Erik Hamrén hade förändrat formationen från Rysslandsmatchen till gårdagens match mot Österrike. Dessutom gjorde han vissa spelarförändringar som följd Övergången från en 4-5-1 till en 4-4-2 visade sig mer problematisk än vad Hamrén hade trott på. Men det var inte formationsförändringen eller spelarförändringarna som var Hamréns stora bekymmer, utan sättet Sverige slängde sig in i ringen och försökte att övermanna ett av Europas bästa landslag på omställningsfotboll med samma medel.
Inför matchen nämndes det att Österrike är ett ”mini-Tyskland”, ett landslag som gillar att föra matcherna och ha bollinnehav. Det är visserligen sant att Österrike har blivit påverkat av den tyska fotbollen, mycket för att de österrikiska fotbollsspelarna oftast hamnar i Bundesliga och därmed blir påverkade av influenser därifrån. Samtidigt är influenserna mer än sällan präglade av bollinnehav, utan snarare av omställningsfotboll där det handlar om att snabbt gå från försvar till attack.
Om man ser till Österrikes matcher mot Sverige och Ryssland är det endast i en match som Österrike har haft mer bollinnehav och det var i hemmamötet mot Sverige. I båda matcherna mot Ryssland hade Österrike mindre bollinnehav än motståndarna och även igår hade Österrike mindre bollinnehav, vilket kan verka orimligt ur svenska ögon då man under hela matchen kände att Österrike hade ett spelmässigt övertag.
Hamréns 4-4-2 formade sig ofta som en 4-3-3 där Emil Forsberg klev upp för att stötta Ibrahimovic och Berg i anfallet. Stundtals såg det också ut som en 4-2-4 när både Forsberg och Zengin sköt framåt för att stötta i anfallet. Det ledde till att det blev väldigt långt mellan de svenska lagdelarna. Avståndet mellan de två mer sittande mittfältarna i Ekdal och Källström och yttrarna Zengin och Forsberg var alldeles för stort vilket gjorde att bollen sällan kunde komma fram längs backen, utan istället blev det långbollar mot felvänd medspelare.
Detta passade Österrikes spel perfekt. Mittbackarna Dragovic och Prödl har deras styrkor i positionsspelet och huvudspelet. När långbollarna kom från svensk backlinje kunde Dragovic och Prödl ofta vinna enkelt nicka bort bollen, när någon av de svenska spelarna fick tag i bollen hade oftast de österrikiska mittbackarna understöd av någon av ytterbackarna Klein och Fuchs eller Baumgartlinger vilka ströp möjligheten till att Sverige skulle kunna etablera spel på offensiv planhalva.
Alldeles för ofta blev de svenska spelarna i det offensiva spelet isolerade och rånade på bollen av de österrikiska spelarna som snabbt kunde slå bollen på en löpande ytterback eller den spelfördelande David Alaba. Alaba fick dominera centralt på planen helt fritt då Ekdal och Källström sällan hamnade i fas på grund av långbollarna och det höga tempot. När Österrike inte hade möjligheten att spela längs bollen längs marken försökte man sig på det långa alternativet Marc Janko som i sin tur fördelade bollen vidare. Österrikes offensiv var intensiv och spelarna rörde sig i tydliga mönster, hade få tillslag och när det svenska mittfältet var ur fas och den svenska backlinjen sällan hittade rätt så blev de gång på gång överspelade av de österrikiska spelarna.
Vad som verkligen skapade huvudbry i det svenska försvaret var rörelsen på Österrikes offensiva spelare Janko, Arnautovic, Junuzovic och Harnik – som alla utom Janko har spelat i Bundesliga och i lag som har riktat in sig på omställningsfotboll. Janko satte ofta in den “bågformade” löpningen i press vilket många gånger tog bort möjligheten för mittbacken att spela sig ut på kanterna, samtidigt pressade de övriga spelarna spelalternativen för bollförande mittback vilket gjorde att man antingen sökte hemåtpassen till Isaksson eller blev tvungen att slå en långboll på vinst eller förlust.
Ett fatalt fel som Hamrén gjorde var att han inte fick ytterbackarna Larsson och Olsson, som i mina ögon är offensiva alternativ, att skjuta upp i planen vid svensk bollföring. När mittbackarna Antonsson och Granqvist – som är långt ifrån de bolltryggaste – hade bollen blev de ofta rejält pressade av det österrikiska anfallet. Det berodde till stor del på att Olsson och Larsson inte vågade att kliva fram och sätta press på sina respektiva österrikiska yttrar. Hade Olsson och Larsson klivit fram hade Harnik och Arnautovic behövt backa ned, annars hade det öppnat sig stora ytor för de svenska ytterbackarna.
Dessutom hade ”fyran” centralt med Antonsson, Granqvist, Ekdal och Källström endast ställts mot Janko och Junuzovic i ett sådant skede. Med andra ord hade Sverige trots flera spelare tillgängliga inte smartness nog för att sig ur situationer då Österrike pressade högt, mycket på grund av den svenska backlinjen oftast hamnade på linje och blev tillbakatryckta. Dessutom befann sig sällan Forsberg eller Zengin på öppna ytor dit mittbackarna kunde nå med sina uppspel. Därför hamnade bollarna oftast rätt i gapet på Österrikes spelare eller uppe på läktarna.
Vad Hamrén med sin uppställning borde ha gjort mot Österrike, som i sig inte var tokig men helt felinställd, var att lägga mer fokus på bollinnehav och att spela sig förbi den första pressen. För efter Österrikes offensiva fyra spelare fanns det fantastiska ytor att utnyttja sig av. Istället blev dessa ytor oanvändbara då Forsberg och Zengin befann sig alldeles för långt upp i banan (något som också syntes i försvarsspelet då Larsson och Olsson blev lämnade ensamma) samtidigt som ytterbackarna sällan vågade att kliva framåt och använda sig av dessa ytor. Ett annat alternativ hade varit att ha mer framskjuta centrala mittfältare för att skapa ett övertag på en yta där Österrike sällan var.
Vad många i Bundesliga upptäckte efter att den typ av höga press blivit ett effektivt medel var att det handlade om att spela sig ur den första pressen, för klarade man det fanns det stora ytor. Det hade varit Sveriges väg igår och med den 4-5-1 man använde mot Ryssland hade det säkerligen varit enklare, men just rörelsen på mittfältet (och avståndet mellan de centrala och yttrarna) i gårdagens 4-4-2 gjorde att möjligheten till att spela sig ur pressen var omöjlig om man inte sökte den långa bollen (vilket var den effekt Österrike ville åt).
I slutändan var Hamréns tanke om en 4-4-2 inte helt dum, men sättet som den agerade på var perfekt för Österrikes ändamål. De svenska lagdelarna blev alldeles för långa och Österrike fick alldeles för enkelt sätta press på den svenska backlinjen. Dessutom var bristen på hemåtjobb från Forsberg och Zengin en guldgruva för de österrikiska yttrarna som gång på gång kunde utmana ensamstående svenska ytterbackar. Baumgartlinger stängde effektivt ytorna framför Österrikes backlinje och Sverige sökte alldeles för sällan kanterna och överlappen från ytterbackar. Allt som allt var det en match som passade Österrikes omställningsfotboll perfekt medan det svenska spelet saknade riktig identitet.