Lagrell tar emot på förbundsskansliet i Solna. Han är ledigt klädd och sitter där han brukar. Vid ena änden av det långa massiva styrelsebordet. Framför honom på bordet ligger ett linjerat anteckningshäfte med förbundets logotyp längst upp i ena hörnet.
Annars är det tomt.
Den som vill kan se symboliken.
Att snart är det över och att det blad som ska vändas i och med årsmötet i Konsertsalen vid Nybrokajen 24 mars är blankt.
"Älskar ju fotbollen"
Han säger:
- Det kommer att komma stunder när jag saknar det dagliga arbetet med fotbollen, det vet jag. Fotbollen har inget att tacka mig för däremot har jag fotbollen att tacka. Jag älskar ju fotbollen.
- Det har varit enormt roligt.
Lagrell föddes 1940 i Älmeboda, Småland. När han var två år dog hans pappa i en olycka. Med mamman flyttade han till Jönköping. Under tonåren drog han in pengar som telegrambärare, tidningsbud, kägelresare, springschas och konditoribud.
Han fick tidigt lära sig att arbeta.
Han är snart 72. Fortfarande en arbetsnarkoman. Så fundera inte kring oskrivna blad och tomma block. Så länge Lagrell har såväl den mentala som fysiska spänsten i behåll håller han i gång. Med något inom fotbollen. Naturligtvis.
- Jag står till förfogande, men från 24 mars vill jag inte vara talesman längre. Vill min efterträdare ha min hjälp får han eller hon det. Jag vill att den växlingen går så smidigt som möjligt.
Varför avgå som ordförande nu?
- Det värsta jag vet är när en fotbollsledare slutar och är bitter och tycker att man inte utnyttjar honom längre. Jag tror inte att du kan leda ett förbund hur länge som helst. Om jag visste att jag var odödlig skulle jag säga att jag står till förfogande i fem sex år till, men för varje dag som går blir du utsliten i folks ögon efter att ha varit talesman i 21 år.
- För varje dag som går vänds också din ålder emot dig.
Inte vara en belastning
Tycker du att det har varit så?
- Nej, men jag vill inte komma i den situationen. Jag vill sluta medan jag fortfarande kan hålla ett avslutningsanförande på ett årsmöte och gå i trappan utan att folk ska bli oroliga för att jag kanske ramlar.
- Jag vill sluta på ett sådant sätt att jag inte är en belastning för förbundet.
Hur kommer ditt eftermäle att lyda?
- Det har jag ingen aning om. Det måste man låta andra bestämma.
Hur vill du att det ska låta?
- Naturligtvis att jag var en drivande ordförande som var engagerad, snabb i olika konfliktfrågor och försökte lösa dem. Men du vet aldrig, det är inte bara ett eftermäle utan flera från olika grupper.
Under åren har Lagrell träffat dem alla, de stora förbunds- och klubbledarna ute i Europa, politikerna, spelarna, företagsledarna...
Det finns en och annan story där. Därav tanken på att samla det bästa i en bok.
- Om jag ska skriva en bok måste jag skriva sanningen och det innebär att jag måste skriva vad jag tycker om en del personer. Jag har inget behov av det, men det finns folk som i olika situationer har uppträtt på ett sätt som jag reagerat på. De vet om det. Jag har i regel talat om vad jag tycker. Men därifrån till att tala om för resten av Sveriges befolkning vilka jag tycker är skitstövlar... jag har inte bestämt mig för om jag är beredd att göra det.
Henrik Skiöld/TT