Shaqiris sista chans?

Shaqiri var inte Bayerns förstaval när han värvades under vintern 2012. Bayern hade precis gått bet på Marco Reus som valt bort München för spel hos den stora rivalen, tillika hans hemstad, i Dortmund. Den missberäkningen ärrade ett Bayern som tidigare mer eller mindre fått precis den spelare som klubben velat ha inom de tyska gränserna. Med Dortmunds värvning av Reus krackelerades Bayern självbild inte mycket, men en aning.

Svaret för Bayern blev att hitta en annan ytter med en liknande spelstil som Reus och som också var jagad av flera klubbar. Ledningen i München blev erbjudna Shaqiri, men tvekade länge på om han var rätt man. När till slut FC Basel ställde ett krav till Bayern, att antingen tacka ja eller se Shaqiri skriva på för turkiska Galatasaray, så beslutade sig Bayern för att göra slag i saken och plocka in den unge talangen som spåtts en fantastisk framtid. Det var ingen Reus, men likväl ett intressant namn som klubben själva kunde forma.

Under den första säsongen då Jupp Heynckes var tränare, åtnöjt Shaqiri stort förtroende hos den rutinerade tränaren och fick spela hela 26 Bundesligamatcher. Schweizaren var given i det rotationssystem som Heynckes fått de offensiva spelarna att acceptera. Ribéry, Müller och Robben var mer eller mindre givna i Champions League, Shaqiri i sin tur var mer eller mindre given i Bundesliga medan en av de tidigare nämnda herrarna satt på bänken.

Shaqiri framstod mer och mer som en klockren värvning av Bayernledningen. Han hade endast kostat runt 100 miljoner svenska kronor, men redan betalat tillbaka genom att kunna ersätta några av Europas absolut bästa spelare och nästan få det att framstå som om dessa inte saknades. Shaqiri utvecklades i takt med laget och bidrog med många avgörande passningar och löpningar. Jupp Heynckes hade inte kunnat vara mer nöjd med den unge schweizaren.

När Heynckes lämnade klubben och Pep Guardiola tog över så var schweizaren full av självförtroende. Under det första träningslägret med spanjoren som tränare vid Gardasjön i norra Italien pratade Shaqiri om viljan att vara en del av startelvan vid de riktigt stora matcherna, att få vara en avgörande del i ett lag som jagade ytterligare titlar och som skulle bli de nya herrarna på täppan i Fotbollseuropa.

Till skillnad från Heynckes så såg Guardiola inte samma kvalitéer hos den tekniske schweizaren. För Guardiola var Shaqiri en perfekt inhoppare, men ingen spelare som spanjoren ville ha i sin bollinnehavsinriktade fotboll där det handlade om att vårda bollen snarare än att hitta snabba lösningar för att komma till målchanser.

För Shaqiri minskade speltiden drastiskt från säsongen tidigare då Heynckes var tränare. Han spelade endast 17 matcher i Bundesliga och endast två av dessa klarade han sig ifrån att antingen bli inbytt eller utbytt. Utvecklingen stannade av och många glömde bort Shaqiri. Han var inte längre den avgörande spelaren, inte den givna ersättaren vid frånvaro på Robben och Ribéry utan istället en breddspelare vars mellanrum mellan chanserna på fotbollsplanen ökade.

Inget av den för Shaqiri dåliga säsongen 2013/2014 syntes i landslaget. Hos Schweiz var Shaqiri fortsatt en nyckelspelare och Ottmar Hitzfeld la stort ansvar hos den unge yttern, trots bristen på speltid i klubblaget. Under sommarens VM i Brasilien var Shaqiri en av behållningarna i det schweiziska landslaget och gjorde tre mål och blev utnämnd till matchens spelare två gånger på fyra matcher. Ett facit som få andra kunde ta med sig från Brasilien.

Framgångarna i VM väckte intresse hos flera klubbar. Främst Juventus och Liverpool hade Shaqiri på sin radar och båda klubbarna ryktades ha förhandlat fram accepterade transfersummor med Bayern München. Men i slutändan satte tränaren Guardiola stopp för en flytt då han värdesatte schweizaren i sitt lagbygge, även om det främst var i rollen som ersättare än som startman.

Hösten i klubblaget har inte varit fantastisk för Shaqiri som fortfarande går i flyttankar. Han har fått chansen men ännu inte tagit den och frågan är hur länge Guardiola har tålamod att ge Shaqiri chansen och hur länge schweizaren själv har tålamod att inte ha den status som han en gång hade under Jupp Heynckes ledning.

I kvällens match mot CSKA Moskva i Champions League finns det goda möjligheter för att Shaqiri kommer att få ytterligare en chans att visa upp sig. Frågan är hur många chanser till han kommer få innan Guardiola och Bayern bedömer honom som ”fertig” i klubben.

Twitter: @atnilsson

Då bodde jag i Tyskland och hittade bilden av en ren slump. Jag tror att det kan ha varit igenom den tyska tidningen 11Freunde, men jag är inte helt säker. Jag tog i alla fall tillfället i akt och publicerade den för att intresset för den borde vara större i Sverige än i Tyskland – vilket det var.

Tweet och jag blev bland andra omnämnda av Nyheter24 där jag blev etta på listan över ”veckans bästa och mest uppmärksammande tweets”. Kul grej.

För några dagar sen började den tweet återigen att retweetas och favoriseras på ett sätt som den inte gjort sedan jag släppte den i maj 2013. Vad jag var högst omedveten om var att det var genom SVT:s Johan Kücükslan som fått fart på bilden igen och det genom att benämna den som en ”hybrid mellan Zlatan och Janne Josefsson”. Folk hittade av någon oförunderlig anledning till mig igen, trots att jag inte tweetat den igen.

Nåväl, tweeten fick tydligen rejält genomslag och hamnade på Expressen och Aftonbladets hemsidor samt att flera utländska sidor (till exempel The Mirror) plockade upp den. Dessutom hörde man av sig till den här journalisten, som visade sig vara bulgar och inte från Ukraina. Kul på alla sätt och vis.

Är jag bitter? Inte alls.

Jag vill vara tydlig med att jag är inte den roligaste, smartaste, den fiffigaste eller den som kommer på allt först. Det är inte jag. Men jag tweetade den här bilden först. Det var garanterat jag. (För att låna något av Henrik Schyffert från hans fantastiska show ”the 90’s”.)

Twitter: @atnilsson

Dortmunds försvar i spillror

”Den som släpper in sådana mål vinner sällan matcher i fotboll.” Jürgen Klopps ord var hårda, ärliga och alldeles riktiga för den utomstående. Dortmunds två insläppta mål var inte till följd av ett fantastiskt anfallsspel från Schalkes sida, utan ett inkonsekvent agerande i Dortmundförsvaret. Det syntes tydligt att Mats Hummels inte hade spelat särskilt många minuter innan derbyt. Det syntes tydligt att försvaret inte haft tillräckligt med tid att finslipa på sitt positionsspel. Båda de insläppta målen kom efter hörnor. Det första efter att försvaret helt tappat markeringen på Matip, det andra efter en kaosartad situation där ingen Dortmundspelare lyckades rensa bort bollen ur straffområdet. Ett minst sagt underkänt betyg för ett försvar som, när alla är i form, hör till Europas bästa.

Schalke hade svårt i anfallsspelet

Med Dortmunds försvarsproblem så fick Schalke goda möjligheter att utnyttja dessa, något som hemmalaget inte gjorde. Schalke hade problem med att hitta rätt i anfallsspelet. Löpningarna var inte optimala från kantspelarna Sam och Choupo-Moting, samtidigt som Max Meyer hade svårt att hävda sig i det fysiska spelet mot Dortmunds defensiva mittfältare Bender och Ginter. Detta ledde till att sistabollen mer än sällan hittade fram till rätt man, utan istället hamnade på en motspelare. Schalke skapade chanser, men sällan de där avgörande lägena för att kunna ta död på matchen. Och när väl läget kom, främst tänker jag på Huntelaars friläge i matchens absoluta slutskede, så fanns inte avslutet där.

