Sedan Erik Hamrén tillträdde som förbundskapten har han betonat vikten av att visa energi, rätt inställning och passion. Offside åkte till Alkmaar för att söka upp kraftkällan som ska uppfylla Hamréns önskningar.
Tänk dig att du är ny i landslaget. Du ska spela din fjärde landskamp, den första med alla utlandsproffs samlade. På hotellet i italienska kuststaden Milano Marittima har den nytillträdde förbundskaptenen samlat er för att för första gången presentera sig själv och sin fotbollsfilosofi. Runt omkring dig sitter lagkamrater med långt större erfarenhet än du, killar som i ett decennium har lyssnat på den förre förbundskaptenens mantra om att svenska landslagets enda chans att vinna stora matcher är att vara mer disciplinerat och bättre förberett än motståndarna. Den nye chefen säger: »Jag vill att ni vågar. Spelsystem är mest en lek med siffror, det viktiga är hur vi uppträder ute på planen. Jag vill se attityd och utstrålning.«
Du är en spelare som en gång har sagt om dig själv att du är »en usel människa som ändå lyckats spela fotboll på något sätt«. Du är en spelare som kallar dig för »en jävla idiot på plan« och som anser att om du tar bort energin och viljan ur dig själv så är du »tillbaka i division fyra«. Den nye förbundskaptenen säger: »Vilja och energi. Det är det enda jag begär.«
Det måste kännas rätt gott att sitta där, vara 23 år med hela landslagskarriären framför sig och heta Pontus Wernbloom.
Hösten 2005 satt jag vid ett matsalsbord på Grand Hotel i Borås och lyssnade till Elfsborgsspelarna Samuel Holméns och Johan Sjöbergs samtal om den senaste allsvenska omgången. Det var Pontus Wernblooms debutsäsong i elitfotbollen och på fem allsvenska matcher hade han skaffat sig tre gula och ett rött kort. Utvisningen kom efter en karatespark i magen på Gif Sundsvalls Peter Olofsson.
– Har du sett Pontus Wernblooms röda kort än då? frågade Johan Sjöberg.
– Ja, jag såg det. Fy fan, sade Samuel Holmén.
– Han är väl lite Håkan Mild-kopia?
Holmén lade ner besticken och tittade på lagkamraten tvärs över bordet.
– Mild-kopia? Han käkar ju Håkan Mild till frukost! Kommer du inte ihåg när vi mötte Blåvitt? De mosade oss på mittfältet. Han var överallt och helt galen. Jag vet inte var de får tag i de där djuren.
När jag återger historien för Pontus Wernbloom garvar han belåtet.
– Matchen mot Elfsborg var min andra från start i Allsvenskan. Vi vann med 2-0. Jag tror att det stod 0-0 i skott på mål efter 70 minuter. Vi spelade så grisigt! Och helt fel hade han inte, Holmén. Jag käkade Håkan på träningarna i Blåvitt. Nä, jag skojar bara. Håkan var bra – en stor förebild som spelare. Ja, även nu sedan han slutat spela förresten.
Klockan är halv tre på eftermiddagen. Pontus tittar ut över Alkmaars stora torg – sommarsömnen har brett ut sig i den nordholländska staden, bara ostmuseet verkar locka folk. Pontus är nyss hemkommen från två dagar i belgiska Antwerpen med hustrun Nina plus »finnen och estländaren och deras tjejer«.
Tränaren Gertjan Verbeek har gett spelarna några dagar ledigt – en chans att vila efter en hård försäsong som drog igång redan den 21 juni, två dagar efter att Pontus och Nina gifte sig i Stockholm. Sedan dess har spelarna varit på läger och spelat sju matcher, och däremellan sprungit och lyft vikter konstant. Pontus har gjort fyra mål och ligger trea i lagets interna försäsongsskytteliga. Två av fullträffarna har kommit mot de bra lagen – Red Bull Salzburg och Anderlecht – och inte mot »de riktiga sopgängen som vi slår med 13-0«.
– Jag fattar inte varför vi spelar de matcherna. Man blir lika dålig som motståndarna man möter. Jag blir mest förbannad för att de springer runt och sparkar på en.
Pontus fattar tag i sin röda cykel – en present från Nina och ett måste i cykeltokiga Holland – och berättar att han är usel i trafiken.
– Jag kommer att ha haft ihjäl minst två pers innan jag lämnar det här landet. Men den måste ju användas, jag brukar cykla bredvid Nina när hon går på stan och shoppar. Jag måste dra till polisen förresten.
– Polisen?
– Ninas telefon är borta. Eller stulen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. De kommer snart att bura in mig för att de tror att jag försöker med något bedrägeri. Man måste ner till stationen och anmäla allt och hämta en blankett så att man kan få ut försäkringen. Det brukar vara en jävla kö och det är en massa papper som ska fyllas i.
Han visar lappen han håller i handen. Han har noterat händelseförloppet i tre stolpar: »Amsterdam Central. Lördag eftermiddag. Låg i väskan.«
– Det är storyn jag ska hålla mig till. Hela vittnesmålet, flinar Pontus.
