Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

En final att minnas

Efter en spännande tillställning på fotbollens hemmaplan Wembley vann Bayern till slut den så eftertraktade Champions League-bucklan. Det satt dock extremt långt inne för Bundesligamästarna som verkligen var illa ute under stora delar av matchen mot ett Dortmund som inte tycktes ha några finalnerver alls.

Kommer ni ihåg när Jörgen Brink gick in i vägen under VM 2003 i skidor i stafetten? Han gick ut i solklar ledning och gick på som ett tåg. Kameran bytte fokus för ett tag och nästa gång man såg Brink stod han i princip stilla, kraftlös och utmattad, man visste knappt om han åkte framåt eller bakåt.

Precis en sådan känsla fick jag av Bayern igår. De var kanske inte kraftlösa, men de saknade energi och såg ut som yra höns under stora delar av matchinledningen. Dortmund såg ut att ha en tydligare idé och tog sig igenom Bayerns mittfält utan större bekymmer. Javi Martínez och Bastian Schweinsteiger fick inte en syl i vädret utan fick jaga en Marco Reus som skapade stora bekymmer och se en Robert Lewandowski störa gång på gång.

Hade det inte varit för Manuel Neuers storspel hade Dortmund gått och väl kunnat avgöra matchen i den första halvleken. Ett antal fantastiska parader från världsmålvakten höll ett chockerat och uddlöst Bayern kvar i matchen. Varken Lewandowski eller Blaszczykowski fick hål på Neuer utan fick sig slagna av den tyske landslagsettan.

Bayern hittade sakteliga in i matchen och med hjälp av Arjen Robben, som hade en förhållandevis bra dag på jobbet, skapade man också ett antal farliga chanser men även Roman Weidenfeller storspelade i Dortmunds mål vilket ledde till att den första halvleken blev mållös.

15 minuter in i den andra halvleken var det Arjen Robben som låg bakom Bayerns ledningsmål. Efter att Franck Ribéry, som hade en mindre bra dag på jobbet, spelat fram Robben i straffområdet, rundade holländaren Weidenfeller och fick otroligt nog fram bollen till Mandzukic som satte 1-0 för Münchenlaget. Ett mål som var oväntat då det kändes som om det var Dortmunds offensiv som hade skapat de flesta farliga chanserna och varit närmast mål.

Ilkay Gündogans utjämnande på straff till 1-1 räckte inte hela vägen men gav ändå liv i matchen. Dante borde ha åkt på sitt andra gula kort i situationen som föranledde straffen efter han haft ned Marco Reus i straffområdet, men den italienske domaren valde att hålla brasilianaren kvar i matchen.

Att sedan var Arjen Robben som fick avgöra matchen i den 89:e matchminuten var som taget ur ett filmmanus. Bayerns bäste och mest energiske spelare fick ännu ett friläge och denna gång gjorde han inget fel utan avslutade med vänsterfoten bakom en chanslös Weidenfeller i mål. Dortmunds försök till forcering i slutminuterna var aldrig riktigt nära någon utdelning utan Bayern överlevde utan att ha haft kniven mot strupen.

För tysk fotboll var det bra reklam. Matchen bjöd på ett böljande och omväxlande spel, precis sådan fotboll som Bundesliga bjuder på varje helg. Att det var en vacker, solig kväll på Wembley gjorde inte matchen till det sämre utan det var pricken över i:et.

Jag är helt övertygad om att tysk fotboll vunnit många sympatier runt om i fotbollsvärlden efter gårdagens match. Jag är också helt övertygad om att många har insett charmen med Dortmunds fotbollslag för de bjöd verkligen upp till något extra. Jürgen Klopp har helt klart fått flera supportrar och det är något med Dortmund som gör att det är omöjligt att inte gilla dem.

Det var en fantastisk kväll helt enkelt!

Adam Nilsson

Bayern vinner finalen

Den stora finaldagen är här. Dagen som hela Tyskland har väntat på. Uppladdningen är fulländad. Spelarna är redo. Endast småjusteringar kommer att genomföras innan festen drar igång på Wembley i kväll!

FC Bayern München går in som favoriter i mötet. Något annat går inte att säga. De har kört över i princip allt mostånd under hela säsongen och visat sig vara på en nivå som ingen annan klubb i Europa har kunnat rå på. Jupp Heynckes sista säsong som tränare har hittills varit en smällkaramel utan dess like. “Vem är Pep Guardiola?” frågar sig människor, Bayern har ju redan Don Jupp.

Borussia Dortmund har långt ifrån haft en dålig säsong. Bundesligaspelet har inte varit på samma nivå som tidigare två säsonger men spelet i Champions League har varit strålande. Laget gick igenom dödens grupp med Ajax, Manchester City och Real Madrid som segrare, vände ett underläge mot Malaga i de absolut sista sekunderna och spelade ut Real Madrid i semifinalen på hemmaplan.

Men kvällens match har egentligen ingenting att göra med det som har varit. All statistik som säger att Dortmund inte har förlorat mot Bayern i Bundesliga på jag vet inte hur många matcher eller att Bayern i år inte har förlorat mot Dortmund är irrelevant, en piss i Nilen, för ingenting går upp mot en Champions League-final.

Dortmund saknar Mario Götze, ett rejält avbräck då han har varit i stundtals fenomenal form under säsongen och dessutom haft en förmåga att göra det rejält svårt för Bayerns lag. Man pratar dock gärna om att Götze är borta, men ingen nämner i samma andetag att Bayern saknar Holger Badstuber såväl som Toni Kroos. Badstuber har förvisso varit borta länge men Kroos är fortfarande ett förhållandevis färskt sår och är en spelare som kommer att saknas, även om ersättarna har gjort det bra.

I Tyskland har stämningen märkts av på olika håll. Jag besökte förra helgen Ruhrområdet och det fanns en elektricitet i luften, en förväntasfull nervositet om vad som skulle hända. Precis likadant har det varit i München. Så många fans har sett fram emot kvällens match, ingenting annat har funnits i deras tankar.

Som jag nämnde är Bayern München favoriter i mina ögon. Lagets utomordentliga form och vilja att vinna i år har verkligen tagit laget till en ny nivå. Spelare som Franck Ribéry och Thomas Müller har identifierats som nyckelspelare och det med all rätt – de har varit otroliga men även nyförvärv som Dante och Javi Martinez har verkligen givit laget en extra trygghet i det defensiva spelet, något som saknades vid finalförlusterna 2010 och 2012.

Dortmunds form har haft en uppåtgående trend. Hösten var sämre och våren var bättre. Laget förstärktes med den före detta BVB-spelaren Nuri Sahin och mittfältet består av idel fantastiska spelare. Ilkay Gündogan har varit briljant och en av mina absoluta favoritspelare – Sven Bender – gör gång på gång klockrena insatser. Behöver jag ens nämna något mer än Robert Lewandowski i offensiven? Schmelzer och Piszczek har från sina ytterbackspositioner varit livsfarliga och den sistnämnde är en spelare som näst intill aldrig gör en dålig insats.

I dag är upp till bevis för de 22 männen som går in på planen när Champions League-hymnen spelas. Matchen som alla har väntat på och strävat efter är äntligen här och nu gäller det att ge allt, alla de krafter som man har kvar att ge. Inga skavanker gör ont en kväll som denna.

Både Bayern München och Borussia Dortmund går in i matchen med förutsättningar som de gillar. Bayern har inget emot att vara favoriter, Dortmund har inget emot att vara underdogs. På den mentala fronten finns det ingen skillnad utan jag tror att lagen är nöjda med inför-snacket.