Klopps val av startelva kändes tveksamt

Få lag kan sakna Nuri Sahin, Ilkay Gündogan, Henrikh Mkhitaryan och Marco Reus och ändå ställa upp med en slagkraftig startelva. Lägg då till att Dortmund dessutom saknade ”Kuba”, Sebastian Kehl och Oliver Kirch samt att Mats Hummels och Marcel Schmelzer just återvänt från skador. Men trots alla bekymmer så blev jag förvånad över den ytterst defensiva uppställningen som Klopp använde sig av från start. Att välja Matthias Ginter och Kevin Großkreutz före Milos Jojic och Shinji Kagawa antydde att Klopp riktade in sig på en fysisk match, med ett Dortmund främst inriktat på försvarsspel. Problemet var att utan Jojic föll väldigt mycket ansvar i uppspelen på en Mats Hummels som inte var i full matchform. Ginter är för mig är ingen exceptionell defensiv mittfältare, men han genomför alltid sitt jobb godkänt, igår hade jag dock velat se något annat. Den defensiva startelvan bidrog till att Dortmunds offensiv var tam. Aubameyang försökte, men både Ramos och Immobile hade svårt att få till något på topp. Jag tycker att Klopp coachade bort sitt lags möjligheter redan där.

Jens Keller – mannen med fler än sju liv

Hur många gånger har man inte suttit och funderat på när Jens Keller kommer att få lämna jobbet som tränare i Schalke sen han började där för drygt två år sedan? En gång i månaden? Gångerna är fler än vad jag kan räkna på fingrar. Varje gång tycks han dock ta sig ur ”krisen” starkare än tidigare. Han hade inte fått lämna Schalke vid en förlust igår. Det är jag övertygad om. Men trycket inför veckans CL-match mot Maribor och den kommande Bundesligamatchen mot Hoffenheim hade varit avsevärt mycket större. Nu fick Keller mer andrum att spela på och Schalke mer energi att utöva, något som behövdes. Kontraktet för Keller gäller säsongen ut och det har redan ryktats om vilka som kan tänkas ersätta honom. Men Keller har tidigare visat sig svår att göra sig av med och frågan är om Schalke har modet att göra sig av med en Keller som återigen har fört klubben till Champions League.

Den stora vinnaren: Bayern

Resultatet igår var av yttersta vikt för Schalke. Men vad resultatet framför allt betydde var att Bayern genom sin vinst mot Köln med 2-0 kunde bygga ut sitt avstånd mot huvudkonkurrenten Dortmund med ytterligare tre poäng. Redan skiljer det sju poäng mellan Bayern och Dortmund, ett avstånd som är långt ifrån ointagligt men som inte underlättar för Dortmund. Pep Guardiola utnämnde Mönchengladbach och Leverkusen till huvudkonkurrenterna – föga förvånande med tanke på att dessa två lagen placerar sig bakom Bayern på plats två respektive tre – igår, men jag har svårt att tro att dessa två lag ska kunna klara av att hänga med Bayern under en hel säsong. Bayern har inte avgjort tabellen, men skaffat sig ett klart övertag redan efter sex omgångar.

Twitter: @atnilsson

Denna söndag i maj beslutade sig den framgångsrike möbelföretagaren Wilfried Finke för att hjälpa klubben TuS Paderborn-Neuhaus. Han köpte två VIP-säsongskort, gick med som sponsor och betalade 3000 D-Mark för en reklamplats på arenan. Tre år efter detta bytte klubben namn till SC Paderborn 07. Elva år efter detta påbörjades bygget av klubbens nya arena. Tjugo år senare ställs SC Paderborn 07 mot Bayern München – och det som serieledare av Bundesliga.

Alla som idag köper ett VIP-säsongskort blir berättade denna historia. Alla runt omkring föreningen är medvetna om att utan möbelhandlaren Wilfried Finke hade den framgångshistoria aldrig varit möjlig. En ny arena hade aldrig byggts och klubben hade med största sannolikhet inte suttit på en Bundesligakarta.

Finke arbetade sig under åren sakta uppåt i föreningen. Hans finansiella engagemang ökade med åren. Med tiden blev han huvudsponsor, byggherre och till slut klubbpresident – den roll han besitter idag. För Finke, som föddes i Paderborn, var det hans yttersta dröm att få leda klubben i sitt hjärta. Hans kontakter inom politiken och finansvärlden har visat sig ovärderliga för att bygga upp den lilla klubben från de östra delarna av delstaten Nordrhein-Westfalen – i ett område där Arminia Bielefeld tidigare varit den stora klubben som alla har följt.

När Finke 1978 tog över sin fars möbelföretag var det ett mindre lokalt företag. Företaget, med det passande namnet ”Finke”, omsätter idag 300 miljoner euro med mer än 1500 anställda. Precis som med familjeföretaget så har han tagit SC Paderborn till sitt hjärta. Idag skiljer det bara en gata mellan den nybyggda Benteler-Arena och ett stort Finke-varuhus.

Och just det faktum att klubben har blivit så förknippat med honom och hans styre har gett upphov för ett antal historier. Det har pratats om bonusar efter matcher som betalats ut kontant direkt i omklädningsrummet samt att Finke vid flertalet har påpekat för sina tränare vilka spelare som borde spela från start och vilka som inte borde göra det. Om det historierna är sanna är oklart, men klart är att den som betalar lönerna vill ha viss makt över vilka som gör vad – även om det är en annan persons jobb.

Men även om han har tagit klubben till sig så är hans möbelföretag huvudcentrumet – även i klubben. Utanför möbelföretagets huvudkontor står hans Bentley parkerad medan Finke själv sitter inne på kontoret och funderar över nästa steg för föreningen. Därifrån planeras allt: arenabyggen, nyförvärv, försäljningar – besluten fattas från det absoluta hjärtat i hans liv.

För Finke har byggandet av SC Paderborn aldrig handlat om att, likt Dietmar Hopp i Hoffenheim, pumpa in massor av miljoner för att nå framgång på så kort tid som möjligt. Det har handlat om att låta det ske organiskt, låta det ta tid och växa till sig. Kavajen har aldrig varit större än vad klubben har kunnat fylla den med.

Många namn, både spelare och ledare, som har arbetat i klubben har hamnat i Paderborn då de fallit mellan stolarna på andra platser. Det har varit ledare som andra klubbar har ansetts vara stökiga, jobbiga att arbeta tillsammans med och så vidare. Paderborn har varit platsen för en andra chans, något som Finke tar stora ära i.

Jos Luhukay (idag Hertha Berlin), André Schubert (tidigare St. Pauli), Roger Schmidt (idag Bayer 04 Leverkusen) och dagens tränare André Breitenreiter var alla okända och fick chansen i Paderborn och tog den. Utan Paderborn hade ingen av dessa tränare nått dit där dem står idag, utan troligtvis harvat omkring på platser i Tyskland där tålamodet inte är lika stort.

Tränarna tillsammans med Finke och sportchefen Michael Born har sedan jagat spelare som, precis som tränarna, aldrig riktigt fått chansen eller som socialt haft det svårt. Paderborns trupp är som ett stort samhällsprojekt med spelare som har varit hemlösa, kriminella och totalt under isen i sina karriärer. Men i Paderborn har spelarna fått chansen att visa upp en annan sida.

Till och med sportchefen Born, som 2008 fick lämna klubben efter att ha hamnat i bråk med Finke, är produkten av en man som inte var önskad på sin arbetsplats. Efter hans första period i Paderborn hamnade Born i Carl Zeiss Jena där han efter bristande resultat fick lämna klubben efter bara några månader. 2011 återvände Born till Paderborn och sedan dess har han gjort ett kanonjobb och fått titeln ”fyndaren från Paderborn”.

Finke beskrivs av sina medarbetare som en ansträngande person med svängigt humör. En person som dock är extremt framgångsrik tack vare sin kravfyllda personlighet som går många människor på nerverna. Finke har själv påpekat att han sätter målet på det som är onåbart, för endast då kan man nå det exceptionella.

Men hans personlighet har också bidragit till flertalet incidenter där han har handlat i affekt. Den mest märkvärdiga var när han 2009, då SC Paderborn jobbade för uppflyttning till 2. Bundesliga, avgick som president efter att klubben förlorat med 0-2 på hemmaplan mot Eintracht Braunschweig. Sex veckor senare var Finke tillbaka på jobbet och i slutet av säsongen så hade klubben nått uppflyttning.