Jag funderar på varför jag aldrig tidigare hört ett svenskt utlandsproffs prata om att ta cykeln till en myndighet för att hämta ut försäkringspapper. Kanske för att vissa klubbar har folk som sköter sådant åt dem, troligen för att de bara går och köper en ny istället för att lägga tid på byråkrati. Som historien en kompis till Samuel Eto’o – en kille anställd hos anfallarens skosponsor – berättade om sin övernattning hemma hos Eto’o i Barcelona. Kamerunaren bad polaren åka in till stan och handla, han kunde ta en av hans Ferraribilar – »den svarta«. När kompisen efter en stunds letande kom tillbaka in och undrade var just den bilen stod kom Eto’o på: »Just det, den blev nog stulen häromdagen.«
– Det är ändå en Blackberry, förklarar Pontus.
Han trampar iväg i snigelfart förbi tvåvåningshusen som ligger längs Alkmaars kanaler. Han berättar att han bor i närheten, 500 meter från torget. Han och Nina letade lägenhet länge innan de hittade något de gillade.
– Allt var verkligen back to the 70’s. Nu hyr vi centralt. Vi vill inte köpa något för man blir inte av med den sedan. Man vill ju inte sitta med en lägenhet här nere när man blir gammal: »Kom nu ungar, nu ska vi tillbringa hela sommaren i Alkmaar – för vi har lägenhet där!« Så roligt är det inte här.
Han ler:
– Men vad fan, jag är från Kungälv. Jag ska nog överleva Alkmaar också.
Pontus Wernbloom växte upp i en lägenhet i ett höghus i Kungälv tillsammans med mamma Anna-Karin. Pappa hade han ingen kontakt med under barndomen (»vi har hörts av på senare år men ja… när sådant där händer är det aldrig barnens fel«), och mamma uppfostrade Pontus på egen hand. Han började spela fotboll i IK Kongahälla när han var sju.
– Jag var riktigt sunkig som utespelare men bra i mål – jag var ju stor som ett as. Sedan, under VM 1994, blev jag bra på fotboll på riktigt.
Den sommaren packade mamma en matsäck varje morgon så att Pontus kunde vara ute hela dagen och spela fotboll med kompisarna. Han kom hem när det vankades sen kvällsmat och kollade sedan på VM-fotboll halva natten.
– Mamma lät mig hållas. Jag fick skylla mig själv om jag var trött dagen efter, då gick det inte att komma och lipa. Det gjorde jag inte heller, jag hade fullt upp med att spela boll. Vi delade upp och var Brolin, Dahlin, Thern och allt vad de hette.
Vem var du?
– George Weah. Jag var alltid George Weah! Jag hade fått ett par dojor av morsan – Diadora George Weah. Röda. Det var de första färgade fotbollsskorna. Då var man het. Jag spelade handboll också. Det var jag egentligen bättre på. Jag var mittnia och bara stod och dunkade. Vi var ett grymt lag. Vänsternian var en kille från Ghana, högernian en annan kille från Ghana och så jag. Stora som hus alla tre. Stackars linjespelaren – han fick bara ducka.
När Pontus fyllt tolv träffade hans mamma en ny man. De lämnade Kungälv och flyttade in hos honom i Surte, någon mil närmare Göteborg. På köpet fick Pontus tre lillebröder.
– Det var grymt. Från att ha varit ensam till att plötsligt har tre brorsor, få bli lite kungen i djungeln där hemma, få puckla på någon ibland… Ha, ha. Och gubben som mamma träffade blev som min farsa, han är helt fantastisk.
Pontus flyttades upp i IK Kongahällas A-trupp redan som 14-åring. Handbollsträning, fotbollsträning med seniorer och matchspel med juniorlaget blev för mycket och när han en morgon knappt kom upp ur sängen tvingade mamma Anna-Karin honom att välja en av sporterna. Det blev fotboll eftersom handbollen var »för enahanda träning, man sprang bara omkring i en hall och sköt«. A-lagsträningarna i IK Kongahälla var betydligt roligare. Laget låg i division två och hade året före spelat i division ett södra där man slagit både Gais och Häcken.
– De sparkade ihjäl mig på första träningen. Anders Carlsbogård! Han var en av de mest rutinerade spelarna – han är fortfarande en av mina favoritspelare, en jävla tyrann. Första träningen var på en skitig skolplan och han skickade ut mig på löparbanan med en riktigt ful tackling. Tränaren vågade inte säga någonting. Så där låg man. Vid vägskälet: »Antingen bryter jag ihop nu eller så slår jag tillbaka.« Efter det var det jävlar i mig ingen som sparkade sönder mig mer.
Var du samma spelartyp i pojk- och juniorlaget?
– Nej, nej. Jag var nummer tio, jag utsåg mig själv till det. Vi hade ett bra lag – gick till kvartsfinal i Gothia Cup. Då var jag nummer tio i laget. Men när jag kom upp till seniorerna gick det inte längre. De sparkade bara ner mig om jag försökte trixa, så jag var tvungen att börja spela fysiskt – annars hade jag aldrig platsat. Jag var ju rätt stark, rätt bra med bollen, rätt bra på huvudet. Alltiallo liksom. Samma som nu – hyfsad på mycket.
Hur kom det sig att just du fick ta klivet upp så tidigt?
– Jag kom först och gick sist på träningarna. Jag ville dra igång matcherna när de andra satt och drack saft. Sedan är jag dum i huvudet också. Jag ville vinna mer än de andra. Jag grät ända tills jag gick i femman efter varje förlust. Jag kunde inte förstå hur någon annan kunde vara bättre, det fanns inte på kartan. Jag satt bara och grät och undrade hur fan det hade gått till. »Förlora mot dem?! Det är ju det sämsta laget vi mött!« Äckligt oödmjuk inställning egentligen.
