Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Fler anledningar till att stanna än att lämna Bayern för Guardiola

Twitter: @atnilsson

Min kollega Frederic Pavlidis tog in sin ypperliga blogg idag upp att spanska Sport rapporterar om att Guardiola är nära att skriva på en förlängning på två år med Bayern München. Det har under hela året rapporterats om Peps framtid. Ska han gå? Ska han stanna? Sports uppgifter är de första som innehåller en konkret kontraktslängd och det är därför det blir extra intressant. Och det finns en hel del som talar för att Guardiola skulle stanna.

Precis som Casanovas skriver i sin text har Guardiola och hans familj kommit att trivas i München. Han har anpassat sig till det tyska livet och många av hans bekanta har vittnat om att familjen Guardiola har gillat livet i landet. Framför allt beror det på att tyskarna inte har forcerat sig på familjen. De förföljs inte av ivriga kameror utan kan leva ett förhållandevis normalt liv i den sydtyska staden.

En person som har varit extra viktig för Guardiola är Matthias Sammer. Många har höjt kritiska röster kring Sammer och vad han faktiskt gör i sin roll som sportchef. Sammer har tagit rollen som den kritiska ledaren utåt. Det är inte Guardiola, utan Sammer, som har försvarat och skickat giftiga pilar mot media när de har förhållit sig kritiska gentemot Bayern. Senast i veckan var Sammer ute och kritiserade det tyska fotbollsförbundet för att man lagt deras match på fredagskvällen. Guardiola har inte behövt göra det och det har givit honom arbetsro som han själv vittnat om att han inte hade i slutet av sin tid i Barcelona.

De två åren har varit framgångsrika för Guardiola men han har ännu inte nått vägs ände. Fortfarande syns det hur laget utvecklats, såväl spelarna individuellt men även det taktiska i laget. Guardiola själv har utvecklats om tränare och i Bayern har han förutsättningarna för att bygga vidare på sina framgångar. Frågan är om det finns någon annan klubb i Europa som har bättre förutsättningar än vad Bayern har just nu. Redan har han en av världens bästa trupper och det finns ekonomi nog för att kunna många av de främsta spelarna ute på marknaden till klubben.

Det har också varit tydligt att spelarna har velat behålla honom. Under sommaren gick flera spelare ut och önskade att han skulle bli kvar. I veckan skruvade man upp temperaturen ytterligare när Philipp Lahm, den spelare som Guardiola kanske bäst personifierar sig med, gick ut och tydligt sa att inte bara Lahm själv, utan laget ville ha honom kvar. Det smeker Guardiolas ego i rätt riktning och betyder mycket för honom – även om han vill inte visa det utåt – då det stundtals framstått som om det varit en rätt komplicerad relation mellan tränaren och vissa spelare.

Sättet som Bayern har hanterat ryktena på har också givit Guardiola ytterligare förtroende för de ansvariga. Bayern har inte pressat spanjoren på något sätt, har hela tiden påpekat att svar kommer inom sinom tid och det tystade medierna som krävde svar. Bayern kvävde den diskussionen på ett effektivt sätt och förde bort ljuset från det ämnet på ett övertygande sätt. Inte heller har situationen med tid försämrats av att många av de intressanta uppgifterna i Premier League just nu är tillsatta av tränare som inte ser ut att lämna till sommaren. En förlängning på två år är ingen evighet och skulle inte utesluta en framtid i Premier League.

Samtidigt är det just lockelsen av Premier League som kan få Guardiola att lämna klubben. Det är ingen hemlighet att det är hans nästa steg i karriären. Det handlar inte om att återvända till Spanien, ta något landslag utan det handlar enskilt om att få träna i Premier League. Många klubbar där skulle med glädje göra plats för Guardiola på tränarbänken om han skulle uttrycka en tydlig önskan om att vilja ha ett jobb där inom en sommar eller två.

Efter sin period i Barcelona var Guardiola fysiskt och psykiskt slutkörd och tog ett sabbatsår för att generera kraft innan han tog sig an uppgiften i Bayern. Det är inte omöjligt att han går i liknande tankar gällande sitt avsked från Bayern. Ett nytt kontrakt i Tyskland skulle betyda att drömmen om Premier League skulle komma längre bort. Ett sabbatsår skulle betyda att den fortfarande är högst levande och likt Klopp behöver han inte fullfölja det om han känner sig redo och rätt uppgift dyker upp.

En annan anledning som skulle kunna vara avgörande för Guardiola är de tyska medierna som gång på gång har gått honom på nerverna. Även om han har anpassat sig till tyska levernet har han inte anpassat sig till de tyska journalisterna. Ofta känner han sig missförstådd, som en utomjording bland en hop människor som inte förstår vad han tänker och tycker. Dessutom har medierna ofta velat prata om sådant utanför fotbollen snarare än det som sker på planen, vilket Guardiola aldrig har förstått sig på.

I slutändan ser jag flera anledningar till varför Guardiola skulle stanna än varför han inte skulle göra det. Guardiola och hans familj trivs i Tyskland. Tränaren känner sig uppskattad av klubben. Han har full fokus på det sportsliga och behöver inte ta de stora striderna utåt. De ekonomiska förutsättningarna finns där för en framgångsrik framtid. Ja, lockelsen till Premier League kommer alltid vara stor och energin kan ha tagit slut – men förutsatt att energin finns där känns en fortsättning i Bayern rimligare än ett slut.

Adam Nilsson

Kan några konkurrera med Bayern?

Twitter: @atnilsson

”Spek-ta-ku-lärt”. Det sa Xabi Alonso efter att Bayern vunnit med 3-1 mot Wolfsburg och tagit sig vidare i DFB-Pokal. Matchen mellan Tysklands två bästa lag förra säsongen blev en uppvisning av bortalaget Bayern som tysk fotboll tidigare knappt skådat. Enkelt, lekfullt och avslappnat avfärdade Bayern sina motståndare och många lyfte frågan om Bayern någonsin spelat så bra fotboll tidigare.

Vinsten var inte bara ett tecken på hur starka Bayern har varit under hösten och hur starka de fortsätter att vara. Det var också ett tecken på att konkurrenterna inte har något att sätta emot dominanterna från München. ”Jag trodde inte skillnaden var stor”, sa Wolfsburgs sportchef Klaus Allofs förvånande efter matchen. Bekymrad över att Wolfsburg inget lyckats minska avståndet mellan klubbarna som man gjorde under förra säsongen.

Och frågan man ställer sig är: vilka ska kunna konkurrera med Bayern?

Ligatvåan Dortmund har i den nye tränaren Thomas Tuchel hittat ny energi och sänkt avståndet till Bayern avsevärt sett till poängskörden i Bundesliga jämfört med förra säsongen. Samtidigt förlorade Dortmund i München med 5-1. Dortmund må se ut och vara de främsta utmanarna men är fortfarande långt ifrån att vara en klubb som kan putta ned Bayern från tronen.

Bakom Dortmund finns deras rivaler Schalke i Bundesliga och är ett av topplagen som ännu inte har mött Bayern i ligan. Schalke har under den nye tränaren André Breitenreiter precis som Dortmund fått upp kvaliteten och ser bättre ut än på länge. Samtidigt är de alldeles för ojämna för att kunna konkurrera med Bayern och oroligheterna utanför planen som alltid finns där gör att man sällan hittar lugn och ro.

Förra årets tabelltvåa och DFB-Pokalvinnare Wolfsburg har mött Bayern två gånger under hösten och förlorat båda matcherna (1-5; 1-3). Försäljningarna av Ivan Perisic och Kevin De Bruyne har visserligen ersatts med två fullgoda ersättare i Max Kruse och Julian Draxler men Wolfsburg är fortfarande en skugga av fjolårets jag. Dessutom är det fortfarande osäkert i vilken magnitud Volkswagenkrisen kommer att påverka klubben på lång sikt.

Bayer 04 Leverkusen har försökt att etablera sig i toppen av Bundesliga och har framgångsrikt gjort under de senaste åren. Hösten har dock varit blandad och det blev förlust mot Bayern på Allianz Arena (0-3). Leverkusen fullföljer dock en tydlig idé om var man vill nå som klubb och i tränaren Roger Schmidt och sportchefen Rudi Völler har man två nyckelfigurer av kvalitet. Det är dock långt kvar till man ens rankas som huvudutmanare till Bayern.

På 70-talet var Borussia Mönchengladbach den stora utmanaren och nu försöker klubben att återetablera sig som ett topplag i Tyskland. I år spelar man i Champions League och med den nye tränaren André Schubert har man visserligen fått ordning på resultaten (6 segrar på 8 matcher), men Mönchengladbach är fortfarande lillebror i sammanhanget även om man likt Leverkusen jobbar med en tydlig idé på ett framgångsrikt sätt.

Frågan är om det blir ekonomiskt starka RB Leipzig som i slutändan kommer att ta upp kampen med Bayern. Leipzig har visserligen ingen enkel resa i 2. Bundesliga och förlorade överraskande i veckans DFB-Pokal mot Unterhaching (0-3) med ett b-betonat lag. Förutsättningarna finns däremot i Leipzig och eftersom att man har starka ekonomiska muskler och många erfarna fotbollspersoner på viktiga positioner så borde de på sikt bli tämligen ledande inom den tyska fotbollen. Det kan dock ta lång tid och det är en evighet innan man är nära Bayern sett till dagens läge.

Bayern har skaffat sig ett försprång som ingen annan klubb i Tyskland just nu rår på. På ett effektivt och intelligent sätt har klubben skaffat sig ekonomiska förutsättningarna för att utöka avståndet. Utan intelligenta människor bakom rodret hade det aldrig varit möjligt och det är ingen tillfällighet att de flesta konkurrenterna oftast hyllar Bayerns förmåga att hantera sina fördelar på rätt sätt.

De inledande tio raka segrarna i Bundesliga är ett rekord och det är troligt att man utökar det redan imorgon när man besöker formsvaga Frankfurt imorgon. Just nu finns det få lag som rår på Bayern och frågan många ställer sig är om det någonsin har funnits en sådan överlägsen klubb i Tyskland. I tidningen Die Welt skrev en krönikör om att han hoppades på att Guardiola inte skulle förlänga så att Bundesliga kunde bli något jämnare.

Bayerns position som ledande har inte kommit av tillfälligheter och tur. Det har kommit av hårt, framgångsrikt arbete under flera decennier. Bayern har gjort färre misstag än de flesta klubbarna i Tyskland. En kan omöjligt förvänta sig att andra klubbar kan täppa till det avståndet under en kort period. Just nu kan ingen rubba Bayern, men det betyder inte att det alltid kommer vara så även om det kan verka så just nu.

Bundesliga är för mig fortfarande en högst levande liga trots Bayerns dominans. Många frågar mig hur jag kan följa en liga som är “klar på förhand”. Det är enkelt. För att det finns så många andra lager. Det svårt att inte charmeras av vad som sker i Darmstadt. Eller att följa Hamburgs frenetiska kamp mot sig själva och hoppet om en ljusare framtid. Bayern må vara störst och bäst – där bakom finns det fortfarande så många historier som gör den tyska fotbollen levande och det är därför följer jag den. Det är inte toppstriden som gör en liga till vad den är. Det är hela paketet. Och Bundesliga har för mig hela paketet.

Adam Nilsson

Hoffenheims brist på balans fick Gisdol att gå

Twitter: @atnilsson

I april 2013 kom Markus Gisdol in som en stormvind och räddade Hoffenheim från nedflyttning. Två ett och ett halvt år senare är Gisdols tid över. En period som har kantats av kontroverser, stora mål och höga fall.

Det blev 85 matcher som Hoffenheimtränare för Gisdol som med det tangerade Ralf Rangnicks rekordnotering. Rangnick var mannen som en gång fostrade Gisdol i ledarskap under de bådas period i Schalke och mycket av det tog Gisdol med sig in i sitt eget tränarskap när han blev huvudansvarig.

Skoningslöst trängde Gisdol in i det krackelerande Hoffenheim och spacklade igen sprickorna med sin egna tankar och idéer. Hög press, bollerövring och snabba omställningar var ett mantran som han gång på gång vände sig mot när media sökte svar på vad han faktiskt stod för som tränare.

Rak, tydlig och med ett charmerande leende men med två skarpa, genomträngande ögon skapade Gisdol en aura kring själv sig som var så tysk att till och med de tyska journalisterna var lätt skrämda av honom. Gisdol var en öppen bok, men han krävde det samma i gengäld av spelare och andra människor runt omkring sig.

Det var en taktik som under ett och ett halvt år gav honom och hans lag framgångar och satte honom i en position där han sällan blev ifrågasatt. När han under våren diskuterade en kontraktsförlängning vek han inte en tum från sina krav, till klubbens majoritetsägare och miljardären Dietmar Hopps stora förtret.

Gisdol fick igenom sina krav. Medierna rapporterade om en fördubbling av hans årslön för den tidigare U23-tränaren som också blev den förste tränaren sedan Ralf Rangnick år 2010 att få ett förlängt kontrakt i klubben. Målsättningen var att Gisdol skulle föra Hoffenheim till Europaspel under den kommande säsongen.

Drygt ett halvår senare står det klart att hans tid i klubben är över. Ryktena om att även Gisdols fasad var på väg att krackelera dök under förgående vecka då ägaren Hopp kallat till ett möte med lagkaptenen Pirmin Schwegler, Kevin Volland och Eugen Polanski där spelarna uttryckt sitt stöd för tränaren. Hopp hade tröttnat på Gisdol, men spelarna stod fast vid honom.

Efter hemmaförlusten mot Hamburg (0-1) och sex poäng på de tio inledande matcherna var Gisdols dagar räknade. Det var klubbens hundrade förlust på 248 Bundesligamatcher och endast Hannover (107) och Hamburg (102) har flera under samma tidsperiod. På de senaste 35 matcherna hade Hoffenheim tagit 33 poäng, ett facit som talade för nedflyttningsstrid.

Inför säsongen gjorde sig Hoffenheim av med tre absoluta nyckelspelare i Roberto Firmino, Sead Salihovic och Andreas Beck. Bristen på ledargestalter saknades under hösten och trots att klubben köpt in intressanta namn i Mark Uth, Kevin Kuranyi och Fabian Schär har man fått ut väldigt lite av dessa. Inte blev det bättre av att den i Hoffenheim petade Anthony Modeste under hösten har varit en nyckelspelare i ligakonkurrenten FC Köln.

Gisdols brist på balans och trygghet hann ikapp honom. På planen återvände Hoffenheim till de problem man hade innan Gisdol klev in. Laget saknade ett tydligt upplägg och såg defensivt skärrade ut mot motstånd som egentligen inte hade någon övervägande kvalitet i det offensiva spelet. Offensivt lyckades Gisdol aldrig ersätta Firmino, avsaknaden blev för stor.