Men även den bästa av historier har sitt slut och Finkes slut närmar sig. Sedan ett år tillbaka är hans företag inte längre tröjsponsor och klubbens makt har så sakteliga fördelats på flera människor. I november 2015 planerar Finke att sluta, efter arton år som president för klubben. Med en ny arena som är helt finansierad, en klubb som står utan skulder och är etablerad i 2. Bundesliga, så har Finke nått alla mål han en gång satte när han inledde i klubben. Nu vill han dra sig tillbaka och njuta av sitt verk.

Twitter: @atnilsson

Såg att Erik Niva skrivit en förträfflig text om Paderborn på Aftonbladet. Värd att läsa!

Källor: Kicker, Die Welt, Süddeutsche Zeitung

[vineplay id=”O7OTFeMaMYJ” size=”small”]

• Brutalt dålig.

Helgens… hörnvariant: Kevin de Bruyne och Ricardo Rodriguez, VfL Wolfsburg

[vineplay id=”O7mprtMbYKn” size=”small”]

• Vackert rätt igenom.

Helgens… oväntade: Marco Russ, Eintracht Frankfurt

[vineplay id=”O7bMuZ6anZq” size=”small”]

• Marco Russ har aldrig sett så imponerande ut i en och samma sekvens.

Helgens… rekord: Moritz Stoppelkamp, SC Paderborn

[vineplay id=”O7mnE2xq91J” size=”small”]

• 83 meter från motståndarens mål var Stoppelkamp när han dundrade in bollen i öppet mål. Nytt Bundesligarekord!
Annons

Helgens… lycka till-pass: Adrian Ramos, Borussia Dortmund

[vineplay id=”OW3lKTY2HBK” size=”small”]

• ”Slå på öppen yta och hoppas på det bästa”.

Helgens… panenka: Eric-Maxim Choupo-Moting, Schalke 04

[vineplay id=”OWY1wYXv5I6″ size=”small”]

• Den gick hem men fasen vad nära Kevin Trapp är att ta den

Helgens… födelsedagsbarn: Julian Draxler, Schalke 04

• Målskytt och utvisad på sin födelsedag. Draxler var händelsernas man i lördags.

Helgens… tifo: FC Köln-supportrarna

• Mäktig inramning inför derbyt mot Mönchengladbach.

Helgens… hårda ord: Dieter Hecking, VfL Wolfsburg

• ”Förr eller senare kommer ni att märka att den [handsregeln] är fotbollens undergång”. Ord och inga visor från Wolfsburgtränaren.

Helgens… ninja: Lewis Holtby, Hamburger SV

• Minen på Höjbjerg, priceless.
Annons

Helgens… matchtröja: 1860 München

• Oktoberfeststället är mäkta snyggt!

Helgens… ”hallå!?”: Roger Schmidt, Bayer 04 Leverkusen

• Den gode Schmidt har bestämt sig för att ha stänga träningar fram till 5:e oktober. Lagom roligt för supportrarna.

Helgens… tack: David Selke, Werder Bremen

• I veckan skrev han på ett nytt kontrakt med klubben och under helgen slog han till mot Augsburg (förlust i slutändan, 2-4 dock). Selke är Bremens framtid.

Helgens… vinst: Union Berlin 2-1 RB Leipzig

• Unionfansen visade upp sitt missnöje mot klubben Leipzig och vann sin första match den här säsongen. Söndagen var en bra dag för Union.

Twitter: @atnilsson

”Magic Joe” hade knappt kunnat få en bättre start på jobbet. 0-0 mot Bayern München var inte bara rättvist, det var imponerande. Hamburg stod för säsongens bästa och mest lidelsefulla insats på Imtech Arena igår.

”Fenomenalt, fantastiskt, berusande!”, ”Det var otroligt!”, ”Det är som ett under!”, ”Det nya Hamburg: kompakt, säkert och närkampsstarkt!”, ”Hamburg – plötsligt ett lag!” – tyska medier gottade sig i Hamburgs framgångar. Inte efter Josef Zinnbauers debut, utan efter Mirko Slomkas debut. Hade ni glömt? Jag hade det i alla fall.

Det är svårt att se tillbaka på en tid då Slomka var hyllad i Hamburg. Men faktum är att han inledde sin tid som tränare i Hamburg ännu bättre än vad Josef Zinnbauer gjorde det. Slomka kom till ett Hamburg som hade samlat ihop sju raka förluster och som skulle ställas mot Dortmund härnäst. På fem dagar skulle Slomka förbereda sitt lag inför matchen och förväntningarna var minst sagt låga.

Då ställdes Hamburg mot ett Dortmund som åtminstone på pappret var ett klart mycket bättre lag än det Bayern som Hamburg mötte igår. Det var ett Dortmund med fyra segrar i bagaget som bara hade inlett seriespelet igen en månad tidigare efter januarivilan. Jürgen Klopp sa inför matchen att man inte skulle visa några sympatier alls. Man kan enkelt säga att Dortmunds förutsättningar var klart bättre än dem Bayern hade igår.

Efter den matchen var alla, inklusive jag, oerhört imponerad över vad Mirko Slomka skapat på endast några dagar. Han hade lyckats vända på Bundesliga största förlorarlag, just då, till att helt plötsligt se ut som ett lag som faktiskt trodde på vad dem gjorde, som hade mer kvalitéer än vad dem tidigare hade visat och som framför allt återigen hade turen på sin sida.

Så här i efterhand var det en aning naivt att tro att Mirko Slomka likt den bästa av barnböcker hade förändrat allt med ett enkelt lite slag med trollspöet. Men just där och då var även jag berusad av vad Slomka hade lyckats med på så ofantligt lite tid. Och vem vill inte tro på sådana fantastiska berättelser? Herregud, jag går fortfarande och hoppas på att perrong nio och trekvart finns på King’s Cross Station i London.

Idag är det inte Slomka som är hyllad. Idag är det Josef Zinnbauer. Tongångarna är nästan identiska, till och med en aning positivare än när Slomka lyckades med sitt konststycke. För Zinnbauers konststycke är en aning vackrare och återigen har man lätt att bli så där naiv och oskuldsfull igen.

Zinnbauer som för mindre än tre månader sedan var tränare i tyska division fem i Karlsruher SC:s U23-lag har lyckats föra ett Hamburg i utomordentlig oro till ett oavgjort resultat mot giganten och mardrömsmotståndaren Bayern München av alla lag. Det fanns INGET, absolut INGET, som talade för att Hamburg skulle lyckas mot Bayern – åtminstone var det den bilden som jag och alla andra försökte sprida.

Men Josef Zinnbauer tänkte annorlunda. Han tänkte att här ska vi göra något som ingen annan tror på, vi ska nämligen utmana Bayern på deras egna villkor. Zinnbauer fick sitt Hamburg att pressa högt och störa Bayern. Alla spelare sprang den där extra metern hela tiden för att inte släppa till den minsta lilla ytan för Bayernspelarna och Jaroslav Drobny lyckades hålla nollan.

Det osannolika blev sant. Efter 94 minuter hade Hamburg lyckats med att ta en poäng av Bayern. Med en högst orutinerad tränare på bänken, med ett lag som helt plötsligt såg ut som ett lag och inte som den skara splittrade glasskivor som dem tidigare sett ut som. 0-0 gav inte fler poäng än Mirko Slomkas 3-0-seger, men det gav minst lika mycket hopp.

Att Josef Zinnbauer kommer att jobba lika hårt som tidigare, om inte ännu hårdare, är jag helt övertygad om. Han kommer att göra allt som står i hans makt för att bevisa att han är rätt man för jobbet. Herr Zinnbauer har inga som helst planer på att låta någon annan ta jobbet medan han får gå tillbaka till U23-laget, nej, han är i Bundesliga för att stanna.

Frågan är däremot om laget kommer att kunna upprepa samma prestation. Kommer man att ta de där tunga, jobbiga och slitsamma extralöpningarna för lagets skull när man inte längre spelar inför 57 000 extremt taggade hemmaåskådare på ett slutsålt Imtech Arena i Hamburg utan inför 15 000 bratwurstätande Paderbornsupportrar på Benteler-Arena?

Jag är tveksam.

Zinnbauer fick en bra start, men oj vilken lång väg Hamburg har att gå innan vi ska slå på den stora trumman. Och tro mig, det vill jag göra, för herr Zinnbauer ägde tillsammans med sin bror ett av mina absoluta favoritställen i Regensburg vid namn ”Dombrowski”. Vad som var speciellt med Dombrowski var att varje onsdag så hade de slantsingling och hade du tur och fick rätt sida slapp du betala för det du beställde (vilket, för en student som jag, var guld).

