27 år som tränare. Totalt 49 titlar. 13 stycken ligatitlar. Två Champions League-titlar. Sir Alex Ferguson är en gigant. En gigant som satt ett personligt avtryck på fotbollshistorien. Nu lämnar han sysslan som manager för Manchester United, med det lämnar han även ett stort hål bakom sig.
Är man, som jag, född på 90-talet så har Manchester United alltid varit en stor del av ens fotbollsliv. När jag växte upp och sprang omkring på skolgården i södra Stockholm var det ofta med en fotbollströja. Jag och de andra hade alla våra favoritlag. Antingen var det AIK, Hammarby eller Djurgården.
Om någon hade på sig en tröja av ett utländskt lag så var det allt som oftast Manchester United som gällde. Det var också vanligt att se “Beckham 7”-trycket på ryggen. United var Europas hetaste lag vid den tidpunkten. De hade unga, tekniska spelare och stod för en fantastiskt rolig fotboll. Dessutom vann United om och om igen.
Det största riktiga avtrycket jag fick av United var i den där förödande Champions League-finalen 1999. Bayern München ställdes mot Manchester United på Camp Nou i Barcelona. På planen stod spelare som David Beckham, Ryan Giggs, Peter Schmeichel, Lothar Matthäus, Stefan Effenberg och Oliver Kahn.
Bayerns ledningsmål kom tidigt. Redan i den sjätte minuten för att vara exakt. Mario Basler, som senare blev utnämnd till matchens spelare, gav tyskarna ledningen. Allting så länge bra ut men sedan kom de där klassiska minuterna som för alltid kommer att lämna ett djupt sår hos Bayernsupportrarna. Inom loppet av tre minuter, på övertid, vände United och vann med 2-1.
Matchen kommer jag aldrig att glömma. Det var den dagen som mitt intresse för Bayern München på allvar tog fart. I samma veva blev jag också medveten om vilken jätte Manchester United var.
Under åren som gått har jag sett United sporadiskt. De åren jag minns allra bäst var när Ruud van Nistelrooy förgyllde mina dagar med sina fantastiska mål. Detta berodde inte på att jag på allvar försökte följa laget, utan för att vi hade skaffat en exotisk tv-box med ett chippat tv-kort. Jag hade gått från att ha tillgång till SVT-kanalerna och TV4 till att helt plötsligt sitta med Canal+ och annat. Det var stort för en pubertetskille med halvtaskigt självförtroende.
Finns det något jag minns så är det med vilken elegans United alltid har spelat. De har kanske inte stått för den artistiskt vackraste fotbollen. Men sett till hur samspelta och hårt arbetande United var, så fanns det en skönhet där som få andra lag i Europa kunde uppnå. Det fanns ett väsen i föreningen som bara utvecklades och utvecklades.
Inte ens när de amerikanska ägarna under stor turbulens kom in i klubben så blev det oroligt. Sir Alex Ferguson fokus på det sportsliga och att få laget att prestera när det blåste som allra mest var extraordinär. Hans egna förmåga att hantera motgångar var något utöver det vanliga. Han vägrade helt enkelt att förlora.
Sir Alex gav även yngre spelare chansen. Många spelare har blommat ut under hans ledning på ett sätt som jag aldrig tror hade skett om inte Sir Alex hade varit där. Om man ser till namnen som har funnits i Fergusons olika lag så är det inte alltid de största stjärnorna från början, men de har hamnat där till slut. Jag tänker på en spelare som Cristiano Ronaldo som under Fergusons vingar blommade ut från en supertalang till en superstjärna.
Ferguson har också visat att man inte alltid behöver säga ja. Var han förbannad så gav han fullständigt fan i att svara på frågor från journalister. När det blåste kring Roy Keane försvann Keane, när det blåste kring Beckham så försvann Beckham. Egot fick aldrig gå framför laget, även om det betydde att en stjärna och ledare skulle försvinna. Det är avundsvärt.
Att jobba i samma klubb under 27 år och gå igenom generationsväxling efter generationsväxling utan att verka det minsta påverkad hade få andra kunnat göra på det sättet som Ferguson har gjort det. Det går bara att hylla honom för det arbetet.
Nu när han lägger av som tränare är det en institution inom fotbollen som försvinner. De flesta av oss har på ett eller annat sätt genom åren blivit påverkade av denna skotte. Jag har inte alltid tyckt om honom, men jag har alltid respekterat honom och hans gärning. Det är en sorglig dag för fotbollen.
Han lämnar med flaggan i topp. Det gläder mig. Han är värd all beröm, alla hyllningar och jag hoppas att han får ett fantastiskt avslut på sin karriär. Det är han är värd.