In kommer Huub Stevens som även han arbetade tillsammans med Gisdol i Schalke. Stevens har under de senaste två säsongerna gjort sig känd för att ha räddat VfB Stuttgart från nedflyttning två gånger om och det är det han förväntas göra i Hoffenheim också. Kontraktet sträcker sig säsongen ut och förhoppningen är att Stevens säkrar kontraktet och att en långsiktigare lösning senare tar vid. En ”Feuerwehrmann” (Brandman) som man nämner det i Tyskland.

För Gisdol väntar välbehövlig vila. I sin sista match såg han slutkörd ut. Som någon som tryckt ut sista ur tuben, vikt den flera varv för att få ytterligare lite till och nu skrynkligt rätats ut. Energin fanns inte där och Gisdol behöver den för att få ut sitt ledarskap. Han lär inte hoppa på något jobb inom kort. Däremot tror jag att hans före detta chef Ralf Rangnick kan tänka sig Gisdol i Leipzig kommande säsong, vilket skulle passa båda parterna perfekt.

Vad betyder det för Jiloan Hamad?

Svenske Hamad har under säsongen varit borta på grund av en korsbandsskada han ådrog sig som utlånad i Standard Liege. Nu närmar han sig en återkomst till fotbollsplanen. Under Gisdols ledning fanns han inte med i några långsiktiga planer, nu med Stevens kan detta förändras. Den nye tränaren är en av den klassiska skolan, hård i nyporna och kräver stenhårt jobb av alla spelare. Med försäljningen av Firmino har platserna på det offensiva mittfältet öppnats upp för andra spelare och om Hamad kommer tillbaka i form skulle jag säga att han har chansen, även om den är liten. Klubben har förstärkt med flera spelare på det offensiva mittfältet och konkurrensen är riktigt hård. Därför är det fortfarande en övervägande stor risk att Hamad lämnar under januari eller till sommaren.

Adam Nilsson

En presskonferens som lämnade många frågor obesvarade

Twitter: @atnilsson

En trött, okammad Wolfgang Niersbach kom till den snabbt hopsammankallade presskonferensen hos det tyska fotbollsförbundet i lokalerna i Frankfurt. Hans härjade blick vandrade över lokalen med journalister när han ensam satte han sig längst fram på podiet.

Efter att ha legat lågt sedan Der Spiegels avslöjande om att Tyskland ska ha köpt fotbolls-VM 2006 så var det så dags för den nuvarande förbundsordföranden att berätta. Niersbach var en av medlemmarna i den tyska organisationskommittén kring VM 2006 och därmed en av de viktigaste personerna bakom att Tyskland fick VM.

Förbundsordföranden inledde med att berätta att det inte funnits någon ”svart kassa” för att muta människor. Det hade inte köpts några röster överhuvudtaget. Samma bild hade kommit ut i tidningen Bild för några dagar sedan. Tabloiden som har nära kontakter med Niersbach och Beckenbauer har varit stora försvarare av de två ”pamparna” medialt. Den mediala uppvaktningen har givit upphov till två mediala läger som antingen står på Niersbach/Beckenbauers sida och en som förhåller sig mer kritisk mot deras agerande (majoriteten).

De 6,7 miljoner euro som det har varit tal om ska ha betalats av Adidaschefen Robert-Louis Dreyfuss vilket var något som bekräftades av Niersbach. Ordföranden berättade att Franz Beckenbauer själv ska ha kommit överens om summan i ett samtal mellan fyra ögon med Sepp Blatter, trots att Beckenbauer aldrig hade något egentligt mandat att agera på egen hand utan organisationskommittén.

”Der Kaiser” ska själv ha varit villig att låna ut summan ur sin egen förmögenhet, men ska ha avråtts det och därför ska Dreyfuss ha ställt pengar till förfogande. Pengarna behövdes för att säkra ett bidrag på 170 miljoner euro från FIFA för organisationskostnader. 2005 ska dessa pengar ha betalts tillbaka genom omvägar via FIFA till Dreyfuss, enligt förbundets egna eftersökningar. Och när en journalist frågade huruvida Beckenbauer visste om vad pengarna användes till svarade Niersbach kort: ”kan så vara”.

Niersbach berättade bara det han själv visste om, enligt honom själv. Många av de frågor som ställdes från de hungriga tyska journalister lämnades obesvarade. DFB-ordföranden kunde helt enkelt inte svara på frågorna. Antingen hade han inte vetskapen, eller så ville han inte skapa mer oreda just nu. Niersbach gav ett osäkert intryck. Ett intryck av en trött man som försöker rädda det sista av sitt anlete.

Redan i juni ska ha Niersbach ha blivit informerad om detta men ska inte ha meddelat det vidare till sina närmsta medarbetare på fotbollsförbundet och lämnat dem i ovetandes när Der Spiegel gick ut med uppgifterna. ”Det var mitt fel […] det tar jag på mig”, sa Niersbach kring men det verkade ändå underligt att han undanhållit informationen.

I slutändan var det dock fler nya frågor som lämnade obesvarades än gamla frågor som besvarades. Varför behövde det tyska fotbollsförbundet betala 6,7 miljoner euro för att bli försäkrade över att få in en summa på 170 miljoner euro? Och hur kommer det sig att detta var något som Franz Beckenbauer och Sepp Blatter kom överens om mellan fyra ögon och utan de övriga i den tyska organisationskommittén?

Ännu mer undrade är jag över hur det kommer sig att Robert-Louis Dreyfuss i slutändan bidragit med pengarna. Att Beckenbauer avböjde framstår som helt rimligt, men hur kommer det sig att organisationskommittén inte omedelbart kontaktade ett låneinstitut för den kredit som behövdes utan istället valde att gå till en privatperson?

Presskonferensen stängde några dörrar, men öppnade flera. Framför allt har Beckenbauers roll klivit fram som den som är mest undrande. Det är dags för Der Kaiser att kliva fram och berätta vad han vet – och det sanningsenligt. Historien är långt ifrån över och det finns fortfarande många frågetecken att röja. Fortsättning följer…

Adam Nilsson

Dortmund ska hitta tillbaka till sitt tidigare jag

Twitter: @atnilsson

Månaderna med Thomas Tuchel vid rodret har varit en bergochdalbana för Dortmund. Först hyllades den nye tränaren och det ”nya Dortmund” för sina framgångar och sin nya fotboll. Alla ville ge sina hyllningar till laget och varenda expert ville hylla Dortmunds nya fotboll som lämnade Kloppfotbollen långt bakom sig.

Sedan kom tre raka oavgjorda resultat och den dråpliga förlusten mot Bayern München (1-5) och ”Die Schwarzgelben” var tillbaka på jorden igen. Thomas Tuchel satt efter matchen och kunde egentligen inte ge någon tydlig förklaring till hur det kommit sig att Bayern vunnit med så stora siffror. Det var helt enkelt en rejäl nivåskillnad mellan lagen trots Dortmunds lovande säsongsinledning.

Efter det kom ett avbrott i EM-kvalet och för Dortmund har det handlat om att återuppbygga förtroendet och hitta tillbaka till de första veckorna. Mot Mainz i fredags, där Thomas Tuchel inte blev mottagen på samma hjärtliga sätt som hans föregångare Klopp, blev det seger med 2-0. Det var dock inte alls lika övertygande som tidigare, men tre poäng var alltid något att bygga vidare från.

Det är också det Thomas Tuchel planerar att göra ikväll när Dortmund har tagit sig den långa resan till Azerbajdzjan för att möta FK Qäbälä (vars sportchef är Tony Adams, ja, den Tony Adams). Henrikh Mkhitaryan satt inte med på planet på grund av relationen mellan Azerbajdzjan och Mkhitaryans hemland Armenien. Det gick helt enkelt inte att säkerställa hans säkerhet. Så mycket för att fotboll och politik inte hör ihop. Även Neven Subotic saknas, men det på grund av sportsliga anledningar.

I övrigt har dock Tuchel hela sitt manskap att tillgå och han lär inte rotera särskilt mycket. Tuchel är ute efter att bygga upp självförtroendet hos de spelare han anser vara givna i hans startelva. Utöver Roman Weidenfeller i målet lär vi få se Dortmund ställa upp med bästa möjliga elva mot Qäbälä. Hummels, Gündogan, Aubameyang, Reus – alla kommer att medverka.

Efter de inledande bekväma månaderna har Tuchel på allvar kommit in i livet som tränare för Dortmund. Det är först under de senaste veckorna som han har satts på prov och det är nu det är dags för honom att bevisa att han hör hemma på den här nivån. De få kritiska röster som har höjts har han enkelt negligerat, mest genom att vara ännu mer kritisk själv. Ett bra sätt att verka trovärdig på i ett medialt samhälle som jagar rubriker.

Mot Qäbälä ska Dortmund vinna. Det är det inget snack om. Det betyder dock inte att det är en enkel uppgift. Många lag är det som har åkt till fjärran länder och kommit hem tomhänta. Det är man medvetna om i Dortmundlägret. Intressant blir det att se hur Dortmund kommer att hantera det spelmässiga övertag man lär ha. Det är vad Tuchel har jobbat på och idag mer än tidigare kommer man få se resultatet av vad han har gjort.

Mest intresserad är jag av att följa Julian Weigl ikväll – sommarens kanske bästa värvning i Bundesliga. Den unge Weigl kom från 1860 München utan några förväntningarna på sig men har redan imponerat med sin intelligens att hitta öppna ytor på planen och att täcka upp för sina medspelare i försvarsspelet. En makalös talang som har tagit många kliv närmare ett a-landslag.

Weigl är en viktig pusselbit i den fotboll som Tuchel vill spela. En fotboll som går ut på att hålla i bollen, lura in motståndarna i en falsk trygghet för att sedan slå till snabbt. Det är vad Dortmund kommer att försöka göra idag och det påminner inte mycket om Kloppfotbollen. Men elementen av Klopps omställningsfotboll finns kvar, Tuchel har bara förfinat de en aning och lagt till sina egna element.

Adam Nilsson

"Fotbollen är ett av de få ljus som just nu lyser i Wolfsburg"

Twitter: @atnilsson

När Volkswagenkrisen gick på högvarv höll sig VfL Wolfsburg i bakgrunden. Trots att deras ägare stod inför en kris som skulle kunna stjälpa hela företaget, och därmed fotbollsklubben, valde Wolfsburg att hålla en låg profil och rikta in sig på det sportsliga. Något klubben fortfarande gör även om de har fått känna på hur framtiden kommer att se ut med en mindre ekonomiskt slagkraftig ägare.

I den inledande fasen av krisen, när många frågetecken kring krisens omfattning ännu inte var röjda, hade Wolfsburg en likgiltig reaktion på vad som skedde hos Volkswagen. Klubben trodde inte att man skulle drabbas av några bekymmer. Wolfsburg var trots allt endast en mindre del av de ekonomiska utgifter som Volkswagen lägger ut i den stora massan. Dessutom skulle man kunna vara en del av den positiva PR-strategi som Volkswagen skulle kunna använda sig av för att omvända bilden av företaget.

Några veckor efter krisens kulmen, veckor då bland andra Volkswagens VD och fotbollsälskaren Martin Winterkorn avgått, kom det första konkreta negativa beskedet för klubben. Den planerande utbyggnaden av en ny talangakademi skulle dras in. Bidraget på 40 miljoner euro från bilkoncernen skulle inte längre delas ut vilket var det första bakslaget för Wolfsburg – troligen är det inte det sista.

För att förstå i vilken omfattning Volkswagen bidrar till Wolfsburgs verksamhet kan man dra några enkla jämförelser. Först och främst äger bilkoncernen fotbollsklubben, de är inte delägare. Utan Volkswagen i ryggen hade värvningarna av Luis Gustavo, Kevin De Bruyne och André Schürrle aldrig skett. Volkswagen bidrar med drygt en miljard svenska kronor per år till Wolfsburgs budget. Jämför detta med majoritetsägarna Bayer i Leverkusen som lägger drygt en fjärdedel av den summan.

Den miljarden är dock ingen fast summa. Det troliga är att det är i underkant då man bortser från investeringar i form av till exempel talangutveckling, spelarköp och liknande. Det är ingen hemlighet att Wolfsburg nått framgångar med hjälp av Volkswagens ekonomiska injektioner. Och till skillnad från i Leverkusen har investeringarna i Wolfsburg varit större och mer undangömda – vilket också har skapat en starkare opinion gentemot Wolfsburg än andra företagsända klubbar (bortsett från RB Leipzig).

Wolfsburg kommer under de kommande åren att få stå mer på sin egna ben än vad man har gjort tidigare. Förutsättningarna som har byggts upp är dock fullgoda och för att vara lite plump – Wolfsburg ska vara glada över att Volkswagen inte kraschade tidigare för då hade det varit jobbigare. Utgångsläget nu är mer gynnsamt än vad det var för bara två år sedan, då var klubben inte etablerad i toppen av Bundesliga.

Nu finns det en sportsligt stabil grund att stå på. Wolfsburg har ett bra lag, en erfaren tränare och en av Tysklands högst ansedda sportchefer. Förutsättningarna för att bygga vidare på de sportsliga framgångarna finns där för att klubben ska lyckas. Och i en stad där drygt en tredjedel av invånarna jobbar i Volkswagenfabrikerna är vikten av sportsliga framgångar för klubblaget för att glömma sin egen vardag och sin oroliga framtid viktigare än någonsin. Med ambitioner om topplatser i Bundesliga, möjligheten att spela i Champions League är fotbollen ett av de få ljus som just nu lyser i Wolfsburg.

Matchen mot PSV Eindhoven ikväll på Volkswagenarena ikväll handlar inte bara om tre poäng. Det handlar minst lika mycket om att sprida glädje i staden. Det handlar minst lika mycket om att visa att man är redo för att spela ute i Europa. Och det handlar minst lika mycket om att genom sportsliga framgångar distansera sig från och anpassa sig till Volkswagens brist på ekonomiskt stöd – för det är något man kommer att behöver göra om man vill överleva i toppen.

Adam Nilsson

Bayern kollar inte på förebilder, utan vill vara en förebild

Twitter: @atnilsson

I fredags tog Bayern München det första spadtaget till deras nya ungdomsakademi som kommer att ligga i området kring Allianz Arena. För klubben är det kröningen av framgångarna under de senaste åren. Den nya ungdomsakademin ska fostra egna talanger till startelvan, något man har haft ont om på senare år.

Inte sedan Louis van Gaals tid har klubben utbildat en egen talang som tagit en ordinarie plats. Thomas Müller, Holger Badstuber och David Alaba är den senaste generationen av spelare att ta sig upp i a-laget. Trots stora förhoppningar i spelare som Gianluca Gaudino och Pierre-Emile Højbjerg har ingen lyckats etablera sig.