Zinnbauer fick rätt sida på myntet igår, frågan är om han får det nästa gång.

Twitter: @atnilsson

Josef ”Joe” Zinnbauer debuterar

Efter förlusten mot Hannover förra helgen tog Hamburgs ledning beslutet att avskeda tränaren Mirko Slomka. Ett beslut som skapade stora frågetecken i Hamburglägret. Fanns en ersättare redo? Kunde självaste Thomas Tuchel vara på gång till Hamburg som det tidigare ryktats om? Svaret var nej. Hamburg hade nog inte förutsett nästa drag utan fick ta första möjliga kort som de kunde hitta i kortleken. Zinnbauer var inte ett ess, troligtvis inte ens en knekt utan snarare ruter fyra, men nu kommer han först och främst att leda laget i matchen mot Bayern och sedan på obestämd framtid. För fem månader sedan var han tränare för Karlsruhers U23-lag i den tyska femtedivisionen, nu kommer han leda Hamburg i en av de mest historiska matcherna i Bundesliga. Det går fort ibland.

Hamburg har inget att förlora

Att Bayern är favoriter i dagens match råder det inga tvivel om. ”Der Rekordmeister” har efter veckans Champions League-seger mot Manchester City tankat på med ytterligare självförtroende och hoppas på att kunna ta med sig det momentum som Jerome Boatengs avgörande mål i den 89:e minuten inbringade. Men för Hamburgs del är det inget som bör avskräcka. För ärligt talat är det ingen som förväntar sig att Hamburg ska få med sig poäng vilket betyder att laget helt och hållet kan gå in med fokus endast på sin egen insats. Resultatet är, vilket Zinnbauer påpekade på presskonferensen inför matchen, underordnad prestationen och därför har Hamburg absolut ingenting att förlora. Det talar till fördel för Hamburg.

Guardiola orolig

För en vecka sedan var Guardiola inte särskilt orolig för mötet med Hamburg. Förutsättningarna var självklara men i och med tränarbytet blev perfektionisten Guardiola något störd i uppladdningen inför matchen, något som var tydligt på presskonferensen inför mötet. Guardiola, vars noggrannhet är känt för omvärlden, har ingen koll på vem den nye tränaren Zinnbauer är eller vad han för typ av fotboll han står för. Det betyder att Guardiola inte lika enkelt som vanligt kan förutse händelseförloppet i matchen och hur han ska förbereda sitt Bayern på uppgiften, något som gnager i spanjorens tankar. Guardiola vill kunna bistå med små taktiska drag till sina spelare för att göra det så svårt för motståndarna som möjligt, något han inte kan eftersom att han inte sett hur Zinnbauer oftast spelar sitt lag. Det oförutsägbara är något som Guardiola ogillar. Därför sa han också att han kanske kommer att behöva korrigera taktiskt snabbt in i matchen, om matchbilden inte skulle vara till Guardiolas glädjande.

Historiskt en munsbit för Bayern

98 gånger har Bayern och Hamburg mött varandra i Bundesliga. Inget annat möte har spelats så många gånger i Bundesligahistorien och mot inget annat lag har Bayern så många vinster som mot Hamburg. Hela 58 gånger har Bayern vunnit mot Hamburg (det högsta antalet segrar ett Bundesligalag har mot ett annat) och därtill gjort hela 218 mål på dessa 98 matcher (även det en rekordsiffra). Siffrorna hade inte kunnat vara tydligare och eftersom att Bayern endast har förlorat en av sina senaste 37 bortamatcher så finns det inte mycket som talar för att det skulle bli annorlunda idag.

”Pizza” älskar Hamburg(are)

För Claudio Pizarro så är Hamburg en absolut drömmotståndare. Peruanen, den bäste utländske målskytten i Bundesligas historia, har gjort flest antal mål mot just Hamburg. Hela 19 mål har det blivit på 22 matcher mot Hamburg för Pizarro under sin i Tyskland. På de senaste fyra mötena har han gjort sju mål och det är inte otroligt att han kommer att få speltid i helgen mot sin önskemotståndare.

Hamburg får hoppas på att överraska

I slutändan handlar det för Hamburg om att få in positiv energi i laget. Det handlar om en nystart och en tro på det projekt som Zinnbauer vill genomföra. Om laget spelar taktiskt bra och inte släpper inte alldeles för många mål så kommer tongångarna i Hamburglägret att vara positiva, det är jag helt övertygad om. Mycket ska till för att det ska bli vinst, men om laget kommer in med rätt attityd och Zinnbauer lyckas chocka Guardiola taktiskt kanske man kan få med sig ett bra resultat och möjligen en poäng. För Bayerns det finns det inget annat än tre poäng i tankarna och något annat vore en rejäl missberäkning. Efter veckans vinst mot Manchester City kommer det att finnas ett par trötta ben i truppen och Guardiola kommer att rotera, men likväl bör det bli vinst för ”Der Rekordmeister” från München.

Twitter: @atnilsson

Ikväll drar den fjärde omgången av Bundesliga igång. Matchen mellan SC Freiburg och Hertha Berlin är ett möte mellan två lag som endast lyckats knapra ihop varsin poäng på tre matcher. I Freiburg manas det till lugn, i Berlin börjar orosklockorna att ringa.

Ingen ny situtation för Freiburg

Freiburg har haft för vana att inleda Bundesliga rent utsagt dåligt. På de senaste sex säsongerna har klubben hela fyra gånger haft en poäng efter de tre inledande omgångarna – men i slutändan har klubben aldrig åkt ut. Ofta har det i Freiburgs fall handlat om förändringar i startelvan. Klubben har tappat viktiga spelare till större klubbar, varit tvungna att ta in flera mer okända namn och sedan behövt tid för att spela ihop dessa. Riktigt så extremt som förra säsongen, då klubben i princip förlorade hela sin stomme har det inte varit i år, men för försvaret har det varit en rejäl omställning eftersom att såväl målvakten Oliver Baumann som mittbacken Matthias Ginter lämnat. Försvaret är något som tränaren Christian Streich har behövt arbeta mycket och fortsatt behöver lägga stor energi på.

Hertha är fysiskt svaga

Hertha Berlins start har varit allt utom den som klubben hade hoppats på. Försvarsspelet har varit under all kritik och klubben har redan släppt in nio mål på de tre första omgångarna, varav åtta av dessa har fallit i andra halvlek. Jos Luhukay pratade mycket om hur klubben skulle vara förberedda på den fysiska ansträngning som Bundesliga betyder när klubben var nykomlingar förra säsongen, något som han även har påpekat i år men till skillnad från förra säsongen så har laget inte varit i närheten av förra årets resultat när det kommer till orken. Hertha är det lag som hittills har snittat kortast antal kilometer per match vilket inte alls fungerar i Luhukays fotbollstänk. Spelarna behöver ta fler löpningar, vara aggressivare i pressen för att Luhukays taktiska tänk ska fungera – något som just nu är långt borta.

Historien talar mot Hertha

Om Freiburg inte hade några poäng med att inleda säsongen med en poäng efter tre matcher så råder inte samma positiva historia för Hertha Berlin. Senast huvudstadslaget startade med en poäng på de tre första matcherna så åkte laget ur. Det var säsongen 1990/1991 då laget som nykomling direkt åkte ur igen. Under den säsongen gick Hertha igenom tre olika tränare, bland annat den nuvarande Bochumtränaren Peter Neururer försökte att rädda laget utan att lyckas. Hertha vill inte att den historien ska upprepa sig.

Hertha med bra facit mot Freiburg

Mitt i allt det negativa finns det dock en positiv sak som Herthafansen kan ta med sig, och det är hur laget har presterat mot Freiburg på bortaplan tidigare. På de nio bortamatcher som klubben har spelat mot Freiburg så har Hertha endast inkasserat en förlust. Hela sex gånger har Hertha vunnit mötet och två matcher har slutat oavgjort. Hertha har ett tungt facit i Bundesliga på senare tid och har endast vunnit en av de senaste femton matcherna i Bundesliga, men mot Freiburg hoppas Hertha på att den positiva trenden i detta möte kan fortsätta.

Twitter: @atnilsson

”Vi kommer inte att falla i panik och gå till handling – det kan jag till 120% garantera”, sa den nytillsatte ordföranden Karl Gernandt några timmar efter att Hamburg inkasserat ytterligare en förlust borta mot Hannover i söndags. Mindre än 24 timmar senare var Mirko Slomka sparkad.