Vad betydde det för dig att fostras i den där andan som fanns i Kongahälla? Den verkar ganska… hård.
– Det betydde mycket. Det var tufft men de äldre var aldrig elaka mot mig, de tog hand om en. Vi åkte ur tvåan under min första säsong och då drog många av de rutinerade. Men andan satt kvar i väggarna på något sätt. Det var mycket grisande på plan. När vi värmde upp med kvadraten kom det sådana monsteryxor till tacklingar. Och jag var väl bland de värsta.
I en av de första tidningsartiklarna om Pontus Wernbloom – i Göteborgs-Posten våren 2002 – intervjuas han om hur det känns att spela A-lagsfotboll redan som 15-åring. »Det var mer tjat på domaren i juniorlaget eftersom man visste att man inte åkte ut«, säger Pontus. Han berättar också om sitt värsta minne från fotbollsplanen: »När jag blev utvisad i P86-laget.«
– Jag tror det var mot Askim, berättar han. Första matchen för säsongen, på konstgräset på Skarpe Nord i Kungälv. Jag hade gjort två mål men så kom det en jävel och klippte mig bakifrån. Då vände jag mig om och spottade honom i ansiktet. Direkt efteråt kände jag: »Vad fan gör jag?« Jag blev avstängd i en månad. Morsan var inte jättestolt efter det… Och jag har aldrig gjort om det. Rött kort drar jag alltid på mig på någon vänster men att spotta på någon, det är bara idioti.
Eftersom Pontus gympalärare i skolan – Olle Sultan – var fystränare i IFK Göteborg, blev storklubben inne i stan snart intresserad av talangen från Kungälv. Men Kongahälla ville inte släppa honom. Schismen eskalerade och det gick så långt att Pontus strejkade från träningarna, rev sitt A-lagskontrakt och löptränade på egen hand i en månad innan moderklubben gav med sig och lät honom flytta till IFK Göteborgs ungdomslag. Efter det pendlade han varje eftermiddag från gymnasiet i Kungälv till Kamratgården. Upp klockan sju på morgonen och tillbaka hemma efter nio på kvällen. Mamma Anna-Karin gav sin tillåtelse under förutsättning att Pontus klarade av Samhällsprogrammet. Minst G i alla ämnen var kravet.
– Jag fixade det. Men Matte B var jobbigt. Där fick jag pröjsa några pizzor till killen som satt framför mig för att fixa proven. Jag fattade ingenting. Vad ska jag med ekvationslära till? »Om du har X päron och Y äpplen, hur mycket pengar behöver du då?« Jag hatar att lära mig sådant som jag inte har någon användning för. Jag vill alltid lära mig intressanta saker, sådant man kan prata med folk om men när det är sådant där… då känner jag bara »skit i det, dra åt helvete«.
Var mamma stolt över att du klarade det?
– Ja, hon har alltid varit ett otroligt stöd. Fram tills jag var tolv var det ju bara vi, i en liten lägenhet. Hon jobbar med äldre, som undersköterska. Jag tycker det är ett jävla fint och viktigt jobb. När jag var liten var hon alltid generös mot mig men aldrig särskilt generös mot sig själv. Allt gick till mig. Jag fick alltid nya fotbollsskor men jag kommer ihåg att hon inte hade någon riktig säng. Hon sov bara på madrassen. Jag tänkte ju inte på det då, jag var ju nöjd – sprang omkring i mina nya dojor och satt hemma och spelade Nintendo 64. Men i efterhand har jag tänkt mycket på det. Ett par fotbollsskor kostade ändå 2 000 spänn. Vad blev det då kvar av hennes lön den månaden?
Framgångsrika svenska landslag har alltid krävt minst en »Wernbloom-typ«. Stefan Schwarz, Klas Ingesson, Håkan Mild, Johan Mjällby, Tobias Linderoth… alla är de spelare som har älskat att löpa, vinna boll och leverera den vidare till andra för att sedan börja löpa och vinna boll igen. De är också spelare som kombinerat jobbet på plan med bondförnuft och kompromisslöshet vid sidan av. Schwarz med sitt »man ska göra det man kan, inte det man vill«. Ingesson som ständigt påpekar hur bortskämda proffsspelare är – »man väntar sig att folk ska komma och torka en i röven«. Mild som fostrar starka karaktärer som sportchef i unga IFK Göteborg med deviser som: »Vad är det att vara humanist? Ibland är det att ge någon en jävla smäll.« Mjällby som såg »varje match som ett krig«. Linderoth som, till skillnad från alla svenska lagkamrater i FC Köpenhamn, vägrade att göra sig till genom att fälla in danska ord i sin svenska: »Jag förstår ju vad de säger, då får de väl fatta vad jag säger. Fattar de inte kan de ju säga ›va?‹.«
– Visst kan jag se likheter mellan en sådan som Pontus och en sådan som till exempel Johan, säger förbundskapten Erik Hamrén som tränade Johan Mjällby i AIK 1995-1997. Pontus ger hela tiden energi och visar attityd. Och han verkar inte ha någon överdriven respekt för motståndarna. Det är väldigt bra egenskaper om man ska lyckas i fotboll.
