just nu i avgörande matcher borde öka Mušovićs chanser till två saker; fler matchminuter för Sverige och ett nytt kontrakt med Chelsea. Spännande tider!
EFD och Spelarföreningen & EFD och supportergrupperna
Svensk damfotboll har det inte lätt just nu och Elitfotboll dam kan konstatera att det finns jobb att göra. Den senaste veckan har rubrikerna inte gynnat EFD och jag undrar hur deras strategi för hur man svarar på vissa saker i media ser ut. När generalsekreterare Tomas Hoszek till Aftonbladet säger att han nu ger upp dialogen med Spelarföreningen och att han inte “orkar med det längre” i samtalet där ett nytt kollektivavtal för svenska fotbollsspelare står på spel så brister återigen kommunikationen för hur man vill att svensk damfotboll på elitnivå ska uppfattas både inom och utanför Sverige. Jag pratade med en engelsk spelaragent förra veckan som var helt bestört över hur hela grejen med kollektivavtalet sköts och uttalanden/kommunikation som att man ger upp känns inte helt genomtänkt på ett strategiskt plan. Det är säkert så Hoszek känner men nu när omvärlden ser på och spelare kanske har funderingar på att spela i Sverige kommande säsong eller inte så blir det inte bra. Jag är benägen att hålla med Mia Carlsson, spelare i Kristianstads DFF, när hon säger att EFD:s retorik är katastrof.
Det är ju tyvärr inte bara i frågan om kollektivavtal som det verkar brista i kommunikationen för EFD utan även i dialogen med supportrarna när det gäller avsparkstider och schemalagda matcher för de damallsvenska lagen och i elitettan. Inom svensk damfotboll just nu ser det ut som att alla skyller på varandra och ingen tar ansvar, det är alltid någon annans fel liksom. Är det inte dags att man bara tar tag i detta nu, kollektivavtal och dialoger med olika parter så att det blir lite ordning och reda. Tillsammans är alltid en starkare kraft, eller är det fel tänkt?
Martin Sjögren lämnar damfotbollen
Under förra veckan meddelade IFK Norrköping att ny assisterande tränare för herrlaget är Martin Sjögren. Det är en kort spaning men, det känns som att damfotbollen förlorar mycket kompetens och erfarenhet när Sjögren som har tagit SM-guld med både LdB Malmö och Linköping FC och nu senast som förbundskapten för det norska landslaget, nu lämnar damfotbollen.
Att Sjögren själv inte gör skillnad på dam- och herrfotboll är nog däremot något som förhoppningsvis kommer att vara en stor styrka med den erfarenheten han tar med sin in sitt nya arbete i allsvenskan.
"Jag är väldigt nöjd med att få jobba med elitfotboll, under nästan hela min karriär har jag varit på högsta nivån, och anledningen till att jag tränat damer är för att det var där jag började. Dam eller herr spelar mig ingen roll. Fotboll är fotboll, jag vill jobba med en driven spelartrupp och det ska bli kul att få jobba på högsta nivån i Sverige", sa Sjögren enligt ett officiellt uttalande som publicerades på IFK Norrköpings hemsida i samband med att hans nya jobb blev kommunicerat.
Med det sagt, så är jag övertygad om att Martin Sjögren kommer att vara en bra förebild för många inom fotbollen, både för den erfarenhet och kunskap han har om spelet men också just på grund av hans sätt att se på det - att fotboll är fotboll oavsett om vilka människor det är som spelar.