Bayern har under säsongen dock haft en nivå högre och precis som Ralf Rangnick uttryckte sig häromdagen: Bayern vinner sju-åtta matcher av tio om de skulle möta BVB i en serie. Skulle man sätta ihop ett världslag med spelare från dessa två lagen skulle det vara främst Bayernspelare i truppen och vad Heynckes har lyckats med är att han fått dessa individualister att arbeta som ett lag och rutinen från dessa sammanhang finns hos Bayern, därför tror jag att Bayern står segrare.

Men Dortmund har alla chanser i världen att vinna. Det är inget säkert tips och alla vet att Dortmund verkligen kan skrälla. De har slagit några av världens bästa fotbollslag på vägen till finalen och i ett möte finns alla chanser för en vinst. För att parafrasera Rangnick igen: “Jag tror på Bayern, men jag sätter pengarna på Dortmund.”

Adam Nilsson

CL-extra, del 3: lagkaptenerna

Båda har spelat över 200 matcher för sina klubbar. Båda har representerat det tyska landslaget och vunnit Bundesliga samt DFB-Pokal. Ingen av dessa har vunnit Champions League. På lördag får de chansen. Sebastian Kehl och Philipp Lahm har olika roller i sina lag, men båda har en lagkaptenstitel vid sitt namn.

Den 33-årige Sebastian Kehl har spelat för Borussia Dortmund sedan 2002 då han anlände från SC Freiburg. Kehl, en stortalang då, var på väg till Bayern München och hade en muntlig överenskommelse med klubben. Men efter att ångrat sitt beslut skrev han efter mycket om och men på för Dortmund, en klubb som han har representerat sedan dess.

I Dortmund växte Kehl fram till en nyckelsspelare efter ett par säsonger i klubben då han fick kliva ner på det defensiva mittfältet där han hörde hemma. Från mittfältspositionen kunde Kehl styra sitt lag och leda dem mot framgångar. Hans spelstil var inte extraordinär. Han var inte personen som bjöd på delikatesser och fantastiska dribblingar, istället var han stommen i laget. Spelaren som alla visste var man hade och som alltid fanns på rätt plats vid rätt tillfälle i defensiven.

Kehls karriär var på väg att ta slut efter att han blivit skadad efter en brutal närkamp med Bayern München-spelaren Hasan Salihamidzic år 2006. Skadan höll Kehl borta från fotbollen under ett antal månader. Det var först efter år som han på allvar var helt återställd från sin skada. Under den tiden hade han förlorat sin plats i det tyska landslandslaget och även den givna platsen i Dortmunds startuppställning.

När Jürgen Klopp klev in som tränare inför säsongen 2008/2009 beslutade sig “Kloppo” för att göra Kehl till lagkapten. Valet var självklart av många anledningar. Dels har Kehl alltid varit en ledare på planen, oavsett kaptensbindel eller ej, dessutom är han det perfekta ansiktet utåt för en förening.

Kehl är en lugn, engagerande och intelligent person. Hans arbete utanför planen, där han jobbar mot rasism i skolan och barnprostitution, har gjort honom till en omtyckt person i samhället.

De senaste åren har han fått stå tillbaka för spelare som Nuri Sahin, Ilkay Gündogan och Sven Bender men han har alltid funnits med när det har gällt som mest. Oavsett om han är på planen eller vid sidan av den, är han en enormt viktig del av truppen och därför valde klubben under våren att förlänga hans kontrakt med ett ytterligare år.

På andra sidan återfinns Philipp Lahm som är född och uppvuxen i München. Sedan 1995 då han representerade ungdomslagen har Lahm funnits i FC Bayern och han har tillsammans med bland annat Bastian Schweinsteiger varit ansiktet utåt för klubben under de senaste åren.

Ytterbacken Lahm fick under sina första stapplande år i Bayerns a-lag se sig utlånad till VfB Stuttgart då fransmännen Bixente Lizarazu och Willy Sagnol ockuperade ytterbacksplatserna. I Stuttgart gjorde han ett gott arbete och spelade till sig en fast plats som vänsterback i klubben. Två år spenderade han på lån hos Stuttgart innan han återigen var tillbaka i München.

2005 gjorde han så sin a-lagsdebut för Bayern München, en plats som han sedan dess har haft i klubben. Antingen har han spelat som vänsterback, eller så har han spelat på högerbacksplatsen som han själv räknat som sin naturliga position (även om han under stora perioder höll till på vänsterkanten i så väl klubblaget som landslaget).

Som kapten för både det tyska landslaget och FC Bayern München har Lahm blivit nästintill en självklarhet inom tysk fotboll. En spelare som alltid har presterat och som alltid funnits där under de senaste tio åren. Trots sina stora uppgifter har han dock aldrig varit en person som stått i centrum på grund av hans blyga personlighet.

Kritik har det funnits mot Lahms ledarförmåga och den växte sig som allra starkast under förra säsongen då Bayern gick miste om tre titlar på våren. Tidigare Bayernprofiler som Stefan Effenberg och Lothar Matthäus gick till hård kritik mot lagkaptenen som de tyckte höll en alldeles för låg profil. Lahms svarade tydligt med att dagens Bayern inte behövde samma auktoritet som förut, utan att man behövde sammanhållning.

Årets säsong har varit den kanske bästa för den 30-årige Lahm. På sin högerbacksplats har han varit felfri i defensiven och stått för hela elva assist i Bundesliga. Trots att han är en försvarsspelare har han inte dragit på sig ett enda gult kort i årets Bundesliga och har varit en av de bästa spelarna under säsongen.

I morgon står både Kehl och Lahm inför en av deras karriärers största uppgifter. Båda har chansen att äntligen vinna en europeisk cuptitel och kommer att göra allt för detta. Just nu är det oklart om Kehl inleder från start för Dortmund men det är säkert att Lahm återses på planen från start. Den som står som segrare i slutändan har äntligen satt kronan på verket.

Adam Nilsson

CL-extra, del 2: tränarna

Den ene har två matcher kvar av sin karriär, den andre har bara påbörjat sin. För den 68-årige Jupp Heynckes är det den sista chansen att vinna Champions League. För den 45-årige Jürgen Klopp är det den första. På lördag ställs två tränare mot varandra som inte kunde vara mer olika.

Jupp Heynckes föddes en dag efter att det andra världskriget slutat år 1945. Jürgen Klopp föddes 1967, två veckor efter det att studenten Benno Ohnesorg sköts till döds under dramatiska former. Heynckes var under sin tid som spelare en av de bästa tyska anfallarna med 220 Bundesligamål, samt EM- och VM-titel på meritlistan. Klopp höll för det mesta till i 2. Bundesliga och studerade vid sidan av fotbollen, inga Bundesligamål eller stora titlar att tala om.

Heynckes inledde sin tränarkarriär som 34-åring i Borussia Mönchengladbach. Där ledde han laget till den enda, fram till lördagens match, heltyska europeiska cupfinalen mot Eintracht Frankfurt. Klopp påbörjade även han sin tränarkarriär som 34-åring. Han blev dock främst känd för de vida massorna som tv-expert i ZDF, inte för sina resultat hos Mainz 05.