Pontus spelade aldrig i något pojklandslag. Den blågula premiären kom först i U21-landslaget – där de äldsta var födda två år tidigare än Pontus. Han gjorde två mål i debuten och var därefter bofast i det lag som nådde semifinal i hemma-EM 2009. A-landslagsdebuten skedde mot Ecuador under vinterträningsmatcherna i Sydamerika 2007. Sedan dess har det blivit ytterligare sex landskamper – två under Lars Lagerbäck på vinterturnéerna, och så samtliga de fyra »riktiga« träningslandskamper Erik Hamrén varit ansvarig för hittills. Mot Italien förra hösten hoppade Pontus in i andra halvlek och var nära att nicka in en hörna men stoppades av en hårdför Mauro Camoranesi. Mot Bosnien i början av juni briljerade han som defensiv mittfältare bredvid Anders Svensson och bakom Kim Källström. Hans nick i den matchen skulle ha blivit hans första landslagsmål om inte Martin Olsson sträckt fram en tå på mållinjen och petat in bollen istället. I matchen mot Vitryssland några dagar senare spelade Pontus 85 minuter och efteråt talades det om »en ny Johan Mjällby«, en spelartyp landslaget inte haft på ett tag.
– Jag vågar inte uttala mig om hur det är i Sverige eftersom jag inte har varit i svensk fotboll på länge, men generellt i Skandinavien har det de senaste åren kommit fram andra spelartyper än tidigare, säger Erik Hamrén. Ta bara Island – förr producerade de nästan enbart starka karaktärer och riktigt tuffa spelare. Nu har man byggt en massa inomhushallar och då är det mer tekniska, kvicka spelare som fostras. Men man behöver alla typer. Det jag har upplevt av Pontus är att han är en vinnare. Han har en otrolig vinnarmentalitet. Och det är aldrig fel att ha en sådan i ett lag.
Förre landslagslagshjälten Klas Ingesson har njutit av att se en »skogshuggare« i landslaget igen.
– Jag känner igen mycket av mig själv när jag ser honom. Men han har viktiga år nu. När jag var i hans ålder spelade jag bara på ett sätt, jag blev den spelartyp som tidningar och andra sa att jag var. Det hämmade mig lite, innan jag insåg att jag också hade andra kvaliteter. Jag tror att Pontus de närmaste åren kommer att inse det också, och har han då en bra tränare som utvecklar de egenskaperna kommer han att bli en viktig spelare för landslaget. För de här spelartyperna behövs på plan.
Fostras det för få sådana här spelare i dag? – Det konstiga är att allsvenska tränare klagar över att det inte kommer fram karaktärsspelare längre. Men ser man på deras egna klubbars ungdomsfotboll ger tränarna inte sådana spelare den tid de behöver. Där prioriterar man kvicka, tekniska killar och väljer ofta bort spelare för att de är för »tunga«, för »långsamma«. Men snabbhet och teknik kan man träna upp, karaktär är något man antingen har eller inte har. Jag tycker att svensk fotboll gör sig själv en otjänst. Vi kommer säkert att få fram en och annan Zlatan framöver men vi behöver det andra också – karaktär är ett måste för svensk fotboll. Vi håller på att sålla bort en jävla fin egenskap i vår fotbollstradition.
Måndag eftermiddag i Alkmaar. I kanalen tuffar små båtar förbi. Några av dem stannar till vid kajkanten och ringer i bjällran som det står »Ijs« på. En servitris springer mellan glassbaren och kajen för att ta upp beställningar och leverera strutar till folket i båtarna.
– Såg du lottningen? frågar Pontus.
Jag nickar. AZ Alkmaar mot IFK Göteborg. Pontus ställs mot sina gamla kompisar i en av de viktigaste matcherna AZ har haft sedan han flyttade hit förra sommaren – en match som kan avgöra om laget kvalar in till Europa League och får möjlighet att tjäna de pengar som behövs för att kunna fortsätta konkurrera om topplatserna i holländska högstaligan.
– Den enda match jag inte ville spela, suckar Pontus. Vi har allt att förlora. Det kommer att komma ner så jävla många människor man känner. Och så kommer man att gå in på plan och vara samma idiot som vanligt och bara kötta ner dem.
Pontus kom upp i IFK Göteborgs A-trupp då han var 18 år, 2005. Jag minns hur en kompis, en Blåvittsupporter, kom tillbaka upphetsad från en träning han sett på Kamratgården. Han berättade hur »den nye killen« sprungit skiten ur alla på löptestet och väl i mål dragit upp en snusdosa ur strumpan, tagit en prilla och sedan bara legat där och garvat medan de andra plågade sig igenom resten.
Några veckor senare hoppade han in i Uefacupkvalet mot Wolfsburg. Det var bara hans andra inhopp i A-laget men det dröjde inte många minuter innan han satte in en vårdslös tackling på tyskarnas stora stjärna Andrés D’Allessandro, med ett gult kort som följd.
– Han var riktigt bra, det var han som styrde hela laget, minns Pontus. Jag visste ju att jag ändå inte skulle få spela varje match, jag var inte i startelvan, så jag kunde lika gärna ta ett gult kort. Han tog ner bollen, jag sprang efter och smällde honom bakifrån. Rakt av! Då jublade alla. Jag var rätt nöjd.
