Premiäromgångens på förhand mest intressanta möte var det mellan Borussialagen Dortmund och Mönchengladbach. Det väntade toppmötet blev dock en oväntat ensidig historia där hemmalaget Dortmund spände musklerna rejält.
När kameran vände sig mot Thomas Tuchel i den 33:e fick man se en tränare med en blick som tydligt sa: ”vad är det som händer här?” samtidigt som varenda muskel i hans kropp spände sig för ett jubel. För att frammana den blicken hade han framför sig sett, den under Tuchel pånyttfödde, Henrik Mkhitaryan sätta 3-0 bakom en chanslös Yann Sommer i Borussia Mönchengladbach-målet.
Tuchel kunde inte riktigt förstå vilket skådespel som pågick mitt framför hans analytiska ögon. Visserligen hade Dortmund i Europa League-kvalet tvålat till österrikiska Wolfsberger med 5-0 på hemmaplan efter en rejäl uppvisning, men aldrig hade Tuchel kunnat tro att hans lag skulle ha en tremålsledning mot fjolårstrean efter dryga 30 minuter. En sådan tanke vore, även i Tuchels abstrakta värld, absurd.
För Tuchel var det också resultatet av ett arbete han bara har påbörjat. På den första presskonferensen som tränare för Dortmund var Tuchel, som under sitt sabbatsår bland andra besökt Pep Guardiola i München för att studera spanjorens metoder, tydlig med vad hans målsättning var.
Den tidigare ”pressmaskinen” Dortmund skulle bli flexiblare. Tuchel skulle ge laget verktygen för att spela en mer varierad fotboll som skulle vara mer anpassad efter motståndarna. Hans föregångare Jürgen Klopp hade framgångsrikt fått Dortmund till att pressa sönder motståndarna, men hade aldrig lyckats med att etablera ett Dortmund som kunde styra matchbilden genom eget bollinnehav. Det ville Tuchel ändra på och skulle vara hans främsta målsättning.
Tidigt framgick det att Tuchel skulle använda metoder som Dortmundspelarna inte var vana vid för att nå sina mål. Tuchel satte upp kameror på träningsanläggningen som spelade in och analyserade spelarnas rörelse, i västarna fanns chip som gav Tuchel ytterligare info om sina spelare och som han skulle använda sig.
Till skillnad från Klopp är Tuchel en mer teoretisk tränare. Den nye Dortmundtränaren älskar att analysera fotboll och att bryta upp den i så många beståndsdelar som möjligt. Tuchel lämnar ingenting av fotbollen åt slumpen utan förlitar sig på den fakta som finns honom att tillgå. Det blev spelarna i Dortmund snabbt medvetna om under Tuchels analyserande styre. Det handlar om att korrigera små detaljer till perfektion i spelet, enligt Tuchel.
Mot Mönchengladbach syntes det också tydligt att många av Tuchels idéer redan burit frukt. Med ett rejält övertag i bollinnehav försökte Dortmund inte forcera anfall på det sättet som man gjorde tidigare. Istället lät man bollen rulla omkring tills rätt situation kom. Det första målet var ett perfekt exempel av det. Mats Hummels, som har en fantastisk uppspelningsfot, hittade in med en utmärkt avvägd pass till Kagawa som kunde förlänga till den Marco Reus vid straffområdeslinjen som senare hittade in med ett skott på Yann Sommers närmsta stolpe.
Det annars defensivt starka Mönchengladbach hade ingenting att sätta emot Dortmunds anfallsspel som varierade sig igenom gång på gång till motståndarnas förtret. När Schmelzer slog ett inlägg från vänsterkanten in mot boxen dök superhjäten Aubameyang upp där och nickade in bollen i det bortre hörnet som om han aldrig gjort något annat i sin karriär. Under förra säsongen hade det inlägget med största sannolikhet inte kommit in i boxen, och hade det gjort det hade ingen Dortmundspelare varit nära bollen. Det var en sådan dag för Dortmund där anfallsspelet stämde till punkt och pricka. Inte en felpass, allting med en tydlig tanke.
Vad som gjorde insatsen än mer imponerande var att Dortmunds försvarsspel såg oerhört stabilt ut. Mönchengladbach kom ingenstans utan Dortmund satte stopp för varenda anfall med en iskall effektivitet. Aldrig har den annars taktiskt sluge Mönchengladbachtränaren Lucien Favre varit så utmanövrerad på en tysk fotbollsarena. Inte ens han som fick sitt lag att sänka självaste Bayern München på Allianz Arena med 2-0 hade något drag att sätta emot ångvälten Dortmund.
Att siffrorna till slut tillskrevs X-X var av mindre betydelse. För matchen visade på ett nytt Dortmund, ett Dortmund som kommer att göra livet oerhört svårt sina motståndare och som kommer att vara med och slåss i toppen av Bundesliga efter ett år av formdipp. Det här var dessutom bara säsongens första Bundesligamatch. I de kommande tre ställs Dortmund mot tre väntade bottenlag i Hertha Berlin, FC Ingolstadt och Hannover 96 vilket ökar möjligheterna för att Dortmund kommer att stå för en bra säsongsinledning vilket ökar självförtroendet än mer.
Frågan är hur långt detta kan nå när laget och Tuchel har fått samarbeta ännu ett tag tillsammans, för än är vi bara i lindan. Jag är rätt övertygad om att man i München, Leverkusen och Wolfsburg spanar med oroliga ögon mot Ruhrområdet efter denna uppvisning. För Dortmund blir att räkna med i år.
—
Borussia Dortmund 4-0 Borussia Mönchengladbach
’15 1-0, Marco Reus (Kagawa)
’21 2-0, Pierre-Emerick Aubameyang (Schmelzer)
’33 3-0, Henrikh Mkhitaryan (Aubameyang)
’50 4-0, Henrikh Mkhitaryan (Reus)
Matchens tre positiva
+ Tvåmålsskytten Henrikh Mkhitaryan har verkligen hittat rätt under Tuchel. Ser ut att blomma ut till den stjärna som många hoppades på att han skulle bli när han anlände till Dortmund. Så här skrev jag om honom för två veckor sedan.
+ Dortmunds försvarsspel var felfritt. Det såg oerhört lugnt och behärskat ut och Gladbach kom verkligen ingenstans i sitt anfallsspel.
+ Aubameyang som spjutspets var riktigt bra. Delaktig i spelet och dessutom noterad för ett mål. Avsaknaden av en utpräglad anfallare syntes inte i den här matchen.
Matchens tre negativa
– Yann Sommer var en stor stjärna förra säsongen och kan inte beskyllas för många av målen. Det första av Reus som går på Sommers stolpe måste dock målvakten ta.
– Mönchengladbachs unga mittbackspar i Christensen och Schulz hade en tuff dag på jobbet. Var inte den enklaste av matcher men frågan är om dessa två är redo för den här nivån ännu.
– Josip Drmic var fram till att han blev utbytt i den andra halvleken helt osynlig. Fick inte mycket gjort och kändes helt isolerad, vilket var talande för Mönchengladbachs brist på anfallsspel.