Tränaren Heynckes har under många år försökt att komma ikapp spelaren Heynckes. Som spelare var han på nästan samma nivå som Gerd Müller. En målskytt, en ikon hos Gladbach som fortsatte att arbeta inom klubben efter spelarkarriärens slut. Det var dock först när han tog över Bayern München i slutet av 80-talet som titlarna kom med två Bundesligasegrar 1989 respektive 1990. Den efterföljande säsongen fick han lämna klubben, ett beslut som Uli Hoeneß beskrivit som det “värsta misstaget någonsin”.

Hånad av kollegan Christoph Daum för att vara “perfekt för en reklam för sömnpiller” hade Heynckes svåra problem att etablera sig i toppen av Europa som tränare. Det var i Spanien som Heynckes räddade sitt rykte och han krönte sin spanska period med en Champions League-vinst med Real Madrid. Titeln var klubbens första på 32 år men trots det fick Heynckes lämna klubben.

Många människor vittnade om Heynckes förmåga att tappa huvudet när han blev satt under press. När han återvände till Tyskland rönte han inga större framgångar. I Mönchengladbach blev han mordhotad efter att resultaten gått åt fel håll under 2007 och bestämde sig för att lämna klubben med omedelbar verkan. Mycket tydde på att Heynckes hade gjort sitt inom fotbollen.

Men två år senare (2009) blev Heynckes inkallad som en interimtränare när Bayern gjorde sig av med Klinsmann. Avbrottet från fotbollen hade skapat en mer harmonisk och karismatisk sida hos Jupp Heynckes. Hans inhopp hos Bayern var så pass bra att Leverkusen bestämde sig för att ta in honom på tränarposten. Två år senare tog Uli Hoeneß tillbaka till Bayern.

Under sina två år i Bayern har Heynckes visat sig vara en av de viktigaste pusselbitarna till framgång. Spelarna har hyllat hans förmåga att få de att känna sig välmående och behövda. Jerome Boateng har kallat honom en “fadersfigur” och Franck Ribéry har hyllat hans tränarstil. Hos Bayern har Heynckes blommat ut till en tränare i harmoni, som hela tiden velat sina spelares bästa och som varit väldigt tydlig i sina uttalande utan att kritisera eller förminska sina motståndare.

Jürgen Klopp klev fram från ingenstans när han arbetade som tv-expert för ZDF under VM 2006. Klopp var en karismatisk och sympatisk människa som många människor i Tyskland uppskattade för hans förmåga att förklara fotboll. Han framstod som naturlig, en helt vanlig person som varje människa gärna skulle vilja ha som granne.

Efter framgångarna i Mainz 05 och tv fanns det många klubbar som var intresserade av Klopps tjänster. Hamburg ska ha visat stort intresse men bestämde sig för att inte ta in honom då hans stil inte passade med klubbens. Bayern München var intresserade men valde Jürgen Klinsmann istället. Dortmund kände inte av några bekymmer utan knöt åt sig den unge tränaren till deras egen glädje.

Under sin tid hos Dortmund har Klopp gjort sig känd som en tränare som arbetar effektivt med unga spelare. En tränare som ger de unga spelarna chansen och som ger de förtroende även när det blåser som allra mest. En spelare som Ilkay Gündogan hade en tuff inledning i klubben men Klopp stod fast vid att spela honom, trots kritik från alla håll och kanter. Nu är Gündogan en av de viktigaste spelarna i Dortmund och eftertraktad av många storklubbar i Europa.

Den karismatiske Klopp har etablerat sig som en av de bästa och hetaste tränarna i Europa. Hans förmåga att få spelarna att prestera på absoluta toppnivå när det gäller som mest har förbryllat många experter. Hans taktiska förmåga har jämförts med självaste José Mourinho och efter segern mot Mourinhos Real Madrid med 4-1 för en månad sedan rådde det inte längre några tvivel om att Klopp är en av de bästa tränarna i världen.

Klopp själv har utmärkt sig genom att vara påhittig, humoristisk och en människa som alltid svarar på frågor med en glimt i ögat. Supportrarna avgudar honom, journalisterna ser honom som det perfekta intervjuobjektet och kritikerna har inget ont att säga om honom. Klopp är en person som är svår att tycka illa om.

På lördag ställs dessa två herrar med helt olika bakgrund mot varandra. Båda har visat prov på taktisk briljans under säsongen och nu möts det i en match som blir Klopps första på den absoluta scentoppen och Heynckes sista. För Klopp handlar det om att på högsta nivå bevisa att han är det taktiska geni som han är, för Heynckes handlar det om att på högsta nivå bli bekräftad som det taktiska geni han är.

Adam Nilsson

CL-extra, del 1: Sportcheferna

1997 jublade de tillsammans som lagkamrater efter att överraskande ha besegrat Juventus. Idag jobbar de båda med samma roll i Tysklands just nu två mest framgångsrika föreningar. Personlighetsmässigt kunde de två före detta Dortmundsspelarna inte skilja sig mer åt. Naturligtvis talar jag om Matthias Sammer och Michael Zorc.

För femton år sedan spelade Borussia Dortmund hem Champions League-titeln till Tyskland. Med det blev Dortmund det första tyska laget att vinna Europas mest eftertraktade fotbollspokal. Anförda av lagkaptenen Matthias Sammer stod tyskarna för en praktskräll då Dortmund lyckades rubba mäktiga Juventus. Michael Zorc hoppade in i slutminuterna och fick äran att vara på planen när domaren blåste av matchen den där magiska kvällen på Olympiastadion i München.

Dortmund hade gjort något som ingen förväntade sig. Spelarna visade sina känslor öppet, inget kunde vara större än det som skedde den där majaftonen. Men på lördag kommer det att se annorlunda ut, för då kommer någon av Zorc eller Sammer att stå där som vinnare, medan den andre är en förlorare.

Den trevlige, ödmjuke Michael Zorc har arbetat sig upp genom Dortmunds organisation. Han är en av de få, om inte den ende, som har överlevt den revolution som Dortmund genomförde i början på 2000-talet då ledningen byttes ut. När den nuvarande presidenten Hans-Joachim Watzke tog över sin roll tillsattes Zorc som sportchef med en enda uppgift: att hitta den rätte tränaren.

Zorc hittade Klopp.

Zorc har varit den bestående delen av Dortmund. Mannen som älskar sin klubb utöver något annat, som aldrig skulle lämna på eget bevåg utan som vill vara kvar så länge han representerar klubben på ett positivt sätt. Klopp må vara ansiktet utåt men det arbete som Zorc har genomfört i bakgrunden är extraordinärt, något fantastiskt och han har en stor del i att Dortmund tagit sig upp på den nivå klubben är idag.

Matthias Sammer, en tuff, hårdhudad, före detta Östtysk, jobbade efter karriären som fotbollsspelare som tränare för Borussia Dortmund. Där gjorde han ett fantastiskt jobb och förde klubben till såväl Bundesligatitel som en UEFA-Cupfinal. Efter en mindre lyckad sejour i VfB Stuttgart valde Sammer att kliva av från scenen och arbeta för det tyska fotbollsförbundet som sportdirektör.

När Bayern förra sommaren ringde Sammer och ville ha honom som sportchef för klubben fanns det inga tvivel om att han ville arbeta för klubben. Sammer tog chansen och blev det nya, fräscha ansiktet utåt för en klubb som var i depression. Det handlade om att visa att Bayern fortfarande var bäst, störst och vackrast och Sammer hade inga problem med att genomföra det arbetet.

Han älskade uppgiften. Nu fick han återigen stå i fokus. Han kunde ta emot skott från alla håll och kanter. För honom spelade det ingen roll, för han hade bara ett mål och det var att Bayern skulle vinna i alla lägen. Sammer har personifierat det nya, hungriga Bayern med mål att vara bäst i världen.