Föreningen Hamburger SV har sett ljusare dagar. Det är mindre en ett år sedan Thorsten Fink något oväntat fick lämna klubben efter att ha fått ihop fyra poäng på fem matcher. Då som nu hette det att laget saknade en stabil grund att stå på. Att laget saknade ljusa utsikter taktiskt. Att intentionerna för framgång var alldeles för få. Konstigt kunde tyckas med tanke på att Fink under sina två första säsonger först räddat klubben från nedflyttning, säsongen efter varit nära att föra Hamburg till Europa League och haft en tuff inledning på den tredje säsongen som innehöll matcher mot Schalke och Dortmund.

In kom Bert van Marwijk. Holländaren vars förflutna i Borussia Dortmund och på senare tid det holländska landslaget tilltalade en klubb som återigen skulle vara i toppen. Trots stora ekonomiska ansträngningar och brist på kvalitativa nyförvärv förväntade sig klubben att van Marwijk skulle ge klubben nya utsikter, ett hopp om en ljusare framtid. Efter fem månader som tränare fick även holländaren packa ihop sina väskor och lämna den vackra staden i norra Tyskland.

Toppkandidaten till att ersätta van Marwijk hette Mirko Slomka. Slomkas trackrecord efter sin tid i Hannover, där han förde ett nedflyttningsdömt Hannover till överlevnad och sedan Europaspel, lockade den dåvarande ledningen i Hamburg som bestod av sportchefen Oliver Kreuzer och klubbchefen Carl Jarchow. Samtidigt började en utomstående fraktion bestående av miljardären Klaus-Michael Kühne att hårt kritisera den dåvarande sportsliga ledningen. Kühne kunde tänka sig att bidra med pengar, men endast i utbyte mot att han indirekt kunde få styra klubben.

Felix Magaths namn fördes på tal. Det var Kühnes dröm att få in den före detta Hamburgspelaren. Magath, en man som pekade med hela handen oavsett var vinden blåste, skulle få kontrollera hela klubben så länge han räddade kvar klubben i Bundesliga. Det var nära att en sådan lösning kom till stånd. Enbart en röst saknades i styrelsen för att det skulle ske, men i slutändan gick klubben på Kreuzers och Jarchows lösning: Mirko Slomka.

Slomka var ingen lättnad för Hamburg visade det sig, men han höll laget med nöd och näppe kvar i Bundesliga – vilket var hans huvudsakliga uppgift under våren. Under sommaren var han den som först inledde försäsongen med sitt lag av alla tränare i Bundesliga, i hopp om att spela ihop sitt lag i rätt tid, få andrum och tid samt en bra start på säsongen. Det misslyckades fatalt.

Samtidigt hade Klaus-Michael Kühne fått mer och mer makt i Hamburg. Han hade lyckats få klubben att anställa den tidigare sportchefen Dietmar Beiersdorfer som ordförande i klubben och Beiersdorfer fick direkt ett sportsligt ansvar i klubben. Med Beiersdorfer vid rodret lyckades Kühne få bort sportchefen Oliver Kreuzer, en man som han tidigare i nedsättande ton uttryckt som en ”sportchef för division 3, inte Bundesliga”, men Mirko Slomka – som Kühne inte hade mycket till övers för – blev kvar.

Tills igår.

När flera klubbchefer, däribland Dietmar Beiersdorfer, samlades tillsammans under gårdagen vid 11-tiden på Claus-Michael Kühnes kontor vid ”HafenCity” i Hamburg hade Mirko Slomkas öde redan förseglats. Miljardärens pengar hade använts till nyförvärv som inte fått rätt med speltid, åtminstone enligt Kühne själv. Klubbcheferna visste mycket väl att utan Kühnes pengar var framtiden för klubben osäker. Sponsorer hade redan uttalat sig om att dra sig ur klubben vid en eventuell nedflyttning och tappet av dyra spelare skulle betyda en omstart som skulle kunna ta år att genomföra. Därför vägde Kühnes ord tungt.

Och nu har Kühne fått som han vill.

När Dietmar Beiersdorfer under gårdagskvällen begav sig för att möta Mirko Slomka så var tränaren högst ovetande om sitt öde. Slomka trodde att han skulle diskutera hur man skulle vända på den negativa trenden. Istället fick han veta att hans tjänster inte längre var önskade av klubben. Ett slag i magen för en tränare som lagt ned all sin tid, energi och sina resurser för att återigen föra Hamburg mot toppen. Nu var möjligheten borta och Slomka utan jobb.

För Dietmar Beiersdorfer betydde det ytterligare spilld tid. Beiersdorfers hyllades av vissa som en frälsare med sin återkomst men har ännu inte visat prov på att han skulle vara någon Jesu Kristi. Istället har Beiersdorfer mer och mer framstått som en man tyngd av kraven från miljardären Kühne och som jobbat mot en mål som han själv vet är oerhört svårt att nå, åtminstone på den korta tid som Kühne krävde att det skulle ske på.

Jakten på en efterträdare har inletts. Bland namnen har vi hittat den tidigare Mainztränaren Thomas Tuchel som är drömnamnet. Tuchel blev under sin tid i Mainz känd för sin fantastiska förmåga att göra mycket av lite och rankades som en av Tysklands stora framtidsnamn på tränarbänken. Frågan är om han själv skulle vara intresserade av att jobba i ett Hamburg fyllt av panik? I Mainz hade han tid, lust och förtroende – i Hamburg kanske han skulle ha lusten men tiden i Hamburg är en bristvara och förtroendet försvinner fort.

Speciellt med en miljardär som styr bakom kulisserna.

Twitter: @atnilsson

Inför säsongen fanns det mycket som talade till Herthas fördel. Klubben hade visserligen förlorat Pierre-Michel Lasogga och Adrian Ramos, men för de stora inkomsterna som dessa två försäljningar förde med sig så fick Hertha ett guldläge att bredda truppen både kvalitativt och kvantitativt. En möjlighet som sportchefen Michael Preetz och tränaren Jos Luhukay tog.

In kom ett gäng erfarna spelare som varit med på hög nivå länge. John Heitinga med all sin rutin från spel i landslag och klubblag på högsta nivå. Julian Schieber som haft en tuff period i Dortmund men levererat tidigare i Bundesliga när han var hos Stuttgart. Jens Hegeler som varit en ”supersub” i Leverkusen, men som var ute efter ha en plats i startelvan och därför valde att flytta till Berlin. Basels ettrige Valentin Stocker som varit på mångas radar under de senaste åren samt att man under de sista dagarna av transferfönstret värvade in Salomon Kalou från Lille i hopp om att få ett alternativ till Schieber på topp.

Alla nyförvärven har långt i från levererat. Jens Hegeler inledde de två första matcherna med att, precis som i Leverkusen, sitta på bänken och få göra inhopp innan han äntligen finns chansen från start hemma mot Mainz igår (förlust, 1-3) utan att övertyga. John Heitinga var efter två matcher från start placerad på bänken. Valentin Stocker har ännu inte varit med i truppen till någon av de tre matcherna utan har fått spelat reservslagsfotboll i division fyra, vilket får anses bittert med tanke på att han var klubbens dyraste nyförvärv (3,5 miljoner euro) inför säsongen. Den enda som hittills har hållit för förväntningarna av nyförvärven är Julian Schieber som har stått för tre av Herthas fem mål.

Efter en usel vårsäsong så hade många hoppats på att nyförvärven skulle sätta fart på klubben igen, men laget går i samma mörka spår fortfarande. På de senaste 20 matcherna har Hertha blott vunnit tre matcher, endast Hamburg har ett sämre facit vilket kan förändras vid en eventuell vinst idag mot Hannover. Herthas poängsnitt ligger på 0,7 poäng per match sett till de senaste 20 matcherna. Ett sådant poängsnitt  skulle ge 24 poäng denna säsong, något som med all säkerhet skulle betyda nedflyttning.

Luhukays taktiska inkonsekvens har inte heller gynnat laget. Under säsongens tre matcher har han redan ställt upp med tre olika formationer. Ett inte alltför positivt facit som sänder signaler om en tränare som är i desperat jakt på att hitta rätt, utan att ge det någon större chans, vilket självklart spelarna känner av direkt. Luhukay hade redan under sin period i Mönchengladbach problem med att hitta rätt i försvarsspelet, där han också gjorde konstanta förändringar utan att hitta rätt. Något som slutade med att han fick lämna klubben.