Där Zlatan Ibrahimovic har sin förklaring av den egna spelförståelsen (»jag får stillbilder i huvudet innan det har hänt på riktigt«), har Pontus Wernbloom sin beskrivning av vad det är som händer i honom när han ibland går in alldeles för vårdslöst i närkamperna:
– Det bara svartnar för ögonen och så smäller det. Direkt efteråt blir jag helt kall i kroppen och tänker: »Vad håller du på med din jävla idiot?« Så kan det vara på träning också. I Blåvitt i början blev de äldre spelarna vansinniga på mig. Jag kommer ihåg en träning när det hände och de äldre bara stod och skrek åt mig att jag var dum i huvudet. De yngre garvade och kom fram och klappade mig i ryggen efteråt som tack.
Karriären i IFK Göteborg gick spikrakt uppåt de första två åren. När den allsvenska säsongen 2007 startade gjorde Pontus mål i de två första matcherna men i tredje matchen petade tränarduon Jonas Olsson/Stefan Rehn mittfältaren. I efterhand har Olsson sagt att han imponerades av att spelaren bara accepterade det, knöt näven och kom tillbaka. Pontus menar att det inte handlade om att han köpte beslutet:
– Jag lyckades hålla käften, mer var det inte. Jag höll käft. Inte till alla så klart. »Sella« (Stefan Selakovic) och jag satt uppe på vårt rum och svor över Jonas och Stefan. Det gör alla som inte får spela. Men man får jobba vidare, folk som ger upp är det värsta jag vet. »Sella« satt ju också på bänken ett tag men han är en sådan där grinig jävel som bara kör. Jag gillar det. Och petningen gjorde mig väldigt gott.
På vilket sätt?
– Jag trodde att jag var untouchable. Plötsligt var jag tillbaka på ruta ett. Det kändes som att jag hade tappat två år av karriären. Att vara i startelvan och sedan två år senare få sitta på bänken igen – då har det inte gått enligt planen riktigt. Planen var ju att stanna i Blåvitt i tre år och sedan dra ut. Men det löste sig, jag kom tillbaka in i laget – som anfallare. Det var också nyttigt. Jag fick utveckla tekniken mer, hitta självförtroendet, lära mig hålla i bollen. Det hade jag inte ägnat så mycket tid åt innan, då hade jag mest löpt, sparkat och smajlat.
Pontus garvar, tar ut en snus och lägger in en ny i samma rörelse. Han säger att det inte går en dag utan att »han längtar tillbaka på något sätt«. Drömmen att spela utomlands är förverkligad, han njuter av varje ögonblick men säger att det aldrig är lika roligt här. Stämningen i ett holländskt omklädningsrum kan inte jämföras med den i ett svenskt där alla är kompisar.
– Men jag vet att jag kommer tillbaka till Blåvitt. Om de vill ha mig. Annars får jag väl pumpa bollar eller något. Vi var ett bra gäng. Unga, singlar, vi hade kul.
Ni fick väl rätt mycket frihet? Om ni gick ut och festade någon kväll fick ni skylla er själva om ni inte fixade träningen.
– Ja… jag gjorde det en gång och det var inte så populärt. Håkan Mild var vansinnig. Men det är bara att stå för vad man har gjort, det var mitt fel den gången. Då får man ta på sig det. Arne (Erlandsen, tränare) hade den där inställningen. Jag minns en gång när vi hade spelat mycket matcher en period och hade en vecka fram till nästa. Då gick vi ut och det blev rätt vilt, det snackades en del om det efteråt. Men Arne sa: »Det är bra, ibland måste man få ha roligt och vara människa.« Vi var väl 20 år då, tonåringar i princip. Då måste man få göra saker som andra i den åldern gör ibland. Det är inte värt att missa allting, för då fixar man inte att satsa på det här jobbet. Jag är fortfarande ingen sådan som bara sitter hemma. Vad fan ska jag göra det för? Så länge jag sköter mitt jobb så… jag kommer aldrig bakfull till en träning. Och gör jag det väljer jag mina tillfällen.
Den äldre generationen spelare brukar säga att det har blivit tråkigare och för seriöst.
– Det festas mindre, det tror jag. Det märkte jag när jag kom hit ner. Vi hade lagfest efter sista matchen mot PSV förra säsongen, med träning först två dagar senare. När jag kom till festen satt alla bara där och åt middag, de sa knappt ett ljud. Jag och finländaren tittade på varandra och undrade: »Vad är det här? Kalas eller begravning?« Du vet, sista matchen på året, snart semester… Jag förstår om man inte dricker, det behöver man verkligen inte göra men man kan ju skratta åtminstone. Jag gillar att gå ut och ta ett par pilsner. Sedan har jag gjort mina misstag i Blåvitt och så, men det vore väl fan om man fattade rätt beslut hela tiden när man är 18 år.
När Pontus Wernbloom gick till AZ Alkmaar sommaren 2009 var klubben regerande holländska mästare. Succétränaren Louis van Gaal – som hade värvat svensken – lämnade och under efterträdaren Ronald Koemans ledning inledde laget säsongen 2009/2010 uselt. Nyförvärvet Wernbloom platsade inte.
