Efter sju år i Hammarby, med mestadels spel i superettan, skrev Johannes Hopf i somras på för turkiska Genclerbirligi. Där har den 28-årige målvakten fått en smakstart. En höftskada och en matförgiftning har satt stopp för spel i tre matcher, men de resterande sju matcherna har Hopf spelat. På de drabbningarna har han hållit nollan hela fyra gånger, i ett lag som ligger precis ovanför nedflyttningsstrecket i den turkiska högstaligan.
Enligt Futstats är Hopf den målvakt i den turkiska ligan som gjort flest matchavgörande räddningar. Dessutom är hans räddningsprocent högst i ligan. Med Kristoffer Nordfeldt och Robin Olsen på bänken i sina respektive klubbar är nu Johannes Hopf helt plötsligt en av Sveriges hetaste målvakter.
Och den förre Hammarby-keepern njuter.
- Livet är bra, säger Hopf när Fotbollskanalen når honom.
- Det vore dumt att klaga. Det är alltid lite speciellt att byta klubb, att byta miljö och att byta land. Det blir ju ett lite oskrivet kort. Jag är väldigt nöjd över hur det har artat sig under den första tiden. Statistiken är ju helt fantastisk. Det går inte att snacka bort. Den är magiskt bra. Så fotboll är ganska kul nu, säger Hopf med ett skratt.
Vad hade du för förväntningar när du kom dit?
- Jag har alltid höga förväntningar på mig själv, på gott och ont. Jag har alltid ställt höga krav. Sen visste jag om att jag kom till en helt annan nivå än vad jag är van vid, så jag förstod att det inte skulle vara helt konstigt om det skulle bli en liten uppbyggnadsperiod. Men mina förväntningar och krav är det som drivit mig, enda sedan jag var liten. Jag vill hela tiden bli bättre och bättre.
Hur är fotbollen i Turkiet?
- Det är en annan typ av fotboll. Det är mindre organisatoriskt och mindre skolade spelare. Men individuellt sett är många helt magiskt bra. Man väntar på att någon ska göra något helt briljant och oftast avgörs matcher på en jätteprestation. Sen är ju vissa av lagen fantastiskt bra.
Hur gör man som målvakt för att vara beredd på de där individuella prestationerna?
- Man får försöka vara vaken och sen har vi bra scouting av motståndarlagen. Jag får videos på alla offensiva krafter i motståndarlagen inför varje match. Så jag kan läsa på och jag är ju lite nördig. Jag gillar att se mönster och jag gillar statistik. Där kan man se mönster i prestationerna och mönster hur spelare vill göra saker. Men kommer du till en match och läst på att en spelare slår straffen till vänster nio gånger av tio och han skjuter höger, då… Så det är bara att försöka gå ut och ha lite go känsla.
Hur är ligan jämfört med vad du tänkte dig att den skulle vara?
- Jag är ganska överraskad över hur hård ligan är jämfört med vad jag själv trodde. Det är mer kriga och kämpa. Vissa av lagen köttar gärna, men sen har ju de bra lagen riktigt bra spel. Men jag är lite överraskad, det är lite mer tuffa dueller än vad jag trodde.
Och kvalitetsmässigt, skillnaden jämfört med allsvenskan?
- Den turkiska ligan är bättre så klart. Det är mycket individuell briljans. I Sverige är det kollektivt man ska göra ett bra jobb för att skapa chanser. Här kan en gubbe gå förbi tre spelare. Det är lite annan typ av fotboll.
Hur är livet i Ankara (Turkiets huvudstad, med omkring fem miljoner invånare)?
- Jag är ju från landet och sen flyttade jag till Stockholm som är stort i jämförelse. Men där finns det mycket vatten och det är ganska lugnt. Ankara är väldigt, väldigt mycket större. Det är en stad som växer galet fort och det finns massvis av shoppingcenter. Jag är väl den sista som går och shoppar, det är kanske inte min grej. Så det hade varit trevligt med lite hav (skratt). Men jag trivs bra.
Hur är livet som fotbollsspelare utomlands, som du tänkte dig?
- Jag har alltid velat försöka utvecklas som människa, att prova på något helt oklart. Till exempel att flytta till ett land långt bort. Här tänker man lite annorlunda jämfört med vad vi gör uppe i kalla Norden. Det är lite mer känslostyrt här. Men det är väl ungefär som jag tänkte mig. Livet är inte så jätteannorlunda. Tiden här har varit över förväntan. Klubben är kanon, vi har en fantastisk träningsanläggning och allt är jättebra. Klubben är verkligen grymt bra och vi har den mest passionerade presidenten (Ilhan Cavcav) som jag någonsin har träffat. Han brinner verkligen för Genclerbirligi.
- Om det är glamouröst? Nej, det skulle jag väl inte säga. Jag går och tränar varje dag och spelar matcher. Men det är väldigt härligt och jag är tacksam över att få vara med om det här.
Hur går det med språket?
- Landet och klubben har välkomnat mig så otroligt fint och det minsta jag kan göra då är att försöka lära mig språket. Kunskaperna i engelska här är ganska låga överlag och de som jobbar som kockar, materialare och liknande pratar knapp eller ingen engelska. Jag älskar ju att snacka med alla runt omkring klubben och då måste jag ju lära mig turkiska för att kunna köra snacket. Så jag provar mig fram och står ofta med förvirrad blick, men det blir bättre och bättre för varje dag och jag försöker lägga ner i alla fall 15-20 minuter varje kväll på att plugga in språket.
Att du nu spelar utomlands och är en av de svenska målvakter som presterar bäst just nu, hade du kunnat tänka dig det för några år sedan?
- Mina krav är väldigt höga. Sen är det alltid så att det går upp och ner. Det är klart att jag hade kunnat tänka mig mitt namn i toppen. Jag vet hur bra jag är när jag är bra. Jag ser mig själv på träning varje dag och det ser väldigt bra ut.
- Men att vara målvakt är lite speciellt. Vissa dagar får du skottet på tån, vissa dagar går den in. Ändå är det samma skott. Det gäller att ha lite flax och det gäller att ha en så bra form att du inte tänker så mycket utan går på intention. Det gäller att hitta det där mentala, känslan av att allt bara flyter och att man är snabb som satan. Då kan läsa skott och ligga två tiondelar före. Mycket sitter i skallen.
Vågar du tänka något på landslaget till och med?
- Det är klart, nu är jag ute här och spelar bra i en riktigt bra liga. Det är klart att det öppnas nya dörrar. Jag känner redan, bara på de här fyra månaderna, att jag utvecklats något galet. När jag bröt mina studier i Skåne och flyttade upp till Stockholm var landslaget ett av målen jag ville uppnå. Just då var det otroligt långt bort, men nu känner jag att jag kommer närmare och närmare. Det är ett mål jag haft under åren och det går lite upp och ner kring hur sannolikt det är att jag uppnår det. Men just nu känner jag att jag gör det riktigt bra. Nu känns det bra, avslutar Johannes Hopf.