I en lång intervju med Fotbollskanalen berättar Sundhage om de största framtidshoppen för landslaget, det emotionella Iran-mötet, vilken sång hon sjunger om hon utses till årets tränare och hur hon ser på sista året i landslaget.
Nyhetsmorgon-programledaren Jesper Börjesson tittar snabbt förbi när Pia Sundhage sätter sig ned vid ett fikabord i TV4-huset. Han undrar hur det ska gå för landslaget nästa sommar, som nyligen lottades till att ännu en gång ställas mot mardrömsmotståndet Tyskland – ett lag Sverige förlorade mot i OS-finalen i somras och aldrig har besegrat sedan VM 1995.
- Man kan ju ändå gå till final oavsett man inte slår Tyskland men… De måste ju förlora någon gång, säger Pia Sundhage med ett skratt och får sedan utveckla sig.
- Vi kommer ju närmare. Jag tycker vi spelade vår bästa match mot Tyskland i OS-finalen. De är ju fantastiskt skickliga. De är bra alltså. Nu har man ju återigen tid att analysera varje steg de tar, haha.
Men nästa fokus i landslagssammanhang för Sundhage blir att följa damernas U20-VM i Papua Nya Guinea – en mästerskapsvärdnation hon är starkt kritisk till. Sverige, lett av förbundskaptenerna Calle Barrling och Anneli Andersén inleder söndag förmiddag mot Nordkorea.
Sundhage ombeds ta fram de talangerna hon tror har störst chans att få möta just Tyskland nästa sommar i A-landslaget.
- (Stina) Blackstenius (Linköping FC) är ju så klart aktuell och kommer konkurrera. Sen har vi Nathalie Björn (Eskilstuna United). Nu skadade hon sig igår (läs torsdag) och är ju inte med i U20-VM. Det finns en och annan där som är intressant. Tove Almqvist (Linköping FC) får inte spela så mycket i Linköping men här får hon ju spela. Det är en teknisk spelare och vill man ha ett längre anfall är det bra med tekniska fotbollsspelare. Michelle de Jongh (Kif Örebro)… Så vi får se.
- Jag hoppas verkligen vi får in lite unga spelare som är hungriga. Under ett mästerskap brukar det kristallisera sig att… den där!
- Jag tror inte jag någon gång har haft samma startelva, och inte heller samma trupp, efter varandra. Vi har valt nya spelare och så får man skador. Så jag förväntar mig en annorlunda trupp och det är bra för gruppdynamiken. Man kommer ifrån risken att det är samma gamla ansikten.
Sundhages sista år
Men Sundhage kommer inte att få förädla landslagstalangerna särskilt länge. Kontraktet med landslaget löper ut efter 2017 och SvFF:s generalsekreterare Håkan Sjöstrand berättade i september att en efterträdare presenteras under våren.
Sundhage tycker att det nuvarande upplägget, att redan nu ha bestämt att 2017 blir sista året med landslaget, är positivt.
- Då anspelar det på att det är en tid nu och sen… sen så är jag inte i Blågult längre. Det anspelar på ledarna också att det är det sista vi gör och så är det för spelarna också. Det tror jag ger energi.
Ett slags boost?
- Precis. Vi kan räkna landskamper. Du börjar i januari och så blir det en nedräkning. Den är klassisk. När det väl står på noll är det swosh – finito! Då är det inte längre säkert att de som varit uttagna många gånger av mig får spela mer. Och det är det sista vi kan göra tillsammans som vann silver.
Kan bli världens bästa tränare
Sundhage ledde USA till OS-guld 2012 och belönades då med den dåvarande utmärkelsen "Fifa World Coach of the Year" på Ballon d'Or-galan.
Efter silvret i Rio de Janeiro och kvalificeringen till EM i Holland nästa sommar har hon återigen chansen att bli bäst. Sundhage är en av tio nominerade till att i början av janurai ta emot priset som årets tränare på damsidan av Fifa.
- Det är galet. Men det är tack vare ett väldigt bra lag. Det är mitt namn som står där men ensam är jag fan oduglig.
- Tillsammans med de andra kan jag vara bäst. Jag har fantastiska ledare, förutom bra fotbollsspelare som Seger, Lotta, Fischer, Hedvig och de här. Men ledarna som jag jobbar med… Fy fan vad de är bra alltså…
- Det jag gör är att jag tillåter dem att lyfta fram sin specialitet. Är de bättre på något än vad jag är så tar de det. Det innebär att jag får tid att göra det jag är bra på ännu mer.
Du sjöng en Bob Dylan-låt på scen när du vann 2012. Vad blir det denna gång vid en seger?
- Det där var spontant, det bara kom upp. Jag visste inte vad jag skulle säga och så satt Alex Morgan och Abby Wambach (USA-spelare) i samma rum och jag ville verkligen att de skulle förstå att det är deras pris och jag ville överraska. Det är väldigt svårt att säga någonting klokt där uppe. Man kan ju tacka gud så många människor. Det plockades upp väldigt många gånger och därmed har folk förstått vilka som var värda priset.
Så ingen låt som du tänker passar bra?
- Nej, det har jag inte tänkt på… Jag kanske ska dra en dikt i stället, säger Sundhage med ett skratt.
Emotionellt vid Iran-matchen
I oktober välkomnades det iranska damlandslaget till Sverige. Väl på Gamla Ullevi genomförde Iran sin första fotbollsmatch någonsin i Europa. Efter matchen hyllades Iran av publiken och många i det svenska landslaget pratade sig varma om kvällens händelser.
När Sundhage knappt en månad senare tänker tillbaka på händelsen ler hon brett.
- Jag har tänkt väldigt mycket på det där, vad vi faktiskt gjorde. Jag kommer ihåg att de efter matchen frågade oss om vad vi tyckte om deras lag och matchen, medan jag mer var intresserad av vilken berättelse de hade, säger Sundhage och berättar att han satt med representanter från Iran, bland annat tränare och tolk, och fortsätter:
- Jag har ju själv en berättelse att jag inte fick spela fotboll när jag var liten. Jag frågade dem om spontanfotboll och nej, det existerar inte. Det är organiserat, man går in i hallar och tar på sig deras klädsel som de ska ha, som de har sedan de är nio.
- Och så var det en berättelse av den ena tjejen. Hon var så stolt över att hennes dotter, som var åtta och spelade med tioåringar. Det är ju sånt som finns i alla världar, även här i Sverige, att man är stolt över sina barn, säger Sundhage och börjar skratta högt vid tanke på nästa minne.
- Det bästa var när de frågade om jag var gift och om jag hade barn. ”Nej, jag är fri”, sa jag. De tittade på mig. ”Ingen man som säger åt dig vad du ska göra?”, frågade dem. ”Nej! Jag kan till och med åka till Iran om ni bjuder in mig”, sa jag. De skrattade och det blev så uppsluppen stämning. Och jag kan ju göra precis som jag vill.
- Vi delade berättelser som jag tyckte var hela grejen med att möta Iran. I det här sammanhanget blev det väldigt färgfyllt. Jag gillade verkligen det. Den stunden betyder så oerhört mycket. Inte bara 2x45 minuter. Utan hela alltet både före, efter och hela samtalet. Jag hoppas jag blir inbjuden till Iran. Jag sa det: ”Bara att skicka en förfrågan - jag kommer hösten 2018!”. Det hoppas jag att jag får göra, avslutar Sundhage.