Relationen mellan Dortmund och Bayern är infekterad efter värvningen av Mario Götze och den möjliga värvningen av Robert Lewandowski. Sammers relation med Dortmund har sett bättre dagar men relationen mellan sportcheferna Zorc och Sammer är fortfarande god.

Det finns inte många likheter mellan Zorc och Sammer. Sedan 1997 har de gått olika vägar och haft olika mål. Den ene har hållit sig på hemmaplan, den andre har sökt nya platser. En sak har de dock gemensamt: ingen av dessa två före detta lagkamrater vill förlora lördagens Champions League-final.

Adam Nilsson

Mitt Bundesligatips

Mitt Bundesligatips inför säsongen (Rödfärgade stämmer överens med sluttabellen):

  1. FC Bayern
  2. Borussia Dortmund
  3. Schalke 04
  4. Hannover 96
  5. VfL Wolfsburg
  6. Borussia Mönchengladbach
  7. Hoffenheim
  8. VfB Stuttgart
  9. Werder Bremen
  10. Bayer Leverkusen
  11. SC Freiburg
  12. Hamburger SV
  13. Fortuna Düsseldorf
  14. Mainz 05
  15. Eintracht Frankfurt
  16. FC Augsburg
  17. FC Nürnberg
  18. Greuther Fürth

Så här slutade Bundesliga:

  1. FC Bayern
  2. Borussia Dortmund
  3. Bayer Leverkusen
  4. Schalke 04
  5. SC Freiburg
  6. Eintracht Frankfurt
  7. Hamburger SV
  8. Borussia Mönchengladbach
  9. Hannover 96
  10. FC Nürnberg
  11. VfL Wolfsburg
  12. VfB Stuttgart
  13. FSV Mainz 05
  14. Werder Bremen
  15. FC Augsburg
  16. 1899 Hoffenheim
  17. Fortuna Düsseldorf
  18. Greuther Fürth

Jag fick rätt på det två första lagen, sedan började det att gå sämre. Jag hade helt fel på Bayer Leverkusen och Hannover gick aldrig så bra som jag hade trott. Jag fick rätt när det gällde Greuther Fürths nedflyttning, men Nürnberg klarade sig kvar utan problem.

Den sista omgången blev intensiv och högintressant. Hoffenheim klarade sig undan nedflyttning precis, men nu är det kval mot Kaiserslautern som laddar rejält inför uppgiften. Enligt klubben hade kunnat sälja 300 000 biljetter till kvalmatcherna, då ska man veta att staden har 100 000 invånare.

***

Frank Arnesen ser äntligen ut att vara på väg bort från Hamburg. Enligt mig är det inte en sekund för tidigt. En ny sportchef är vad Hamburg behöver och namnen som nämns (Andreas Rettig och Jörg Schmadtke) är båda extremt bra.

***

Champions League-finalen närmar sig med stormsteg och jag kommer självklart att skriva mer om den när det närmar sig.

***

Besökte Köln i helgen där det var stora rubriker kring Holger Stanislawskis avgång. Ett oväntat beslut och många undrar nu om han kan vara den som tar över efter Thomas Schaaf i Bremen.

Adam Nilsson

Augsburgs omvandling

Efter 17 omgångar hade Augsburg endast tagit 9 poäng i Bundesliga. Många såg laget som ett blivande 2. Bundesliga-lag tillsammans med Greuther Fürth som låg på samma poäng vid den tidpunkten. Nu med en omgång kvar är Augsburg uppe på 30 poäng, medan Greuther Fürth har 21 och redan är klara för nedflyttning. Augsburg ligger just nu på kvalplats, två poäng framför Hoffenheim på nedflyttningsplats och på samma poäng som Fortuna Düsseldorf.

Augsburg säkrade förra året kontraktet sent in på säsongen. Läget efter halva säsongen var precis som i år alamerande, laget hade förvisso samlat ihop 15 poäng efter halva säsongen men låg även då på nedflyttningsplats. Efter en stark avslutning hamnade laget på 14:e plats med 38 poäng, hela åtta poäng från nedflyttning.

Inför säsongen försvann dock succétränaren Jos Luhukay efter att han hamnat i en dispyt med ledningen i Augsburg. Luhukay kände att klubben inte satsade tillräckligt med pengar på nya spelare för att han skulle kunna etablera Augsburg i Bundesliga. Därför valde han att ta sin packning och flytta upp till huvudstaden för att coacha Hertha Berlin (som redan vunnit 2. Bundesliga i mästerlig stil).

Den då 38-årige Markus Weinzierl fick chansen att ta över rodret efter Luhukay. Weinzierl hade säsongen innan tagit upp SSV Jahn Regensburg från 3. Bundesliga till 2. Bundesliga och spåddes en spännande framtid inom tränaryrket, även om många ansåg att han var alldeles för orutinerad för att ta steget upp på högsta nivå.

Hösten inledde i negativ anda resultatmässigt, men spelmässigt tog Augsburg så sakteliga steg efter steg mot en positivare framtid. Weinzierl fick fortsatt förtroende från sina spelare och ledningen i klubben som kände att något bra var på gång. När laget i den 16:e omgången irriterade Bayern München på hemmaplan så syntes det att målet var nära. Klubben kunde trots en tung höst gå in i vintervilan med ett hopp om en bättre framtid.

Våren inleddes med en seger mot Fortuna Düsseldorf och sedan fick laget oavgjort i tre raka matcher mot bland annat topptippade Schalke 04 och storsatsande VfL Wolfsburg. När laget sen lyckades vinna viktiga matcher mot etablerade lag som Bremen, Hamburg och Frankfurt fanns det inte längre några tvivel om att Augsburg inte tänkte ge sig utan hade stora planer på att stanna ännu en säsong i Bundesliga.

Den fotboll som Weinzierl försökt att implementera utgick ifrån att laget skulle kontra längs med kanterna och helst genom yttern Tobias Werner som under våren skapat stora svårigheter för högerkanten hos motståndarna. När dessutom den annars ofarlige anfallaren Sascha Mölders plötsligt började att hitta rätt i målskyttet och nyförvärvet Alex Manninger storspelade i målet såg Augsburg ut som ett helt nytt lag.

Inför den sista omgången på lördag har laget goda möjligheter att undvika nedflyttning och även möjligheten att passera Düsseldorf i tabellen och därmed undvika kvalplatsen till 2. Bundesliga. Augsburg ställs mot Greuther Fürth i ett Bayernderby, en match som inte är enkel men som laget är favoriter i, medan Düsseldorf har en tuff bortamatch i Hannover.

Augsburg har under våren givit mig många goda stunder och jag hoppas att laget blir kvar i ligan. De har bjudit upp och verkligen försökt att spela en positiv, men framför allt smart fotboll. Dessutom är jag svag för klubbar som vågar att chansa på en ung tränare och sedan hålla kvar honom trots att det blåser kallt.

Vilka jag tror får lämna? Jag skulle inte gråta tårar om Hoffenheim försvann…

Adam Nilsson

Schaaf lämnar efter 14 år

Efter 14 år som tränare får Thomas Schaaf lämna jobbet som tränare för SV Werder Bremen. Med 479 matcher (223 segrar, 106 oavgjorda, 150 förluster) vid sidlinjen är Schaaf på femteplats över listan med flest antal Bundesligamatcher som tränare. Med 1.62 poäng i snitt per match är han tredje bäst av alla Brementränare. Nu får han inte ens ett värdigt avslut utan får lämna trots att endast en match återstår av säsongen.