Pontus medger att det var tufft de första månaderna. Rasmus Elm kom inte förrän ett halvår senare, när den allsvenska säsongen var över, och innan dess kände Pontus ingen i laget. Dessutom var lagkamraterna bättre fotbollsspelare än han var van vid. Han kände sig hämmad, drog sig tillbaka och blev tystare än han någonsin varit. När Koeman väl gav honom chansen lyckades Pontus sätta en armbåge i ansiktet på en spelare i VVV-Venlo, varpå han fick tre matchers avstängning.
I början av december fick Koeman sparken och ersattes av Dick Advocaat som var mer förtjust än sin föregångare i Pontus spelstil. Redan i den nye tränarens andra match gjorde svensken mål – men i fel målbur. På matchgenomgången dagen efter skärskådade tränaren insatsen inför hela truppen. Sekvensen spelades upp gång på gång på storbildsskärmen och tränaren fräste: »Vad gör du här? Nu får du börja göra mål framåt istället!« Sedan flyttade Advocaat ner Wernbloom från offensivt mittfält till defensivt.
– Man måste vara ego här, säger Pontus. När jag kom hit var jag för jävla snäll i början. Jag och Rasmus har pratat mycket om det, vi var sådana båda två. Man gick in och försökte vara någon Mister Nice Guy men man fick inte ett skit tillbaka. Sedan när Advocaat kom började han egga upp mig, på matchgenomgångarna sa han i princip: »Nu går du bara ut och köttar.« Då kände jag att jag var tillbaka. Jag började köra över folk på träningarna också, det hade jag inte gjort första tiden. Då hade jag bett om ursäkt om jag råkat sparka på någon.
Från februari och framåt förlorade AZ inte en enda match på de återstående 14 omgångarna – och Pontus spelade varje minut. Lagets stjärnor – Mounir El Hamdaoui och Moussa Dembélé – började göra mål och mittfältet fungerade bra med Pontus i en defensiv roll. AZ placerade sig femma i ligan och knep därmed den viktiga kvalplatsen till Europa League. Pontus gjorde bara ett mål men han säger att det kunde ha blivit många fler, om inte stjärnornas ego satt stopp för det.
– Jag vet inte hur många gånger som de kunde ha passat till mig när jag hade öppet mål – men så sköt de istället och missade. Men de gör 20 mål per säsong, så vad ska du säga till dem? Deras jobb är att göra mål och det är det de försöker. Och gör de mål gnäller jag inte, jag gnäller när de inte jobbar. Det är alltid det minsta du kan göra. Eller rättare sagt: om de gör mål behöver de inte jobba heller, då springer jag gärna extra. Jag brukar säga det till dem: »Så länge ni gör mål springer jag gärna för er. Men slutar ni att vara effektiva så får ni fan springa själva.«
– Det är mycket ego här i Holland, och mycket en mot en – det är därför de är så bra tekniskt. Det är ytterbackar mot ytterforwards, anfallare mot mittback… Det passar mig perfekt, man får en gubbe att plocka bort. Men det är jobbigt när man möter en sådan där liten kvick. Blir det en löpduell på 50 meter har man problem så att säga.
Det är inte alltid lagkompisarna rycker in och ger understöd om du tappar din spelare?
– Nej, det är ju det.
Förre landslagsbacken Janne Eriksson har berättat om när han kom till Bundesliga där de spelade man-man. Ingen täckte upp bakom om man tappade sin spelare för då var de tvungna att släppa sin egen – och då riskerade de att få skit från tränaren.
– Så är det. Du kan tappa din gubbe på mittplan och följer du inte med så är han fri, då är det raka vägen in i straffområdet. Och så får man skiten för det. Jag var ovan vid det spelet, på träningarna fattade jag ingenting. Sedan när man kom till landslaget skulle man ställa om till zon. Men nu kör vi mer zoninspirerat här i AZ också. Det är mycket enklare. Jag och Rasmus litar på varandra, vi skickar över gubbar till varandra hela tiden.
Överraskande nog drog Pontus bara på sig tre gula kort under sin första säsong. Jag frågar om han har försökt lugna ner sig sedan han kom hit. Han skakar på huvudet.
– Vissa saker har jag slipat bort men att tygla sig helt går inte. Om jag skulle göra det hade jag varit tillbaka i division fyra.
Inte riktigt, va? Du har väl ändå rätt många andra kvaliteter?
– Jo, det är klart. Folk ser inte alltid det men om jag inte hade haft teknik och passningsspel skulle jag aldrig ha varit där jag är i dag. Men jag ska nog ändå inte tygla mig, jag ska vara värre än alla andra. Det är ju det som jag är köpt för. Springa nonstop. Löpa för andra. Jag har ju energi på något sätt. Här är det ännu mer så än när jag spelade i Sverige. Där skulle alla göra samma jobb. Spelade jag på topp med Robin Söder skulle jag ändå springa i djupet – fastän han är 1,30 lång och snabb som en vessla. Det tycker jag är fel. Här är det mer rollinspirerat; jag ska göra min grej, Rasmus ska göra sin grej, vår anfallare ska göra mål. Jag ska förse de jävlarna med bollar och de ska göra mål. Det gillar jag.
De som lyckas bäst utomlands brukar vara de som klarar av att se sin roll och anpassa sig till den. Allsvenskan verkar vara mer som en skola där alla får grundutbildningen.
