En mörk dag i svensk fotboll

I dag skulle jag tillsammans med min systerson få se på Hammarby. Det var första gången han skulle få se Hammarby och vi satt på den gemytliga familjehörnan, sektion G. Vi hade båda varsin t-shirt från Bajen Fans som jag hade köpt utanför arenan. Hans ögon gnistrade av att komma in på arenan. Det var en speciell upplevelse i hans liv.

Skillnaden är den att när jag ser tillbaka på min första Hammarby så känner jag en värme sprida sig igenom kroppen, när min systerson ser tillbaka på sin första match så är det med en isande kyla.

I 56 minuter fick fotbollen styra, sedan tog obehagliga makter över.

Jag har under mina tjugotre år i livet upplevt både det ena och det andra. Jag har blivit misshandlad. Jag har bevittnat en misshandel. Jag har blivit hotad till livet. Men jag aldrig känt ett sådant obehag som jag kände i dag på Söderstadions läktare.

När jag i ögonvrån från min position märker att kanske 50-100 maskerade killar i Hammarbymundering är på väg mot GAIS-människornas hörna inser jag att något kommer att gå jävligt fel. Först börjar det med provokationer. Sedan kastas det öl. Sedan kastas stolsäten.

Förövarna springer sin väg omedelbart när de inser att ordningsvakterna och polisen är på väg. Men det tar inte slut där.

Människorna som har stått och sjungit GAIS-sånger tar helt plötsligt fart och beger sig i samma riktning som de Hammarbymunderande killarna. Den riktning leder mot den familjehörna jag sitter mot tillsammans med hundra-, om inte tusentals barn tillsammans med deras föräldrar, morföräldrar och tränare.

Tumult uppstår. Plötsligt kommer människor från alla håll och kanter. Människor slåss mot varandra, mot ordningsvakter och är en hårsmån från att nå fram hela vägen till där gråtande barn, skrikande föräldrar och jag sitter.

Jag har aldrig under mina år som supporter till Hammarby behövt skrika: ”SKYDDA ERA BARN! FORT! TA DEM HÄRIFRÅN!” Det var något jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att jag skulle behöva göra, aldrig någonsin. Men där stod jag och skrek dessa ord i förtvivlan och hopp om att de gråtande barnen skulle undvika att behöva se och bli utsatta för det våld som just nu pågick på den läktaren där de fem minuter tidigare suttit glada och med tindrande ögon sett på fotboll.

Som ni kanske har märkt har jag endast använt ordet ”supporter” en gång och det gällande mig själv. Anledningen är klar: dessa människor som slåss är inga supportrar. De är något annat, något som inte hör hemma på en fotbollsarena.

Vi riktiga supportrar har ett ansvar, ett ansvar att fördöma detta beteende och stoppa det. Jag kan bara hylla alla dem, som tillsammans med mig, försökte stoppa fler människor från att ge sig in i tumultet.

Om ni nu tycker att det är så tufft att slåss: varför döljer man sitt ansikte? Varför står man inte för vad man gör? Varför kan man inte stå där rakryggad och visa sitt rätta jag?

Om ni nu verkligen behöver slåss, åk ut till en öde ö och gör det där. Där ingen bryr sig, där inte samhället behöver ta ansvaret. Gör det inte på en familjeläktare bland barn.

Jag känner en tomhet, en sorg över vad jag behövde uppleva i kväll på Söderstadion. Jag kommer att överleva detta, min kärlek för fotbollen och för Hammarby är mycket större än så.

Men att se gråtande barn och förtvivlade föräldrar som i panik behöver utrymma en arena för att människor inte kan bete sig, det är något jag kommer att ha på näthinnan varenda gång jag besöker Tele2 Arena.

Min systerson gömde sig livrädd från knallskott och bråk. Det tindrande inte längre i hans ögon. Det fanns bara spår av rädsla. Hans första minne av en fotbollsmatch är våld och idioti. Vilka mardrömmar kommer han inte drömma i natt? Kommer han någonsin att vilja sätt sin fot på en fotbollsarena igen? Jag skulle inte beskylla honom för något om svaret skulle vara ”nej”.

Fotbollen tillhör supportrarna. Inte idioterna som väljer att slåss på en familjeläktare.