Även offensivt har Hertha sett naivt ut, som i jakt på en tydlig spelidé, speciellt när laget för spelet. Mot Leverkusen såg det bättre ut, mycket på grund av att man då var rejält tillbakapressade och endast inriktade sig på kontringar. Spelarna visste exakt vad det handlade om utförde det med bravur. Problemet blir när Hertha ställs mot lag med liknande styrka, för då saknas idéerna och riktlinjer för hur laget ska agera offensivt. Inte minst syns det igår när mittbacken Brooks är den med flest skott i laget.

Det bör finnas en oro i Hertha för att klubben återigen ska åka ur efter denna problematiska start i Bundesliga. Jos Luhukay kommer att få tid på sig att korrigera sina misstag, men han behöver bestämma sig för hur han vill att laget ska spela och med vilken formation han tänker ställa upp – något som han borde satt under försäsongen. Nu ligger laget redan efter och frågan är hur lång tid han får på sig för att korrigera sina misstag, för i Hertha har tålamodet inte alltid visat sig vara det största.

Twitter: @atnilsson

Med oss i studion har vi rutinerade Johan Arneng samt nykomlingarna Petronella Ekroth och Johan Mjällby som programleds av Christopher Kviborg. Niklas Jarelind och Rami Shaaban kommer att kommentera matchen och jag tycker att det känns riktigt lovande.

Vi håller att på förbereda oss rejält för att verkligen starta av den nya satsningen med Bundesligastudio på lördagar på bästa möjliga sätt! Kul som fasen ska det bli i alla fall! 15.00 på lördag sätter vi igång och 17.30 avslutar vi sändningen.

***

En annan mycket intressant match är den mellan de båda nykomlingarna SC Paderborn och FC Köln. Båda har samlat ihop fyra poäng efter två omgångar och det är faktiskt första gången i historien som två nykomlingar har spelat de två första omgångarna utan att ha kasserat en förlust.

Det är två helt olika världar som vi möts av. Klassiska och stora Köln mot det lilla och ”fattiga” Paderborn som gör sin första säsong i Bundesliga någonsin. Det är två klubbar som spelar på samma fotbollsplan, men inte ekonomiskt och historiskt.

Det är två lag som i mina ögon främst har imponerat defensivt. Köln har fortsatt med sitt fantastiska försvarsspel från 2. Bundesliga och har ännu inte släppt in ett mål i årets Bundesliga. Paderborn släppte in två mål i premiären mot Mainz men var sedan helt omöjliga att forcera för Hamburg i den andra match som Paderborn vann med hela 3-0 uppe i Hamburg.

Jag har stora förhoppningar på att det kommer att bli en bra fotbollsmatch, även om det möjligtvis inte blir så målriktat som tyska matcher oftast brukar vara.

***

För er som är riktigt sugna på offensiva så är Hoffenheim mot Wolfsburg mitt tips. Jag skulle tro att det kommer att kunna rinna iväg där. Båda två lagen vill spela offensiv fotboll och Hoffenheim på hemmaplan brukar vara en rejäl målgaranti!

Twitter: @atnilsson

Sebastian Rudy – det oväntade valet

Löws alternativ på högerbacksplatsen var inte särskilt många. Mycket tydde på att Kevin Großkreutz, trots den tunna insatsen mot Argentina, fortsatt skulle få förtroendet på den positionen. Så blev inte fallet. Valet föll på Hoffenheims Sebastian Rudy som aldrig tidigare spelat högerback under sin karriär. Lös hade förutspått en match där Tyskland skulle ha mycket bollinnehav och med Rudy istället för Großkreutz skulle högerkanten bli klart offensivare, samt att  Löw skulle få in en högerfot. Valet visade sig lika bra som oväntat. Rudy låg bakom många inlägg i offensiven – speciellt det som ledde till Thomas Müllers 1-0 – och gav bra stöd till Müller på kanten. Defensivt var Rudy högst delaktig i Skottlands kvitteringsmål, men i övrigt tyckte jag han stod för en fullt godkänd insats defensivt. Valet av Löw föll väl ut, men Rudys framtid är inte som Lahms långsiktiga ersättare.

Reus stark som ”tia”

I Özils frånvaro klev Marco Reus in på sin favoritposition som central offensiv mittfältare. Reus var löpvillig, var hela tiden ett hot mot Skottlands försvar med sin kreativitet och framför allt var han svårläst för det skotska försvaret. Till skillnad från Özil kändes Reus mer villig till att spela utanför sin bekvämlighetszon. Det vill säga att Reus bytte positioner med de andra offensiva mittfältarna  oftare än Özil och Reus stora fördel är att han generellt är bättre ute på kanten än vad Özil är, vilket gjorde att det tyska anfallet såg flexiblare ut än på länge. Reus var nyckeln i Tysklands anfall och Löw har ett svårt val att göra i framtiden, för Özil och Reus tillför olika fördelar på rollen.

”Fel” Mario som anfallare

Ytterligare en anledning till att det tyska anfallet såg rörligare och flexiblare ut än tidigare var att Mario Götze, och inte Gomez, spelade från start i anfallet. Götze stod för sin bästa insats i rollen som spjutspets och gjorde det klart svårare för det skotska försvaret att hitta rätt i sina positioner. Götze roterade bra och bytte ofta roll med de offensiva mittfältarna vilket skapade svårigheter för det skotska försvaret, något som med största sannolikhet inte hade skett med den mer statiska Gomez i anfallet.

Försvaret saknade Hummels

Med Boateng tillbaka i försvaret var en av de två mittbackarna tillbaka i startelvan som spelat under VM. Boateng såg ringrostig ut och med tanke på att han inte spelat ihop sig med Höwedes bidrog det till att försvaret vid vissa sekvenser missade i positionsspelet, något som gav stora ytor för de skotska anfallarna. Hummels närvaro saknades i försvaret. Hans trygghet, pondus och ledarförmåga hade behövts för att styra upp i försvaret som stundtals såg svajigt ut. Hans förmåga att slå bra uppspel, en förmåga som varken Boateng eller Höwedes inte har på samma nivå, hade också hjälpt till i offensiven.

I stort ett stabilare Tyskland

Till skillnad från i träningsmatchen mot Argentina såg Tyskland klart tryggare ut i det taktiska upplägget mot Skottland. Självklart berodde det på att Skottland är en sämre landslag än Argentina, men en stor skillnad var att de tyska spelarna såg mer bestämda ut i vad dem skulle göra på planen. Positionsspelet var bättre vilket framför allt syntes det i anfallsspelet som såg klart bättre ut än mot Argentina. Även försvarsspelet var bättre även om det fortfarande fanns småmissar som Löw kommer att behöva finkorrigera. Den första halvleken var klart bättre för Tysklands del. I andra halvlek hade tyskarna svårt att hantera Skottlands kontringar och speed i anfallen. I stort kan Löw vara nöjd med EM-kvalpremiären som i all enkelhet kan sammanfattas med ordet ”stabil”, men det finns saker att jobba på.

Twitter: @atnilsson

Istället har vi fått se en Löw som knappt ändrat något i den trupp han tagit ut till matcherna mot Argentina och Skottland. Truppen består antingen av spelare som tidigare har varit nära landslaget, men framför allt med många av dem som medverkade i VM. Jag hade önskat mig förändringar, nya ansikten och nya namn. Roman Weidenfeller ställer jag mig extremt frågande till varför han dyker upp i truppen.

Den nu 34-årige Weidenfeller var fram till förra året inte intressant i landslagstruppen. Hans insatser var en stor del av Dortmunds framgångar och gav honom möjligheten – det med all rätt. Jag såg honom som ett bra alternativ att ha på avbytarbänken i ett VM, då Weidenfeller hade erfarenheten från större matcher som skulle behövas om Neuer skulle gå sönder. Nu ser jag däremot inte samma nytta med Weidenfeller.

Bakom Weidenfeller finns ett flertal målvakter som vill visa upp sig i landslaget och som har klart fler mästerskap kvar att kunna medverka i. Jag tänker på Bernd Leno, Oliver Baumann och Kevin Trapp – alla tre målvakter som har presterat bra i Bundesliga och som förtjänar en möjlighet. Och då har jag inte ens nämnt Marc-André ter Stegen, som rimligen bör dyka upp i framtiden om han inte fortsätter råka ut för skador vid olägliga tillfällen.