Ungdomslandslagen har saknat spelare från den tyska storklubben och det har fått klubben att agera. Barcelonas La Masia var självklart en inspirationskälla, berättade klubbens VD Karl-Heinz Rummenigge. Men man sneglade även på Manchester Citys nya ungdomsakademi som gav stor inspiration för Rummenigge. Bayerns ungdomsakademi kommer att kosta drygt en tredjedel av vad City betalade för sin, men målsättningen är att den ska vara minst lika bra.

En man som har haft mycket med byggandet att göra är Uli Hoeneß. Den tidigare starke mannen i klubben har sedan han fått möjligheten att lämna fängelset på dagarna varit involverad i Bayerns talangutveckling. Det har givit en energi och ett intellekt som har saknats i den delen av organisationen, till klubbens stora lycka.

Med ungdomsakademin vill Bayern, som numera tillsammans med Real Madrid och FC Barcelona är de ledande klubbarna i Europa, agera förebild och inte titta på vad andra gör. Tidigare har blicken ofta strävat mot andra klubbars agerande och uppbyggnad, nu vill Bayern själva vara en klubb som andra tittar avundsvärt på.

För de senaste åren har Bayern utvecklats med en enorm hastighet från att vara en av många toppklubbar till att vara en av de största. Det började med att klubben tog in Louis van Gaal som tränare för att skapa sig en identitet. Holländaren rörde visserligen upp mycket känslor, men han var den förste att ta steget mot egen spelstil i Bayern München.

Jupp Heynckes kom in efter och fyllde på med sina tankar och idéer. Han utvecklade van Gaals spelstil och la till flera element, framför allt hur Bayern skulle agera utan boll vilket ledde honom till stora framgångar. Med det blev Bayern ett flexiblare lag och trippeln var ett tecken på att man jobbat åt rätt håll.

Värvningen av Pep Guardiola var dock det största steget mot dominans. Den spanske tränaren som var eftertraktad av alla var Bayerns högsta dröm. Guardiola hamnade i München och under honom har spelidén utvecklats på ett inspirerade sätt. Bayern har under Guardiolas tre säsonger aldrig sett likadana ut, men alltid förbättrade.

Under åren har Bayern gått från att vara en klubb som för nöja sig med uppstickare till att värva de absolut största stjärnorna. Klubbens fantastiska ekonomi har givit den möjligheten, men utan det stärkta varumärket hade det aldrig varit möjligt för Bayern att plocka in en spelare som till exempel Arturo Vidal. En spelare som redan var etablerad som en av de bästa i sitt gebit. Han hade troligen valt en annan klubbadress för ett par år sedan.

Sedan säsongen 2011/2012 har klubben alltid nått Champions League-semifinal och det är något som bekräftar bilden av framgångarna. För aldrig tidigare i klubbens historia har man lyckats med den bedriften. Inte ens under det framgångsrika 70-talet tog man sig till fyra raka Europacupsemifinaler.

När Bayern vann sin tredje raka Europacupfinal 1976 var man ovetandes om att det skulle ta 25 år innan nästa skulle dyka upp. 2001 vann man efter straffläggning mot Valencia, sedan tog det ytterligare 12 år innan nästa dök upp. Nu hoppas man sänka avståndet mellan Champions League-titlarna ytterligare.

Ikväll är det Arsenal som ska försöka stoppa tyskarna på brittisk mark. Guardiola och Bayern har all respekt för Arsenal men just nu är gruppspelet bara ett steg på vägen mot målet – Champions League-finalen. I det långa loppet har Bayern kommit långt på vägen. Klubben har skapat sig en egen identitet och med byggandet av den nya ungdomsakademin kommer man sig ännu närmare sitt stora mål – att vara störst i världen.

Adam Nilsson

The curious case of Borussia Mönchengladbach

Twitter: @atnilsson

Fem omgångar in var Mönchengladbach tabelljumbo. Tränaren Lucien Favre lämnade och Champions League-deltagaren var på den absoluta botten, ovetandes om att räddningen fanns nära till hands.

Fyra omgångar senare har Mönchengadbach radat upp fyra raka segrar i Bundesliga. Igår körde man över Frankfurt med 5-1 – på bortaplan. En annan tränare men fortfarande samma lag som Lucien Favre inte hade lyckats få att prestera i inledningen på säsongen. En makalös förändring på kort tid som få hade förutspått när André Schubert tillträdde som interimtränare.

Schuberts bakgrund vittnar om en habil tränare, men långt ifrån någon räddare. Han förde upp Paderborn från 3. Liga till 2. Bundesliga. Han ersatte legenden Holger ”Stani” Stanislawski i St. Paul och förde dem till en hedersam fjärdeplats i 2. Bundesliga året efter att de åkt ut Bundesliga. Habilt som sagt, men inget som sticker ut det minsta.

Just därför var förväntningarna inte särskilt höga när han presenterades som Mönchengladbachs kortsiktiga lösning när man sökte efter ett nytt namn för framtiden. En klassisk ”Fussball-Fachman” som man säger i Tyskland, men ingen som gör att fansen hoppar jämfota av glädje.

Efter fyra raka segrar i Bundesliga har André Schubert gjort sig själv historisk. Han är den förste tränaren i Mönchengladbachs historia att lyckas med den bedriften. Lucien Favre lyckades inte med det. Inte heller Jupp Heynckes. Inte ens tränarlegendaren Hennes Weisweiler kan stoltsera med sådana siffror.

Det har väckt frågor om framtiden. För varför ska klubben inte fortsätta med en tränare som gör sådana resultat? Lagkaptenen Granit Xhaka frågade retoriskt varför man skulle byta ut en tränare som bara levererar segrar och självklart ligger det något i det.

Samtidigt vet klubben och sportchefen Max Eberl att klubben har ett gyllene läge. De senaste årens framgångar har satt Mönchengladbach i en position där de har en sådan status att de kan locka till sig några riktigt intressanta alternativ. Varför skulle man inte utnyttja det efter år av harvande i den tyska fotbollens periferi?

Dessutom gör Schubert själva inga som helst anspråk på rollen. Åtminstone inte utåt. Han ser sig själv som en tillfällig lösning, oavsett hur länge den varar. Det ger Eberl tid att hitta en lämplig kandidat. Varje seger köper Eberl mer tid att hitta rätt kandidat, men varje seger gör också det svårare att ersätta Schubert.

En motsägelsefull situation som sätter i Mönchengladbach i en lyxposition såväl som en prekär sådan. Det kan bli väldigt fel. Det kan också bli väldigt rätt. Men klart är att kraven på en tänkbar ny tränare kommer att vara höga. För varje som vecka höjs kraven och fansen växer sig närmare Schubert.

Situationen är precis lika skev som Mönchengladbachs säsong i sin helhet. Man vet inte riktigt var man har dem. Men just nu är de ett av Bundesligas stora utropstecken. De negativa rubrikerna är utbytta mot positiva. Och det är ju alltid något.

Adam Nilsson

DFB-skandalen: Det tyska rättspatoset är på väg att spricka

Twitter: @atnilsson

”Sommardrömmen 2006” benämner man VM 2006 i Tyskland. Det var ett hemma-VM som satte fotbollsnationen Tyskland på kartan igen. Det var första gången som människor på allvar kunde visa sig tyska utan att se tillbaka på sin bakgrund med skam. Nu kan ”sommardrömmen 2006” bli ”mardrömmen 2006”.

De graverande uppgifterna som Der Spiegel igår släppte om att Tyskland ska ha köpt till sig VM-arrangemanget skakar en hel nation. Varenda tysk tidning med dignitet rapporterar om det. Varenda politisk krönikör skriver om det. Det handlar om mer än bara fotboll, det handlar om ett tyskt rättspatos som är på väg att spricka.

Redan innan uppgifterna kom ut var DFB, det tyska fotbollsförbundet, ute med ett pressmeddelande som förnekade uppgifterna. Det hade kommit förbundet till känna efter interna undersökningar att en betalning på 6,7 mijoner euro som skulle gå till FIFA:s kulturprogram möjligtvis inte hade använts för sitt riktiga ändamål.

Några timmar senare gick Der Spiegel ut med uppgifterna om att just 6,7 miljoner euro, kopplade till den dåvarande Adidaschefen Robert-Louis Dreyfus (bortgången 2008), hade använts för att muta fyra asiatiska representanter till att rösta på Tyskland istället för på huvudfavoriten Sydafrika.

Dreyfus, vars fotbollsaffärer under sin tid i Marseille var långt ifrån rena, ska senare ha krävt tillbaka pengarna. Därför ska tyskarna enligt tidningen Der Spiegel ha fört pengarna från Tyskland till ett FIFA-konto, varav FIFA i sin tur förde pengarna vidare till Dreyfus. Allt för att täcka spåren och undvika risken för att någon skulle hitta sambandet.

De två personer som främst står i fokus för anklagelserna är den före detta storspelaren Franz Beckenbauer och den nuvarande DFB-ordföranden Wolfgang Niersbach. För den sistnämnde är det ett hårt slag då han har nämnts som ett tänkbart alternativ skulle inte Michel Platini kandidera för posten som president i FIFA.

Senare på kvällen skickade DFB ut ytterligare ett pressmeddelande där man bryskt tillbakavisade de publicerade uppgifterna från Der Spiegel. ”DFB håller fast vid att varken DFB-presidenten [Niersbach] eller de andra medlemmarna i den dåvarande organisationkomitteen var involverade eller hade någon vetskap.”

För Tyskland, fotbollsförbundet och den tyska fotbollen är det ett slag i ansiktet. Många gånger har tyskarna propagerat för öppenhet och ärlighet. Inte minst Wolfgang Niersbach som flera gånger har varit ute och krävt Sepp Blatters avgång, samt krävt att FIFA ska arbeta hårdare gentemot korruptionen i organisationen.

Det är inte heller mindre problematiskt för Niersbach att han sitter som nuvarande DFB-president. I sin roll har han det yttersta ansvaret för att genomföra en utredning, en utredning som antingen kan fria eller fälla honom själv. Hörde jag jäv, någon?

Under åren har tyskarna blivit framställda och själva tagit sig an rollen som det ”vita fåret” bland en skock svarta. Domderande, krävande och med en stor gnutta rättvisepatos har tyskarna propagerat för mer transparens inom fotbollen. Det har varit av yttersta vikt för att distansera sig från sitt eget förflutna.

Nu tycks sanningen dock ha hunnit ikapp tyskarna själva. Tanken på att man själva ska ha mutat till sig ett VM går som en iskall kår genom den tyska fotbollssjälen och många kräver svar – såväl framstående politiker och fotbollspersonligheter som gemene man i Tyskland. Än så länge har ingen klivit fram och tagit ansvaret.

Den tyska fotbollens rättspatos står på spel och en dömande dom kommer att få betydande konsekvenser. Inte bara för fotbollen i landet, utan för samhället i sin helhet. Minnena förs snabbt tillbaka till en tid då korruptionen styrde i maktens korridorer, något ingen tysk vill återuppleva igen.

Det enda DFB och de utpekade människorna kan göra nu är att vara transparenta. Tillåt en objektiv utredning, var ärliga, öppna böckerna och ta ansvar. Med tanke på det hårda tillbakavisandet av anklagelserna tordes det inte finna något att gömma. Därför borde transparens inte vara särskilt mycket att begära. Det är det enda som kan rädda det rättspatos som tyskarna har byggt upp.

Adam Nilsson

Byter Schalke sportchef? Heidel vore perfekt.

Twitter: @atnilsson

Idag släppte Bild en nyhet som inte hittar sig in i svenska medier (utöver hos mig, klappar mig själv på axeln) men som är ytterst intressant ur tysk fotbolls synvinkel. Tabloiden skriver att man har enats med Christian Heidel, sportchef i Mainz, om ett kontrakt. Det vore ett intressant steg av en klubb som har jobbat med Horst Heldt sedan 2010 och som har fått utstå mycket kritik under det senaste året.

Heldt har framför allt kritiserats för sitt sätt att hantera värvningar av spelare men kanske framför allt av tränare. Sportchefens roll i Tyskland är inte bara att vara en stöttepelare till tränaren och klubbens långsiktighet, utan kanske framför allt vara klubbens visionär. En klubb med en sportchef som saknar stora visioner (sett till klubbens egen nivå) är en sportchef som inte blir kvar särskilt länge. Och även om Heldt inte har saknat visioner, så har han saknat fingertoppskänsla och realitet.

Inplockad från Stuttgart var Heldt tänkt att föra Schalke in i framtiden. Efter framgångarna i Stuttgart hade hans nya arbetsgivare stora förhoppningar om att Heldt i en större klubb med starkare resurser skulle kunna göra något riktigt vasst med Schalke. Låt oss enkelt sammanfatta det genom att säga: så blev inte fallet. Heldt har saknat kontinuitet, har ofta hamnat i försvarsposition och framför allt är det hans brist på starka tränarnamn som har gjort att han har hamnat i skottgluggen.

Ralf Rangnick, Huub Stevens, Jens Keller, Robert Di Matteo och nu André Breitenreiter har alla varit tränare i klubben under Heldts period. Egentligen är det bara den förstnämnda, Rangnick, som lämnade klubben med positiva känslor trots att han fick sluta på grund av utbrändhet. De övriga namnen har dock aldrig setts som några långsiktiga lösningar och det hårdaste fallet blev Roberto Di Matteo.

Den italienske tränaren var det stora namnet som Heldt skulle bygga på men han fick lämna efter mindre än en säsong i klubben. Heldt kallade det för ett ”missförstånd” och efter det har han fått jobba i brant uppförsbacke. Schalke tillsatte bland annat en ”sportslig kommitté” med Huub Stevens, Ebbe Sand och Mike Büskens som skulle se över och ”hjälpa” Heldt i hans arbete med åsikter och tankar. Ett missförtroendevotum utan dess like, även om Schalkes ledning aldrig sa något om det. Det och försäljningen av Julian Draxler sved. Känslan är att Heldts dagar har varit räknade sedan dess, nu verkar det vara så i realiteten.

Christian Heidel då, vem är det? Heidel har jobbat i den klubb som endast är känd för att fostra vassa tränare. Men Heidel har stått för en fantastisk insats som sportchef. Han har under sin tid etablerat i Bundesliga, hittat rätt typ av spelare och trots en bristfällig budget hela tiden byggt upp ett lag och en klubb som överlevt bland de största. Heidel har aldrig visat någon besvikelse eller irritation över de små möjligheterna i Mainz, snarare har han varit stolt över det och om man ser till de senaste 10-15 åren i Tyskland är Heidel den sportchef som kanske har gjort det bästa jobbet utifrån förutsättningarna.

