Förlusten mot Irland sved för Tyskland och Jogi Löw. Under 90 minuter var Tyskland det dominerande laget. Det var tyskarna som hade taktpinnen, som domderade villkoren och som styrde vartenda skede av matchen. Endast i en situation somnade man till och då slog Irland till med vansinnig effektivitet. Mats Hummels tappade fokus, precis som mot Bayern München. Shane Long kunde glida igenom och avslutade perfekt bakom en chanslös Manuel Neuer. Ett läge, ett skede som på mindre än tio sekunder gav Irland segern och Tyskland stod återigen som förlorare i kvalet.
Inför matchen hade Löw pratat om att spelarna inte var i perfekt skick. Många av spelarna behövde vila och tajmingen för “Der Klassiker” hade inte kunnat vara sämre för förbundskaptenen. Samtidigt har Löw en trupp som Martin O’Neill endast hade kunnat drömma om. Det visade sig dock att det låg ett uns av sanning i vad i Löw. Mario Götze gick av skadad och blir borta resten av säsong. En tillfällighet men också ett tecken på att spelaren kanske hade varit i behov av ytterligare vila och inte fler landskamper.
Åtta av de elva spelare som Jogi Löw hade med från start kom från Bayern München och Dortmund. De övriga var Mesut Özil (Arsenal), Toni Kroos (Real Madrid) och Jonas Hector (FC Köln). För Löw är det en lyx att kunna välja åtta spelare från de just nu två bästa klubbarna i Tyskland. Till skillnad från situationen i Spanien där Vicente Del Bosque fick kämpa för att få ihop gruppsämjan mellan Real Madrid- och Barcelona-spelare är det inget problem Löw har. Inte för att spelarna i Bayern och Dortmund älskar varandra, men de respekterar varandra och kommer överens utan några sociala problem utanför planen.
Löw har under de senaste säsongerna fått möjligheten att bilda sitt lag utifrån just spelare av Dortmund och Bayern. Under Guardiola-Klopp-eran har han dock fått in spelare som har kommit med grundtankar utifrån två taktiska ytterligheter. Dortmundspelarna med Klopps “gegenpressing” och Bayernspelarna Guardiolas “tiki-taka” om man ska förenkla det. Faktum är att Löw med stor precision fick spelarna att spela en blandad fotboll mellan dessa ytterligheter och det på ett sådant effektivt sätt att Tyskland kunde vinna VM-guld. En imponerande bedrift av en förbundskapten med tanke på hur lite tid de har för att formera sin taktiska idéer och införa det hos sina spelare.
Med Thomas Tuchels inträde i Dortmund har Löw dock hamnat i en lyxposition. Tuchel eftersträvar en fotboll som påminner mycket mer om den fotboll som Guardiola får Bayern München att spela. Nu får Löw spelare på samlingarna som kommer med liknande idéer i bagaget och därför var det inte heller särskilt förvånande att dessa bildade en överlägsen majoritet i startelvan mot Irland. Med den oerhört knappa tiden Löw hade på sig att sätta ett lag på planen var det inget annat än rimligt att använda sig av så många spelare som möjligt från dessa två klubbar. Hade inte Bastian Schweinsteiger skadat sig på uppvärmningen hade det mycket väl kunnat vara ett till namn i startelva som spelat i Bayern nyligen.
Med det i åtanke borde alltså Löws lag ha haft en klart bättre grund än vad Irlands Martin O’Neill hade. Som sagt, Tyskland var bättre på egentligen alla plan men det var Irland som gick därifrån med de tre poängen. Problemet var att även om Tyskland var dominanta så skapade man alldeles för få hundraprocentiga chanser. Tyskland lyckades inte penetrera den mur som Irland hade bestämt sig att försvara med. Många gånger gick det för sakta för Tyskland. Man lyckades inte få upp tempot, överbelasta på den ena kanten för att byta till den andra och attackera tillräckligt fort vilket gjorde att det irländska försvaret oväntat enkelt kunde avfärda Tysklands försök till attacker.
Längst upp i banan återfanns Müller, Götze, Reus och Özil. Löws förhoppning var att dessa spelare hela tiden skulle vara i rörelse, växla positioner och aldrig bli statiska. Problemet var att man tappade rörelsen och blev statiska. Rues blev fast på sin kant, Götze på den andra. Müller kunde inte utnyttja sin styrka som en joker och Özil såg mest förtvivlad ut. Det var inte heller konstigt att en spelare som kanske är minst van vid detta, Özil, var den som var mest kritisk efter matchen och uttryckte sitt missnöje utåt. Han kände sig inte hemma på planen och saknade kombinationsspelet med sina övriga kamrater i den tyska offensiven.
Inte blev det hela bättre av Mario Götze fick utgå skadad och en iskall André Schürrle fick kliva. Sedan Schürrles återkomst till Bundesliga har han fått lite speltid och även hans tränare i Wolfsburg, Dieter Hacking, har uttryckt ett missnöje över spelarens insatser. Till skillnad från de andra är Schürrle inte en lika tekniskt begåvad spelare och inte alls lika flexibelt användningsbar på planen. Det syntes tydligt under den andra halvleken då det tyska anfallsspelet tappade än mer av sin rörelse, mycket på grund av Götze fått lämna planen för en formsvag och mindre flexibel spelare i Schürrle.
Löw kunde inte utnyttja den fördel han fått av att ha flera spelare från Bayern och Dortmund i startelvan. En på förhand enklare uppgift rent taktiskt än vad han haft tidigare men Tyskland och Löw tycks trots ett helt kval av försök ha svårt att på allvar penetrera lågt stående försvar. Trots otaliga försök, små förändringar och olika spelarval har han ännu inte hittat ett effektivt sätt att möta motstånd som ställer sig på egen planhalva och spelar med ett handbollsförsvar. Det är något som ger ett oroligt intryck av det tyska lägret.
Förlusten ger Löw huvudbry inför framtiden. I matchen mot Georgien, som man nu behöver vinna för att säkra förstaplatsen i gruppen, kommer han inte att kunna vädra spelare som han hade tänkt att göra. Georgien kommer inte vara några problem för Tyskland, men det var något man hade sett fram emot som en bekväm avslutning snarare än en avgörande match. Vad som däremot irriterar Löw är att han med mindre en ett år kvar till EM fortfarande inte har hittat någon given startelva eller en taktik som ser ut att kunna föra hans landslag till guldet. Det är fortfarande alldeles för många frågetecken som han behöver undanröja och han har inte många matcher kvar att testa sitt lag på innan turneringen går av stapeln. Tyskland må räknas till favoriterna men ser ännu inte som en. Det är oroade för en nation som själva räknar sig själva till toppen och som är regerande världsmästare.