Målvaktstränaren Andreas Köpke är den som i sak styr över vilka målvakter som finns i truppen. Löw står visserligen som ansvarig, men det är Köpke som väljer, det råder det inga tvivel om. Köpke har tidigare förespråkat yngre målvakter, men har på senare tid framstått som mer och mer konservativ. Som en man som har nöjt sig med Weidenfeller och den i Hannover underpresterande Zieler. Det gör mig orolig. För den dag Neuer är borta så är Weidenfeller det också. Zieler håller jag inte för den tredje bäste målvakten i Tyskland. Det är tveksamt om Zieler ens är topp-5 i nuvarande form.

Så jag frågar mig: ”hur går tankarna?” Ärligt talat vet jag inte, jag förstår det inte för det är inte vad jag känner igen från tidigare.

Att Mario Gomez skulle dyka upp i truppen igen var det inte särskilt förvånande. Hans fantastiska facit som målskytt i sina respektive lag är svårt att bortse ifrån. Även om Löw har lyckats förvånansvärt väl med att ignorera Stefan Kießlings facit. Men där bakom då? När Gomez inte är där, vem ska spela då? Det här försöket med den så kallade ”falska nian” har sällan (se: aldrig) slagit ut särskilt väl och jag har svårt att förstå varför Löw skulle testa det återigen med ett blekt resultat när det finns en spelare som Kevin Volland som skulle vara riktigt intressant att se i dagens landslag.

På ytterbackspositionen tycks Erik Durm ha fått stödet. Löw hintade åtminstone om det på presskonferens inför matchen mot Argentina. Vem som ska ersätta Lahm som högerback är inte lika säkert. Wolfsburgs Sebastian Jung känns som den som har bäst kort för att göra det. Men Löws nuvarande beteende lutar det mer åt att Boateng flyttas ut på högerkanten. Eller varför inte Höwedes?

Då tar jag bara upp några frågetecken som Löw har skapat med sin uttagning.

Löw fick en bra chans att starta om på nytt, men han ser ut att – precis som tidigare – ha kört fast i sin driva, utan möjlighet att kunna backa bilen och svänga in i ett annat spår. Kontinuitet är bra men Löw har för första gången på flera år fått en naturlig möjlighet till större förändringar och han tar den inte. Var försvann den Löw som tog beslutet att ta lagkaptensbindeln från Ballack och ge den till Lahm, samtidigt som han aldrig nominerade Ballack till landslaget igen? Den Löw saknar jag. Den Löw som hade pondus och kraft nog att ta ett tufft beslut där utgången var långt ifrån given.

Dagens Löw är en blek kopia av den han var. Jag är orolig för att landslaget kommer att gå i samma spår om Löw inte försöker bryta sitt onda mönster.

Twitter: @atnilsson

Joachim Löw stod för första gången utan Hans-Dieter Flick vid sin sida när han igår ställde sig vid tränarbänken på Esprit-Arena i Düsseldorf och lyssnade på den tyska nationalsången. Ersättaren till Flick, Thomas Schneider, hade inte inlett sina arbetsuppgifter och fick istället se sin kommande arbetsgivare hemifrån.

Det var ingen härlig syn.

Tyskland ställde upp med flertalet nya namn i startuppställningen. Backlinjen bestod av en Dortmundtrio i Durm, Ginter och Großkreutz, som ackompanjerades av Schalkes Höwedes. På mittfältet saknades bland annat Khedira och Schweinsteiger, vilka ersattes av Kroos och Kramer som centrala mittfältare. Marco Reus gjorde bejublad comeback och spelade tillsammans med Draxler och Schürrle på det offensiva mittfältet. Även Mario Gomez stod för en comeback, dock inte lika bejublad som Reus.

Att Mario Gomez inte lyckades sätta en flertal av sina chanser var negativt, men det faktum att han är ringrostig och har haft skadeproblem måste tas in i beräkningarna. Det försvarade inte hans missar, men det förklarade dem. Alternativen bakom Gomez kändes inte hetare och därför hade Löw valt tyskspanjoren.

Gomez behöver tid, men framför allt förtroende. Gomez kan avgöra matcher, även landskamper, men i landslaget har han inte åtnjutit Löws fulla förtroende och jag är helt övertygad om att det spelar in i hans prestationer. Gomez vill så mycket att det låser sig.

Backlinjen hade en tuff dag på jobbet. Ingen av de fyra som spelade från start imponerade utan såg malplacerade ut. Ytterbackarna Durm och Großkreutz hade svårt på sina respektive kanter, både när det kom till att följa med i offensiven som att täcka i defensiven. Fyra mål föll och inget kunde skyllas på målvakterna, vilket sa mycket om försvarsspelet.

Löw har mycket att tänka på när det kommer till försvaret. Visst, Hummels och Boateng kommer att finnas där. Vilka ska spela på kanterna? Kommer Badstuber kunna knipa en plats och att Löw då flyttar ut Boateng till höger? Det är en roll som Boateng inte ens vill spela på. Durm är framtidsnamnet som vänsterback, jag hoppas att han får fler chanser för jag ser inget annat namn som kan göra den rollen mer rättvisa än honom.

Att Toni Kroos inte är den centrala ledaren likt Khedira och Schweinsteiger har jag vetat om länge. Kroos är inte tillräckligt snabb, saknar defensiva kvalitéer och är en av Tysklands mest överskattade spelare. Han klarar inte av att agera i den roll han hade igår. Där blev Kroos överglänst av Mönchengladbachs mittfältare Christoph Kramer.

Reus, Draxler och Schürrle gjorde allt de kunde utifrån förutsättningarna och kommer att fortsatt spela viktiga roller för landslaget. Faktum är att Schürrle mer och mer växer fram till en fulländad offensiv spelare. Han är inte lika ensidig som under sin tid i Leverkusen utan Mourinho har gjort honom mer flexibel och oberäknelig.

I slutändan var det en solklar förlust. Argentina gjorde det bättre på i princip alla fronter. Löw har många frågetecken att reda ut men än är det för tidigt att dra för stora slutsatser. Förlusten blev ett bryskt uppvaknade ur VM-drömmen och Tyskland behövde det.

På söndag är det Skottland som står för motståndet och då i en klart betydelsefullare EM-kvalmatch. En förlust där är inte att tala om.

Twitter: @atnilsson

För egen del så kommer jag att hjälpa till med produktionen. Ordna fram info kring matcherna, till viss del ser över innehållet i sändningarna och så vidare. Hittills har jag mest jobbat med måndagens EM-kvalsändning där vi på Eurosport kommer att vissa Ryssland-Liechtenstein följt av Schweiz-England.

Vi är ett stort team som jobbar med sändningarna och magkänslan säger att det kommer att bli riktigt bra, men att det behövs tid för att allt ska sätta sig. Så jag skulle absolut hålla ett ögon på Eurosport-sändningarna under kommande säsong som kommer att göra Bundesliga ännu mer attraktivt för dess svenska följare.

***

Angående sändningarna på måndag så kan jag utlova en vass uppställning i studion. Matchen Schweiz-England lär bli en höjdare.

***

Att Bastian Schweinsteiger är ny landslagskapten förvånar mig inte särskilt mycket. Valet är i mångt och mycket logiskt, även om det känns som en kortsiktig lösning. Schweinsteiger var vice-kapten bakom Lahm, visade under hela VM-turneringen att han kan leda Tyskland framåt och är dessutom – vilket är viktigt att påpeka – en Bayernspelare. Jag tror att en spelare som Mats Hummels, som kändes som en het kandidat, föll bort bland annat för att han är en Dortmundspelare. Det är ”bekvämare” att ta en Bayernspelare. Med det inte sagt att Schweinsteiger fortfarande var det bästa valet, det underlättade bara ytterligare en aning.

***

Att Thomas Schneider kliver in som assisterande förbundskapten får däremot ses som en rejäl överraskning. Jag hade inte sett hans namn nämnas överhuvudtaget i denna diskussion innan och hade inte haft en tanke på att det kunde bli han. Schneider har ett bra facit som ungdomstränare, känner Löw sedan deras gemensamma tid i Stuttgart och sägs påminna mycket om Hans-Dieter Flick som han ersätter. Hans facit i Bundesliga är dock inte lika imponerande då han fick lämna Stuttgart i våras efter en usel vår. Intressant val, blir helt klart spännande att följa.

