Det var något alldeles unikt som vi fick uppleva igår. Efter 45 minuter där Wolfsburg neutraliserat Bayern München, utnyttjat deras svagheter effektivt och gjort 1-0 bakom en chanslös Manuel Neuer så valde Pep Guardiola att göra förändringar. In kom Robert Lewandowski, som trots att han förklarats frisk, fick inleda matchen på bänken. Kanske var det Peps mest framgångsrika drag i hans tränarkarriär, för Lewandowski skulle stå för en historisk afton på Allianz Arena.
Igår bevisade Lewandowski att han är en av världens bästa anfallare (om inte den bästa), att han besitter kvalitéer som få andra och samtidigt skrev han in i sig historieböckerna för all framtid. För det Lewandowski genomförde inom loppet av 539 sekunder, åtta minuter och 59 sekunder, saknar motstycke i den tyska fotbollshistorien. Det var något som vi mer stor sannolikhet aldrig kommer att få uppleva igen så ni som fick se det kan skatta er lyckliga, för ni fick uppleva något magiskt.
”5 mål på 9 minuter. Motstycke saknas! Eller!? Nu jobbar Bundesligarunkets finest @atnilsson så att wursten står!”, skrev min vän och kollega Gusten Dahlin på Twitter. Ja, det var en redig underdrift för när jag sprang tillbaka till datorn efter det andra målet med kaffekoppen i högsta hugg hade jag känslan av att något speciellt var på gång. För att låna Karl-Heinz Rummenigges ord från igår: ”Han stod alltid där han skulle stå” och jämförde Lewandowski med den störste tyske anfallaren av dem alla – Gerd Müller.
Men vad Gusten touchade vid, utan att veta om det, var också min bakgrund. När jag en gång tog min första stapplande steg inom fotbollsjournalistiken hos SvenskaFans fick jag chansen att medverka i Euro Talk – personerna bakom SvenskaFans och Euro Talk är jag oerhört tacksam för då de gav mig chansen och utan dem hade jag inte varit här idag – och jag kom dit i form av “Tysklandsexpert”. Efter mitt första deltagande var jag tvungen att sockra min egoism så jag gick igenom alla kommentarer jag kunde hitta. Mycket var positivt, det enda som störde mig var att folk verkade uppfatta att jag hette Anton och inte Adam, vilket sved men var något jag kunde överleva med.
En kommentar dock lever kvar i högsta hugg än idag. Det fanns en person som inte riktigt var lika exalterad som de andra. Jag kommer inte ihåg vad han gick under för namn men jag minns precis vad han skrev. Den här personen ville göra sig lustig över mig och mitt ”specialområde”. Termen han använde för att göra detta var ”Bratwurstrunkare”. Först reagerade jag med fasa, tänkte att ”vad fan skriver människan!?” men rätt kort därefter skrattade jag bara åt det. För han beskrev precis vad jag är, en bratwurstrunkare, en stolt sådan.
För mig innefattar inte den beteckningen något negativt, absolut inte, snarare det motsatta. För mig innefattar beteckningen kärleken för en fotboll, en kultur, en mentalitet och ett land som i detta fallet är Tyskland. Anledningen till att jag främst skriver om tysk fotboll är för att helheten tilltalar mig. Tyskland appellerar till Bratwursten i mig och landets fotboll appellerar till mig precis på samma sätt som två människor som älskar varandra. Det går inte en dag i mitt liv utan att jag tänker på tysk fotboll. Jag saknar den när den inte är där, omfamnar den när den är där. Jag skäms inte för att vara en bratwurstrunkare, jag är stolt för att jag är det.
När Robert Lewandowski går och bryter rekord som många nämnt som oslagbara kittlar det inte bara till i bratwursten hos mig, det bara brister. Lewandowski bröt rekord som snabbaste tremåls-, fyramåls och femmålsskytt. Han är den förste inhopparen någonsin som gjort tre, fyra och fem mål. Och han gjorde det på totalt nio bollkontakter. Inom loppet av 539 sekunder. Allting skulle ut på Twitter, flickvännen satt hjälplöst bredvid och försökte få uppmärksamhet, och på Twitter fick jag all feedback jag behövde i form av retweets och nya följare (som säkerligen är borta imorgon då de inser att jag är skittrist att följa). Det är för kvällar som igår som bratwurstrunkare som jag lever för.
Men det betyder inte att det är vad alla andra lever för, eller att människor för den delen ens verkade ha noterat Lewandowskis historiska afton. För ”calciorunkaren” Christoffer Svanemar var det istället Denilsons frispark för Salernitana i Serie B som fick hans salsiccia att kittla till. För Emir Osmanbegovic var det Vedad Ibisevics två mål för Hertha Berlin som fick hans ćevapčići att pirra till. Där och då var det enda som saknades en tweet om Newcastles misär från PL-runkaren Noa Bachner för att sluta cirkeln. Och det är fan i mig fantastiskt att det är så, att vi är flera som så passionerat följer olika delar av fotbollen på det sättet vi gör. I min mening är det ”runket” som gör fotbollen till vad den är. Det är hjärtat, pulsen. Och det ska vi hålla hårt vid.
/Bratwurstrunkaren