Mest känd är Heidel kanske för att han har varit mannen som har lyft fram såväl Jürgen Klopp som Thomas Tuchel i Mainz. Båda tränarna har kommit fram medan han har varit sportchef. Det är ett legacy som är svårt att slå och det är något som självklart har uppfattats av andra klubbar, men det har hela tiden känts som om Heidel inte varit intresserad av att flytta. Åtminstone inte fram till idag.

Skulle han nu ta steget till Schalke, och tro mig när jag säger det: han har haft chansen att lämna Mainz tidigare, så vore det inte bara överraskande utan också en rejäl förstärkning för Schalke. Med sin bakgrund i Mainz har Heidel lärt sig att bygga underifrån, använda sig av talanger och att fynda på marknaden. Hans namn är etablerat och respekterat, något som behövs i Schalke där det stormar alldeles för ofta. Hans tankar och idéer passar med Schalkes om att etablera sina egna talanger, men samtidigt har han inte vanan av att värva större namn som Schalke förväntas göra.

Det vore dock högst intressant vad han skulle kunna hitta på med större resurser. Inget är bekräftat, men Heidel till Schalke vore en riktigt bra affär av Ruhrklubben. Inget snack om den saken.

Skrev en text om tv-rättigheterna på vilirare.se för den som är intresserad av att läsa det!

Adam Nilsson

"I’m the new one" – tyska tränare är på tapeten

Twitter: @atnilsson

Jürgen Klopp har varit den senaste veckans stora namn i fotbollsmedia. Nu har han dock fått konkurrens av två andra tyska tränare som vill dela uppmärksamhet med honom, dock av helt andra anledningar.

Stefan “The new one” Effenberg
Bomben slog ner igår när det började rapporteras i tysk media om att representanter från Paderborn åkt till Mallorca för att förhandla med ”Effe”. Kultspelaren som har representerat bland andra Bayern München och Borussia Mönchengladbach, har ryktats vara aktuell för flera klubbar genom åren men det har aldrig mynnat ut i något. Denna gång är det dock allvar och Effenberg har skrivit på ett kontrakt med 2. Bundesliga-laget Paderborn. Förra året hörde Paderborn för första gången i klubbens historia hemma i Bundesliga men åkte ur omedelbart. Det har varit en tuff höst i andradivisionen och man har nu sökt en förändring då Markus Gellhaus som tog över jobbet i somras innan har uppnått målen. Stefan Effenberg har jobbat som tv-expert på tyska Sky och aldrig varit tränare för en klubb innan så det är ett djärvt val av Paderborn. ”The new one”, som Effenberg ödmjukt nog valde att kalla sig själv, var på strålande humör när han mötte media och verkade otroligt sugen på denna uppgift. ”Det är verkligen jag”, var Effenbergs första ord och därmed satte han tonen för resten av presskonferensen, samtidigt behövde journalisterna på plats inte nypa sig i armen. Det blir oerhört intressant att se vad han faktiskt kommer att hitta på som tränare med tanke på att han är oprövat kort. Som spelare var Effenberg känd för att vara hetlevrad, lagom ful men en fantastisk ledargestalt på planen i samma anda som Roy Keane. Paderborn ville ha in en person som kunde motivera spelarna vilket passar Effenberg perfekt, men frågan är vad han har det som krävs för att leda laget från botten till toppen av 2. Bundesliga. Som sagt, det blir mycket intressant att följa och jag kan garantera att det kommer att bli en medial succé.

Jürgen “The questioned one” Klinsmann
Det blåser om den amerikanska förbundskaptenen och tekniske direktören efter att USA förlorat mot Mexiko i Concacaf. Samtidigt gick USA:s U23-landslag och förlorade mot Honduras vilket betyder att man har en lång väg till att deltaga i OS nästa sommar. Klinsmann har fått utstå mycket kritik för hans sätt att leda laget. Hans laguttagningar har saknat kontinuitet, det har brustit i filosofin och Klinsmann har ett antal gånger hängt ut spelare som i hans ögon har underpresterat. Under Klinsmanns tid vid rodret har USA tagit flera kliv mot att vilja skapa en professionellare fotbollsmiljö i landet med bland annat fotbollsakademier för unga talanger. Detta har dock varit högst kritiserat från flera håll och många menar på att akademierna har försämrat snarare än förbättrat talangutvecklingen i USA. Klinsmann har vänt upp och ned på delar av fotbollen i USA som många inte har uppfattat har varit i behov av förändring. Därför höjs det nu kritiska röster om att Klinsmann borde få lämna jobbet som förbundskapten trots att hans kontrakt sträcker sig till 2018. Många menar på att hans två roller inte går att sammanbinda och att han borde lägga sin koncentration på jobbet som tekniskt direktör och lämna förbundskaptensjobbet till någon annan. Förbundet verkar dock inte ha några planer på att sparka Klinsmann men klart är att det blåsare mer än någonsin kring den före detta tyske förbundskaptenen. Och för dem som minns hans period i Bayern München så vet man om att Klinsmann ibland forcerar förändringar som i mångas ögon inte verkar särskilt viktiga eller för den delen leda till något bättre. Därför blir det intressant att se hur detta kommer att sluta, för så här ifrågasatt har han inte varit tidigare under sin period i USA.

Jürgen “The normal one” Klopp
Under EM-kvalet har det nästan kommit fler texter om Jürgen Klopp än vad det har kommit om landslagsfotboll. Brittisk media är helt överväldigad över att den karismatiske tränaren har kommit til de brittiska öarna. Alla vill säga sin mening om Klopp. Vad han har att se fram emot. Vad han måste genomföra i Liverpool. Vad han måste förstå för att överleva på jobbet längre än sina föregångare. Historiskt sett är det ytterst få tyska träare som har lyckats i storklubbar utomlands. Hennes Weisweiler fick lämna Barcelona efter att han hamnat i en schism med Johan Cruyff i mitten av 70-talet. “Förläng inte kontraktet med Cruyff”, var Weisweilers ord men det gjorde klubben och då bad den tyske tränaren om att få lämna den katalanska klubben. Udo Lattek försökte även han sig på Barcelona och vann visserligen titlar men fick lämna efter bråk med en viss Diego Maradona. Lattek vissnade på argentinarens attityd när han dök upp sent till en samling. Lattek bad busschauffören lämna före Maradona dykt upp, till jublet av övriga spelare i bussen enligt tränaren själv, men det var också bland det sista Lattek gjorde innan han fick lämna jobbet. Jupp Heynckes vann Champions League med Real Madrid men fick lämna kort efter då de vita marängerna slutat fyra i La Liga. Med det blev han den förste tränaren som lämnade en klubb som nyblivna Champions League-mästare. Och även om han inte var i en storklubb visade Felix Magath inte upp några mästartakter under sin tid i Fulham. Det enda han blev ihågkommen för var att han rekommenderade keso som behandlingsmetod för ljumskproblem. Historien talar inte för tyska tränare i storklubbar men många hoppas på att Klopp ska vända på den negativa trenden. På lördag är det premiär för Klopp när hans Liverpool spelar mot Tottenham borta. En match som jag redan nu ser fram emot då jag är intresserad av att se hur snabba resultat han kan skapa. Dessutom gillar jag hans sätt att vilja spela på fotboll. Och ja, vem gillar inte Klopp?

Tre tyska tränare – tre olika historier.

• Viasat gick på en rejäl slam dunk och tog hem såväl Serie A som La Liga. Vilket paket de kan erbjuda nu. Det blir oerhört svårt att hålla sig ifrån det men frågan är var prislappen kommer att hamna. För den nuvarande lär inte hålla sig kvar särskilt länge skulle jag tro om man planerar att räkna hem kostnaderna för rättigheterna.
• Irland, Slovenien, Norge eller Danmark. Finns det ens någon drömlottning för Sverige? Alla har sina åsikter men det känns just nu svårt att se att Sverige ”garanterat” tar sig vidare mot något av dessa motstånd. Norge känns som den bästa lottningen, men det är aldrig lätt att möta grannländer.
• ”The new one”-tröjan borde dyka upp i Paderborns shop omedelbart. Skulle sälja som smör.
• På tal om merchandise, är det inte helt sjukt hur snabbt klubbar pumpar ut grejer för att tjäna pengar. Klopp han knappt skriva på för Liverpool innan klubben hade en ”Klopp-kollektion” till salu på hemsidan. Man blir nästan lite äcklad. Fast självklart beställde jag en tröja…och en kopp. Och då håller jag inte ens på Liverpool, utan på Klopp.
• Thomas Tuchel återvänder till Mainz på fredag när Dortmund åker dit. Han kommer dock inte mötas med samma glädje som KLopp möttes med när han återvände. Mainz ordförande är fortfarande besviken över hur Tuchel lämnade klubben (tog ett sabbatsår trots ett år kvar på kontraktet) och uttalade sig om det i veckan. Så kan det vara.
• Hur många gånger kommer Robin Dutt behöva berätta för media att Alexnder Zorniger sitter säkert? Stuttgart ligger sist i Bundesliga – även om alla moståndare har tokhyllat deras fotboll – men Zorniger sitter fortfarande säkert. Med honom ville klubben skapa en ny identitet och det vore ett rejält bakslag att behöva sparka honom. Men tiden börjar helt klart rinna ut och det börjar ärligt talat bli rätt tröttsam att läsa rubrikerna kring en ”arbetsförsäkran” för Zorniger.

Adam Nilsson

Fem problem Löw behöver adressera

Twitter: @atnilsson

Jogi Löw och hans Tyskland drog en lättnadens suck när domaren blåste av matchen mot Georgien i söndags. Den på förhand enkla landskampen var långt ifrån lika enkel i realiteten. Inhopparen Max Kruse satte 2-1 i den 79:e på sin första chans i matchen och med det säkrade Tyskland sina tre poäng. Men trots att Tyskland vann sin EM-kvalgrupp finns det fortfarande många frågetecken och orosmoment som Jogi Löw behöver adressera inom de kommande månaderna.

Vilka ytterbackar ska spela?

I VM använde sig Löw av mittbackar ute på kanterna under större delen av mästerskapet innan han mot slutet lät Philipp Lahm kliva ner som högerback. Under kvalet har Jonas Hector etablerat sig som valet till vänster men ute till höger har Löw fortfarande stora bekymmer. Sebastian Rudy, Emre Can och Matthias Ginter har alla fått chansen men ingen har egentligen etablerat sig som en tydligt förstaval. Löw ställer sig säkerligen frågan om han kan komma att övertyga Lahm till att göra en Henrik Larsson och återvända till landslaget för att spela EM. Ett inte särskilt troligt alternativ då Lahm inte saknar landslagslivet och hoppas på att få spela i det tyska landslag som spelar OS. Ett annat alternativ kan vara Bayerns Rafinha, som skaffat tyskt medborgskap och sagt sig vara intresserad av att representera landslaget även om Löw sagt att brassen inte är intressant. Klart är att Löw måste hitta en lösning. För i ett Tyskland som vill dominera sina matcher så är ytterbackarna en oerhört viktig beståndsdel, framför allt när det kommer till att attackera genom att överbelasta på kanterna. Hector framstår just nu som rätt självklar även om han fick utstå hård kritik efter matchen mot Georgien, men vem som spelar till höger är fortfarande oklart.

Falsk nia eller renodlad anfallare?

Ett annat bekymmer som Löw har dragits med sedan Miroslav Klose la landslagsskorna på hyllan är vem som ska leda laget längst upp i planen. Thomas Müller har försökt, likaså Mario Götze men resultaten har inte varit övertygande. Max Kruse har funnits med i de flesta trupperna men aldrig riktigt få chansen från start. Mario Gomez har sedan han lämnade Bayern München varit långt ifrån landslaget. Stefan Kießling har aldrig varit ett alternativ och Kevin Volland är för orutinerad. Det är tydligt att Tyskland saknar ett ordentligt alternativ längst fram i banan som är bra i boxen och som sätter bollarna i mål – för chanserna har funnits. Just nu är det svårt att se att det finns något riktigt bra alternativ och Thomas Müller känns just nu som det främsta alternativet.

Vilka ska spela på det centrala mittfältet?

I Bastian Schweinsteiger, Toni Kroos, Ilkay Gündogan och Sami Khedira har Jogi Löw fyra ypperliga alternativ till spelare som kan tänkas spela centralt på mittfältet i Tyskland. Lägg då till att såväl Christoph Kramer som Lars Bender också är intresserade av att vara med och slåss om i bästa fall två platser. Det är svårt att bortse att en av dessa platserna är tillskriven lagkaptenen Bastian Schweinsteiger. Löw räknar honom som en absolut nyckelspelare. Bredvid honom däremot är det mer öppet om vem som kommer att få chansen. Just nu är det Toni Kroos som ligger bäst till, mycket tack vare att han har lyckats hålla sig skadefri. Bakom honom flåsar dock Gündogan och Khedira i nacken och det blir intressant att se hur Löw väljer att formera det. Ett lyxproblem men ett ack så viktigt sådant där Löw kan välja olika typer av spelare som i sin tur kommer att förändra matchbilderna. I Khedira har en viktig ledare på planen, i Gündogan och Kroos mer kreativa spelare. Frågan är vad Löw vill ha i slutändan.

Hur får man ut maximal potential av Mesut Özil?

En spelare som sällan får det där riktiga berömmet är Mesut Özil. Arsenalspelaren är en spelare som sällan bjuder på det där som gör att han står ut likt en Messi, Cristano eller Neymar. Özils styrka ligger i hans intelligens och hans rörelsemönster. I sina bästa stunder hittar Özil rätt mellan motståndarnas försvarare, bidrar med passen innan assisten och hittar luckorna i motståndarnas spel. Med sin smidighet, snabbhet och taktiska intelligens är han ett extremt vapen när han har sina bästa dagar och det är därför Löw håller fast vid honom trots att det finns många bra alternativ. Mot lågt stående försvar har Özil dock problem och Löw måste fundera ut en lösning där han får ut mer av den offensive mittfältaren när Tysklands ställs mot motståndare som ställer sig med en handbollsmur framför målvakten. För mycket av det offensiva spelet och det tyska målskyttet ligger i Özils intelligens.

Finns det oupptäckta möjligheter?