Schaaf, i princip en synonym med Bremen, har varit medlem i klubben sedan 1972. Han har växt upp i klubben, spelat i deras ungdomslag och nådde hela vägen till a-laget i Bundesliga. Efter sin spelarkarriär arbetade han som ungdomstränare och b-lagstränare innan han tog över laget efter Felix Magath för fjorton år sedan.

Spekulationerna kring Schaafs avgång har växt sig starkare och starkare under säsongen. Werder Bremen har inte alls kommit upp i den standard som många har varit vana vid. Istället för att slåss om Europaplatserna har Bremen ihärdigt försökt att hålla sig ifrån att bli indragna i den absoluta bottenstriden. Först under förra veckan säkrade klubben Bundesligakontraktet för nästa säsong.

Beslutet kommer efter att Bremens sportsliga ledning gått igenom lagets utveckling under den senaste tiden och känt att klubben är i behov av en nystart. Beslutet i sig ifrågasätter jag inte, det är sättet klubben gör det på som förvånar mig.

Att inte låta den mustaschprydde Schaaf få avsluta säsongen med klubben i helgens match mot Nürnberg och ta ett värdigt avsked med supportrarna i ryggen känns underligt. Efter fjorton år i klubben som tränare hade jag förväntat mig att han hade kunnat få avsluta på ett sådant sätt, speciellt eftersom att matchen inte gäller någonting nämnvärt.

Istället lämnar Schaaf med ett trött videoinslag på klubbens hemsida och tackar för sina år. Schaaf får istället se matchen framför tv-apparaten i sitt hem. Det känns fel, ovärdigt och orimligt på många sätt och vis.

Frågan är hur medveten sportchefen och kumpanen Klaus Allofs var om framtiden när han under säsongen lämnade Bremen för att tillträda på samma post i Wolfsburg. Hade han på känn att Bremen vill skriva ett nytt kapitel? Eller kände han att förutsättningarna inte fanns i klubben? Vem vet, men hans avslut blev någonstans värdigare än det Schaaf fick.

Under sina år i klubben är det dubbeln med Bundesliga- och DFB-Pokal-titeln 2004 som sticker ut på meritlistan. Utöver det vann han också DFB-Pokal med klubben 1999 och 2009, samt att Bremen spelade Champions League-fotboll sex gånger under hans tränarperiod i klubben.

En era är över och nu är det dags för en ny att börja. Det första spadtaget är genomfört och nu har sportchefen Thomas Eichin ett tufft jobb framför sig. Först och främst måste han hitta en ersättare till Schaaf, något som inte blir enkelt. Därefter måste klubben se över vilka spelare som blir kvar till nästa säsong och med vilka spelare klubben kan spetsa till laget med.

Thomas Schaaf ska ha ett tack för hans insatser, inte bara för Bremen utan för tysk fotboll. Han har visat att en tränare kan utvecklas och växa med sin uppgift, att en tränare kan hitta nya lösningar på gamla problem, att en tränare inte alltid behöver stå i kostym vid sidlinjen, att hjärtat övervinner hjärnan i många fall.

Thomas Schaaf är en ikon och en sådan bör hyllas. För det finns inga många kvar där ute som år efter år representerar sitt lag, sin klubb och sin stad på ett sådant sätt som Schaaf har gjort det. Han har inte låtit sig luras i väg av pengar utan har ivrigt stått kvar på sidlinjen på Weserstadion, i hopp om att återigen föra Bremen tillbaka till toppen. Det förtjänar en eloge.

Det blir konstigt att se ett Werder Bremen utan Thomas Schaaf vid sidlinjen på lördag. Förhoppningsvis ger Bremenfansen, som ska ha en eloge för sitt stöttande under våren, Schaaf – trots att han inte är där – ett fantastiskt avslut.

Adam Nilsson

De Bruyne till BVB? App, app, app!

Ryktena om att Chelseas Kevin de Bruyne (just nu utlånad till Werder Bremen) har enats med Borussia Dortmund om ett femårskontrakt har växt sig starkare under de senaste dagarna. De Bruyne själv ska ha berättat för sin lagkamrater i Bremen om sitt beslut. Det enda som nu saknas är att klubbarna kommer överens om en övergångssumma som sägs ligga på ungefär 15 miljoner euro.

Jag betvivlar inte att de Bruyne har kommit överens med Dortmund. Men jag tror vi är långt i från en lösning. Bayer Leverkusen, som också visat stort intresse för belgaren, finns fortfarande med på ett hörn.

För att dra historien snabbt: Chelsea har sedan förra sommaren jagat André Schürrle. Då ville inte Leverkusen med den före detta storspelaren Rudi Völler i spetsen släppa Schürrle. Under våren har Chelsea återigen visat intresse. Skillnaden är att Leverkusen nu har öppnat för en försäljning under förutsättningen att Kevin de Bruyne skulle gå i motsatt riktning.

Engelsmännen har å sin sida endast velat låna ut de Bruyne för en säsong som en del av affären samt betala cirka 20 miljoner euro. Leverkusen har å sin sida inte varit intresserade av ett lån, utan av att belgaren skulle bli en Leverkusen spelare till 100% för ett par år framöver.

Borussia Dortmund har samtidigt högst intresserade av de Bruyne, något som blev mer konkret omedelbart efter att det blivit klart att Bayern München värvat Mario Götze. Belgaren sågs som en perfekt ersättare till den flyktande supertalangen Götze och gav sig hastigt in i diskussioner med Chelsea om de Bruynes tillgänglighet.

Efter några veckor av rykten hit och dit om vilken klubb som skulle knyta åt sig mittfältarens tjänster för nästa säsong rapporterar ytterst tveksamma källor som bland annat Goal och Bild att belgaren har bestämt sig för Champions League-finalisterna Dortmund.

Det betyder dock inte att affären är klar, eller för den delen nära att vara klar. Istället luktar det en Lex Lewandowski, det vill säga

Det är Chelsea och till viss del Leverkusen som avgör vart de Bruyne hamnar. Kan Chelsea få loss Schürrle utan att behöva inkludera belgaren i dealen? Kommer Leverkusen vara villiga att släppa sin tyske landslagsman utan att få de Bruyne?

Det är just dessa två frågor som många funderar och spekulerar kring just nu. Ännu finns det inga svar men Leverkusen har varit väldigt tydliga i frågan: de vill inte släppa Schürrle om de inte får de Bruyne som en del av affären. Därför tror jag att vi har flera ronder kvar att gå innan vi kommer att ha ett svar på om de Bruyne bär den gulsvarta eller den rödsvarta tröjan nästa säsong.

En sak är dock klar och det är att Borussia Dortmund visar stora ambitionsnivåer inför nästa säsong. Utöver de Bruyne rapporteras det från holländskt håll att Christian Eriksen kan bli klar för de gulsvarta inom de kommande veckorna. Hamburg har bekräftat att BVB har visat intresse för deras anfallare Heung-Min Son. Utöver det har Edin Dzeko-spåret ännu inte svalnat. Dessutom sägs det att klubben har spanat in Christian Benteke.

Dortmund nöjer sig inte med att vara tvåa i Bundesliga och Champions League-finalist (potentiell segrare), de vill nå hela vägen och utmana Bayern München på ögonhöjd. Just nu genomför klubben ett mycket spännande och imponerade arbete med flera intressanta namn på listan över tänkbara nyförvärv. Dortmund ser ut att ta nästa steg och på allvar etablera sig i toppen av Fotbollseuropa om allt går enligt planerna.