– Exakt. Jag kommer ihåg när jag gick i skolan i Kungälv. Det satt en tecknad bild i klassrummet. Det var ett träd och nedanför var en apa, en elefant och en krokodil och så stod det bara: »Försten upp i trädet!« Så är det väldigt mycket i svensk fotboll. Fastän man har olika förutsättningar ska alla göra samma sak. Ta Blåvitt, där skulle alla springa en viss sträcka på samma tid. Jag klarade ju det hur enkelt som helst för att jag har lungorna, jag hade kunnat låta bli att träna i ett halvår och klarat det ändå. Men Tobbe (Hysén)… vad fan ska han springa på samma tid som mig för? Han är inte skapt på samma sätt. Han är hundra gånger snabbare än jag och klarar av att spela 90 minuter. Varför ska han klara av att spela 150 minuter? Eller ta det här med mittbackar som står och drar avslut på träning. Jag har aldrig förstått det. Hur ofta kommer de i skottläge? Det är bättre att de lär sig stå i vägen för skotten.
När Pontus togs ut i landslagstruppen till januariturnén 2007 skrev Svenska Dagbladets Jan Majlard att »uttagningen av Wernbloom skickar fel signal«. Krönikören menade att »tekniker misstros och utsätts för en annan granskning än pressande terränglöpare«.
Jag berättar om artikeln för Pontus som aldrig har läst raderna.
– Vilken gubbjävel!
Han är tyst ett bra tag och brister sedan ut i gapskratt.
– Nej, jag skojar bara. Det finns alltid folk som tycker och tänker. Jag är också sådan när jag ligger hemma i soffan och tittar på fotboll: »Vad fan gör han? Hur dålig kan man vara!« Men så länge jag själv känner att jag gör mitt så går jag rakryggad och hittills har det gått bra. Det är ingen som kan gnälla och säga något om det.
Vad tror du om dina chanser att slå dig in i landslagets startelva i EM-kvalet?
– Där har jag alltid haft självförtroende, inte som här i Alkmaar i början. Men allt börjar ju här. Jag måste spela här för att få spela där. Här har jag chans att skaffa mig lite i bagaget, så att jag kommer förberedd till landslaget. Jag ska göra vad jag kan, man lär sig otroligt mycket genom att vara med i landslaget.
Hur då?
– Bara av att titta på spelarna där. Det sporrade mig när jag åkte med landslaget första gången på vinterturnén. Att spela med en sådan som Anders Svensson, han är fantastisk. Och Niclas Alexandersson tränade jag ju med hela tiden i IFK. Man tar lärdom av sådana spelare. De tar inte ett felbeslut på plan i princip. En annan tog ju 25 felbeslut per match. Man lär sig värdera när man blir så rutinerad som de.
Du fick några matcher under Lagerbäcks ledning; hur upplever du det nya landslaget sedan Hamrén tog över?
– Det är helt annorlunda – fotbollsmässigt i varje fall. Det är 4-3-3 eller 4-2-3-1 om man vill kalla det för det. Jag gillar det. När vi spelade så i Blåvitt gick det som bäst för mig, och vi spelar samma system här. Det är positivt för mig. Lagerbäck var fantastisk med de resultat han uppnådde men att man börjar på något nytt efter det kan också vara bra.
– I slutändan kan tränaren inte göra så mycket. Han kan sätta ett visst spel men det är upp till oss på planen att vara bättre än alla tror, genom att vara tuffa och förse vissa spelare med mer bollar än andra. Jag ska inte ha mycket boll. Jag ska förse de andra, spelare som Zlatan, så får de trolla, trixa och dribbla. Jag tacklar undan dem som försöker komma nära istället. Jag är lite av en bouncer, en utkastare.
Det verkar som att ni har haft rätt kul på sista tiden – från EM 2008 och framåt upplevde man det utifrån som att det inte var särskilt roligt i landslaget.
– Det är något nytt nu, det är alltid bra att börja på ny kula. Som när jag petades i Blåvitt och fick spela anfallare ett tag. Det kan komma bra saker ur det.
Hur stor chans har Sverige att ta sig till EM? – Jag tror vi har stora chanser. Vi har ju Holland i gruppen, det är kul. Det gäller att vara smart i ett sådant kval, man behöver inte vinna alla matcher. I rätt lägen ska man bara grisa sig till ett kryss. Här nere tänker man inte så. Förra året var jag skogstokig efter en del matcher. Vi kunde leda med 2-0 och våra ytterbackar fortsatte ändå ånga på framåt – så fick vi två i arslet istället. Efteråt satt de i omklädningsrummet och undrade: »Vad var det som hände?« »Ja, ni gick framåt istället för att stanna kvar och bara spela av matchjäveln, det var det som hände.« Det är lite naivt här ibland.
Så dyker det upp 7-0-resultat på löpande band i ligan också.
– Ja. Waalwijk kom hit till Alkmaar, de hade bara tagit tre poäng i ligan eller något, och så går de ut på vår arena och tror att de ska spela ut oss. Vi dödade ju dem! Vann med 6-2. I Sverige är man van vid att lag som Ljungskile bara står och sparkar bort bollen.
Men det Holland man såg i VM var disciplinerat.
– Men de mötte också bättre motstånd, och då är det lätt att bli försiktigare. Det är ändå tron på totalfotbollen som härskar här, det är deras heliga graal. Holländarna är grymma tekniskt, de slår inte bort en passning på träning. Men på match kan de göra det. Det är väldigt mycket ofunktionell teknik.
I VM-finalen visade landslaget ändå att de kan spela rätt fult.