Rent krasst har Jogi Löw aldrig varit en förbundskapten som har gjort stora förändringar när han väl har satt ett spel. Det handlar inte om att Löw är känslig för förändringar, men precis som alla andra förbundskaptener vill han bygga något långsiktigt och därför revolutionerar han sällan sin fotboll, utan “evolutionerar” den. Inför mästerskapen har han dock ett antal gånger hittat på nya saker. Inför VM2010 försvann Michael Ballack och då ändrade Löw sin taktiska form efter det, inför VM senast valde han att spela med mittbackar som ytterbackar. Frågan är om han kan komma med en liknade lösning inför kommande EM för att öka möjligheten till att nå en titel. Löw kommer att tänka utanför boxen under de kommande månaderna, vara självkritisk för att försöka hitta en lösning som han tidigare inte hade tänkt på. Blir det formationsförändring? Får vi se nya spelarnamn? Löw är pragmatisk och om det är någon förbundskapten som kan göra små, oväntade förändringar så är det han.

Adam Nilsson

Löw måste hitta rätt nyanser

Twitter: @atnilsson

Förlusten mot Irland sved för Tyskland och Jogi Löw. Under 90 minuter var Tyskland det dominerande laget. Det var tyskarna som hade taktpinnen, som domderade villkoren och som styrde vartenda skede av matchen. Endast i en situation somnade man till och då slog Irland till med vansinnig effektivitet. Mats Hummels tappade fokus, precis som mot Bayern München. Shane Long kunde glida igenom och avslutade perfekt bakom en chanslös Manuel Neuer. Ett läge, ett skede som på mindre än tio sekunder gav Irland segern och Tyskland stod återigen som förlorare i kvalet.

Inför matchen hade Löw pratat om att spelarna inte var i perfekt skick. Många av spelarna behövde vila och tajmingen för “Der Klassiker” hade inte kunnat vara sämre för förbundskaptenen. Samtidigt har Löw en trupp som Martin O’Neill endast hade kunnat drömma om. Det visade sig dock att det låg ett uns av sanning i vad i Löw. Mario Götze gick av skadad och blir borta resten av säsong. En tillfällighet men också ett tecken på att spelaren kanske hade varit i behov av ytterligare vila och inte fler landskamper.

Åtta av de elva spelare som Jogi Löw hade med från start kom från Bayern München och Dortmund. De övriga var Mesut Özil (Arsenal), Toni Kroos (Real Madrid) och Jonas Hector (FC Köln). För Löw är det en lyx att kunna välja åtta spelare från de just nu två bästa klubbarna i Tyskland. Till skillnad från situationen i Spanien där Vicente Del Bosque fick kämpa för att få ihop gruppsämjan mellan Real Madrid- och Barcelona-spelare är det inget problem Löw har. Inte för att spelarna i Bayern och Dortmund älskar varandra, men de respekterar varandra och kommer överens utan några sociala problem utanför planen.

Löw har under de senaste säsongerna fått möjligheten att bilda sitt lag utifrån just spelare av Dortmund och Bayern. Under Guardiola-Klopp-eran har han dock fått in spelare som har kommit med grundtankar utifrån två taktiska ytterligheter. Dortmundspelarna med Klopps “gegenpressing” och Bayernspelarna Guardiolas “tiki-taka” om man ska förenkla det. Faktum är att Löw med stor precision fick spelarna att spela en blandad fotboll mellan dessa ytterligheter och det på ett sådant effektivt sätt att Tyskland kunde vinna VM-guld. En imponerande bedrift av en förbundskapten med tanke på hur lite tid de har för att formera sin taktiska idéer och införa det hos sina spelare.

Med Thomas Tuchels inträde i Dortmund har Löw dock hamnat i en lyxposition. Tuchel eftersträvar en fotboll som påminner mycket mer om den fotboll som Guardiola får Bayern München att spela. Nu får Löw spelare på samlingarna som kommer med liknande idéer i bagaget och därför var det inte heller särskilt förvånande att dessa bildade en överlägsen majoritet i startelvan mot Irland. Med den oerhört knappa tiden Löw hade på sig att sätta ett lag på planen var det inget annat än rimligt att använda sig av så många spelare som möjligt från dessa två klubbar. Hade inte Bastian Schweinsteiger skadat sig på uppvärmningen hade det mycket väl kunnat vara ett till namn i startelva som spelat i Bayern nyligen.

Med det i åtanke borde alltså Löws lag ha haft en klart bättre grund än vad Irlands Martin O’Neill hade. Som sagt, Tyskland var bättre på egentligen alla plan men det var Irland som gick därifrån med de tre poängen. Problemet var att även om Tyskland var dominanta så skapade man alldeles för få hundraprocentiga chanser. Tyskland lyckades inte penetrera den mur som Irland hade bestämt sig att försvara med. Många gånger gick det för sakta för Tyskland. Man lyckades inte få upp tempot, överbelasta på den ena kanten för att byta till den andra och attackera tillräckligt fort vilket gjorde att det irländska försvaret oväntat enkelt kunde avfärda Tysklands försök till attacker.

Längst upp i banan återfanns Müller, Götze, Reus och Özil. Löws förhoppning var att dessa spelare hela tiden skulle vara i rörelse, växla positioner och aldrig bli statiska. Problemet var att man tappade rörelsen och blev statiska. Rues blev fast på sin kant, Götze på den andra. Müller kunde inte utnyttja sin styrka som en joker och Özil såg mest förtvivlad ut. Det var inte heller konstigt att en spelare som kanske är minst van vid detta, Özil, var den som var mest kritisk efter matchen och uttryckte sitt missnöje utåt. Han kände sig inte hemma på planen och saknade kombinationsspelet med sina övriga kamrater i den tyska offensiven.

Inte blev det hela bättre av Mario Götze fick utgå skadad och en iskall André Schürrle fick kliva. Sedan Schürrles återkomst till Bundesliga har han fått lite speltid och även hans tränare i Wolfsburg, Dieter Hacking, har uttryckt ett missnöje över spelarens insatser. Till skillnad från de andra är Schürrle inte en lika tekniskt begåvad spelare och inte alls lika flexibelt användningsbar på planen. Det syntes tydligt under den andra halvleken då det tyska anfallsspelet tappade än mer av sin rörelse, mycket på grund av Götze fått lämna planen för en formsvag och mindre flexibel spelare i Schürrle.

Löw kunde inte utnyttja den fördel han fått av att ha flera spelare från Bayern och Dortmund i startelvan. En på förhand enklare uppgift rent taktiskt än vad han haft tidigare  men Tyskland och Löw tycks trots ett helt kval av försök ha svårt att på allvar penetrera lågt stående försvar. Trots otaliga försök, små förändringar och olika spelarval har han ännu inte hittat ett effektivt sätt att möta motstånd som ställer sig på egen planhalva och spelar med ett handbollsförsvar. Det är något som ger ett oroligt intryck av det tyska lägret.

Förlusten ger Löw huvudbry inför framtiden. I matchen mot Georgien, som man nu behöver vinna för att säkra förstaplatsen i gruppen, kommer han inte att kunna vädra spelare som han hade tänkt att göra. Georgien kommer inte vara några problem för Tyskland, men det var något man hade sett fram emot som en bekväm avslutning snarare än en avgörande match. Vad som däremot irriterar Löw är att han med mindre en ett år kvar till EM fortfarande inte har hittat någon given startelva eller en taktik som ser ut att kunna föra hans landslag till guldet. Det är fortfarande alldeles för många frågetecken som han behöver undanröja och han har inte många matcher kvar att testa sitt lag på innan turneringen går av stapeln. Tyskland må räknas till favoriterna men ser ännu inte som en. Det är oroade för en nation som själva räknar sig själva till toppen och som är regerande världsmästare.

Adam Nilsson

Liverpool – ett rimligt val för Klopp

Twitter: @atnilsson

På torsdagskvällen dök de officiella bilderna upp. Jürgen Klopp är klar för Liverpool och med det sätter han stopp för framtida spekulationer om var hans nästa jobb kommer att vara. Sedan han i april bestämde sig för att lämna Dortmund har han fått otaliga erbjudanden men i slutändan var det endast Liverpool som lyckades att locka honom från att avsluta sitt sabbatsår i förtid – ett rimligt val på alla sätt trots att större klubbar fanns vid horisonten.

Att Klopp har varit ett av de mest jagade tränarnamnen på marknaden under de senaste månaderna har inte undgått någon. Så fort ett jobb med någorlunda dignitet har dykt upp på marknaden har Klopps namn dykt upp som ett tänkbart alternativ. Under hans lediga månader är det egentligen bara två rykten som tycks ha haft någon essens av sanning i sig: Liverpool och Bayern München. Det är nämligen de enda två ryktena som han och hans agent Marc Kosicke inte har förnekat med snabbhet när de väl har dykt upp.

På Säbener Straße i München har Klopps namn nämnts flitigt under de senaste månaderna. Medan Pep Guardiola har undvikit att ge några klartecken kring sin framtid har FC Bayern börjat att sondera terrängen för tänkbara ersättare. Namnet Jürgen Klopp dök tidigt upp som en huvudkandidat bland männen på kontoret i München som tidigt hörde sig för med människor i Klopps omgivning kring hans intresse av en eventuell tjänst på Allianz Arena.

Intresset från Bayern, Klopps stora konkurrent under hans tid i Dortmund, har lockat den tyske tränaren. Möjligheten att få träna den största klubben i Tyskland har triggat många av Klopps knappar, trots att han så sent som i våras var tränare för deras största huvudkonkurrent. Men Klopp har också varit medveten om de tänkbara svårigheterna som skulle uppstå vid ett eventuellt jobb i München, till och med bekymmer som skulle kunna uppstå innan han tillkännagivit ett intresse kring jobbet.

Först och främst kunde Bayern själva inte ge något klart besked på huruvida Klopp skulle vara deras val för nästa säsong. Just nu jobbar Bayern utifrån hoppet att man kan förlänga med Pep Guardiola. Spanjoren har själv sagt sig inte vara övertygad om att han är den bäste att leda klubben vidare, något som de ansvariga i klubben känner att han är. Trots de ihärdiga ryktena om Guardiolas dröm att få jobba i England har Bayern lagt sitt hopp på att Guardiola och hans familjs trivsel i Tyskland ska få honom att tänka sig ytterligare ett par säsonger i klubben.

Dessutom fanns det många olika meningar i Münchenlägret kring Klopp. Det fanns en grupp som kände starkt för att Klopp skulle vara rätt man att ersätta Guardiola. Det fanns dock en skara människor i klubben som kände sig tveksamma över om Klopp skulle kunna föra vidare det arv som Guardiola skulle lämna efter sig. Klopps historia som tränare för en av klubbens största antagonister under de senaste åren, hans brist på erfarenhet från de absolut största jobben och hans otaliga strider med människor från klubben (bland andra Matthias Sammer) var något som också talade emot Klopps inträde i klubben.

Sedan är det också troligt att Klopp själv kände tvivel för att jobba i Bayern så tätt inpå att han slutat i Dortmund. Utöver den biten hyste han också en oro över att möjligen få ersätta en Pep Guardiola som skulle lämna klubben med en tänkbar trippel vilket vore en oerhört svårt uppgift för näste tränare att ta sig an och göra något av. Klopp har också varit tydlig med att det inte bara är de stora klubbarna som lockar honom, utan att det har handlat om vilken typ av uppgift han skulle åta sig och vilken typ av förening det skulle vara. Klopp kände själv att Bayern – just nu – inte riktigt var den bästa att ta sig an även om den lockade, men Bayern är på många sätt en färdig klubb.

Därför var det inte heller konstigt att han såg möjligheten när Liverpool kom med ett anbud. I Liverpool fick han möjligheten att ta över en klubb som i mångt och mycket påminde om det Dortmund han tog över i 2008. En klubb med en ofantlig potential i form av historia, supportrar och dragningskraft men som under de senaste åren underpresterat såväl på planen som utanför den. Klopp kunde relatera till historien och till det känslomässiga i Liverpool på ett sätt som han önskar att göra i sitt emotionella ledarskap.

För en romantiker av den engelska fotbollen som Klopp är var Liverpool ett perfekt klubbval vid en bra – inte perfekt – tidpunkt. Efter några månader av kontemplation kommer Klopp tillbaka med nyvunnen kraft och en vilja att bygga något nytt. De sju framgångsrika åren i Dortmund var inte bara lyckliga för Klopp, de var också emotionellt uttömmande och den sista säsongen blev en kamp mot att överleva såväl fysiskt som mentalt för Klopp. Enligt rapporter har han gått ned tio kilo under de senaste månaderna. Bilderna vittnar om en piggare Klopp och de fåtal offentliga framträdande han har gjort har bekräftat bilden av en mer mentalt välmående Klopp än den som i våras såg slutkörd ut i Dortmund.

Hans egen förhoppning om att genomföra ett helt sabbatsår fick han dock stryka. Tanken var in i det sista att han faktiskt skulle hålla sig undan tränarjobbet, umgås med sin fru och få in nya influenser inför kommande arbetsuppgifter. På det sättet tedde sig jobbet i Bayern München som ett högst tänkbart alternativ för Klopp, men när Liverpool i veckan hörde av sig fick det honom att ändra sina tankar. Även om Bayern hade visat sig vara intresserat av honom hade han ändå behövt anpassa sig efter Guardiolas framtida beslut och just nu verkade ett besked från den spanske tränaren inte komma förrän i slutet av året. Skulle han då gå miste om en fantastisk möjlighet i Liverpool för att vänta ut en tänkbar möjlighet i Bayern, en möjlighet som han dessutom inte kände lika starkt för? Mycket tveksamt och därför var valet i slutändan lätt.

Många undrar nu hur Klopp kommer gå tillväga. Vissa hyser en oro över att hans sista säsong i Dortmund inte var särskilt bra. Det är sant att Klopp tycktes ha problem att få Dortmund att spela en mer balanserad fotboll, en fotboll baserad på bollinnehav. Samtidigt var det endast under ett halvår av hans sju år i Dortmund som klubben hade några problem. I övrigt var klubben framgångsrik och presterade enligt de krav som ställdes på både Klopp och hans lag. Den sista säsongen blev inte lika framgångsrik på grund av misslyckade nyförvärv, men även för att många nyckelspelare gick skadade. Jag skulle inte se på det med någon större oro om jag var Liverpoolsupporter.

Under Klopps tid i Dortmund blev man mer flexibla taktiskt, även om många vill göra annat gällande. I början var Klopps lag effektiva med sin höga press och sina snabba omställningar. Men under hans sju år blev motståndarna mer och medvetna om detta vilket gjorde att Klopp också anpassade sin taktik efter det. Klopp införde aldrig någon Guardiola-fotboll, men han såg till att hans lag fick medlen de behövde för att kunna hålla i bollen och spela ut sina motståndare även om grundkonceptet låg i omställningarna. Hans lag blev mindre och mindre beroende av enstaka spelare – av de spelare som Dortmund under Klopps år var det endast Robert Lewandowski tränaren aldrig lyckades ersätta adekvat genom taktiska förändringar.