En kul sak att nämna kring de Bruyne var att han under hösten hamnade i blåsväder då han under en landslagssamling med Belgien ska ha berättat för belgiska medier att han inte trivdes i Tyskland och att han var nöjd att han bara skrivit under för ett år på lån. Tydligen har han ändrat sig, nu han kan se sig själv stanna i Tyskland i åtminstone fem år till.

Adam Nilsson

Hrgotas dreierpack!

Jan Olsson var först 1969. Roland Sandberg gjorde det 1974. Benny Wendt slog till 1979. Marcus Rosenberg gjorde det senast 2007. Men i lördags så slog så Branimir Hrgota till med ett hattrick i Bundesliga och sållar sig nu till en lista som innehåller namn som Gerd Müller, Jupp Heynckes, Rudi Völler och Jürgen Klinsmann.

Debutsäsongen har varit lärorik för den unge Hrgota. Att ta steget från Jönköping Södra till Borussia Mönchengladbach är inget någon gör över en dag. Tiden har behövt vara hans vän. Efter tio inhopp i Gladbachtröjan fick han chansen att spela från start mot Mainz på bortaplan och då slog han till med ett “dreierpack”.

Kom ihåg den 11:e maj 2013 för det var dagen då Hrgota tog sitt hittills största steg i karriären. Jag är helt övertygad om att vi kommer att se tillbaka på den dagen i framtiden och känna att det var en viktig dag för svensk fotboll. Kanske även för tysk fotboll i Sverige.

Hur kommer det sig då att Hrgota helt plötsligt slår till – till synes från ingenstans. Anledningen tror jag är just det här med att han kommer från “ingenstans”, från tomma intet.

I Mönchengladbach har Hrgota fått arbeta med en fantastisk tränare i Lucien Favre. En tränare som tidigare har visat tålamod och förtroende för unga spelare. Det var under Favres ledning som Marco Reus blommade ut till den stjärna han är. Precis på samma sätt har Hrgota fått utvecklas i sin egna takt, i skuggan av rampljuset.

Mönchengladbach är en klassisk klubb och efter förra årets framgångar då man slutade fyra och nådde Champions League-spel så har klubben återigen fått uppmärksamhet. Men trycket i en klubb som Gladbach går inte att jämföra med det som finns i Dortmund, i Schalke eller i München.

Att talangen har funnits där har alla vetat om. Men vi har gång på gång sett stora talanger som aldrig riktigt blommat ut trots att dem har fått chansen. Mycket på grund av att mediatrycket och förväntningarna har varit orimliga. Det har Hrgota inte behövt utstå, varken i Tyskland eller i Sverige.

Det var ett fantastisk bra läge att slå till av Hrgota också. Mönchengladbach har meddelat att klubben inte tänker förlänga kontraktet med anfallaren Mike Hanke. Efter denna uppvisning tror jag att Hrgotas chanser till speltid nästa säsong ser riktigt, riktigt bra ut. Jag tror att Lucien Favre kommer att förlita sig mer på sitt svenska stjärnskott nästa säsong och att han kommer att bli en viktigare del av laget.

Vi har mycket spännande framtid att följa i Hrgotas och jag ser fram emot att få se honom mer från start i Mönchengladbachtröjan!

Adam Nilsson

Fortfarande nerv i Bundesliga

I morgon spelas den 33:e omgången i Bundesliga. Nästa veckas avslutas ligan där Bayern München redan står klara som segrare och Greuther Fürth redan är klara för spel i 2. Bundesliga till nästa säsong.

Det betyder dock inte att det fortfarande finns nerv kvar i serien. För än lever hoppet om att få spela Champions League-fotboll nästa säsong för tre lag (Schalke, Eintracht Frankfurt och SC Freiburg). Och fyra lag slåss om att undvika nedflyttning/kvalplats (Werder Bremen, Düsseldorf, FC Augsburg och 1899 Hoffenheim).

Schalke sitter i förarsättet i kampen om den fjärde och sista platsen till Champions League nästa säsong. De är tre poäng före Frankfurt och fyra poäng före Freiburg. I helgen möter Schalke ett Stuttgart som har blandat och givit. Jag har svårt att se att Schalke inte tar tre poäng, tre poäng som i princip skulle betyda att Champions League-platsen är säkrad (Frankfurts målskillnad är såpass mycket sämre).

Segrar för Frankfurt (bortamatch mot Bremen) respektive SC Freiburg (bortamatch mot Fürth) skulle betyda att de också är klara för att få spela Europa League nästa säsong. Jagande Hamburg har en usel målskillnad (-13) och kommer inte att kunna hinna ikapp Freiburg.

För tysk fotboll vore det bäst om Schalke fick spela i Champions League nästa säsong. De har rutinen, erfarenheten och spelarna för att kunna representera tysk fotboll på ett bättre sätt (åtminstone på pappret) än så väl Frankfurt som Freiburg.

När Freiburg dessutom redan har tappat en gäng nyckelspelare till den kommande säsongen så blir det inte bättre. Freiburg kan bli ett tydligt exempel på hur deltagande i europeiska cuper kan vara mer till ondo än av godo för en klubb.

Bra för Freiburg är det dock att tränaren Christian Streich har skrivit på ett nytt kontrakt med klubben. Han själv har uttryckt en önskan att få jobba vidare med sitt lagbygge och det finns inget alternativ som skulle kunna göra det än Streich – Tysklands motsvarighet till David Moyes.

I bottenstriden ställs FC Augsburg (just nu kvalplats) mot Bayern München på bortaplan. Jag har svårt att se hur de ska kunna rå på mästarna och därför tror jag att de går lottlösa från Allianz Arena. Något som sätter klubben i en obekväm situation inför den sista omgången.

Jag tror dock inte heller att 1899 Hoffenheim har något att hämta mot Hamburg på hemmaplan. Även om Hamburg blandar och ger så känns det som om de bara ska vinna mot Hoffenheim, trots att matchen spelas i Sinsheim. En förluster betyder att Hoffenheim fortfarande skulle befinna sig bakom Augsburg i tabellen, på nedflyttningsplats.

Düsseldorf har alla chanser att ta tre poäng när laget ställs hemma mot FC Nürnberg (som saknar svenske mittbacken Per Nilsson). Tre poäng skulle betyda att de åtminstone inte åker ned direkt (om mina tips stämmer), dock kan man fortfarande hamna på kvalplatsen om Augsburg står för en kanoninsats i den sista omgången.

Bremen möter Frankfurt på Weserstadion. En match Thomas Schaaf helst av allt bör vinna, men en poäng skulle vara guld värt. Just nu verkar dock Bremen inte kunna vinna och Frankfurt är ett stabilare lag, men ett oavgjort resultat är långt ifrån otroligt. Huruvida det är Schaafs sista hemmamatch som tränare för Bremen efter 14 år i klubben är oklart, men mycket tyder på att han får lämna sitt uppdrag efter säsongen.

Vi har helt klart en spännande omgång att se fram emot. Kom ihåg att alla matcher spelas samtidigt, det vill säga klockan 15.30 på lördag. Jag vet inte vilken match Eurosport sänder i Sverige, men enligt mig är Bremen-Frankfurt den match som lockar mest med tanke på att båda lagen fortfarande har mycket kvar att spela för.