– Ja, van Bommel är duktig när han sätter den sidan till. Det gillade jag. Jag trodde faktiskt inte att de skulle fixa att spela så. Men de kände nog att det fanns ett lag på andra planhalvan som var lite bättre än de själva.
Kan Sverige räkna med att slå Holland?
– Vi har allt att vinna. Sverige har inte bättre spelare på pappret än de stora lagen och då måste vi vara bättre på något annat. Vi har fantastiska spelare i Zlatan, Kim, Anders och allt vad de heter men på pappret slår vi inte till exempel Spanien. Fast se på Inter förra säsongen – de hade inte bättre spelare än Barcelona men de var smartare och starkare. Det går, om man tror att det är möjligt. När vi mötte Spanien med U21 fick vi inte låna bollen men spelade 0-0 ändå. De fick hålla i bollen men skapade inte ett skit. Låt dem ha den så ställer vi upp oss och försöker kontra den istället. Bra spelare är en sak men det finns andra sätt att vinna fotbollsmatcher på.
Lagerbäck sa samma sak och talade om organisation och disciplin. Hamrén talar mer om energi, vilja och inställning.
– Ja… och det har man ju en del av.
Lokaltidningen Noordhollands Dagblad har den här dagen en stor bild av Pontus Wernbloom på första sidan. Helgens seger för AZ i försäsongsturneringen ETL Domcup – där Pontus gjorde mål i finalen mot Anderlecht – ger hopp om en bra säsong. Bilden visar Pontus segervrål. En salivsträng flyger ur munnen på honom, han ser rätt… galen ut. Det är en sida av honom – de som känner honom bäst säger att det finns en helt annan också.
– För mig är Pontus framför allt en otroligt snäll människa, säger Stefan Selakovic som delade rum med Pontus på bortamatcher och läger under åren i IFK Göteborg.
– Han är en av de mest omtänksamma killar jag känner – och det är väl inte riktigt den bilden som media förmedlar. Pontus är alltid glad, jag tror nästan aldrig jag har sett honom bekymrad över någonting.
En alternativ bild av »köttaren« hittar man också i hustrun Ninas blogg om parets öden och äventyr i Holland. Sidan går i rosa och i toppen ligger en romantisk pussbild på Pontus och Nina. Bloggerskan berättar om sitt liv i det nya landet, raljerar över sin make (som hon refererar till som »älsk«) och visar bilder från resor, shoppingrundor och det egna bröllopet.
– Jag funderar på att starta en dementiblogg, säger Pontus. Sanningen bakom bloggen. Varenda gång hon vinner i något spel skriver hon om det, men varje gång som jag vinner står det inte en rad.
Jag berättar att jag har sett klippet från deras semester i Grekland, där Nina filmar Pontus när han missar boll efter boll på en minigolfbana.
– Jag var så grinig, suckar han. Men det är samma sak där! Hon filmade inte det sista hålet när jag drog förbi och vann. Jag skrek så högt: »JAAAAAAAAA!!« Hela stället vände sig om och undrade vad det var för en idiot som stod och gapade. Nina skämdes som fan.
När Pontus skrev på för AZ Alkmaar sade han i en intervju med Sportbladet att det kändes fantastiskt – det enda som skavde var tanken på att bli miljonär. Jag frågar vad han egentligen menade.
– Alltså, jag beklagar mig inte. Det är gott för mig och familjen i framtiden att ha pengar. Men fan, jag går till träning klockan tio och kommer hem halv ett och sätter mig och spelar spel och gnäller för att jag har lite ont i kroppen. Hemma går kompisarna och är snickare, med vanliga arbetstider. Ibland känns det lite snett.
Han funderar ett tag innan han fortsätter:
– Jag har sex-sju barndomskompisar som jag umgås med fortfarande. Samma jävla idioter nu som då och jag tror inte att de ser på mig ett dugg annorlunda i dag. När jag började i Blåvitt fick man ju en massa »extrakompisar« som plötsligt blev hur trevliga som helst, men jag vet vilka jag ska hålla hårt i. Det har jag alltid vetat. De är grymma. De är visserligen dumma i huvudet men det är ju det jag gillar. Jag tror att de är stolta över mig.
Jag frågar om han är rädd att han plötsligt en dag ska förlora den där gnistan som gör honom unik, som han själv säger är hans stora talang som spelare. Han skakar på huvudet.
– Faktiskt inte. På någon träning då och då kan jag vara slapp men då ångrar jag ju mig som fan efteråt. Jag hatar så mycket att förlora att det inte är värt att inte springa i 90 minuter. Jag hatar att se någon annan som vunnit över mig eller mitt lag. Jag kan inte se någon annan vara glad i de lägena. Det är inte det att jag inte kan glädjas åt andras framgångar – men det får fan inte ske på min bekostnad. Aldrig.
Vad ska du göra med all den där energin när du lägger av med fotbollen?
– Jag vet inte. Jag kommer att bli ett as. Jag får hålla mig hemma, klippa gräset…
… och vara förbannad över att grannen har finare gräsmatta än du.
– Ja, jag kommer väl att bli som han Clint Eastwood i den där filmen Gran Torino. Sitta där med ett avsågat hagelgevär i en gungstol på verandan, grinig som fan och bara muttra »ungjävlar« åt alla som går förbi.
Text: Henrik Ystén
UR OFFSIDE 5 2010