När det nyligen släpptes en rapport på ”UEFA Elite Club Coaches Forum” i Nyon var en de mest framträdande sakerna att användandet av kontringsfotboll (omställningsfotbollen, kalla den vad du vill) som utgick ifrån dribblingar och direkta offensiva passningar ökade. I tidningen The Independent sa UEFA:s tekniska direktör Ioan Lupescu att ”bollinnehav endast är viktigt för en majoritet av tränarna om du har förflyttning, om du har penetration, om du har ett avgörande skede i slutet”. Sir Alex Ferguson menade på att fotbollen blivit pedantisk, att lagen har för mycket boll på egen planhalva och sa att den viktigaste bollen är den välslagna djupledsbollen.

Även i de två klubbarna som har personifierat bollinnehavsfotbollen, främst Barcelona och senare Bayern München, har lagt till flera element av djupledsspel. Under Luis Enrique har Barcelona börjat att spela ett rakare spelare än tidigare och även i Bayern München har det blivit ett spel som lagt mer energi än tidigare på det raka djupledsspel än bollinnehavsfotbollen. Utöver rapporten så säger Barcelona och Bayerns förändringar något om var fotbollen just nu befinner sig. Dessutom är det tränarna som är progressiva, vågar göra små förändringar som i slutändan segrar. Tränarna som kopierar och håller fast vid förlegade idéer förlorar. Och jag är övertygad om att Klopp kommer att bygga vidare på sina teorier om omställningsfotboll i Liverpool, utan att för den delen kopiera vad han gjorde i Dortmund.

För Klopp vore inte Klopp om han gjorde något annat. Han vill bjuda Liverpool-supportrarna på en show vilket han kanske beskriver bäst själv om sin egna filosofi: ”Den är väldigt emotionell, väldigt snabb, väldigt stark, inte tråkig, inte schack. Självklart taktisk, men taktisk med stort hjärta. Taktiska delar är så viktiga att du inte kan vinna utan taktik, men det är känslorna som gör skillnaden. Själen i vårt spel, det är viktigt.” I Liverpool får han möjligheten att bygga ett spel utifrån denna filosofi och det visste Klopp när han gjorde sitt val. Därför var det ett rimligt val. Hjärta, passion och frenesi. Det är vad Anfield kommer att få se.

Adam Nilsson

Kaiser Boateng – blir han den förste färgade landslagskaptenen?

Twitter: @atnilsson

Jerome Boateng växte upp i en stadsdelen Wilmersdorf i Berlin. Wilmersdorf var en relativt välmående stadsdel att växa upp, till skillnad från arbetarstadsdelen Wedding där hans halvbröder Kevin-Prince och George bodde med deras ensamstående mamma. Medan George, den okända men enligt många mest talangfyllda brorsan, gav upp fotbollen för att satsa på musik så fortsatte kampen mellan bröderna Kevin-Prince och Jerome. Framför allt ville lillebror Jerome visa sig mogen nog att klara av att vara i ett område som Wedding trots sin medelklassbakgrund.

Bröderna växte upp under ett 90-tal då Tyskland stod i stor förändring. Väst- och Östtyskland hade enats och Berlin var en stad där de största konfliketerna uppstod. Tillsammans försökte de två bröderna förstå omvärlden, hantera kraven från den vuxna världen i förändringens tider och undvika konfrontationer. Skillnaden mellan Kevin-Prince och Jerome var att deras pappa tydde sig mer åt den unge Jerome medan Kevin-Prince såg sig mer som faderslös. Inte minst visade det sig om tydligast när Jerome spelade en cupfinal som 12-åring. En av motståndarnas föräldrar skrek gång på gång till sin son att ”sänka negern!”. Jerome bröt ut i gråt, men hans pappa var där för att ta kampen – något han aldrig var för Jeromes halvbröder och kanske var det den största skillnaden mellan Jerome och hans bröder.

Medan Kevin-Prince firade framgångar med Hertha Berlins ungdomslag, skaffade sig tatueringar och stora bilar levde Jerome ett mer tillbakadraget liv. Den yngre brodern spåddes en lysande framtid men var enligt många en oslipad diamant som på fotbollsplanen ännu inte hade hittat sin rytm. Jerome valde att som 19-åring lämna Hertha Berlin för Hamburger SV. I Hamburg blommade Boateng ut ytterligare, fick spela ute i Europa och nådde som bäst UEFA-Cupens semifinal 2010. Med en karriär som gick spikrakt uppåt var steget till hårt satsande Manchester City inte långt och därför var det inga tvivel om att ta flytten utomlands för Jerome.

Efter en inledande skada som höll honom borta från de inledande omgångarna av Premier League fick till slut Jerome Boateng sina första minuter i Citys seger mot Chelsea (1-0) i den sjätte omgången. I startelvan var han med för första gången fem dagar senare i Europa League-matchen mot Juventus men hans säsong i City blev långt ifrån så lyckad som han hade hoppats på. Han lyckas aldrig etablera sig i startelvan och en knäskada gör att han får avsluta säsongen i förtid. Boateng saknade förtroendet från klubben och bestämde sig för att lämna England och återvända till Tyskland efter endast en säsong i England. Bayern München blev nästa klubbadress.

Hos Bayerns nygamle tränare Jupp Heynckes åtnjöt den allsidige Boateng stort förtroende och blev omedelbart en nyckelspelare i laget. Men det fanns fortfarande tendenser av en oerfaren spelare som ännu inte hade blommat ut. I sina bästa stunder visade Boateng upp en fantastisk förmåga att stoppa motståndarnas anfall, han kastade sig in i tacklingar med millimeters perfektion och hade ett positionsspel som gjorde det svårt för motståndarnas anfallare. I sina sämsta stunder hamnade han på efterkälken, drog på sig onödiga kort och gjorde enkla misstag som motståndarna utnyttjade och gjorde mål på. Alla såg potentialen i den unge Boateng, men många såg också riskerna. Till skillnad från en annan ung tysk mittback, Mats Hummels, saknade Boateng de där sista stegen av pondus för att bli en exceptionell försvarare.

De kommande säsongerna tog Boateng kliv efter kliv men framför allt är det Pep Guardiola som sätter de sista detaljerna till rätta hos mittbacken. Den spanske tränaren såg tidigt den fantastiska potentialen i Boateng, men såg samtidigt var mittbacken behövde förbättra sig. Det blev ett ihärdigt jobb för Guardiola och Boateng. Mittbacken visade sig dock tidigt villig att lära sig och det talade till hans fördel.

Nu inne på sin tredje säsong av samarbete är det enkelt att säga att Guardiola har fått ut det mesta av Boateng. Mittbacken har blivit en av världens bästa försvarare och många har pekat ut honom som en absolut avgörande del för Bayerns konstanta framgångar. Boateng är inte längre lika osäker, utan agerar med en pondus som inger respekt hos motståndarna.

Medan Mats Hummels har stannat upp i sin utveckling har Jerome Boateng vuxit fram som en given ledargestalt i både klubblag och landslag. Efter VM-finalen var det den blodige Bastian Schweinsteiger och målskytten Mario Götze som fick de största applåderna – men kanske skulle Boateng ha haft det största ljuset. Boateng hade en av sina absoluta bästa matcher i karriären i VM-finalen och var en av de viktigaste anledningarna till varför Argentina inte lyckades få håll på tyskarna i finalen. Den tystlåtne Boateng ville dock inte dra åt sig någon ära, VM-titeln i sig räckte för honom.

”Jag tror att jag har blivit lugnare i spelet och det tror jag att man ser också”, kommenterade Boateng i en intervju sin utveckling. Boatengs anseende har vuxit sig starkare och efter hans två fantastiska framspelningar i helgens toppmatch mot Dortmund kallade Thomas Müller sin lagkamrat för ”Kaiser Boateng”, smeknamnet taget efter den elegante Franz ”Der Kaiser” Beckenbauer själv. Der Kaiser själv var inte sen med att fylla i lovorden utan sa att ”Boateng sedan två år tillbaka är världsklass”, samtidigt som hans motståndare i Dortmund Ikay Gündogan nämnde Boateng som ”en av de tre bästa mittbackarna i världen”.

De fina orden sätter givetvis ett leende på läpparna på Boateng men det är inget som syns utåt. För Boateng är ingen spelare som vill ta någon större plats, han är ingen Stefan Effenberg som har sina känslor utanpå utan Boateng är en del av generationen Lahm och Schweinsteiger som håller det inombords. I en tid då Tyskland påverkas av immigrationen mer än på länge, en tid då Angela Merkels stöd har minskat på grund av hennes öppenhet för att ta emot flyktingar, så har Boateng vuxit fram som en viktig symbol på hur lyckad immigrationen kan vara. Många tror att Boateng kan bli få bära landslagsbindeln som förste mörkhyade i det tyska landslaget när Bastian Schweinsteiger lägger skorna på hyllan.

”Bindeln vore något alldeles speciellt för mig, en oerhört stor ära i min karriär, trots VM-titeln”, sa Boateng till FAZ nyligen. ”Att bli den förste färgade kapten vore med tanke på integrationen ett stort tecken utåt.”

Adam Nilsson

Klopp passar Liverpool perfekt

Twitter: @atnilsson

När Jürgen Klopp valde att tacka för sig i Dortmund skrev jag ihop en text om var han kunde tänkas hamna. I den texten pekade jag ut England och speciellt Liverpool som det hetaste alternativet för en arbetslös Klopp. Nu när det tycks vara dags för Klopp att ta steget känns det fortfarande lika rimligt, men kanske ännu mer som en ”perfect match” än vad det gjorde då.

2006 var året då Klopp gjorde sig för känd för den bredare allmänheten i Tyskland. Mainztränaren hade blivit uppsnappad som en expert av den tyska tv-kanalen ZDF (passande nog med huvudkontor i Mainz) och Klopp agerade expert för kanalens VM-sändningar. Den karismatiske tränaren förklarade taktiska metoder, knep och annat med en sådan kunskap och lätthet att även de minst luttrade var tvungna att vända blicken mot tv-apparaterna.

Två år senare, 2008, lämnade Klopp Mainz efter totalt 18 år i klubben (11 år som spelare, 7 år som tränare). Kampen om var han skulle hamna var intensiv men som många av er kanske vet föll sig valet naturligare än vad man på förhand kunde ha trott. Bayern München valde en annan Jürgen, Klinsmann, medan Hamburg skickade ut scouter som inte gillade Klopps orakade skägg och hans slitna jeans. Kvar blev Dortmund som först erbjöd honom ett kontrakt med en månadslön som var lägre än den han hade fått i Mainz, men som senare kom att höjas till en standard som gjorde att han skrev på för klubben.

Om Dortmund var första-, andra-, eller tredjevalet för Klopp är svårt att säga, men det är svårt att tro att det skulle kunna ha varit något annat än förstavalet. Klopps fäbless för klubbars myt är något som ingen har gått miste om. Den först något kritiserade tränaren kom till ett Dortmund som hade en tung period bakom sig med både resultatmässiga och ekonomiska motgångar. Klopp kunde inte bry sig mindre. Han anpassade sig, började att jobba med ett ungt lag och levde Dortmund. Han älskade styrkan i den gula vägen, han älskade klubbens arbetarhistoria och den inneboende styrkan i det.

Klopp la ingen fokus på det negativa, det som kunde sänka honom och hans lag, utan det positiva. Han gjorde sig av med äldre nyckelspelare som saknade hungern och tog in unga och formbara spelare istället. Sakta men säkert blev Dortmund återigen en kandidat för toppen och när han Dortmund 2011 bärgade titeln var det kronan som kröntes på ett långsiktigt verk. Gegenpressingens mecka fanns i Dortmund, motståndarna i München kunde bara se på medan Klopps ”rock and roll”-fotboll körde över motståndet vecka efter vecka. Det var något nytt, fräscht, passionerat och levande som Klopp och Dortmund höll på med och det var omöjligt att inte imponeras.

Det är svårt att säga en exakt tidpunkt när Dortmunds nedgång startade. Vissa skulle säga att försäljningen av Nuri Sahin till Real Madrid sommaren 2012 var starten. Andra skulle säga sommaren efter då Shinji Kagawa lämnade. Klart är att efter 2012 blev det klart svårare för Dortmund att hålla sig undan den stora europeiska fotbollsscenen. Framgångarna i Bundesliga gav eko vilket gjorde att flera andra storklubbar uppfattade vad som skedde i Dortmund och imponerades. Det ledde till att nyckelspelare försvann från de gulsvarta, något som Klopp fram till förra säsongen kunde hantera genom adekvata ersättare.

Men förra säsongen gick inte som Dortmund hade tänkt sig. Trots en storsatsning på transfermarknaden kunde Klopp inte återupprepa sina resultat och även om fotbollen var långt ifrån så bedrövlig som många ville göra gällande kände tränaren att hans tid i Dortmund var över. När Klopp i våras gjorde beskedet offentligt var det stadssorg i Dortmund, men även i resten av det fotbollstokiga Tyskland som visste att man hade tappat en av sina största ikoner. För även om Klopp var en motståndare, så var han fortfarande en omtyckt sådan. Och trots att den avslutande säsongen inte var den framgångsrikaste, så var hans legacy intakt.

Tanken var att detta år skulle vara ett sabbatsår men nu ser Klopp ut att avsluta det i förtid. Ytterst få klubbar hade kunnat få honom att göra det, men Liverpool var garanterat en av dem. Klopp drar sig till mytbildningen kring föreningar och att han har haft Liverpool som ett tänkbart alternativ har det inte varit några tvivel om. Allt från uttalande om att han inte behöver ta en klubb ”i den absoluta toppen” till att han dementerat alla jobbrykten förutom det om just Liverpool inte bara ökade trovärdigheten, det gjorde den outtalade önskan sann.

I Liverpool får han mycket och leva upp till och jag tror, nej stryk det, jag vet att han älskar det. Klopp är högst medveten om vad som har format klubben, han kan historien om Bill Shankly och han kommer att leva upp till det. Jag är övertygad om att Klopp har pluggat engelska för att vara redo för en sådan här uppgift och jag är övertygad om att han kommer att göra allt som står i sin egen makt för att verka trovärdig när han pratar om myten Liverpool. Faktum är att Klopp kommer att leva myten Liverpool för att uppnå sina mål. Det var det han gjorde i Dortmund och det kommer han att göra i Liverpool.