Transfernytt:

Julian Draxler har skrivit på ett nytt kontrakt med Schalke 04 och blir kvar där till 2018. Klubben har bekräftat att kontraktet innehåller en försäljningsklausul på 45 miljoner euro och dessutom tilldelas han nummer 10. Ett stort för supertalangen.

Freiburg har gått och sagt att laget inte tänker att sälja några fler spelare efter att det kommit fram att Dortmund varit intresserade av klubbens mittback Fallou Diagne. “Vi behöver inte mer pengar, vi behöver ett slagkraftigt lag”, sa klubbens president Fritz Keller.

Hamnar Kevin de Bruyne i Leverkusen eller Dortmund? Det är frågan som många supportrar och journalister väntar sig ett svar på. Just nu finns det inga tydliga tecken på åt vilket håll det lutar. Det är dock mer än troligt att han spelar fotboll i Bundesliga även nästa säsong.

Borussia Mönchengladbach har bekräftat att klubben har förlängt kontraktet med yttern Patrick Herrmann. Mittfältaren har skrivit på ett kontrakt till 2016 och med det stänger han helt dörren för en flytt till sommaren (Dortmund har ryktats vara intresserade av hans tjänster).

Adam Nilsson

Sir Alex har satt sitt avtryck

27 år som tränare. Totalt 49 titlar. 13 stycken ligatitlar. Två Champions League-titlar. Sir Alex Ferguson är en gigant. En gigant som satt ett personligt avtryck på fotbollshistorien. Nu lämnar han sysslan som manager för Manchester United, med det lämnar han även ett stort hål bakom sig.

Är man, som jag, född på 90-talet så har Manchester United alltid varit en stor del av ens fotbollsliv. När jag växte upp och sprang omkring på skolgården i södra Stockholm var det ofta med en fotbollströja. Jag och de andra hade alla våra favoritlag. Antingen var det AIK, Hammarby eller Djurgården.

Om någon hade på sig en tröja av ett utländskt lag så var det allt som oftast Manchester United som gällde. Det var också vanligt att se “Beckham 7”-trycket på ryggen. United var Europas hetaste lag vid den tidpunkten. De hade unga, tekniska spelare och stod för en fantastiskt rolig fotboll. Dessutom vann United om och om igen.

Det största riktiga avtrycket jag fick av United var i den där förödande Champions League-finalen 1999. Bayern München ställdes mot Manchester United på Camp Nou i Barcelona. På planen stod spelare som David Beckham, Ryan Giggs, Peter Schmeichel, Lothar Matthäus, Stefan Effenberg och Oliver Kahn.

Bayerns ledningsmål kom tidigt. Redan i den sjätte minuten för att vara exakt. Mario Basler, som senare blev utnämnd till matchens spelare, gav tyskarna ledningen. Allting så länge bra ut men sedan kom de där klassiska minuterna som för alltid kommer att lämna ett djupt sår hos Bayernsupportrarna. Inom loppet av tre minuter, på övertid, vände United och vann med 2-1.

Matchen kommer jag aldrig att glömma. Det var den dagen som mitt intresse för Bayern München på allvar tog fart. I samma veva blev jag också medveten om vilken jätte Manchester United var.

Under åren som gått har jag sett United sporadiskt. De åren jag minns allra bäst var när Ruud van Nistelrooy förgyllde mina dagar med sina fantastiska mål. Detta berodde inte på att jag på allvar försökte följa laget, utan för att vi hade skaffat en exotisk tv-box med ett chippat tv-kort. Jag hade gått från att ha tillgång till SVT-kanalerna och TV4 till att helt plötsligt sitta med Canal+ och annat. Det var stort för en pubertetskille med halvtaskigt självförtroende.

Finns det något jag minns så är det med vilken elegans United alltid har spelat. De har kanske inte stått för den artistiskt vackraste fotbollen. Men sett till hur samspelta och hårt arbetande United var, så fanns det en skönhet där som få andra lag i Europa kunde uppnå. Det fanns ett väsen i föreningen som bara utvecklades och utvecklades.

Inte ens när de amerikanska ägarna under stor turbulens kom in i klubben så blev det oroligt. Sir Alex Ferguson fokus på det sportsliga och att få laget att prestera när det blåste som allra mest var extraordinär. Hans egna förmåga att hantera motgångar var något utöver det vanliga. Han vägrade helt enkelt att förlora.

Sir Alex gav även yngre spelare chansen. Många spelare har blommat ut under hans ledning på ett sätt som jag aldrig tror hade skett om inte Sir Alex hade varit där. Om man ser till namnen som har funnits i Fergusons olika lag så är det inte alltid de största stjärnorna från början, men de har hamnat där till slut. Jag tänker på en spelare som Cristiano Ronaldo som under Fergusons vingar blommade ut från en supertalang till en superstjärna.

Ferguson har också visat att man inte alltid behöver säga ja. Var han förbannad så gav han fullständigt fan i att svara på frågor från journalister. När det blåste kring Roy Keane försvann Keane, när det blåste kring Beckham så försvann Beckham. Egot fick aldrig gå framför laget, även om det betydde att en stjärna och ledare skulle försvinna. Det är avundsvärt.

Att jobba i samma klubb under 27 år och gå igenom generationsväxling efter generationsväxling utan att verka det minsta påverkad hade få andra kunnat göra på det sättet som Ferguson har gjort det. Det går bara att hylla honom för det arbetet.

Nu när han lägger av som tränare är det en institution inom fotbollen som försvinner. De flesta av oss har på ett eller annat sätt genom åren blivit påverkade av denna skotte. Jag har inte alltid tyckt om honom, men jag har alltid respekterat honom och hans gärning. Det är en sorglig dag för fotbollen.

Han lämnar med flaggan i topp. Det gläder mig. Han är värd all beröm, alla hyllningar och jag hoppas att han får ett fantastiskt avslut på sin karriär. Det är han är värd.

Adam Nilsson

CL-känslor på Westfalenstadion

Helgens match mellan Dortmund och Bayern München på Westfalenstadion blev en het tillställning. Inte nog med att Rafinha fick ett rött kort och att Manuel Neuer räddade Robert Lewandowskis straff, även vid sidan av planen var det heta känslor då den förre BVB-spelaren (numera sportchef i Bayern) Matthias Sammer rök ihop verbalt med Jürgen Klopp vid sidan av planen. Matchen betydde mycket för alla inblandade parter, trots att båda lagen ställde upp utan ett antal stora namn. Slutresultat 1-1 var helt rättvist.

***

Werder Bremen hade kunnat dra ifrån och i princip säkra nytt kontrakt med en vinst mot Hoffenheim. Men Bremen tappade sin 2-0-ledning under de sista 10 minuterna och är fortfarande högsta indragna i bottenstriden. Det blir inte lättare för Thomas Schaaf men sportchefen Thomas Eichin försäkrar att Schaaf blir kvar även under nästa säsong.

***

Ligans bäst betalde andremålvakt Jaroslav Drobny stod för en stark insats när han vaktade Hamburg-målet i avstängde René Adlers frånvaro. Drobny räddade Hamburg från en snöplig förlust på hemmaplan mot Wolfsburg då han stod för en fantastisk parad på Bas Dosts friläge. Drömmen om Europaspel lever fortfarande för det nordtyska laget.

***

Freiburg håller fortfarande den sista Europa League-platsen efter en seger mot FC Augsburg med 2-0. Nu har Freiburg tre poäng ner till Hamburg, dessutom sitter laget på en brutalt mycket bättre målskillnad än Hamburg. Tre poäng till och Europaplatsen är säkrad. Frågan är om det är bra eller dåligt för tysk fotboll. Laget har redan tappat ett antal nyckelspelare till nästa säsong och kommer att få det extremt tungt att utmana i Europaspelet.

