Bråk med tränare, slagsmål med lagkamrater, svek, ungdomssynder och mängder med avslöjanden om det fula spelet bakom världsfotbollens kulisser. Ändå är det hans uppväxt under knappa förhållanden som berör mest i "Jag är Zlatan Ibrahimovic".
- Det var tufft, säger han till TT.
Ett tomt kylskåp. En mage som skriker efter mat. En splittrad familj. En hårt arbetande och stressad mamma som sliter för att få pengarna att räcka till och inte drar sig för att klappa till barnen med en slev emellanåt. En närvarande men ändå frånvarande pappa, sargad av det pågående kriget på Balkan där hans släktingar drivits på flykten.
Möten med socialtjänstens utredare, lärare, rektorer.
Oro. Otrygghet.
Vardag för pojken Zlatan.
I självbiografin, skriven tillsammans med författaren David Lagercrantz, berättar mannen Zlatan ingående och detaljerat om sina trassliga år som barn och tonåring. År som formade honom till den han är.
Han gör det naket och drar sig inte för det obehagliga. Men också med humor, värme och kärlek.
Boken ger en delvis helt ny bild av saker och ting runt din person, uppväxt och karriär. Var det också ditt syfte?
- Hur det var när jag växte upp, hur miljön var... det är det viktigaste i boken. Inte det som hänt på sista tiden. Vad som hänt de senaste åren vet alla om, förutom detaljerna.
Har ändå lyckats
- Det är kanske inte mitt budskap till alla ungdomar, men man kan lyckas även om man inte är som alla andra. Det är viktigt.
Du återkommer ofta i boken till att du känt dig annorlunda. Är det fortfarande så i vissa situationer?
- Det kan hända ibland, men det är mer att andra får mig att känna mig annorlunda. Det kan vara jobbigt, men samtidigt kontrollerar jag läget mycket bättre nu än jag gjorde när allt var nytt och jag förstod mindre av miljön och hela situationen.
Var det inte svårt att blotta sig så i en bok, som du faktiskt gör när du berättar om hur det var hos mamma eller pappa?
- Nej, det var så det var. Det var inte så att jag diskuterade med familjen att jag skriver "det här och det här, vad godkänner ni?". Jag sade att jag skriver som det var och dom sade "att det var ju som det var". Det var inte världens lättaste för oss. Alla gjorde det bästa av det vi gick igenom. Det var ingen som ville en illa, inte alls.
I ett kapitel återger han hur hans mamma slår honom med en slev så att den går sönder och att han som straff får gå och köpa en ny.
- Men det var omtanke också. Fast på ett annat sätt. Det är viktigt att man förstår det. Man behöver inte visa att man älskar någon bara genom att säga det, liksom.
Ingen ville någon illa
Du kan få en slev i huvudet...
- ... men vara älskad ändå och få springa och köpa en ny. Du förstår hur jag menar. Det var så det fungerade i vår familj. Det var hårt, men ingen ville någon illa personligen. Det var tufft. Mamma hade fem barn, hon städade och kom hem. Hon hade inte världens bästa ekonomi. Hon skulle mata fem barn. Hur lätt är det?
- Pappa och mamma gjorde sitt bästa.
Kände du en ensamhet som barn?
- Jag kanske var ensam, men jag mådde inte dåligt av det. Det var en vanesak. Det var som det var inget att göra åt det.
Hur se du på barndomen i dag, har den till stor del format dig till den du är?
- Absolut. Annars hade jag inte varit här i dag, då kanske jag hade varit en helt annan människa. Allt det som hänt var menat att hända.
Du tror på ödet?
- Jag tror på ödet. Det kommer som det kommer.
Henrik Skiöld/TT