Många har varit ute efter att sänka Klopps taktiska kunskaper, menat på att hans karisma varit det som tagit honom framåt. Men hans kunskaper var aldrig ifrågasatta förrän Guardiola dök upp i den tyska fotbollen. Ja, Klopp har i sina två assisterande Zeljko Buvac och Peter Krawietz två oerhört viktiga kollegor som kommer att hjälpa honom, men att Klopp skulle sakna den taktiska förmågan är en modifierad sanning. Under sina år i Dortmund har han visat sig anpassningsbar och gjort sig redo för förändringar, annars hade han aldrig uppnått de resultaten han gjorde. Man har satt “gegenpressing” i pannan på Klopp som en förenkling, precis som man vill säga att Guardiola bara är “tiki taka”. Och även om Klopp gjorde gegenpressingen till sin filosofi så fanns det många lager där under som han använde sig av framgångsrikt, vilket han kommer att visa i sin nya miljö.

Utåt sett har Klopp framstått som en Herman Boone-figur som stått för grandiosa motivationstal vid rätt tidpunkt. En man som hanterar media på sitt helt egna sätt och som vet hur man appellerar till både fans och spelare. Klart är att Klopp har en unik förmåga att framkalla rätt känslor vid rätt tidpunkt, men det är bara ytterligare en av de förmågor som Klopp besitter. Det vore alldeles för enkelt att marginalisera honom till en tränare vars styrka ligger i talet, det är helt enkelt inte sant och det bevisar hans meritlista.

Liverpool och supportrarna får precis det man vill. Att döma av omgivningen var Klopp deras högsta önskan och jag kan förstå varför. Han är karismatisk nog för att hantera brittisk media. Han är ödmjuk nog att hantera och nyttja en klubbs historia på ett värdefullt sätt. Han är ingen tränare som smeker någon medhårs utan kommer att vilja genomföra förändringar. Framför allt kommer han att införa en tydlighet och inriktning som Liverpool verkar ha saknat. Jag har svårt att tro att det ska gå fel. Det har jag verkligen.

Adam Nilsson

"Ett o-Guardiolaeskt ögonblick av briljans"

Twitter: @atnilsson

Inför matchen hade många pratat om en återgång till duellerna som var för några år sedan mellan Borussia Dortmund och Bayern München. Det var två lag med en bra säsongsinledning som skulle ställas mot varandra på Allianz Arena och många anade att Thomas Tuchel (som många gånger jämförst med Guardiola) skulle ha några ess i rockärmen – det visade sig i slutändan att det var Pep Guardiola med sina ess som återigen skulle lyckas övertyga sina kritiker om att han är mer av en pragmatiker än vad många tidigare trott.

Det var en inledning som chockerade. Till skillnad från många motståndare som kommer till Allianz Arena lät sig Dortmund inte falla ned långt i banan och rikta in sig på att försvara, utan valde istället att aggressivt sätta press på Bayern högt upp i planen. Det var en vågad och till en början effektiv taktik som satte de två kreatörerna Thiago och Alonso helt ur spel samtidigt som Dortmund försökte att hitta luckor i Bayerns försvar på kanterna.

Det var länge sedan jag såg ett Bundesligalag göra det så obekvämt för Bayern som Dortmund faktiskt gjorde det. Dortmunds vågade, uppoffrande försvarsspel satte Bayern i situation som de inte är vana vid på Allianz Arena. Bortalaget var starkare, vann fler närkamper och Bayern fick ofta vända hem spelet till sin trebackslinje som Guardiola hade formerat. Thomas Tuchel kunde inte ha varit nöjdare de inledande tjugofem minuterna av matchen. Han hade fått den precis dit han ville.

Sedan kom ett o-Guardiolaeskt ögonblick av briljans. Jerome Boateng (kallad ”Kaiser Boateng” likt Beckenbauer efter matchen) slog en perfekt långboll bakom Dortmunds högt stående backlinje mot en Thomas Müller som givit sig av på djupet. Müller lyckades på ett oförklarligt sätt få med sig bollen och lägga den i mål. Passen var dock det som var det något som vi inte haft för vana att se Bayern göra. Guardiola har sällan givit sig in på det raka spelet men igår var det ett knep som blev avgörande för matchen.

3-1-målet var en kopia av 1-0. Boateng, denna gång med vänsterfoten, slog en makalöst hög långboll mot en djupledslöpande Robert Lewandowski som mot en tvekande Roman Bürki kunde lägga in bollen i mål. 4-1-målet kom från ytterligare ett djupledsspel då Mario Götze, i en mycket misstänkt offsideposition, fick bollen på högerkanten och med en perfekt avvägd pass slog in den bakom Dortmunds mittbackar i boxen mot Lewandowski som kunde göra sitt andra för dagen.

5-1 var möjligen i överdrift. Thomas Tuchel satsade allt på ett kort när han bytte in Januzaj och Reus för Castro och Kagawa. Men Bayern och Guardiola visade på att man har genomgått en imponerande evolution under sommaren där man har anammat flera sidor av spelet som inte har varit särskilt tydliga tidigare. Redan förra säsongen kunde man märka tendenser av ett rakare djupledsspel, men det är först under den här hösten som det på allvar har givit resultat och blivit ett vapen för Bayern. Ingen kommer att kunna stoppa Bayern i Bundesliga, frågan är om någon kommer att kunna göra det i Champions League. Just nu är de huvudfavoriter för mig.

Dortmund då. Ja, det var ett rejält bakslag för Tuchel, hans första förlust som Dortmundtränare. Tränaren har hyllats som en frälsare under sina första månader i klubben. Det är dock inte bakslag som leder till att de behöva minska ambitionsnivån. Förlusten sved men att det finns kapacitet i laget råder det inga tvivel om. Dortmund blev naiva, speciellt efter det mentalt förödande 3-1-målet av Bayern och det hade nog de flesta klubbarna blivit. Man satsade allt framåt och det föll man på. Dortmund visade dock i inledningen att de har något som fått andra lag i Bundesliga har just nu – och det är kvalitet och taktisk smarthet. Det skulle förvåna mig om de inte når en av Champions League-platserna när säsongen är över.

Läromästaren Pep Guardiola vann tränarkampen mot lärjungen Thomas Tuchel och det på knockout.

Helgens snackisar

  • Den kanske största snackisen i Tyskland efter helgen är självklart Jürgen Klopp. I och med att Brendan Rodgers fick lämna och att det tidigare under helgen framkommit rykten om att Klopp skrivit på för Liverpool så har det blivit ett stort samtalsämne i Tyskland. Kicker pratade om att det var ”rena spekulationer”. Men ytterst få tyska medier har egentligen någon matnyttig, fräsch information. Vid tidigare tänkbara nya klubbadresser för Klopp har dock hans agent snabbt varit ute och dementerat nyheterna, inte denna gång. Vilket kanske säger en del om hur sannolikt det är.
  • Borussia Mönchengladbach vann sin tredje raka Bundesligamatch (2-0 mot Wolfsburg) under tränaren Andre Schubert, något ingen annan tränare i klubbens historia har lyckats med under sina tre inledande matcher. Tidigt framgick det att klubben sett Schubert som en interimlösning men efter hans fantastiska inledning tycks vinden ha vänt. Sportchefen Max Eberl uteslöt inte möjligheten att Schubert skulle kunna bli den ordinarie lösningen men sportchefen ville fortfarande ge sig själv möjligheten att sondera terrängen ytterligare. Schubert ser dock allt mer ut som en långtidslösning.
  • I bottenmötet mellan Hoffenheim och Stuttgart, ett mindre derby också, var det två pressade tränare som ställdes mot varandra i Markus Gisdol och Alexander Zorniger. Det slutade med oavgjort 2-2 och båda får leva ovisst ett tag till. Hoffenheim fortsätter att underprestera och har haft svårt att få ordning på defensiven, samtidigt ser Kevin Volland ut att ta nästa steg i sin utveckling. Zornigers Stuttgart fortsätter med sin frenetiska press på motståndaren men är likväl alldeles för skakiga defensivt. Dessa två tränare löper just nu stor risk att få lämna om resultaten inte börjar att gå deras väg.
  • Veckans tavla stod den i landslaget uttagne målvakten Bernd Leno för. På en hemåtpass från Jonathan Tah hoppade bollen över Lenos fot när han skulle slå iväg och rullade i mål. Inte den bästa av reklam för en målvakt som Jogi Löw tagit ut till den kommande landslagssamlingen. Leverkusen kvitterade dock mot Augsburg genom Karim Bellarabi innan Hakan Calhanoglu stod för nästa miss. På en straffspark gjorde han ”en Beckham” och halkade till och bollen gick över mål. Augsburg fick med sig en poäng och kan skatta sig lyckliga för Leverkusens misstag.
  • Hannover tog säsongens första seger mot Bremen vilket ger tränaren Michael Frontzeck lite andningsrum. Den nye sportchefen Martin Bader (tidigare Nürnberg) funderar nog efter andra tänkbara namn då Frontzeck långt ifrån har imponerat med sitt arbete under sommaren. Bremen påminner dock mer och mer om det lag som förra hösten var tabelljumbo. Då kom tränaren Viktor Skripnik in och storartat förde Bremen uppåt i tabellen. Frågan är om han kan lyckas med det konststycket igen.
  • Efter sin bästa ligastart på över 40 åkte Schalke på en rejäl stjärnsmäll hemma mot Köln. Bortalaget vann med 3-0 efter att ha kontrat ut sina motståndare men Schalkes tränare Breitenreiter lät sig inte nedslås utan pratade om ytterligare ett steg på utvecklingstrappan (”att inte låta sig nedslås”). Köln fortsätter sin stabila utveckling och tränaren Peter Stöger fortsätter att arbeta noggrant och utvecklande i sin omgivning.
  • Nykomlingen FC Ingolstadt fortsätter att ta poäng och knep i helgen en trea hemma mot Eintracht Frankfurt efter en seger med 2-0. Tränaren Ralph Hassenhüttl kunde inte vara nöjdare med sitt lags ligainledning och Ingolstadt placerar sig just nu sjätte plats i tabellen efter åtta omgångar med en målskillnad som lyder 6:6. Flera andra nykomlingar har gjort starka inledningar för att sedan falla igenom under våren, men just nu ser Ingolstadt ut att bli en nykomling som lever kvar ytterligare ett tag i Bundesliga.
Adam Nilsson

Bayern vs. Dortmund: matcherna i matchen

Twitter: @atnilsson
Målvaktsduellen: Neuer vs. Bürki

I Manuel Neuer har Bayern München Tysklands bäste målvakt sedan flera år tillbaka. Neuer har genom åren stått för flertalet viktiga matcher där han på egen hand har fört Bayern mot segern. Under Guardiolas period har han mer och mer agerat utanför sitt eget straffområde på både vinst och förlust. Trots hård konkurrens råder inga tvivel inom Bundesliga råder det fortsatt inga tvivel om att Manuel Neuer är ligans bäste målvakt, även om konkurrenterna har tagit ikapp på senare år.

På andra sidan står denna gång inte Roman Weidenfeller, utan Roman Bürki. Den schweiziske målvakten tog klivet från nedflyttade Freiburg till Dortmund i somras och målvakten har inte gjort någon på Westfalenstadion besviken. Bürki är en trygg målvakt som framför allt är stark på linjen med sina reflexräddningar. Förra säsongen visade han stundtals upp bekymmer i luftspelet men det är något jag tycker att han har utvecklat till i år. För mig är Bürki en av de bästa målvakterna i Bundesliga, men fortfarande inte på samma nivå som Neuer. Schweizaren kan dock sätta stopp i hjulen för Bayern om han har en bra dag.

Försvarsduellen: Boateng vs. Hummels

När Jerome Boateng kom till Bayern från Manchester City visade han sig vara en oslipad diamant. Boateng har under sina år blivit en tryggare mittback som med sin känsla för tomma utrymmen och uppspel har blivit ett viktigt vapen när Bayern har tryckt ned sina motståndare i planen. Stor, stark och förhållandevis snabb rankas Boateng till en av Europas bästa mittbackar. Jag saknar dock det där hundraprocentiga positionsspelet och tajmingen vilket leder till att han hamnar i olyckliga situationer. Dock en given mittback i både klubb- och landslag.

I Dortmund återfinns en av de mest ansedda mittbackarna i världen i Mats Hummels. Under de senaste åren har det inte handlat om, utan när Hummels ska ta steget till absolut största klubbarna men han har varit Dortmund trogen. Förra säsongen var Hummels sämsta under sina år och till denna har han tappat vikt och blivit fysiskt smärtare. Han är oerhört viktig för Dortmunds offensiva spel och bidrar likt Boateng ofta med avgörande passar i uppspelen. I mitt tycke något snäpp vassare än Boateng, även om det är oerhört jämnt mellan de båda.

Mittfältsduellen: Thiago vs. Gündogan

Guardiolas absoluta favoritspelare är Thiago. Den spanske mittfältaren var den ende spelaren Guardiola ville ha med sig till München och det har med åren blivit enklare att förstå varför. Thiago har en fantastisk förmåga att bidra i både det defensiva och det offensiva spelet. Hans flexibilitet och naturliga förmåga att hitta stora ytor för sig själv gör honom till en spelare som nästan alltid är spelbar. Dessutom har han en fantastisk känsla i sin högerfot och kan leverera passningar som ytterst få spelare i världen uppfattar. En oerhört duktig mittfältare som när han är frisk är oersättlig för Guardiola.

När Dortmund inför säsongen presenterade sin spelartrupp blev Ilkay Gündogan utbuad av sina egna supportar. Han ville bort få Dortmund men blev till slut kvar och skrev på för ytterligare ett år. Nu är orden inte lika hårda längre och det tack vare hans starka insatser på planen. Gündogan påminner mer och mer om vilken spelare han var innan hans skadehelvete drog igång och hos Tuchel har han fått en roll som en något tillbakadragen mittfältare vilket passar honom alldeles utmärkt. Mittfältaren har en fantastisk blick för spelet och det finns få spelare i Tyskland som når upp till hans nivå där. Det är inte förvånande att han har ryktats till nästan alla giganter då han är tillräckligt bra för alla.

Anfallsduellen: Lewandowski vs. Aubameyang

Den första säsongen i Bayern var långt ifrån dålig för Lewandowski, men det syntes tydligt att han behövde mer tid på sig att acklimatisera sig till sin nya omgivning. Under hösten har han bevisat att han har hittat rätt och har varit utomjordiskt bra stundtals. Lewandowski är konstant ett hot och det som gör honom så extremt farlig är att han inte behöver vara särskilt delaktig i spelet för att göra målen. Mot Wolfsburg gjorde han fem mål på nio bollkontakter som exempel. Ett fysiskt praktexemplar som är oerhört svår för motståndarna att stoppa. Lewandowski har alla egenskaper en riktigt bra anfallare ska ha och det är därför han nu jämförs med de absolut bästa.