***

Bayer Leverkusen säkrade tredjeplatsen efter seger mot FC Nürnberg på bortaplan. Jag ger laget alldeles för lite tid och tränarduon Hyypiä och Lewandowski alldeles för lite beröm. Leverkusen jobbar till viss del i dolda och gör det på ett utmärkt sätt. Det ska bli extremt spännande att se vad de kan göra i Champions League nästa säsong.

***

Trycket på Champions League-biljetter är enormt. Dortmund har fått in cirka 500 000 ansökningar, själva staden Dortmund har cirka 580 000 invånare. Helt magiskt tryck och hela Tyskland ser fram emot finalen på Wembley. Hur siffran ser ut på Bayernsidan vet jag just nu inte men det lär vara ett stort tryck även där.

***

Får en tysk domare döma CL-finalen? Ja, jag vet inte. Men jag skulle gärna se det hända.

***

Dagens Kicker håller inte igen. Tyskland håller inte igen.

Adam Nilsson

Tyskland vinnare i Champions League

Ja, så är det. För efter dagens resultat så får vi alltså se en heltysk final på Wembley den 25:e maj. Borussia Dortmund mot Bayern München i ett möte som kommer att betyda så enormt mycket för tysk fotboll.

Det spelade ingen roll att Robert Lewandowski blev knockad av Sergio Ramos gång på gång. Det spelade ingen roll att Ilkay Gündogan missade ett jätteläge som kunde avgjort semifinalen. Det spelade ingen roll att Sven Bender fick linka av planen med några få minuter kvar. Dortmund var vidare, trots att det blev lite väl nervigt på slutet.

För Bayern var det inget snack om saken. Ett koncentrerat, disciplinerat Bayern avväpnade ett tamt Barcelona på Camp Nou och kunde glida hem med en enkel 3-0-seger. Ännu en gång visade Jupp Heynckes och hans spelare prov på taktisk finess.

Och det bästa av allt: alla spelare är tillgängliga i finalen. Ingen spelare försvinner på grund av antalet gula kort, ett onödigt rött kort eller annat utan vi kommer att få se de absoluta bästa lagen i Europa denna säsong när det väl drar ihop sig till mötet på Wembley.

Ett möte som kan liknas vid när giganterna Pete Sampras och André Agassi mötte varandra på tennisplanen. Vinnarmaskinen Sampras (Bayern) ställs mot taktiska geniet Agassi, en helt oviss utgång. Det enda man vet är att matchen kommer att bli magisk.

Redan på lördag ställs klubbarna mot varandra i Bundesliga. En match som betyder mindre då Bayern redan har sprungit hem ligan. Men visst kan det vara bra att redan nu sätta sig i respekt och sätta griller i huvudet på motståndarna med en övertygande seger.

Kunde Bundesliga få en bättre 50-årspresent en två tyska lag i Champions League-semifinalen? Tveksamt.

Adam Nilsson

Bayerns förändring

“Det handlar om Europas kanske två bästa lag. Då kan man förvänta sig något extra”, sa tränaren Jupp Heynckes på presskonferens inför förra veckans Champions League-semifinal mellan Bayern München och FC Barcelona. Svårt var det att ifrågasätta Heynckes uttalande, aldrig hade han kunnat ana att hans lag skulle vinna med 4-0 och ha ett fantastiskt bra utgångsläge till returen.

“Vi har samlat tillräckligt med självförtroende inför duellen mot Barcelona. Vårt mål är att vinna. När man står i semifinal, vill man också till finalen”, sa Philipp Lahm som självklart menade på den redan säkrade Bundesligatiteln och finalplatsen i DFB-Pokal som pusselbitar som har byggt upp självförtroendet.

Bayern stod med ryggen mot väggen, hukade sig ned och tog emot mycket stryk.  Efter förra årets tre andraplatser i Bundesliga, DFB-Pokal och Champions League var det många som tvivlade på att Bayern skulle kunna komma tillbaka på fötter särskilt fort. Men Bayern reste sig, tog stöd av väggen och slog tillbaka.

Med fingertoppskänsla värvade Bayern in spelare som passade perfekt med sättet som laget ville spela i år. Kroaten Mario Mandzukic har varit strålande under säsongen, Claudio Pizarro återvände och har varit extremt viktig när han fått speltid, mittbacken Dante har lyft Bayerns försvarsspel till en helt annan nivå och Javi Martinez har växt in i rollen på Bayerns mittfält och få tänker nu en tanke på att han kostade 40 miljoner euro, för så bra har han varit.

1-0 segern mot Freiburg i helgen var Bayerns fjortonde raka seger i Bundesliga under vårsäsongen och deras 27:e på 31 matcher – båda två rekord i Bundesligahistorien. Bayern är också den snabbaste Bundesligavinnaren i historien. Men det är inte slut där för laget kan fortfarande bli det lag med mest poäng i Bundesliga någonsin, det lag med flesta gjorda mål och med minst antal insläppta mål.

 

Och det är inte bara det statistiska som förundrar för årets Bayern vinner matcher på ett stilfullt och enkelt sätt. Det utan någon som helst hänsyn till vilka som spelar, Bayern står ändå som vinnare i slutändan och Jupp Heynckes menar själv på att han inte har något b-lag. Något som bekräftas av resultaten. Bayern består i år av ett tjugotal spelare av hög internationell klass.

Vad som har hänt under de fyra åren sedan Barcelona körde över Bayern med 4-0 på Camp Nou är häpnadsväckande. Den dåvarande tränaren Jürgen Klinsmann fick lämna jobbet i kölvattnet av förlusten, Jupp Heynckes avslutade säsongen med klubben och holländaren Louis van Gaal tog sedan över.

Van Gaal tog Bayern München till deras första Champions League-final sedan segern 2001 den efterföljande säsongen. Den gången stod ett Inter som segrare. Men Bayern vann dock den inhemska dubbeln. Van Gaal försvann 2011 efter ett gäng schismer med ledningen i Bayern. Bayern avslutade säsongen med Van Gaals assistent Andries Jonker vid rodret, sedan föll valet på att Jupp Heynckes återigen skulle föra laget tillbaka till finrummet.

Heynckes byggde vidare på det arbete som van Gaal hade påbörjat. Holländaren införde n mer kortpassnings- och bollinnehavsorienterad fotboll. Spelare som Thomas Müller, David Alaba och Holger Badstuber lyftes alla fram under van Gaals tid och efter Klinsmanns kaosartade period hittade Bayern återigen en identitet, både som klubb och fotbollsmässigt.

Heynckes har under sina två år vidareutvecklat vad van Gaal påbörjade. Heynckes har tillåtit spelare friare roller, möjligheterna att byta positioner med varandra och att verkligen använda sin kreativitet på bästa möjliga sätt. I år har han Bayern också spelat med högre press mot motståndarna (precis det som varit en av Dortmunds vinnande signaturer), något som har gjort Bayern till ett ännu starkare lag.

Nu ställs Bayern mot det laget som man under de senaste säsongerna har närmat sig spelmässigt och kvalitetsmässigt, fast med en annan touch. Statistiken inför matchen talar om två lag med stora likheter men i slutändan så handlar det inte om hur vackert Bayern spelar, utan att de vinner. Mycket har förändrats i Bayern men pragmatismen sitter fortfarande i väggarna.

Adam Nilsson