***

Fick igår hem boken ”Herr Guardiola” som är skriven av den spanske journalisten Marti Perarnau. Boken behandlar Guardiolas första år i Bayern München där Perarnau har fått följa hans arbete på nära håll och fått exklusiva intervjuer med bokens huvudperson och nära människor kring Guardiola. Inledningen, har läst dryga 20 sidor, bådar gott. Förhoppningsvis blir det mer intressant ju längre man kommer. Finns än så länge bara på tyska av vad jag vet, ska även släppas på spanska men vet inte om den dyker upp på engelska.

Twitter: @atnilsson

Hamburg gjorde klart med två namn. Föga förvånande efter helgens debacle mot Paderborn då Hamburg förlorade med 3-0 på hemmaplan. Lewis Holtby lånas in från Tottenham med köpoption och talangen Julian Green kommer på lån från Bayern München. Två offensiva värvningar som Hamburg verkligen har varit i behov av. Både Holtby och Green kommer att förstärka offensiven och jag tror att Holtby med sin kreativitet kommer att vara en rejäl tillgång för laget då van der Vaart inte alls är den spelare han en gång var. Bra jobbat av Hamburg mot sluttampen.

Men Hamburg värvade inte bara spelare utan tappade också Milan Badelj som lämnat för Italien och Fiorentina. Det hade länge ryktats om att Badelj skulle lämna men mot slutet har det sett mer och mer osannolikt ut. På den sista dagen blev det dock klart och Dietmar Beiersdorfer sa själv att ”mot slutet gick allting väldigt snabbt”. Med tanke på att Holtby och Green kom in är det inte särskilt förvånande att Badelj försvann ut.

Hamburg var laget att tala om på sista dagen för talangen Jonathan Tah, som nämns en av de största talangerna i Tyskland på försvarssidan, blev utlånad till Fortuna Düsseldorf som har kommit igång på allvar i 2. Bundesliga. I Düsseldorf kommer Tah få mer speltid och det kommer att gynna hans utveckling på lång sikt.

Paderborn lockade till sig en ny försvarare i Rafa López från Getafe. López är en flexibel försvarare som kan spela på flera positioner. Känslan efter helgen var inte att Paderborn behövde förstärka sin offensiv, men det blir intressant att följa spanjoren i sin nya omgivning.

Philipp Wollscheid, som har varit ryktenas man under sommaren, blev uppsnappad av Mainz som var i stort behov av en försvarare. Wollscheid var given i Nürnberg och var länge ryktad att ta steget in i landslaget, men i Leverkusen stannade utvecklingen av och förra säsongen fick han ytterst lite speltid. Nu blir det alltså spel i Mainz, i ett lag där han kommer att ha mer bärande roll likt den han hade i Nürnberg. Jag tror på den här lånet. Ytterligare en bra affär av en av Bundesligas bättre sportchefer i Christian Heidel.

Ett annat lån Christian Heidel lyckades med under gårdagen var det av Jonas Hofmann från Borussia Dortmund. Den offensive yttern har stött på tuff konkurrens i Dortmund, något som inte underlättades av Kagawa-värvningen, vilket har gjort hans speltidssituation har sett mycket mörk ut. Mainz tog chansen och lånade in Hofmann som kommer att få mer speltid i Mainz, mycket bra affär även där.

Hertha Berlin lyckades knipa till sig Per-Ciljan Skjelbred. Norrmannen, som var utlånad till Hertha från Hamburg förra säsongen, har inte varit önskad i Hamburg men huvudstadslaget har inte lyckats säkra en deal förrän på den absolut sista dagen. Ingen jättevärvning i mina ögon men Skjelbred breddar truppen, inget snack om den saken.

Och sist men inte minst vill jag nämna Torsten Mattuschka som lämnade Union Berlin för spel i Energie Cottbus. Mattuschka som är en superikon i Union har under den nye tränaren Duwel fått lite med speltid och varit oönskad. Därför var klivet till Cottbus inte särskilt förvånande men ack så sorligt. 3. Bundesliga får dock en ikon i sin serie, alltid något.

Twitter: @atnilsson

Målvakt: Ralf Fährmann, Schalke 04

Det var inte målvakternas omgång men Fährmann stod för en stabil insats i den viktiga matchen mot Bayern München. Utan Fährmanns starka inledning hade Schalke fått svårt att ta poäng och han spelade stabilt under hela matchen.

Vänsterback: Ricardo Rodriguez, VfL Wolfsburg

Rodriguez insats mot Frankfurt var nästintill fläckfri. I en match där Wolfsburg hade större delen av bollinnehavet och gång på gång gick offensivt, så kom schweizaren till sin rätt och Frankfurt hade svårt få tag i honom under matchen.

Mittback: Uwe Hünemeier, SC Paderborn

Paderborn lyckades med bedriften att nolla Hamburger SV på bortaplan och utan lagkapten Hünemeier hade det inte gått. Mittbacken lugnade ned sitt försvar, fick det att hålla ihop och visade att han är en riktig ledare.

Mittback: Dominic Maroh, FC Köln

Att Kölns försvar var bra i 2. Bundesliga och släppte in rekordfå antal mål förvånar mig inte när jag ser till deras inledning i Bundesliga. Mittbacken Maroh har varit en klippa där i försvaret och imponerar stort, något han gjorde även i matchen mot Stuttgart.

Högerback: Miso Brecko, FC Köln

Den slovakiske ytterbacken har varit en viktig del av Köln redan sedan 2008. Det har gått lite upp och ner för Brecko men mot Stuttgart visade han upp sina bästa sidor och stod för en imponerande insats.

Innermittfältare: Sebastian Rode, FC Bayern München

Att Bayern har med ett nyförvärv i omgångens lag är inte förvånande. Att det är Rode och inte Alonso är nog mer förvånande. I mina ögon var Rode den som stod ut mest på mittfältet mot Schalke och var konstant i rörelse, satte press på Schalke i uppbyggnadsfasen och imponerade stort.

Innermittfältare: Roman Neustädter, FC Schalke 04

Inbytt i den 40:e, likväl är Neustädter med i omgångens elva och det för att han stabiliserade upp Schalke och bidrog till att dem kunde ta sig tillbaka in i matchen. Neustädter var stark och gjorde det svårt för Bayern att hitta ytor mellan Schalkes försvar och mittfält.

Högerytter: Karim Bellarabi, Bayer 04 Leverkusen

Bellarabi trodde många skulle få lämna Leverkusen inför säsongen, trots att han imponerat under sitt år som utlånad till Braunschweig. Den nye tränaren Roger Schmidt gillade dock vad han såg i Bellarabi som gjorde det svårt Hertha Berlins försvar i lördags. En explosiv ytter som Hertha aldrig fick kontroll på, dessutom gjorde han mål.

Offensiv mittfältare: Hakan Calhanoglu, Bayer 04 Leverkusen

Calhanoglu har hittat rätt i Leverkusen. Mot Hertha låg han bakom mycket i det offensiva spelet och stod bland annat för assist till två av Leverkusens fyra mål. Han har redan växt fram till en viktig pjäs och kommer att ta ytterligare kliv under säsongen.

Vänsterytter: Marco Reus, Borussia Dortmund

Alla lag i världen skulle sakna en spelare som Marco Reus, för det är en spelare som alltid bidrar med något extra. Mot Augsburg var Reus på lekhumör och gjorde lite som han ville på planen. Då är han fortfarande inte nära toppform.

Anfallare: Elias Kachunga, SC Paderborn

Kachunga är inte den typiske målskytten som gör 15 mål per säsong, åtminstone inte tidigare. I år har redan hunnit med att göra två på sina två första matcher och mot Hamburg hade det gått och väl kunnat bli fler än ett mål. Ett konstant hot mot Hamburgs försvar under matchen och är med all rätt med i veckans elva.

Tränare: André Breitenreiter, SC Paderborn

Paderborn ska inte kunna spöa något lag sett till förutsättningarna – det är åtminstone känslan. Mot Hamburg spelade Paderborn fläckfritt försvarsspelet och var sylvassa i kontringarna, till Hamburgs stora förtret. Paderborn gjorde knappt ett enda taktiskt fel på nittio minuter och Breitenreiter har redan visat prov vilken ”fingerspitzengefühl” han har. Starkt!

Twitter: @atnilsson