Att vara förälder och spela fotboll
Flera inom damfotbollen har de senaste åren pausat sina karriärer, gått på föräldraledigheter, fått barn och gjort comeback och fortsatt att spela fotboll på den allra högsta nivån. Isländska Sara Björk Gunnarsdóttir födde en son i november 2021 när hon var kontrakterad i franska Lyon och återkom för spel fyra månader senare, något hon pratade om i Fotbollskanalens podcast Their Pitch, inför att EM i England skulle spelas, engelska Toni Duggan, lagkamrat med Hanna Bennison och Nathalie Björn i Everton, meddelade i höstas att hon tar ett break då hon är gravid, Jessica Wik i FC Rosengård har gjort hela resan och är tillbaka i damallvenskt spel och nyligen meddelade Chelsea att den tyska landslagsspelaren och mittfältaren Melanie Leupolz, inte bara att börjat träna med laget igen efter att hon fick barn i höstas men också att hon förlänger sitt kontrakt med Londonklubben till 2026. Men samma vecka kom också oroväckande uppgifter om att en skotsk landslagsspelare i Reading, Emma Mukandi, inte alls hade upplevt att det fanns någon förståelse eller att det fanns något skyddsnät för henne när hon blev gravid och att hon blev tvungen att fejka en skada för att inte behöva spela i början av graviditeten. Allt detta säger hon i podcasten, The Coygig Sport. I podcasten berättar hon att hon var tvungen att bröstpumpa mjölk gömd och att enligt klubbens policy fick inte barnet vara i klubbens lokaler. Detta var en stark kontrast till hur det var i Skottlands landslag där det var helt okej. Mukandi menar att om man spelar i klubbar som Arsenal eller Chelsea så är det förmodligen mer okej att bli gravid under karriären men att det fortfarande är för stora skillnader mellan toppklubbarna och klubbarna längre ner i näringskedjan.
2017 upptäckte det internationella spelarfacket FIFPRO att bara två procent av spelarna var mammor och att många kvinnor som slutade med fotboll gjorde det på grund av brist på regler och bestämmelser gällande föräldraledighet för att stödja dem.
2021 ändrades det när FIFA implementerade nya regler för mammaledighet. Spelare fick rätt till minst 14 veckors mammaledighet, där de fortfarande skulle få rätt till minst två tredjedelar av sin lön.
Det engelska fotbollsförbundet gick ett steg längre förra året och tillkännagav att WSL- och Championship-spelare skulle ha tillgång till 100 procent av sin lön under de första 14 veckorna av mammaledigheten.FIFA:s regler föreskrev också att klubbar måste vara "skyldiga att återintegrera" spelare till klubben och tillhandahålla "tillräckligt pågående medicinskt stöd" under tiden. Även om det inte är jämställt i frågan sett till olika klubbar, länder och ligor så är en sak klar - alla föräldrar som spelar fotboll är förebilder och de ovan nämnda är bara en några av dem som har tagit en paus från proffskarriären och återupptagit den på allra högsta nivå.
Veckans måste se
9 januari släppte UEFA dokumentären "Equals" på UEFA TV, fri att se för alla som vill. Den handlar om damfotbollens branta utvecklingskurva och givetvis är EM i England i fokus. I del två av sex är svenska Magdalena Eriksson med tillsammans med andra flera stora profiler från Norden; Lise Klaveness, Norges fotbollsförbunds ordförande, Linda Sällström, anfallare i Vittsjö och Finlands stora målskytt, norska anfallsstjärnan Ada Hegerberg och Danmarks kapten Pernille Harder för att nämna några. När Klaveness i dokumentären pratar om olikheter inom fotbollen just nu säger hon att det är något som vi tutar i våra döttrar som gör att att de känner sig mindre värda och så kan vi inte ha det. Vi måste vara realistiska´men det måste vara en självklarhet att visionen för framtiden måste vara total jämställdhet, säger hon.
När Magdalena Eriksson i sin tur säger att allt hon någonsin har velat när det kommer till den här diskussionen är att ha velat bli sedd för den atlet och professionella idrottare hon är är det svårt att hitta argument till varför hon inte skulle bli sedd som det efter att ha tagit medaljer med världens tredje bästa landslag, flera titlar med Chelsea FC där hennes arm pryds av kaptensbindeln. Men det handlar inte om titlar, medaljer eller kaptensbindlar - det handlar bara om att alla är lika mycket värda.