På andra sidan har Pierre-Emerick Aubameyang växt fram till ”Lewandowskis ersättare” efter att klubben försökt med Adrian Ramos och Ciro Immobile. Aubameyang är inte en lika komplett anfallare som Lewandowski, men han har näsan för målet och hans snabbhet gör att han är oerhört svår för motståndarna att hinna med. När ”Auba” kom till Dortmund kändes han oskolad men idag har han fått den skolning som han behövde. Han vet hur han ska röra sig på planen och dra nytta av sin snabbhet. Han har fått bättre tajming i luftspelet vilket gör att även knoppar in ett par mål med huvudet. Aubameyang är riktigt bra och en nyckelspelare för ”det nya Dortmund”.

Tränarduellen: Guardiola vs. Tuchel

Pep Guardiola har efter en jobbig sommar med många frågor om hans framtid fått mer andningsutrymme efter den fantastiska starten Bayern har haft. Vinden har faktiskt vänt och det är helt klart en mer positiv inriktning på Guardiolas jobb och hans framtid i klubben. Under sina år har han visat sina kritiker att han är anpassningsbar och inte bara genomför sin egna ideologi till hundra procent. Han har blivit mer av en pragmatiker, insett att det är resultaten som ligger först även om han vill vinna på ett snyggt sätt. Om någon säger att Guardiola är världens bästa tränare så säger jag inte emot, men en Champions League-titel i Bayern vore bra för att förstärka den känslan.

Hos Dortmund sitter Thomas Tuchel som under sitt sabbatsår besökte Pep Guardiola. Det skrevs spaltmeter om detta möte och om hur de två herrarna satt på en restaurant i München och pratade fotboll med hjälp av salt- och pepparkar. Tuchel är en modern tränare som vill spela en fotboll baserad på bollinnehav. Många har menat på att han har revolutionerat Dortmund, jag menar på att genomfört en evolution. För det finns mycket kvar att Dortmunds raffinerade omställningsfotboll från Klopp, men med en extra krydda av bollinnehavsfotboll. Tuchel är en riktigt duktig tränare och fick en fantastisk start på jobbet med idel segrare. Nu kommer han med tre raka oavgjorda matcher i ryggen, men det försämrar inte hans rykte.

Den kombinerade startelvan

Neuer

Lahm-Hummels-BoatengAlaba

GündoganThiago-Mkhitaryan

Müller-Lewandowski-Aubameyang

Adam Nilsson

Östtysklands sista landskamp

Twitter: @atnilsson

Det är 25 år sedan Tyskland blev ett enat land. Väst och öst slogs ihop och med det också två landslag som under årtionden varit de största av konkurrenter. Det här är historien om den sista landskampen som Östtyskland kom att spela.

Det var den 12:e september 1990 som det formella beslutet togs att Väst- och Östtyskland skulle slås ihop. Frankrike, Storbritannien, USA, Sovjet, Västtyskland och Östtyskland skrev alla under det så kallade ”Två plus fyra-fördraget” i Moskva. Efter över fyrtio år av splittring var nu Tyskland ett enat land formellt, men redan året innan hade den tyska muren fallit och många hade flyttat över från öst till väst. Tre veckor senare skulle de östtyska och västtyska spelarna spela under en och samma flagga.

Samma dag, den 12:e september, spelade Östtyskland sin sista fotbollslandskamp i Anderlecht mot Belgien. Matchen var från början tänkt som en del av kvalet till EM i Sverige 1992. I grupp 5 återfanns även Västtyskland, men i och med att återföreningen genomfördes snabbare än vad många hade trott avanmälde sig Östtyskland från kvalet. Denna första gruppspelsmatch spelades dock i form av en träningsmatch för att det belgiska fotbollsförbundet skulle bli ekonomiskt kompenserade för att de gick miste om en kvalmatch.

Endast fjorton spelare av de totalt 36 spelare som förbundskapten Eduard Geyer hade tillfrågat tackade ja till inbjudan. Geyers förhoppning var att åtminstone sexton spelare skulle dyka upp men fick nöja sig med fjorton. Många spelade hade tackat nej på grund av risken för att ådra sig skador mitt under en pågående Bundesligasäsong, något man inte ville göra i en för många betydelselös landskamp eftersom att det östtyska landslaget nu skulle integrereas med det västtyska.

Det var dock inte de enda anledningarna till varför Geyer hade svårt att få ihop ett fullt manskap. En spelare sa att han inte kunde hitta sitt pass, en annan ansåg sig vara västtysk i och med sammanslagningen och tackade därför nej till Geyers inbjudan. En som dock tackade ja var Matthias Sammer som under sommaren 1990 hade lämnat Dynamo Dresden för att representera VfB Stuttgart och var den enda spelaren i laget som spelade i Bundesliga.

Vad Sammer såg när han kom till Anderlecht fick honom dock att häpna. Omedeveten om att Geyer inte hade lyckats få ihop fler än fjorton spelare, varav de flesta var unga och oerfarna, ville Sammer vid ankomsten omedelbart lämna samlingen. Den planen slogs snabbt i spillror då det inte gick något flyg tillbaka till Stuttgart den kvällen. Sammer, en man vars järnvilja har format både hans karriär som spelare och som ledare, bestämde sig därför för att följa med laget till Anderlecht. Han hade trots allt tagit sig hela vägen till Belgien så varför inte göra något av det.

Ett splittrat östtyskt landslag som saknade många av sina stjärnor var långt ifrån favoriterna mot Belgien. Även med sina stjärnor hade chanserna att rubba ett etablerat Belgien ansetts ringa, men ju närmare matchstarten man kom desto mer ökade känslan av att man skulle spela en historisk match och att man faktiskt kunde njuta av den möjligheten. Känslan att det var sista gången man skulle få representera Östtyskland och spela tillsammans gjorde att vi-känslan växte sig starkare, något som också syntes under matchen.

Det visade sig tidigt att det östtyska landslaget inte hade särskilt många välkända ansikten. Den belgiska tv-produktionen la in fel bilder på flera av spelarna i den östtyska startelvan inför matchen. Utöver Matthias Sammer fanns det egentligen inte riktigt etablerat ansikte hos den belgiska fotbollspubliken och när Geyer nu fått kalla spelare som till exempel Cottbusförsvararen Jörg Schwanke till hans första och sista östtyska landskamp var det inte förvånande att de belgiska producenterna hade svårt att hitta rätt bland de många nya och okända namnen.

Redan efter 25 minuter fick en av de få stjärnorna, Dynamo Dresdens Jörg Stübner, linka av planen skadad. Innan det hade Belgiens stjärnmittfältare och lagkapten Enzo Scifo haft en skott i stolpen. Trots att Geyers lag saknade flera stjärnor var Östtyskland denna kväll det bästa laget. 12 000 åskådare fick se Matthias Sammer domdera på mittfältet medan hans mittfältskamrat Stefan Böger förstörde alla Belgiens försök till anfall. Under en kväll då det handlade om att få njuta en sista gång i den östtyska tröjan och imponera på Bundesligascouter vann Östtyskland med 2-0 efter att lagkaptenen Matthias Sammer gjort båda målen (Östtysklands 500 och 501:a mål). Alla de fjorton spelarna som Geyer hade kallat till samlingen fick speltid. I den 90:e minuten bytte Geyer in andremålvakten Jens Adler från Hallescher FC som med det blev siste spelare att få springa in på planen för Östtyskland.

Till applåderna av den belgiska publiken lämnade östtyskarna planen och samlade sig i omklädningsrummet. Stolta över vad de åstadkommit kunde de fortfarande inte riktigt begripa magnituden av det besked som senare skulle komma från Tyskland under kvällen om ”Två plus fyra-fördraget”. Spelarna satt i omklädningsrummet under en stillsam tystnad, fixade med sitt, duschade av sig och började med tiden sakta att förstå vad som just hade skett. Andremålvakten Jens Adler, som gjort det sena inhoppet men aldrig fått nudda bollen, började att gråta. Ovissheten kring vad återföreningen skulle betyda var för många en stor börda och det var i denna stund som det blev som allra tydligast för spelarna att många skulle få doppa tårna i vatten som de tidigare aldrig hade varit i.

Det östtyska landslaget vid slutet av 80-talet och början av 90-talet bestod av en stark generation. Utöver Matthias Sammer fanns spelare som Ulf Kirsten, Andreas Thom och Thomas Doll. Förbundskaptenen Eduard Geyer såg möjligheten till att Östtyskland på allvar skulle kunna konkurrera i de stora mästerskapen men hans drömmar gick i kras när muren föll. Spelarna tappade fokus och förlorade den avgörande kvalmatchen inför VM 1990 mot Österrike med 3-0. Med återföreningen försvann många namn som var på väg att etablera sig i det östtyska landslaget men som aldrig kom att göra det i det tyska.

Av de fjorton spelarna som representerade Östtyskland mot Belgien var det endast tre som senare kom att spela i det tyska landslaget. Matthias Sammer blev snabbt en viktig del i det återförenadet landets landslag och gjorde 51 landskamper, Heiko Scholz gjorde en landskamp medan Dariusz Wosz mellan 1997 och 2000 representerade Tyskland 17 gånger. Tretton av de fjorton spelarna spelade för Bundesligaklubbar. En viss Uwe Rösler etablerade sig som en stjärna i Premier League efter att ha spelat i Nürnberg och Kaiserslautern. Stefan Böger, som stod för sitt livs landskamp mot Belgien, spelade bland andra för Hansa Rostock och MSV Duisburg.

För Jörg Stübner tog dock karriären en annan riktning. Mittfältaren, som ansågs vara den största östtyska landslagen i slutet av 80-talet, spelade bara fem Bundesligamatcher och höll mest till i de lägre divisionerna. Femton år efter återföreningen berättade han att han inte klarade av de förändringarna som skedde och blev beroende av alkohol och tabletter. För Stübner blev slutet på Östtyskland början på sökandet efter en identitet. Stübner saknade något som han kunde kalla ett hem och hittade därför ingen trygghet i sin livstillvaro, något som gick ut över hans fotbollskarriär. Den 47-faldige landslagsmannen som spåddes en lysande karriär lever idag ett liv långt borta från den stora scenen i Dresden.

För många östtyska spelare var återföreningen ett bittert slut på sina landslagskarriär. Uwe Rösler sa i en tv-intervju med norska TV2 att det var synd att det östtyska landslaget upplöstes. Han menade på att spelare som honom själv inte hade någon chans att spela i det tyska landslaget och att han gick miste om möjligheten att se hur långt han kunde nå. Många andra spelare från Östtyskland kände precis som Rösler, att man gick miste om en möjlighet att få representera en nation som var deras och för många var det också en ambivalent känsla att trä på sig en den tyska landslagströjan då den inte representerade deras bakgrund.

Matchen mot Belgien kommer dock alltid att vara ihågkommen i Östtyskland. Inte bara för att det var den sista. Inte för att den var överraskande. Utanför att den visade på vilken potential den östtyska fotbollen hade och många frågar sig än idag vad som kunde ha blivit. Klart är att Östtyskland avslutade med flaggan i toppen.

Adam Nilsson

En symtomatisk förlust för Mönchengladbach

Twitter: @atnilsson

En missad straff som kunde ha förändrat matchbilden. En straff som avgjorde matchen. Borussia Mönchengladbachs första hemmamatch i Champions League (Europacupen) på 37 år slutade med förlust mot Manchester City. Det var symtomatiskt för en klubb och ett lag som under de senaste veckorna genomgått så många mentala skiftningar att inte den bäste av psykologer hade kunnat förklara tillståndet.

För bara två veckor sedan var Borussia Mönchengladbach Tysklands, ja kanske Europas, krislag nummer ett. Idel förluster stod på resultatlistan och till slut tackade tränaren Lucien Favre för sig. Efter fyra och ett halvt år kände han att det var nog. Han kunde inte längre övertalas till att jobba vidare även om klubben så önskade. Favre hade velat lämna redan tidigare, men låtit sig bli charmerad till en fortsättning trots att han någonstans kände att han på ett personligt och tränarmässigt plan nått vägs ände i Mönchengladbach. Föga förvånande var det med tanke på hur harmlösa och rent utsagt dåliga Mönchengladbach såg ut i inledningen av säsongen.

In i handlingarna klev André Schubert som i somras tagit över Mönchengladbachs U23-lag. Schubert är inget stort tränarnamn, men ett etablerat sådant. Han har jobbat i såväl Paderborn som St. Pauli, var under en kort period ungdomslandslagstränare i Tyskland innan han hamnade i Mönchengladbach. Hans meriter sätter inte nålen på kartan den tyska fotbollskartan, men nålen finns åtminstone där bredvid i väntan på att få sin egen lilla lucka.

Som en kortsiktig lösning är Schubert ett perfekt alternativ för Mönchengladbach. Han har en liknande tanke om hur fotboll ska spelas som Favre, men är något flexiblare i kanterna än vad Schubert är. Favre var en rigid man som hade en tydlig idé, Schubert har sina tankar och idéer, många influerade av en viss Pep Guardiola, men är inte alls lika fast i sina tankar utan mer av en pragmatiker när det kommer till taktiska upplägg.

Vad Schubert under sin korta tid har gjort framgångsrik är att han har släppt på Favres rigida ramar. Den nye tränaren var snabbt inne på att laget var för passiva, saknade aggressivitet och detta var något han ville råda bot på omedelbart. Men utöver det var kanske hans viktigaste budskap att spelarna faktiskt fick göra fel. Favres mani hade gått till en sådan gräns att han hade fått spelarna att tappa självförtroende vid minsta felbeslut, så ville Schubert inte ha det utan pratade om en mer lättsam hållning mot sina spelares misstag.

Det har givit effekt. För under Schuberts två första matcher som tränare för laget i Bundesliga har det blivit sex poäng. Laget ser ut att ha fått ny energi och det är med en helt annan lättsamhet som spelarna pratar inför media. Det var också därför man inte satte någon större press på sig själva inför matchen mot Manchester City. Självklart ville man inte förlora, men det viktiga var att insatsen i sin helhet var bra snarare än resultatet. Mönchengladbach genomgår en process där det handlar om att bygga självförtroende och då får man inte låta sig nedslås av bakslag.

Matchen mot Manchester City visade på hur långt Schubert och Mönchengladbach kommit i processen. Visserligen förlorade Mönchengladbach matchen. Raffael missade en straff – vilket är lite för talande om hur han har inlett säsongen. Och sedan drog Gladbach på sig sin fjärde straff i sin andra Champions League-match som Aguero satte. Under hela förra säsongen drog Gladbach på sig totalt fyra straffar. Kanske kunde man fått med sig en poäng, med en stor gnutta tur tre poäng – men förlusten kommer inte att föra Mönchengladbach in på mörka tankar. Men det var ett bakslag som påminde om hur säsongsinledningen har varit.

Adam Nilsson