När Lukas Podolski som ung klev in i Bundesliga med sitt FC Köln spåddes han en fantastisk framtid. 18-åringen var den spelare som personifierade det nya Tyskland. Född i Polen, uppvuxen i Tyskland. Tekniskt begåvad, men fortfarande mentalt stark. Det tog inte lång tid innan flera storklubbar fick upp ögonen för 18-åringen som var med i den tyska EM-truppen 2004.
Men Podolski valde att stanna i Köln, trots intresse utifrån och trots att Köln spelade i 2. Bundesliga. I andradivisionen vann ”Prins Poldi” skytteligan med 24 mål på 30 matcher och sköt tillbaka klassiska Köln upp i högstadivisionen. Det blev en säsong till i Bundesliga innan Poldi tog det steget som så många talangfulla tyskar gjorde: det vill säga steget till Bayern München.
Flytten till München blev inte alls det lyft som Podolski hoppats på. Han etablerade sig aldrig i startelvan, satt främst på bänken och fick göra sporadiska insatser. I landslaget visade han sig dock fortfarande ovärderlig men den där magin som funnits där försvann sporadiskt. Av Kicker blev Podolski säsongen 2006/2007 utnämnd till ”säsongens förlorare” som visade på hans bristande status i det egna landet.
Det blev tre säsonger i München. Den sista säsongen tillsammans med Jürgen Klinsmann som var den man som en gång etablerat Poldi i landslaget. Men inte heller under Klinsmann blommade Podolski ut och prinsen ville hem. Avslutningen på säsongen 2008/2009 under Jupp Heynckes blev Podolskis framgångsrikaste i klubben.
Under de avslutande fem matcherna gjorde Podolski två mål och stod för fem assist, klubben hade ångrat sig och ville behålla Podolski men han hade bestämt sig: Köln skulle bli nästa adress och stora insamlingar hade gjorts bland supportrarna för att locka honom tillbaka. Bland annat den fanatiske Kölnsupportern Michael Schumacher hade bidragit till insamlingen för att locka tillbaka Podolski.
Väl tillbaka i Köln hade Podolski det fortsatt svårt med målskyttet. Det blev ett mål i den femte omgången, men efter det tog det 20 omgångar innan han återigen nätade för Köln och det självklart mot FC Bayern. Men den gamla Poldi var fortfarande ett minne blott.
De två efterföljande säsongerna blev dock framgångsrikare. Säsongen 2010/2011 noterades han för 13 mål på 32 matcher i Bundesliga och under nedflyttningsssäongen 2011/2012 gjorde han hela 18 mål. En målskörd som gjorde att Arsene Wenger fick upp ögonen för den numera erfarne Podolski. Flytten till Arsenal skulle bli Podolskis återkomst till toppen.
Men förväntningarna på Podolski var alldeles för höga i det engelska lägret. I Köln hade Podolski hade en fri roll och var lagets stora stjärna, i Arsenal skulle han bara komma att vara en i mängden och dessutom främst spela på en kant vilket han inte varit van vid i Köln där han mer använts som en spjutspets.
Att han två och ett halvt år sedan lämnar Arsenal utan att egentligen ha lämnat något större avtryck är inte särskilt förvånande. Han passade inte i det spel som Wenger ville spela, utan framstod som något av utomjording på planen. En man som inte riktigt hörde hemma där, trots iver att försöka passa in.
Och hans missanpassning i England snappades upp i Tyskland. Köln har varit intresserade av att locka tillbaka Podolski. Men bristen på pengar och tveksamheten över hans egentliga kvalitet har hindrat klubben från att göra ett allvarligt försök att få tillbaka honom. Wolfsburg var intresserade men Podolskis egna ovilja att spela för ett annat tyskt lag än Köln gjorde att även Volkswagenkoncernen fick släppa sitt intresse i slutändan, trots oändliga ekonomiska resurser.
Som 29-åring var steget till MLS fortfarande inte tillräckligt intressant då Podolski fortfarande kände att ha ha något att bevisa, något att bidra med. Inte heller var han intresserad av att åka på ett äventyr till ett land som Qatar för att tjäna stora pengar. Därför blev Italien egentligen det enda målet för honom.
I Inter verkar Podolski få en tränare som är mer medveten om hans styrkor och svagheter. Mancini tycks ha en tydligare bild av vad han vill göra med Podolski på planen. Italienaren ger inte intrycket av att han planerar att forma honom särskilt mycket, utan snarare anpassa en roll efter honom. En känsla jag aldrig fick att Wenger gjorde. Det talar till Podolskis fördel när det kommer till möjligheterna att lyckas i Italien.
I Italien kommer han att få mer speltid och öka sitt på sitt självförtroende. Han kommer säkerligen att kunna tillföra kvalitet i Inter. Men för mig är det en flytt som någonstans är ett tecken på att han allt mer hamnar i tysk fotbolls periferi.
Tysk fotbollsmedia skriver lite, för att säga nästan ingenting om italiensk fotboll. En såpass folkkär fotbollsspelare som Miroslav Klose får få artiklar skrivna om sig, för Podolskis del lär det bli än färre efter att det inledande intresset svalnat. När han dessutom gick från den utländska klubb som tysk fotboll skrivit mest om, Arsenal, så blir steget från centrum till utkant ännu skarpare.
Att hans insatser i klubb och landslag har dippat råder det inga tvivel om. Han har blivit mer och mer ifrågasatt av tyska experter som menar på att han har passerat sitt zenit. Den snart 30-årige tog aldrig det slutgiltiga steget till att bli den tyska stjärnan på fotbollshimlen som många trott när han kom fram i Köln och kommer att sålla sig till den skara talanger som aldrig riktigt blomstrade ut hela vägen.